Category Archives: Reflektioner och tankar

Det finns någon sorts knepig motsättning i min tillvaro

För egentligen skulle jag gladeligen gå helt och hållet upp i att leva livet på det sätt jag tycker känns rimligt och vettigt. Det där som väl kallas det lilla livet. Ägna tiden åt att ta hand om frukt och bär, sköta trädgårdslandet, laga kläder. Gå över till att cykla eller ta bussen överallt istället för att som nu trots allt använda bilen en hel del. Jag skulle kunna vara väldigt nöjd med det. Speciellt nu när barnen blivit ganska stora och det liksom går att få saker att flyta på. Det skulle kunna vara ett gott liv. Och jag skulle slippa ha dåligt samvete för en del saker som besvärar mitt samvete idag. Ett sådant liv skulle inte vara en uppoffring, utan en tillgång.

Men grejen är att det räcker inte. Även om jag skulle vara nöjd och lycklig med att ta tillvara mesta möjliga av den mat vi kan få från trädgården, få våra kläder att hålla så länge som möjligt, minska vår konsumtion och miljöpåverkan till ett minimum, så kommer det aldrig att räcka. Jag, eller min familj, existerar inte i ett vakuum. Även om vi gör rätt till fullo, så kommer det inte att hindra klimatförändringar, överutnyttjande av resurser och annat otrevligt. Det är nödvändigt att försöka åstadkomma förändring på andra nivåer också. Jag kan inte stänga in mig i min bubbla och låtsas att inte omvärlden finns.

Men det innebär en ständig konflikt. För det är omöjligt att hinna göra båda delar fullt ut. Att hinna med ett engagemang i till exempel föräldravrålet innebär att jag måste ta av tiden som jag kunde laga kläder eller cykla fram och tillbaka långa sträckor. För att reda ut det ena samvetet måste jag tulla på det andra. Det är en ständig motsättning.

Men det är så det måste vara. Jag är ingen ö, och det är det totala resultatet som räknas för jorden. Jag försöker få till bästa möjliga kompromiss, som samtidigt funkar för mig och de mina.

Det som blir lidande är vilan. Tiden att göra ingenting. Och visst  kan jag sakna det, önska mer av det. Men jag tänker att ett tag till får jag ge det. Tids nog kommer läget sannolikt att vara ett annat, på ett eller annat sätt.

Inte för att jag skulle slå mig till ro för det – det är ju föga sannolikt med mig, eller hur?

Vem lär oss spara utsädet?

Jag stod häromdagen och hade plockat in potatis till middagen. Och så sorterade jag potatisarna: plockade bort de allra minsta, de som liksom inte är mycket lönt matmässigt. Jag har tagit för vana i sommar att försöka spara dessa, för at se om de kan funka att sätta nästa år. Fast egentligen vet jag inte om det funkar. Egentligen tror jag att om de faktiskt ska funka som sättpotatis så bör de vara lite större.

Så jag stod där och funderade på om jag faktiskt borde spara lite av de något större. Men jag kände mig för snål. De potatisar vi äter nu kommer ju till nytta. De jag sparar till nästa år vet jag inte om de klarar sig eller inte – de kan ruttna, mögla eller bara på annat sätt bli dåliga. Jag vill hellre äta kakan än spara den och riskera att förlora den inna jag får nytta av den.

Och jag kände plötsligt att det där är väldigt symptomatiskt för vår tid. Både bokstavligt och i mer överförd bemärkelse. Vi lever i nuet – vi sparar inget utsäde till nästa år. Hur många har liksom grepp om att vi måste spara en del av det vi har för att kunna fortsätta ha ett bra liv även nästa år, och nästa, och nästa…?

Jag kände mig väldigt skyldig, både å mina egna vägnar och för hela min generation.

Men sedan tänkte jag lite till och insåg att en stor och viktig bit är att ingen lärt oss hur vi gör för att ta tillvara utsädet. Om vi tar det på den bokstavliga nivån: hur många här har lärt sig från sina föräldrar hur många och hur stora potatisar man behöver spara för att få till bra och lämpligt utsäde till nästa år, eller hur potatisarna bör förvaras för detta? Och även om vi lyfter blicken från potatis och andra grödor, så är problemet liksom detsamma. Vi har lärt oss att vi inte behöver spara och ta tillvara och se till att det finns något kvar till nästa år. För det finns alltid nytt att köpa. Oavsett om det är frågan om fröer, potatisutsäde eller helt andra saker.

Det är förstås inte hållbart. Vi behöver den där kunskapen som inte förts vidare. För som det är nu så tullar vi hela tiden på sparkapitalet, fastän vi egentligen bara borde äta upp räntan.

Idén om att ge bort en upplevelse

Ge bort en upplevelse! Bättre för miljön, mindre prylkonsumtion.

Ovanstående är ett ganska vanligt budskap i dessa dagar. Och tanken är ju i grunden god. Generellt sett har vi de saker vi behöver, och konsumtion av prylar är ett miljöproblem.

Men att ge bort en upplevelse är inte heller okomplicerat. En upplevelse kräver tid. Och problemet för min del är att tiden sällan räcker till det jag vill ändå. Att ge bort en upplevelse till mig innebär ofta att det blir ännu mindre tid kvar till det jag själv helst vill göra. Och då blir ju effekten istället mer stress: en sak till på min att göra-lista, en sak till jag måste bocka av att hinna med eller kan ha dåligt samvete för att jag inte hinner med.

Samtidigt vill jag inte döma ut vare sig prylar eller upplevelser. Det viktigaste är väl att det man ger bort är något mottagaren faktiskt vill ha och har behov av och användning för. Och annars är det bättre att låta bli att ge nåt alls.

Kan man kanske ge bort en storstädning?

Den stabila världen vi 70-talister vuxit upp i

Jag är född i miten av sjuttiotalet. Jag har vuxit upp i en värld som, från min horisont, varit väldigt stabil. Visst har samhället förändrats, tekniken utvecklats, politiken varierat (åtminstone eller framför allt på senare år). Men ändå, i huvudsak har tillvaron varit stabil. Det har inte varit krig i Sverige eller våra grannländer. Ingen svält i större skala. Inga allvarliga pandemier (trots allt). Inga större kriser, inga gigantiska samhällsomdaningar. Det har varit stabilt, så stabilt att vi betraktar denna stabilitet som självklar – så självklar att vi inte kan tänka oss något annat. (Och på sistone har jag upprepade gånger blivit påmind om att mycket av detta som jag betraktar som självklarheter i den här grundstabila tillvaron i själva verket är ungefär jämngammalt med mig; detta gäller alltfrån lagen mot barnaga till glassbilen.)

Det är förstås på många sätt bra och trevligt att ha växt upp i denna trygga stabila tillvaro. Det har garanterat många fördelar.

Men samtidigt tror jag det gör oss lite blinda, lite oemottagliga. Det är liksom lite svårt att fatta och ta till sig att detta inte är självklarheter. Att vi inte kan ta till oss att samhället, världen, omgivningen – egentligen allt – kan ändras.

Jag tror det gör det svårare att ta till sig sånt här som klimatproblematiken. För även om vi på ett teoretiskt plan kan begripa, så går det liksom ändå inte in. På något vis förväntar vi oss liksom ändå att saker ska fortsätta vara som de alltid har varit. För det är så det funkar i den värld där vi vuxit upp.

Varför säger ni att man ska leva i nuet när ni menar tvärtom?

När man känner sig stressad över tillvaron eller får ångest över allt man vill hinna med eller borde göra och så vidare, så får man ofta rådet att man ska leva i nuet.

Det märkliga är att jag uppfattar att de som säger det ofta menar tvärtom. De menar att jag ska släppa allt det där jag vill göra, alla projekt jag skulle vilja ägna mig åt, allt det där jag vill få ordning på, eller bidra till en bättre värld genom, eller allt det där jag skulle tycka vore kul. Släppa det, och bara vara. Strunta i allt som kräver engagemang eller större insats. Bara sätta mig ner, göra ingenting och njuta av livet och nuet.

Vad det egentligen är jag ska njuta av är ganska oklart. Men det ska vara något som inte kräver tankearbete eller tid. Något jag kan släppa när dagen är slut. Typ god mat, en tidning eller ett tv-program.

Och så barnen, förstås. Dem ska jag njuta av här och nu, enligt dessa människor – och det ska jag göra genom att låta bli allt annat som jag kan skjuta upp till någon annan gång.

Och gör jag på det här sättet så kommer jag att må mycket bättre.

Ja, enligt dem då. Inte enligt mig.

Enligt mig är inte detta att leva i nuet. Enligt mig är att leva i nuet att få lov att köra igång med projekt. Skulle jag leva i nuet på riktigt och fullt ut, så skulle jag stundtals ägna mig dag och natt (mer eller mindre) åt ett projekt jag dragit igång och tycker är kul. Det mår jag bra av.

Att leva i nuet på sättet bara njuta av dagen och göra ingenting och vänta till sen mår jag däremot skit av.

Och ja, jag vet att det inte riktigt funkar att släppa allt för ett kul, intressant och viktigt projekt när man har jobb och barn. Jag gör inte det heller. Men det betyder ju inte att jag slutat vara jag och funkar på ett helt annat sätt – det sätt andra tycker jag borde – för det.

Låtsasleken trädgårdslandet

”Vilket stort trädgårdsland ni har!”

Ja, det är det många som tycker när de ser det. Och visst, allt är relativt – det är säkert större än vad många har.

Men ska man se det som ett reellt tillskott till maten så är det ganska litet. Visst, under en intensiv period nu på sensommaren så står trädgårdslandet för en ganska stor del av vårt matintag. Vi köper i alla fall väldigt lite grönsaker i nuläget, och ingen potatis.

Men som sagt var, det handlar om en ganska kort period. (För övrigt den period när tillgången på fina grönsaker är som bäst i affären, förstås.) Delvis för att vi trots allt odlar alldeles för lite för att det ska räcka någon längre stund. Cirka fyra sträckmeter med morötter – hur långt räcker det egentligen? Egntligen bara till några middagar. Eller tre meter rödbetor. Några korta rader lök. Fem rader potatis. Och så vidare. Det är gott, och det är kul, och det drygar ut en aning, men det är ju knappast fråga om självförsörjning. Det är ett komplement.

Men även om det vore mer, så har vi i nuläget inte möjlighet att lagra det. Eller kunskap. Det är i nuläget frågan om odling för färskkonsumtion.

Och, om vi vänder på det: vi klarar oss utan det vi skördar i trdgårdslandet. Det är inte nödvändigt för vår överlevnad, eller ens för att vi ska ha en dräglig tillvaro.

Det känns som att det är frågan om en låtsaslek.

Och vi gör det ju inte heller fullt ut och på allvar. Jag kan känna en stor frustration över att jag egentligen inte orkar sätta mig in i saker på riktigt.

För egentligen finns det så mycket man borde ta hänsyn till i odlandet. Olika arters behov av olika typer av näringstillskott (ja, jag snackar självklart bara ekologiska varianter), bevattning, sol och vindskydd och så vidare. Vilka arter som trivs bredvid varandra respektive inte. Växelbruk så att samma typer av växt inte ska växa på samma plats mer än vart fjärde år. Nysådd under säsongen av olika grödor. Och så vidare. Jag får ont i huvudet av att försöka jämka ihop och ta hänsyn till allt sånt. Hjärnstress. Jag läser det till en viss gräns, men sedan får jag spader och bestämmer att näe, nu gör jag bara, för annars blir det inte.

Likaså borde man förstår sätta sig in i sånt som täckodling, och permakultur, och… Men jag hinner inte. Orkar inte. Prioriterar annat.

Vilket väl hänger samman med att vi inte är beroende av det. Det är inte skarpt läge. Jag kan liksom inte riktigt motivera att lägga tiden på det istället för på att göra saker med barnen eller renovera huset. Just för att odlandet ändå bara känns som en låtsaslek. Ett nöje, en hobby.

Situationen vore en helt annan om vi faktiskt behövde odla mat för vår överlevnad.

Å andra sidan: om vi någon gång skulle hamna i situationen att maten från trädgården faktiskt blir viktig, för att livnära sig på, på riktigt, då tror jag ändå vi har ett försprång. För att vi faktiskt har en viss odlingsvana. Och jag gissar på att om det är blodigt allvar så kommer jag att ha mer ork att faktiskt sätta mig in i alla de där faktorerna som skulle förbättra utfallet av vårt odlande.

Å andra sidan så tycker jag det mesta växer ganska bra nu också.

Och lite sånt där gör vi ändå. Lägger morotblast och tomma ärtskidor mellan raderna. Sparar undan lite potatisutsäde. Men ingen övergripande plan – och ingen koll :-)

Och det är en speciell sorts lyx, det där att gå ut och plocka upp egenodlade potatisar ur trädgårdslandet. De potatisarna är mycket godare än potatisarna som säljs i affären. Fast våra potatisar anses nog inte ens fina nog att sälja i en affär, med tanke på alla små hål efter knäpparlarver och andra skavanker.

Varför är den uppgiften alls intressant?

Nästan 40 procent alla barn mellan 10 och 18 år i Sverige saknar tillgång till något sommarställe eller fritidshus.

(Ur nyhetstext från Sveriges radio.)

Jaha. Är sommarställe eler fritidshus att betrakta som något som är självklart eller alla borde ha eller har behov av? Inte i min värld.

För mig som är uppvuxen i hus på landet, och som bor i hus på landet, är det liksom ganska ointressant att ha ett extra hus att bege sig till på fritiden – jag stannar gärna i det vanliga huset även då.

Jag menar inte att jag inte förstår att man kan vilja ha sommarstuga. Och jag kan inte alls uttala mig om sommaren för de barn som beskrivs i den fortsatta nyhetstexten.

Jag bara tycker att siffran man inleder med är totalt ointressant.

 

Salladsjobb

Sydsvenskan skriver om utländska säsongsarbetare, som jobbar i Sverige med att plocka jordgubbar och skörda sallad. Odlarna säger att anledningen till att man tar in utländsk arbetskraft är att svenskar inte vill ha jobben.

Jag har haft ett av de där jobben. För fjorton år sedan jobbade jag en månad med att skörda sallad och hacka ogräs mellan pumpor och sånt. Jag ville verkligen ha jobbet, jag hade kommit in på en utbildning som kostade pengar och behövde spara ihop allt jag kunde.

Jag hade inga egentliga problem med jobbet. Vi började sju på morgonen och jobbade till klockan fem på eftermiddagen. Vi hade en lunchpaus mitt på dagen då vi åt medhavda mackor. Och vi hade två kortare obetalda raster på för- och eftermiddag. Totalt var det alltså 9 timmars betald arbetstid. (Vad lönen låg på minns jag inte.) Vi arbetade intensivt, i ösregn som stekande sol.

Det enda jag egentligen såg som problematiskt eller besvärande var att det tydligen ansågs som konstigt och obegripligt att man kunde ha behov av att kissa. Första dagen behövde jag kissa någon gång på förmiddagen, en bra stund innan fikarasten. Det var tydligen helt bisarrt – det var jag som var pinsam. Sånt skulle man helt enkelt vänta med till någon av de där tre pauserna.

Ja ja, jag lärde mig och anpassade mig. Och jobbade hårt.

De flesta som jobbade där var inte svenskar. Balter, tror jag. Och de hade inga ambitioner att ta kontakt med oss svenskar. Jag tror vi var fyra svenskar som jobbade där, och många ickesvenskar.

Å andra sidan pratades det inte mycket på fälten i vilket fall.

En månad jobbade jag där. Sedan fick jag besked om att det inte fanns jobb åt mig längre, att jag inte behövde komma imorgon. Det var liksom en väldigt okomplicerad grej. Säsongsarbete och behov och så där. Men jag var först att få detta besked.

Jag tror att de utländska arbetarna fick mindre betalt, men jag vet inte. Och de hade säkert fler års erfarenhet av arbetet (även om de nog var yngre än mig). Så förmodligen gav de mer nytta för pengarna. Jag ifrågasatte inte på något vis alls. Jag är inte arg eller bitter eller något sånt, ifall det verkar så.

Men jag vill liksom bara föra till handlingarna: jag ville ha jobbet. Och jag hade jobbet så länge jag fick lov. Men sedan fick jag inte längre.

Sommaren efter bodde jag inte alls i samma trakt.

Svåra ämnen och socialt handikapp

Det är svårt det där med att ha andra människor i huset. Människor med andra värderingar och andra prioriteringar.

Ännu svårare blir det när de ska laga maten. I vårt kök.

Köttfärssås kommer som förslag. Tja, det går ju bra, snabbt och smidigt när det ska vara mat till många, varav en drös barn. Och jag har inte orkat tänka till idag. Jag kan plocka fram ett paket färs från frysen. (Ekologiskt naturbeteskött från Skåne.) – Men de kan åka och köpa färsk färs i affären, det går snabbare.  Ja, visst, det gör det ju. Så jag bearbetar det här med att det då blir ett oekologiskt kött, och känner mig hemsk över att det blir det trots att jag kunde propsat på det ekologiska. (Fast det kan jag inte. Jag kan inte konsten att tala om för andra vad de borde göra. Annat än om det är folk jag känner nära och väl. Väldigt nära och väl. Allra närmsta familjen.)

Köttfärsen kommer hem. Ica basic. Råvara från Danmark och Irland.

Och tomatkross på plåtkonservburk. Fastän jag sagt att det finns tomatkross hemma. (Ekologisk, i papptetra.) Själv köper jag numera bara plåtkonserv i nödfall, på grund av bisfenolen i liningen på plåtburkarna.

Jag tittar åt ett annat håll. Håller mig borta från matlagningen. Man får inte kommentera sådant, då blir det bara skit. (Säger erfarenheten och de normer jag fått med mig.) Jag pallar inte med sådant, mer än när det gått till någon sorts spets och jag blivit riktigt förbannad. Och det är jag inte nu. Inte alls. Jag bara har en annan åsikt, ju, andra prioriteringar, inte mer än så. Och jag kan inte bestämma över andra människors prioriteringar. Alla får ha sin åsikt och göra sina prioriteringar.

Så det lagas köttfärssås i mitt kök. Och färsen bryns och grytan rörs. Med gummislickepott. Som hela tiden står nere i grytan, längst ner där det värmer som mest från platta. Den svarta gummislickepotten, som jag i möjligaste mån udviker ändå. Eftersom svarta plast- och gummiredskap ofta innehåller ett giftigt färgämne. Och jag skulle aldrig komma på tanken att använda en sådan slickepott i varm matlagning. Inte plastredskap alls, faktiskt. Så det vrider sig liksom i orostarmen på mig.

Jag tänker att han väl inte hittat var andra redskap finns. Så jag drar ut och visar var träslevar och riktiga stekspadar och sånt finns. Men nejdå, han är så nöjd, det funkar så bra med den här.

Jaha.

Jag går och plockar med annat. Håller mig långt borta från köket. Jag pallar inte riktigt att hantera. Försöker tänka tankar om att en gång är ingen gång och att folk ju uppenbarligen lever även om de gör så här jämt ;-)

Men det är svårt sånt här. Jag vet inte hur man gör, hur man hanterar. Det stör mig att jag inte på ett enkelt sätt klarar av att säga vad jag tycker i mitt eget hem. Det ska jag ju kunna göra utan att det blir en stor grej av det.

Fast det är nog delvis det som är problemet. Jag har varit med om flera gånger när jag tycker jag sagt enkla okomplicerade saker hemma eller i sammanhang där jag känt mig som hemma. Och det har tagit hus i helvete. Sånt sätter sig.

Och så vet jag inte heller vad jag ska anta om folks kunskapsnivå. Eller, jag utgår ju från att folk inte är dumma i huvet – och alltså bör folk generellt känna till till exempel problem relaterade till plast och kemikalier (det står ju om det i tidningar  och pratas om på tvnyheter etc då och då, det är inte raketvetenskap). Så om folk ändå gör de val de gör, ja, då är det svårt.

Man får inte kritisera folk.

Och man får inte skrämma folk. Vilket ju är vad jag gör om jag bara rakt av antar att de handlar av okunskap. Om jag ställer mig och säger ”det där kan vara lite dumt, för när plasten blir varm ökar risken att farliga kemikalier frigörs”, då är det ju jag som skrämmer upp. Och vad ska de göra med sin nyvunna kunskap? Slänga maten? Allting blir ju mitt fel. Oavsett hur de reagerar.

Så jag gör mitt bästa för att sticka huvudet i sanden. Håller mig borta.

För hur jag än ska framföra det, så måste jag liksom spela någon sorts teater. Ta på mig en roll. Att bara spontant säga vad jag tycker och tänker, utan omsvep och analys och konsekvenstänkande, det är inte accepterat, det får man inte göra – det blev förbjudet nånstans när jag passerade femårsåldern. Som vuxen ska man ha vett att tänka efter. Ta in alla aspekter och konsekvenser. Och jag är inte den som tänker för lite – utan för mycket.

Och jag klarar ju inte ens av att säga sånt här till barn, trots att det är mycket mer socialt accepterat att ”säga till” barn än vuxna. Jag klarade ju inte av popcornspåseproblemet… Hur sjutton gör man då för att prata med vuxna om det?

Alltså, det här är ett allvarligt problem i mitt liv. Ett socialt handikapp. Ett socialt arv från diverse håll. Jag känner att jag faktiskt inte riktigt vet hur det är jag borde göra, ens… Kan någon komma med lite goda råd? För så här kan vi ju faktiskt inte ha det.

Och nej, det är inte det att jag inte kan prata om jobbiga saker alls. Jag kan berätta om någon frågar. Och jag kan berätta om det liksom är på neutral mark, alltså när det liksom kommer rakt ut från ingenstans. Som föredrag, eller i en allmänt hållen diskussion. Det är liksom inte så att jag är rädd att prata om problemen, så där i allmänhet.

Problemen uppstår när det kan uppfattas som kritik, riktad mot någon specifik – mot någon av dem som är närvarande.

Och så har vi liksom den där märkliga biten med att jag liksom själv tar på mig alla saker som kan gå fel i en sådan här situation. Att om något blir snett eller knasigt eller någon blir ledsen eller stött eller orolig eller vad det nu än kan vara – så är det mitt fel. Det är jag som är fel, gör fel. Min skuld. För det har jag ju också lärt mig.

Det är trots allt enklast att hålla käft.

Ja, det här är ett rörigt inlägg. De är ganska ovanliga nuförtiden – men det finns mycket mer av dem bland äldre inlägg. Om jag inte ens kan skriva röriga inlägg i min egen blogg nu när ni är många fler som läser den, så är det ju liksom ingen vits.

Väder och värderingar

SMHI har bland annat som uppgift att ta fram väderprognoser. Det kan man tycka borde vara en ganska ”neutral” uppgift. Eller i alla fall att de borde förmedla resultaten på ett neutralt, ovärderat sätt.

Så är inte fallet.

Väldigt ofta, både i radio, tv och tidningar, uttrycker meteorologer från SMHI sig på ett väldigt värderande sätt om vädret. Det är väldigt tydligt att det önskvärda är varmt och soligt. ”Nu får vi äntligen bättre väder” = nu blir det soligt och varmt. Eller ”Sedan kommer det tyvärr in ett regnområde”. Och så vidare.

Men alltså, faktiskt, det är inte så att vi alla tycker att sol och värme är så himla kul. Och regnet behövs! Annars dör grödorna. Och själv tycker jag det är jobbigt när det är över 22-23 grader.

Samtidigt händer det att meteorologen klämmer in ett käckt ”det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder”. Som ett mantra och en sorts evig sanning. Men – saker är inte sanningar bara för att någon uttryckt dem på ett snyggt sätt som folk kommer ihåg. Jag håller verkligen inte med om att det inte finns dåligt väder. Utan grejen är att vad som är dåligt väder är individuellt. Olika personer har olika preferenser. Både beroende på hur man reagerar på väder och beroende på vad man ägnar sig åt i sin vardag. Och jag är förstås i min fulla rätt att tycka ett väder är bra eller dåligt. Och meteorologerna också. Men jag tycker att de kanske skulle kunna lägga det åt sidan i sändning.

Dessutom vet jag inte ens om det stämmer. För ofta får jag en känsla (från andra håll) att de egentligen, precis som jag, tycker det är mer spännande med extremväder ;-) Vilket gör det ännu märkligare att de liksom i ”sändningssammanhang” plockar upp inställningen att det bästa vädret är strålande sol, varmt och vindstilla.