Category Archives: Reflektioner och tankar

Det är äntligen vår. Och jag är äntligen frisk nog att vara ute och njuta av våren, göra saker i trädgården och så.

Och med det kommer ångesten.

För det finns så mycket att göra i trädgården. Jag hinner aldrig ens i närheten av allt jag vill, eller borde, på en säsong. Och nu lligger vi dessutom redan efter, eftersom våren är sen.

Det är mer av ”vill” än ”borde” eller ”måste”. Än sen då? Det gör mig inte mindre frustrerad. Kanske snarast mer. Om det helt enkelt var så att jag verkligen, på riktigt, måste så behövde jag ju inte fundera och värdera, då kunde jag i alla fall nöja mig med att göra.

Jag ägnar mig åt att klippa. Klippa alm och fläder på baksidan. Röja bort uppslag runt plommonträdet vid sunkuthuset. Så långt allt hyfsat väl. Men sedan då? Vad göra med riset?

För jag gillar inte se ”normala” lösningarna. Köra iväg med trädgårdsavfallet, eller för den delen abonnera på hämtning av trädgårdsavfall, känns liksom egentligen kontraproduktivt. Jag vill ha kvar näringen i trädgården. Elda upp det i ett hörn av trädgården på klassiskt vårstädningsmanér känns liksom också dumt. Jag menar, vi behöver ju minska mängden koldioxid i atmosfären, och då är det ju trots allt ganska kontraproduktivt att elda upp och frigöra det kol som våra växter under året hunnit binda, bara sådär Egentligen borde vi typ gräva ner det. Eller i alla fall låta det bara brytas ner i långsamt tempo i trädgården.

Men ja, det tar rätt mycket plats att låta en massa ris bara ligga och multna. Och det är rätt mycket jobb med att finfördela det så pass att det funkar att kompostera det.

Det som känns vettigast, i alla fall på ett sätt, är att ställa sig och rensa alla hyfsat raka pinnar från utstickande kvistar och tornar och annat. För långa pinnar behövs, till uppbindning av bönor och tomater och annat. Och så klipper man ner det smånna till kompostering. Och de riktigt grova pinnarna sparar man till att yorka och kapa och klyva till ved till kaminen. (Det är i sig en ny upplevelse: att konstatera att vi har saker som är lönt att spara som ved kobinerat med att vi faktiskt har någonstans att elda det där det fyller en funktion.)

Men det tar tid att stå och kvista och rensa och klippa sönder. Jag kämpar med ångesten. Ångesten av att det är felanvänd tid. Det är inte så man ska göra med sin tid. Man ska vara rationell och effektiv. Göra sig av med skräpet, och sedan gå och köpa bambupinnar i affären till bönorna och tomaterna. Det är så man gör (TM). Och sedan borde jag gå och ha kvalitetstid med mina barn. För det är det viktigaste, lär min samtid mig. Jag bör, om jag ska vara en bra förälder, ägna min tid åt att vara med mina barn och göra saker som inte är növändiga för vår överlevnad. För jag lever i en tid då det betraktas som en valbar lyx att göra saker som krävs för överlevnad, och därför ska jag inte göra det mer än så korta stunder att det inte inkräktar på min möjlighet att leka – eller sitta oh göra ingenting. Annars är jag en dålig förälder. Och prioriterar jag trädgården så prioriterar jag mig själv framför barnen och då är jag en dålig förälder.

Det står jag och tänker på medan jag rensar plommonpinnar från utstickande tornar. Och så funderar jag på om jag prioriterar rätt som inte istället ger mig på att röja bort fjolårsståndare ur rabatterna, för det vore ju kul att kunna se nåt av blommorna som kämpar sig upp. Och så tänker jag att kanske är det egentligen rimligare att ge sig på att börja röja trädgårdslandet, för det är som sagt sent i år, och trädgårdslandet är ju trots allt det som är mest mening med. Fast örtagården skulle verkligen behöva rensas.

Ångest.

Och jag tänker att vår tomt på knappa 2000 kvadratmeter är för lite för att kunna försörja oss, och samtidigt större än jag nånsin kommer att hinna med ens om jag struntade i barnen.

Och så tänker jag på jordbrukarna, på dem som verkligen ser till att vi alla får mat på bordet. På alla jordbrukare som lägger av. Och ja, det kan man ju förstå, med dåliga villkor och stora risker och dålig säkerhet och dålig lönsamhet. Och jag tänker att jag undrar hur ofta de sakerna är avgörande – och hur ofta det handlar om att man som människa helt enkelt inte orkar med den kollisionskurs som råder mellan jordbrukarliv och de krav eller förväntningar som finns på en i det moderna samhället där man som förälder förväntas ha en massa fritid och leka med barnen och förverkliga sig och gud vet allt – för det går ju liksom bara inte ihop med ett dygnet runt-arbete. I alla fall inte om man inte har en väldigt stark övertygelse inifrån, någon sorts känsla av ett kall, typ. Eller möjligen om man lever kvar i någonsorts gamla könsroller, som stämmer ihop med husfadern som jobbar dygnet runt.

Det tänker jag på när jag står där i trädgården i vårsolen.