Category Archives: Reflektioner och tankar

Hur köpta är affärerna?

Häromsistens skrev Ekorrens ekologiska smågodis på Facebook om att Coop slutat sälja deras godis.

Jag skrev till Coop och frågade varför. Svaret från Coop gick i princip ut på att de nu säljer eget ekologiskt godis istället:

… vi har ekologiskt godis från Änglamark istället: Änglamark ”söta” björnar, sura pinnar och lakritsbjörnar.

Jaha. Så Coop kan alltså bara sälja ekologiskt smågodis av ETT märke: sitt eget.

Märkligt nog kan de trots detta erbjuda massor av olika märken när det gäller andra produkter. Både när det gäller mjöl, korv, ketchup, hårschampon, bröd och en massa andra produkter. Inte minst när det gälelr ”konventionellt” godis. Ja, slltså godis som inte är ekologiskt.

För alltså, ärligt talat, de allra flesta mataffärer har väldigt väldigt mycket godis. Coop-affärerna också. Och det är inte bara av deras egna märken, utan det är av massor av olika kända märken.

Jag menar, kan du tänka dig Coop plötsligt helt utan Ahlgrens bilar, Marabouchoklad, och så vidare – och så alltsammans utbytt mot ”EMV” (egna märkesvaror – alltså sånt med Coops eller Icas eget namn på)? Nä. Kommer inte att hända, ju.

Men med ett sånt litet företag som Ekorrens så funkar det tydligen. Ekorrens har väl inte mycket att sätta emot.

Det där får mig att undra: hur sund är egentligen relationen mellan våra stora livsmedelsaffärskedjor och diverse företag?

Hur kommer det sig egentligen att till exempel Ahlgrens bilar inte riskerar att försvinna från Coop, medan Ekorrens motsvarande cyklar försvinner så fort Coop fixat emv-ekogodis?

Visst, det är säkerligen fler som köper Ahlgrens bilar än som köper Ekorrens cyklar. Å andra sidan så är det många som klagat hos Coop över att Ekorren försvunnit. Kundernas krav och efterfrågan – eller brist därpå – är ett smidigt argument att använda på det sätt som själv passar en.

Jag kan ändå inte låta bli att undra: finns det mer bakom? Får Coop typ betalt av de stora märkena för att sälja deras produkter? Extra fördelaktiga ”erbjudanden” som gör att Coop kan göra extra bra vinst?

För hur kommer det sig annars att Coop fortsätter att ta in mängder av produkter av onödigt slag och med negativ miljöpåverkan, men inte kan tänka sig att erbjuda två märken av ekologiskt godis för att försöka vrida utvecklingen.

Ja, jag spekulerar bara. Det här är bara en konspirationsteori :-)

Coop försöker vila på gamla meriter. Måhända har de fortfarande störst sortiment enligt sitt eget sätt att räkna, men de är inte längre särskilt framåtsträvande, snarast tvärtom.

Ville de skulle de kunna åstadkomma massor, genom vad de lyfter fram och genom att faktiskt plocka bort andra saker i sortimentet. Använda sitt handlingsutrymme som stor aktör. Men nej, Coop har sedan länge slutat vara föregångare.

Och den här undran över vad de egentligen har för avtal och överenskommelser med andra företag etc funderar jag över igen när jag står i kassan, som för stunden är draperat med oändliga mängder TRISS-lotter. Det är Triss-lotter Coop vill att jag ska köpa, och inte ekologiskt godis.

Det där med att använda sitt handlingsutrymme, ja.

Nej jag är inte arg bara för att jag säger vad jag tycker

Är det inte ganska märkligt? Ganska ofta får jag kommentarer (inte bara här, utan på facebook, twitter, och i vanliga livet ;-)) som handlar om att jag mår dåligt, eller att jag är arg eller upprörd, eller något annat som handlar om att jag liksom skulle vara i ”kraftig affekt”. Fastän jag inte alls är arg eller upprörd eller ledsen eller mår dåligt. Utan bara helt enkelt skriver vad jag tycker, rätt upp och ner, utan omskrivningar och krusiduller.

Är folk så ovana vid att någon säger eller skriver vad den tycker?

Prata väder

Det klagas ibland på att vi svenskar pratar för mycket om vädret.

Jag tycker det skulle vara märkligare om vi inte pratade om vädret? Vi bor trots allt i ett land där vädret kan variera ganska kraftigt, både från dag till dag och från år till år. Väldigt få år är normala. (Väl?) Och vädret påverkar oss på en massa olika sätt. Inte bara för den som är jordbrukare, ut också för den som har en trädgård, eller ett hus, eller behöver förflytta sig utomhus. Och vädret påverkar vårt humör. Vädret är viktigt.

För många människor har jag dessutom en känsla av att vädret egentligen är det enda påtagliga de faktiskt märker av ”naturen”, deras enda naturkontakt. Det enda ickemänniskostyrda i deras tillvaro, där allt annat är konstruerat eller byggt eller arrangerat avsiktligt av människor. Vädret är liksom den sista utposten.

Då är det ju samtidigt konstigt att vi pratar så lite om klimatet. Eller? Beror det kanske just på att vädret ändå är så varierat?

Eller så planerar jag inte för att jag faktiskt inte vill bort från något?

Jag funderar vidare kring det här med planering

Kanske är en viktig faktor just att jag faktiskt inte vill bort från där jag är eller från det jag gör. För planerandet har ju ofta handlat om att kunna komma bort från där jag är eller kunna komma till något annat. Resa hem till mina föräldrar över helgen när jag pluggade. Resa till min pojkvän när vi bodde med sisådär 45 mil mellan oss. Hinna med att gå danslinjen på kvällen fastän jag hade andra studier på dagen.

Dem jag längtade efter och det jag ville göra fanns liksom hela tiden någon annanstans. Det krävdes planering för att få till det så att jag alls skulle få utrymme till dem. Inte bara tidsmässigt utan även ekonomiskt. Framförhållning.

Numera har jag det som är viktigast för mig väldigt nära mig. Jag har ingen egentlig längtan bort – inte på det viset. Och dessutom har jag det ekonomiska utrymmet att inte behöva lösa saker i god tid av ekonomiska skäl.

Jag har helt enkelt inte så starka skäl att vilja planera.

En annan bit av det är förmodligen att jag mår bra. Och att jag äter sertralin. Så jag oroar mig mindre. Planering hänger ju i någon samman med oro. Oroar man sig för att saker (inte) ska gå ihop sig så planerar man för att vara helt på den säkra sidan. Jag har en mer avslappnad inställning nuförtiden. Utgår från att saker ska lösa sig på ett annat sätt. Har inte samma kontrollbehov. Vilket ju delvis handlar om livserfarenhet och en annan ro i magen, och som sagt var säkerligen delvis om sertralin.

Nej, självklart behöver jag inte ta reda på varför jag har en annan inställning till planering nu än förr. Självklart inte. Jag bara är en sådan som funderar över sånt. Iakttar och analyserar.

Kanske borde vi äta mer tråkig mat?

Vi har någon sorts föreställning om att maten alltid ska vara god. Och ja, visst ärdet trevligt med god mat. Men måste maten alltid vara god? Då äter vi ju för mycket, och det är inte bra för vare sig miljö eller oss själva.

Ni har kanske sett den där småbarnsdieten? ;-)

Men ja, barn som gnäller över att maten inte alltid är god brukar klara sig bra ändå, de överlever att det finns dagar när de inte gillar maten och äter mindre. Men som vuxna kan vi bestämma själva, och vi kan välja att äta saker vi tycker är goda typ jämt. Och är maten god så äter vi väldigt ofta mer än vi borde. Och då får vi ”vällevnadssjukdomar”. Samtidigt som vi tär mer än nödvändigt på jordens resurser.

Ja, de allra flesta av oss har råd att äta mer än vi behöver för vår överlevnad.

Ja, de allra flesta av oss har råd att välja att bara äta saker vi tycker smakar helt okej, mat som är så god att vi inte upplever det som en plåga att äta den.

Det sägs då och då att man ska varje tillfälle att fira. Att man ska göra vardagen till en fest. Och så vidare.

Är det kanske snarast så att det gått inflation i firandet? Och att firandet blivit en fara för både oss själva och miljön? Borde vi faktiskt lite oftare laga mat som vi egentligen tycker är ganska trist, laga ganska små mängder och faktiskt bara äta så pass att vi bli hjälpligt mätta?

Bara en tanke.

Och det funkar förstås bara om vi inte har möjlighet att gå och småäta något annat sedan.

Saklighet, vetenskap och varför en del män tror att de alltid vet bäst och har rätt

Det är åttonde mars. Internationella kvinnodagen.

Föräldravrålet efterlyser fler män: nästan tre fjärdedelar av dem som gillar facebooksidan är kvinnor.

Någon (vi behöver inte prata här om vem) argumenterar att män är mer sakligt sinnade – och att det här är en vetenskaplig fråga.

Ja, klimatförändringar är en vetenskaplig fråga, det är helt riktigt. Och ungefär 98% (eller någon liknande siffra; det beror lite vilken sammanställning man grundar sig på) av klimatforskare är överens om att människan påverkar klimatet etc.

Och jag VET inte, men jag skulle gissa på att ganska många – förmodligen en bra bit över hälften enligt mina fördomar – av dessa forskare är män. (Helt enkelt baserat på att i stora delar av världen är det fortfarande bara män som ”har möjlighet” att forska.) Gissningsvis är alltså väldigt många av dessa mycket sakliga vetenskapspersoner/forskare just män.

Men. Bland klimatskeptiker, klimatförnekare och andra kategorier av ifrågasättare kring klimatet är också män i majoritet. (Ja, det baserar jag bara på det jag själv sett. Jag har inga vetenskapliga sammanställningar av detta. Men alltså, ärligt talat, det är NÄSTAN bara män som framför den sortens argument.)

Dessa män som alltså enligt personen som uttalade sig skulle vara mer sakligt sinnade.

Jag tror inte at det handlar om saklighet. Jag tror att män, generellt sett, har lärt sig att tro mer på sig själv. Att de lärt sig att tro på sig själva för jävla mycket. Så mycket att de faktiskt många gånger tror att de vet bäst. Så hittar de något där de tycker att de själva hittat den logiska förklaringen, eller någon liten detalj de kan ifrågasätta, så är de mer benägna att faktiskt tro att de själva har rätt. De har ju lärt sig att det är så! Ja, att de har rätt, alltså. Lärt sig att tro på sig själva.

Och då är det ju skitsamma att en massa forskare kommit fram till något annat.

De här personerna kan ju uppenbarligen i många fall läsa seriösa forskningsrapporter och sedan hävda att rapporterna är bevis för motsatsen till det som forskarna kommit fram till. Trots att det är forskare som har många års utbildning och djup kompetens inom området. För de här snubbarna vet minsann bäst och kan mest och kan tolka allt korrekt. Även om de inte egentligen har någon kompetens inom området och alltså förmodligen inte ens kan begripa det de läser.

Som tjej har jag ju då istället ”lärt mig” att ifrågasätta min egen kompetens, att utgå från att det förmodligen är jag som kan för lite, begriper för lite, är för dåligt insatt och borde läsa på ännu mer och plugga ännu mer innan jag alls får uttala mig och kanske komma med en antydan till att tro att jag kansk eventuellt fattat nåt. Det jag lärt mig är att jag alltid vet för lite.

(Och så ska jag väl påpeka att ja, jag vet att jag generaliserar väldigt grovt nu. Väldigt många av de män jag har i min närhet är ”kvinnor” utifrån det här sättet att resonera. Men det beror väl samtidigt också på att jag inte gärna umgås med den sortens skitstövlar som utgår från att de själva alltid vet bäst.)

Det är för enkelt att slösa

Det enklaste sättet att spara energi på, hos oss då, är när pannan stannar. När det fastnar pellets i röret in till brännaren (som vi haft mycket problem med på sistone). Eller när pelletsen i bingen tar slut under tiden man inte är hemma eller när man ligger och sover.

Det blir förstås väldigt kallt med den här metoden, i alla fall ett tag. Och som energibesparing funkar det bara om man inte faller till föga och slår över på el istället. Men effektivt är det. (Precis som strömavbrott – då sparar man också en väldig massa energi ;-) )

Att systemen strular eller att man sparar energi för att saker inte funkar som de ska är förstås inte ett bra sätt, egentligen. Men samtidigt väcker det intressanta tankar. vi kan tjata hur mycket vi vill om at man ska komma ihåg att släck lamporna i rum man inte är i. Men, som man brukar säga, människan är lat och glömsk av naturen. Alltså gäller det att samordna detta på ett bra sätt: Lathet måste leda till önskat beteende. Vi måste bygga vårt samhälle på ett sätt som gör att om man inte anstränger sig, om man glömmer, och så vidare, så kommer man att bete sig på det sätt som är bäst för miljön.

Ganska långt från hur det är idag :-/

Läs också om ”nudging”.

Möjligheter som försvinner

Sydsvenskan börjar ta betalt för artiklar eller läsning på nätet. Jag ser det som problematiskt.

Alltså, jag förstår dem till fullo. De måste självklart ta betalt för sitt arbete – det funkar självklart inte i längden att de ska erbjuda sin tidning gratis.

Och samtidigt… Alltså, jag som prenumerant (som ju alltså får tillgång till webbtidningen inkluderat i det pris jag ändå betalar) har ju ingen större nytta av nätvarianten för egen räkning, mer än när det gäller akut rapportering vid vissa evenemang. Framför allt använder jag ju webbtidningen för att kunna dela artiklarna med folk jag känner som inte har papperstidningen. Ofta människor i andra delar av landet, som jag har kontakt med via twitter och facebook. Jag vill visa: här har någon skrivit något intressant, fört fram en ny vinkel eller åsikt, redogjort för en ny lösning eller rapporterat om en vetenskaplig upptäckt eller belyst ett miljöproblem. Webbtidningen är en möjlighet att sitta och diskutera över en tidning med människor som befinner sig för långt bort för att vi ska kunna ta en fika tillsammans – vi tar istället vår fika framför varsin bildskärm (och säkert ofta med varsin kaffekopp vid skärmen).

Om folk plötsligt inte längre har tillgång till artiklarna så kommer detta att bli mycket svårare. Det kommer att öka mängden fula inskanningar av tidningssidor. Och det kommer att minska möjligheten till intressanta debatter på nätet.

Och som sagt var, jag förstår Sydsvenskan. Jag ifrågasätter verkligen inte beslutet.

Det enda jag möjligen ifrågasätter är  talet om att det skulle vara för min skull. För jag är ju som sagt var mer behjälpt av att kunna dela det jag läser med dem jag bryr mig om och diskutera med dem.

Så jag förstår utvecklingen. Men jag sörjer. Sörjer den tid som varit, den möjlighet som funnits och som jag faktiskt uppskattat väldeliga – inser jag nu.

Är du flygberoende?

Jag har aldrig flugit särskilt mycket. Så jag har väldigt svårt att förstå folks flygande kors och tvärs. Det är så många människor som ser flygandet som något fullkomligt självklart och naturligt. Något man liksom int ens reflekterar över utan bara gör, nästan som att äta frukost, utan att alls fundera över negativa konsekvenser eller ens fundera över att det är något att fundera över.

Som sagt var, jag förstår inte. Men jag vet inte ju inte hur det är. Jag har ju liksom i princip inte testat.

Ungefär som jag inte har testat att röka. Jag förstår inte poängen med att röka. Jag förstår inte att någon nånsin testar, när ju alla vet att det är farligt.

Eller som att jag aldrig testat att dricka alkohol (jag drar gränsen vid ungefär 2-3 volymprocent), mer än typ av misstag.

Jag har inte testat. Jag vet inte vad jag missar. Och alltså har jag enligt många inte ens rätt att uttala mig. Ska man få lov att uttala sig så ska man själv ha testat, själv se fördelarna eller ha skaffat vanan. Att redan från början avstå från det man vet är skadligt eller dåligt anses vara ett märkligt alternativ; rätt att uttala sig om att något är dåligt får man enligt en del bara om man själv testat och sedan valt att sluta/låta bli.

Och när jag grunnar på detta så slår det mig att likheten även i övrigt nog är relevant. Kanske är det så att många människor faktiskt utvecklat ett flygberoende? För nog påminner det lite om ett beroende, det här att räkna med att snabbt och lätt kunna ta sig iväg till fjärran platser på några timmar, att resa till London över en helg eller till Thailand för en vecka eller två, eller för den delen tjänsteresor till USA eller sydeuropa eller Kina flera gånger i månaden. För att inte tala om alla idrottsstjärnor, som befinner sig på nya platser var och varannan dag. (Eller reser våra olika landslag tåg mellan sina olika matcher och tävlingar? Jag ska erkänna att jag inte kollat upp detta. Jag antar helt krasst att det inte ens skulle vara möjligt att ha tävlingar så ofta och på så olika ställen som de har om de skulle förflytta sig långsammare.))

Ja, jag tror att många människor utvecklat ett långtgående flygberoende. Och eftersom det är ett så pass nytt beroende så är det nog många som inte ens vill se det. Dessutom anses det väl fortfarande lite fint, lite hippt, att hålla på så där. Ungefär som rökning en gång i tiden.

Det sägs att suman av lasterna är konstant. Och jag inbillar mig att rökningen har minskat. Har folk i västvärlden, som kollektiv betraktat, ersatt rökningen med flygning?

Om det nu är frågan om ett beroende, så behövs det förstås hjälp. Jag hade velat skriva rubriken på det här inlägget ”Är du flygberoende? Lugn, det finns hjälp att få!”. Men tyvärr gör det väl inte det?

Och om nu summan av lasterna är konstant, så måste väl grejen snarast vara att ersätta beroendet med något annat. Ett beroende som är mindre skadligt för miljön. Några förslag?

Mina beroenden? Tja, böcker, kaffe, te. Men framför allt kanske skrivande och sociala medier.

Bokreaångest

Det närmar sig bokreadags. Och det ger mig lite lätt ångest.

Ja, jag är bokfantast. Inte så hysteriskt som många andra i min omgivning, men ändå. Jag älskar böcker. Vi har oändliga mängder böcker i huset. Översvämmade bokhyllor, och oavsett hur många bokhyllor vi skaffar så får aldrig alla böcker plats. Detta trots att åtminstone jag försöker att hålla nere bokkonsumtionen (min man har nog inte några direkta ambitioner på området, och han är en ”värre” bokkonsument än jag, mycket värre ;-))

Bokrean har varit en högtidsstund så länge jag kan minnas, eller, åtminstone sedan högstadiet men förmodligen längre. Ett tillfälle då till och med de små pengar jag haft att röra mig räckt till. I början handlade det mest om skönlitteratur, olika ungdomsböcker. Till exempel tror jag att jag köpt de flesta av böckerna i En ring av järn-serien på bokrea. Sedan har det alltmer gått över till olika typer av faktaböcker. Trädgårdsböcker, kokböcker, renovering, språk, historia, och en massa annat.

Som sagt var, jag älskar böcker. Böcker passar mig så bra som kunskapskälla, oavsett om det handlar om teoretiska resonemang eller om instruktioner för hur man blandar egen färg eller putsar en vägg. Jag är en läsmänniska.

Men man kan få för många böcker. Och nu tänker jag inte bara på bristen på plats i bokhyllorna.

Årets bokreakataloger börjar dyka upp, i alla fall i digital form. (Några fysiska kataloger har jag ännu inte sett, men jag har å andra sidan inte hunnit passera förbi någon bokhandel.) Och jag hittar saker jag skulle vilja ha. Flera kokböcker som kan hjälpa mig att laga god och bra mat med miljöfokus. Andra böcker som kan öka min kunskap om miljöfrågor. Och en massa annat.

Jag vågar knappt titta. För ja, visst uppstår det ett visst begär eller vad man ska kalla det. Jag börjar köpslå med mig själv. Börjar försöka övertyga mig själv om att nyttan överväger miljöbelastningen.

Kunskap är värdefull. Böckerna ger mig något värdefullt. Fast i många fall kunde jag ju låna dem på biblioteket istället. Tro mig, jag är en flitig biblioteksanvändare också. Å andra sidan, om alla bara lånar på bibliotek så kan knappast författarna gå runt. Och författarskap är ju i huvudsak en positiv, välgörande sysselsättning; om människor ska ha en inkomst så måste det ju totalt sett trots allt vara en hyfsat klimatsmart inkomstkälla. Eller?

Hur stor är egentligen miljö- och klimatpåverkan av en bok? Hur dåligt samvete behöver jag ha?