Category Archives: Reflektioner och tankar

Jag är inte fantastisk men jag sitter här och duger

Jag fick en kommentar innan idag:

Jag upplever att du nedvärderar dig själv en del.. Kanske inte direkt, men indirekt och det är ibland värre.

*kram*

Jag tycker du ska uppvärderas lite ibland. Jag vill läsa ett inlägg där du listar ett antal anledningar varför du är fantastisk! :D

Och medan jag skrev svar på den så började tårarna rinna…

Nej, jag skriver inte om hur fantastisk jag är. Jag har nog väldigt långt kvar till att tycka att jag är det.

Jag tycker ändå jag har kommit långt. Jag har numera inga större problem med att stå för den jag är, jag har hämtat tillbaka ganska mycket där. Jag tycker det jag tycker och står för det (även om det är enklare när jag skriver än när jag pratar). Jag tycker generellt sett att jag har rätt i ganska mycket. Jag har gjort val jag trivs med och trivs generellt sett ganska bra med den jag är. Jag har bottnat i mig själv.

Men att tycka jag är fantastisk – det är liksom en helt annan sak.

Jag kan numera sträcka mig till att tycka att jag är bra på en hel del saker. Eller i alla fall ganska bra eller rätt bra. Jag tycker jag är ganska bra på att skriva. Jag tycker jag är en rätt bra mamma. Jag tycker att jag, givet förkunskapen, är ganska bra på det här med att renovera.

Nånstans i närheten av bra, alltså.

Men fantastisk – det är sånt där som fodrar nästan övermänskliga egenskaper. Det räcker inte att vara bra, att vara fantastisk är ju liksom att vara världsklass, den som vinner tävlingar, den som är bäst.

Det är jag inte. Inte på nåt nånsin. På sin höjd är jag liksom lite bättre än genomsnittet. I alla fall bland de som alls ägnar sig åt vad det nu vara månde.

Och för övrigt, så… har jag väldigt mycket sådant här väga in alla aspekter-seende. Jag är lite bättre än en del, men de hade säkert varit lika bra som jag om det inte vore för [valfri prestationssänkande omständighet].

Japp. Så har jag lärt mig att tänka.

Det är typ synd om alla utom mig – de har inte fått rätt förutsättningar på ett eller annat sätt. Och hade de varit jag så skulle de säkert ha varit bättre.

Bredvid den där Luther som sitter på min axel sitter Jante och viskar ”Du ska fanimej inte tro att du är nåt”.

Det är inte fint att tro att man är nåt.

Men det finns liksom inte heller några skäl att tro att man är nåt. Det är ytterst sällsynt, genom alla år, att någon sagt att jag är bra på något. ”Bra” är liksom i sig en enormt hög nivå – att någon säger att jag gjort något bra så är det sällsynt nog.

Är jag bra på något så är det garanterat nåt som är lätt. Eller nåt som inte är värdefullt. Eller något som just jag bara råkar ha tur att ha lätt för. På Body Balance-passet jag går på, säger ledaren (som annars är väldigt bra på det hela taget) när vi kommer till partiet med balans: ”Just balans är väldigt individuellt”. Och sedan säger hon nåt liknande när det kommer till stretch och smidighet. Och ja, självklart är det individuellt. Men det är styrka också. Och oavsett om saker är individuella eller inte så går de att förbättra. Eller? Nä. Jag får inte känna mig bra på de saker jag är bättre på, ens nu när jag är i ett sammanhang där inte alla andra är ännu bättre.

I skolan talade lärarna alltid bara om vad man inte var tillräckligt bra på. De sa inte ”du är bra p唝 eller ”du är bra” – de sa ”du är inte tillräckligt bra på det här för att komma upp till nästa betygsniv唝. Eller ”Du är visserligen fortfarande lika bra på det här som förra terminen, men nu har några andra blivit bättre, och då kan du inte längre få det här betyget”. Relativa betygssystemet, hette det. Alltid alltid jämförelse med andra, aldrig bra nog i sig själv. Och nejdå, det skulle absolut aldrig vara en jämförelse med andra i klassen, betygen i en klass skulle aldrig kunna ”ta slut”, det talade lärarna om – men sedan gjorde de själva tvärtom ändå.

Alltid en jämförelse med andra.

Och när jag grunnar på det där så dyker den här artikeln upp.

Personligheten har nästan lika stor betydelse för vilka betyg en elev får som hur hög intelligenskvot eleven har – och skolan ser ut att gynna elever som drivs av ångest och plikt. Det visar en ny doktorsavhandling vid Lunds universitet.

Elever som drivs av ångest och oro gynnas

Det var framför allt betydelsen av att ha en speciell egenskap som förvånade forskaren och psykologen Pia Rosander.

– Ja, det var att samvetsgrannhet spelar så stor roll, att det nästan är lika viktigt som begåvning, säger hon.

Samvetsgrannhet, det vill säga att en person är plikttrogen, ordningssam och disciplinerad, hade enligt Pia Rosander ett klockrent samband med höga betyg.

Hon har personlighets- och IQ-testat 200 elever i starten av gymnasiet och sedan personlighetstestat samma grupp några veckor före studenten. Hon har även personlighetstestat 476 elever och sedan studerat vilka inlärningsmetoder de använde sig av. En annan avgörande egenskap för att få höga betyg var, enligt Pia Rosanders resultat, den egenskap som innebär att ångest och oro driver eleven att prestera bra.

– Det är framför allt begåvade flickor som drivs, motiveras av rädslan för att misslyckas.

Inte ett dugg förvånande, om du frågar mig. Visst var det pliktrogenhet och samvete som drev oss framåt. Hur mycket jag än hade gjort levde åtminstone jag alltid med en känsla av att jag borde gjort mer, ansträngt mig lite till. Jag hann aldrig fullt tillräckligt.

Det höll sedan på att ta knäcken på mig på universitetet.

Om det är något jag skulle gjort annorlunda i skolan så är det att jag inte skulle tagit det så blodigt. Inte försökt att göra allt jag blev tillsagd att göra. Ägnat mig mer åt de bitar jag tyckte var kul och intressanta. Och leva mer. Skita i skolan ibland. Det har jag tänkt många gånger. Fast jag vet ju att jag skulle gått i fällan igen…

Och ju högre upp i systemet man kommer – universitet, dansutbildning, arbetsliv – desto mer jämförs man ju med de bästa inom ett område. Vilket förstås skulle kunna göra att man kände sig utvald – men istället blir det svårare och svårare att nånsin få lov att känna sig bra på något alls. Ju äldre vi blir desto svårare att få lov att känna sig det minsta fantastisk. Och dessutom är det fler och fler som anser sig ha rätt att tycka till.

Inte ens när det gäller de riktigt jobbiga sakerna får man känna sig fantastisk. Som att man klarat sig igenom två förlossningar, eller orkat upp ur depressioner. Hade man gjort rätt hade ju inte förlossningen gjort så jävla ont, och man hade aldrig blivit deprimerad.

Men så slår det mig: Vill jag alls vara fantastisk?

Nej.

Visst skulle jag gärna oftare höra att jag är fantastisk, eller att jag gjort nåt bra. Det mår jag bra av att höra. Och för varje gång jag hör det har jag också lite lättare att tro det.

Men jag har ju faktiskt slutat sträva efter att vara fantastisk. Att sträva efter det är att sträva efter att vara bäst. (Det var det där relativa igen, ja.) Och jag vill faktiskt inte sträva efter det. Jag mår inte bättre av det. Det enda det ger mig är en känsla av att inte räcka till. Och av att vara sämre än andra. Det blir jag inte lycklig av.

Jag strävar ju faktiskt numera efter att vara just nöjd. Att göra saker lagom bra. Att hinna leva lite också. Att inte vara så hård mot mig själv. Att släppa på perfektionsjäveln.

Just det tycker jag att jag varit ganska bra på på senare år. Jag blir bättre.

Att strunta i att vara fantastisk ökar sannolikheten för att jag ska vara lycklig. Och lycklig är faktiskt mer eftersträvansvärt än fantastisk.

Jag duger. Det räcker faktiskt bra så.

Traditioner, seder och moral

När jag gick i ettan och alltså nyss hade börjat skolan så slickade jag tallriken för att få upp all den goda såsen. (Brunsås. Troligen pulversås? Precis som köpelimpa och apelsinsaft så var det ju lyxiga varor jag inte var van vid, i ett hem där det mesta gjordes från grunden.)

Så fick man förstås inte göra. Fy.

Jag slickar inte tallrikar längre, för det fick jag ju lära mig då att det var fult och dåligt. Men jag skrapar ofta ur det sista ur grytan med upppläggningsskeden eller nåt annat och slickar av när det är något gott. Ja, hemma i alla fall. Inte borta. För det är inte fint att skrapa ur och äta upp och slicka av det allra allra sista – så gör man inte, liksom. Det är inte fint att göra så.

Jag antar att det delvis handlar om att det är fint att inte behöva. Att man ska visa att man har ett sånt överflöd att man inte behöver äta upp det där allra sista? Och ja, jag gör ju det för att det är gott, inte för att jag annars riskerar att svälta. Men ändå. Jag tycker inte riktigt om när det är fult att göra det som egentligen vore klokast och bäst.

När man hälsar på någon anses det tydligen höra till god ton att ha med sig en liten present. Gärna något huvudsakligen meningslöst, som en så kallad presentbok. Eller en ask choklad (gärna av billig och tråkig choklad, helt utan eko- eller fairtrade-certifiering). Eller en billig, snabbt uppdriven blomma som inte klarar sig särskilt länge. Och så vidare. Bjuder man in folk ska man räkna med att få lite sådana saker. Hälsar man på någon förväntas man ofta ta med något sådant. Det hör till god ton. (Jag är skitkass på det. Jag har med mig presenter när någon fyller år, eller typ tagit examen. Inte för att jag är bortbjuden på middag. Jag är säkert ociviliserad.)

Däremot är det inte okej att önska sig saker. Herregud, det skulle ju antyda att man förväntade sig något! (Jämför ovanstående…) Speciellt är det inte okej att önska sig pengar. Inte ens om man gör det för att undvika att få saker man verkligen inte vill ha.

Det är för övrigt inte särskilt okej att ge pengar heller. Gör man det så måste de maskeras som presentkort. För herregud, tänk om någon skulle begripa hur mycket pengar det handlar om! Det är ju fult! Ja, visst, alla kan räkna ut hur mycket pengar det rör sig om, speciellt när det gäller presentkort, men ändå.

Men man måste bli glad för allt man får. Oavsett om man tycker det är saker som är skit – sånt man inte har användning för och som bara kommer att samla damm, eller för den delen saker man tycker ställer till med skada, till exempel på miljö eller hälsa. Man får absolut inte säga det, och helst inte tänka det heller. Man kan inte välja bort eller tacka nej. För då är man en sån där bortskämd i-landsmänniska. Även om skälet till att man är missnöjd är att man tycker det är dåligt att få skitsaker när pengarna och resurserna kunde kommit någon behövande till glädje och nytta, antingen i ett u-land eller bland behövande i vårt eget land. Och även om man vet att den skada den onödiga prylen orsakar främst kommer att ske i fattiga länder. Bortskämd är man likväl om man inte blir glad och tacksam över att få ytterligare en sak man inte behöver.

Bortskämd är man för övrigt om man ens tar upp det här ämnet till diskussion. Jag ska ju vara glad att jag lever här, där jag kan få den här onödiga skiten.

Men jag klarar mig ju även om jag slänger skiten i soporna. För någon annan kunde pengarna den där chokladkartongen, som inte ens är god, kostade vara skillnad mellan liv och död.

Det tar aldrig slut

Då och då drabbas jag av känslan att nu har jag inget att skriva om mer. Tomt i huvudet. Inga blogguppslag, betat av alla tankar, inte minsta lilla sak som ligger och gnager och kräver att bli skriven om.

Det är på ett sätt en skön känsla – jag slipper känslan av att ligga efter och inte hinna med, i alla fall på skrivområdet. Men samtidigt känns det tomt. Konstigt. Kommer det inget mer nu?

Det varar på sin höjd några dagar eller en halv vecka. För sedan väller det plötsligt in saker. Inte minst stora och komplicerade grejer som verkligen kräver tid för att orka skrivas om.

Det blir nästan överdos åt andra hållet. Och jag ångrar att jag inte njöt av tomheten.

Härifrån till evigheten

Det har smugit sig in ett nytt tankesätt i min konsumtion. Eller ja, inte helt nytt egentligen. Men mer uttalat, mer konkretiserat. Ett nytt perspektiv: härifrån till evigheten.

På ett sätt kan man väl säga att det hänger samman med ålder. Att jag så påtagligt har landat, och inte räknar med några drastiska förändringar framöver i mitt liv. (Jag vet, man ska aldrig säga aldrig, och peppar peppar, och så vidare. Varandes den jag är tycker jag det är döläskigt, bokstavligt talat, att uttrycka mig så. Men ändå.) Jag kan ha det perspektivet, liksom – det kan man ju inte när man är femton, helt enkelt för att man faktiskt vet mycket mindre om hur saker kommer att utveckla sig.

Det är ju för övrigt en av fördelarna med att ha gjort en massa av de där valen, och därmed ha stängt en massa dörrar. Med färre dörrar öppna är det lättare att landa. (Men visst tänkte jag långsiktigt även när jag var femton, det är inte det jag menar. )

Men, alltså. Konsumtion. Så här: om jag köper en sak nu, så kan jag faktiskt ha perspektivet härifrån till evigheten. Det vill säga, jag kan i någon mån väga in resten av livet. Är det här en sak jag kan ha nytta och behov av ungefär så länge, grovt räknat? Om jag väljer ett annat alternativ, ökar det då sannolikheten för att jag ska kunna använda den resten av livet?

Och ja, jag vet att jag inte kan veta vad som kommer att hända i framtiden. Men jag kan ändå titta på framtiden med någon sorts sannolikhet. (”Peppar peppar peppar” skriker katastroftankarna i ångesthjärnan.)

Jag menar inte att det behöver handla om dramatiska och stora inköp. Men som låt säga en jacka eller ett par skor. Är det en jacka jag kan komma att använda i tio år? Tjugo? Är den praktisk? Kommer den att hålla? Ifall den kan väntas uppfylla generella krav på en jacka även om fyrtio år, så kan det faktiskt vara rimligt att köpa den även om jag bara använder den under vissa omständigheter – det är mitt sammanvägda behov under 40 år som är relevant för min bedömning, tillsammans med möjligheten att jackan varar så länge. Det kan till och med vara rimligt att köpa en jacka till, fastän jag redan har en som fungerar. För har jag två jackor så har jag bättre möjligheter att laga den ena när den andra är trasig (eller med skor: lämna in det ena paret till skomakaren utan att behöva gå barfota så länge), och jag kan välja att köpa jacka nummer två när det finns något som uppfyller mina krav, istället för när ettan gått ohjälpligt sönder och jag akut måste köpa något jag inte vill ha. Med livstidsperspektivet är det rimligt att anta att två jackor faktiskt kan behövas.

Det är ju förstås samma tänkande kring huset, även om det kanske är ännu självklarare där. Där handlar det ju dessutom i bästa fall om mer än min egen livstid. Och i det perspektivet är det liksom enklare att betala mycket pengar för kvalitet. En företagsekonom skulle säkert tala om det i termer av avskrivning och sånt? Eller jag vet inte, jag kan inte företagsekonomi. Å andra sidan handlar det ju om sunt förnuft…?

Och även om jag aldrig varit den köpt saker som jag bara gillat för stunden, utan alltid haft ett längre perspektiv (och därmed ofta varit en ”feg” konsument, som velat och hellre låtit bli att köpa), så är detta en förändring som känns påtaglig inombords.

Dessutom, i perspektivet av fyrtio år, så kommer andra faktorer med. Eller, ”behöver” blir ett starkare ord. Precis som ”håller”. Och desssutom vägs liksom på något vis in en tanke av typen ”Är det här något som jag tror kan bli svårt att få tag i och som jag kommer att vara tacksam över att jag har en?”.

Det är svårt att uttrycka, men det handlar om att bedöma om det rör sig om beständiga värden. Beständiga värden i en föränderlig värld.

Ångest, oro och kontroll

Det skrivs ju om klimatångest ibland. Och ja, jag oroar mig för klimatet och vill att det ska göras mer, på alla möjliga sätt och vis, för att minimera mänsklig klimatpåverkan och för att mildra effekterna av klimatförändringarna. Men jag har inte klimatångest.

Trots att jag är en ångestmänniska. Till och med en diagnosticerad ångestmänniska. Men just klimatet ger mig inte ångest.

En del i det är säkert att jag trots allt känt till det här med klimatförändringar i 25 år. Det är ingen nyhet, det är något jag har hunnit vänja mig vid under två tredjedelar av mitt liv. Och även om det i början bara var ett teoretiskt resonemang, och även om klimatprognoserna är betydligt värre idag än då, så har jag liksom hunit assimilera det i min världsbild under lång tid. Det är liksom trots allt en självklar del av min världsbild.

En annan del är att jag samtidigt säkerligen inte till fullo tagit till mig den fulla konsekvensen av hur det kommer att bli, hur genomgripande förändringen kommer att vara. Men så är det ju: det är svårt att ta till sig sånt man inte riktigt kan föreställa sig. Jag kunde aldrig föreställa mig hur det skulle bli att föda barn, eller hur det skulle vara att bli förälder. Trots att det fanns hur många människor som helst som kunde berätta, och prognosmöjligheterna var bättre än för framtidens klimat, och att det dessutom låg närmre i tiden.

Men framför allt är det nog så att det här inte är sånt jag får ångest av.

Det kan ju verka märkligt. Jag får väl ångest av typ allt?

Nej. Jag får ångest över sånt jag tycker att jag borde ha kontroll över men inte har kontroll över. Saker som jag kanske kanske skulle kunna förhindra genom att göra rätt. Och då snackar vi inte göra rätt i form av långsiktiga beslut och avvägningar. Det handlar om alla de små små besluten i situationer när det nästan inte finns tid och möjlighet att ta beslut, inte tid att tänka, men där det ändå är jag som är avgörande, jag som kunde gjort annorlunda. Saker som kräver att jag har full koll överallt runt om mig, i varje ögonblick. Ständig koll. Eller för den delen saker där det finns tid att sätta sig in, men där ansvaret vilar tungt tungt på mig, mig, MIG. Trots att det inte går att få de svar som behövs för att kunna ta rätt beslut. Eller där alla beslut är lika dåliga.

Framför allt: beslut där ett litet litet snedsprång kan orsaka typ all skada i världen.

Som väg-gupp. Ett enda litet väg-gupp kan orsaka så mycket smärta så snabbt för så kort obevakad tid.

Som influensavaccineringar.

Som asbest.

Det är sånt som ger mig ångest. Inte sånt som sker över lång tid och där det egentligen är väldigt enkelt att göra rätt. Inte smidigt eller billigt, men ändå enkelt. Sånt får jag inte ångest av.

Läs också Mitt mitt MITT ansvar – och annars dööör jag.

Ylletunikan och jag

Jag går i min ylletunika och min långkofta dag ut och dag in. Hur många dagar det blir i sträck kan jag inte svara på.

Jeansen byter jag då och då, men även dem har jag säkert en vecka i sträck. Tröjan jag har under tunikan byter jag oftare; det blir säkert två tröjor per vecka.

Det är ju inte så man ”ska” göra. Det verkar finnas någon sorts utbredd uppfattning om att man måste byta kläder jätteofta. Och det gör inte jag. Så i bästa fall tycker väl min omgivning att jag är konstig. Kanske tänker de andra saker också.

Men jag behöver ha det varma yllet ner om ryggen och baken och låren. För att undvika att jag fåt ont i ryggen, eller minska risken, eller göra att problemen blir mindre. Och det är ärligt talat viktigare för mig än om någon eller några eller många går och tänker att jag är konstig.

Det tänker ju en massa människor ändå om mig. Men nu när jag är vuxen är ju ändå de allra flesta (åtminstone i min omgivning) för artiga för att säga det.

 

Det är något ruttet i konsumtionen

Tag 3 betala för 1.

Så stod det i skyltfönstret på Lindex när jag gick förbi innan idag. Erbjudandet gällde på accessoarer som redan hade nedsatt pris.

Det känns nästan som att man kan översätta det priset med ”Snälla, ta med skiten härifrån så vi slipper den” – eller?

Nånting känns väldigt väldigt fel nånstans. Ibland undrar jag om klädföretag och andra helt glömt bort att tänka på att de saker de säljer ska anpassas efter att det ska finnas kunder som vill ha eller behöver dem.

Om när man blir vuxen

Jag läste följande på twitter innan idag:

Skulle som självvalt barnfri vuxen önska mig en berättelse om att bli vuxen utan att få barn som inte beh. handla om att festa hela natten

Att det här att bli vuxen på andra sätt faktiskt kunde få betyda att bli vuxen, inte att få förbli tonåring.

Och så fanns det en länk till en artikel, varifrån jag hämtar följande citat:

Jag skulle vilja att vi tilläts bli vuxna på andra sätt, att vuxenhet inte nödvändigtvis var synonymt med föräldraskap.

Jag är förälder. Jag är vuxen. Men jag tror inte att det är föräldraskapet som gjort mig vuxen. Jag var vuxen redan innan jag blev förälder.

Det där med att bli vuxen är ju förstås en gradvis process, som pågår under lång tid. Det går att peka ut flera viktiga steg, både i form av aktiva steg och händelser man/jag inte själv haft kontroll över men som ändå påverkat. Saker under studietiden, saker som hänt på andra områden.

Men om jag ska peka ut en enda avgörande sak, för min del, så var det att skaffa hus.

Vi skaffade hus innan vi skaffade barn. Och vi skaffade inte hus för att vi planerade barn (jag tror nog inte vi funderade aktivt på barn på det sättet förrän vi redan hade flyttat till huset) – det hade liksom inget med barn att göra. Vi skaffade hus för att vi ville bo i ett hus. ”Sätta ner våra bopålar” – det låter förstås jättefånigt, men ändå. Under alla de år jag under studierna när jag bott i lägenhet så har jag aldrig känt mig hemma, aldrig landat, aldrig känt att det var lönt att göta fint omkring mig. Jag behövde ett hus. Ett riktigt hemma, med möjlighet att göra saker, greja med huset, odla min trädgård. Leva. Finnas. Vara. Landa.

Jag behövde. Det var (och är) ett behov. Men samtidigt är ett hus och ett husköp ett jävligt stort ansvar. Så mycket att sätta sig in i. Så mycket man måste kunna. Så mycket man måste vara beredd på och kunna reda ut. Och man låser fast sig, tar ett väldigt stort beslut. Kan inte längre fara vind för våg. Inte för att jag på något vis gjorde det innan, tvärtom, men det är känslan.

Detta tror jag är det mest avgörande steget i mitt vuxenblivande.

Och om jag ska försöka sammanfatta, så tror jag att vuxenblivandet handlar om att våga bestämma sig: Det här är jag. Det här valet gör jag. Och därmed väljer jag bort vissa alternativ.

Att inte bli vuxen borde därmed på något vis vara att inte vilja välja, att fortsätta intala sig att man fortfarande har alla vägar öppna, fastän man för länge sedan egentligen är förbi den tiden?

Gemensamt förråd

Vi sorterar saker. Försöker göra oss av med saker vi inte behöver. En del sätter vi undan på uthusvinden för om vi kanske behöver dem i framtiden. En del skänker vi till loppis. En del slänger vi helt enkelt.

Men en del av det platsar liksom ingenstans. Saker som är för fina eller bra för att slänga, men om man skulle lämna dem till en loppis så skulle de ändå bli slängda, för ingen skulle vilja betala pengar för dem eller så skulle de bli förstörda av loppishanteringen. Eller så skulle de helt enkelt inte bli hittade i loppisröran, för att de hamnade underst, eller för att den lämpliga målgruppen helt enkelt inte kommer till loppisen.

Då står jag där och kommer på att jag vill ha ett stort gemensamhetsförråd. Ett ställe för ” bra å ha”-saker, där vem som helst får lämna och hämta vad som helst, med enda grundkravet att det är saker som kan komma till nytta för någon.

Jag inser att era invändningar till den här idén huvudsakligen är av två slag:

  1. Det skulle aldrig funka – det skulle bara missbrukas och bli ett stort skräpupplag.
  2. Ja, men det där har vi ju redan – det är en av fördelarna med att bo i kollektivhus :-)

Är du beredd att producera sakerna för det pris du är beredd att betala?

Hör du till dem som klagar på hur dyrt allting är eller har blivit? Som letar extrapriser, köper billighetsvaror, och så vidare? Hör du till dem som liksom nästan vill att sakerna ska skänkas gratis till dig, men ändå hålla toppkvalitet?

Isåfall undrar jag: är du själv beredd att producera sakerna till det pris du vill betala?

Ta en så enkel sak som morötter. Enkla att odla, hör till standardgröda för det egna trädgårdslandet. Men trots det innebär det en hel del arbete för att producera ett knippe morötter. Jorden ska beredas, fröerna ska sås, och sedan ska det rensas ogräs och vattnas vid behov under hela säsongen. Sedan ska morötterna skördas, eventuellt tvättas, och sedan förvaras någonstans tills dess att kunden vill köpa dem, kanske i februari – och då ska de fortfarande vara i gott skick.

Kostnaderna i form av investeringar för just den påsen morötter är inte så stor. Lite fröer, lite gödsel, en plastpåse för förvaringen. Alltsammans trots allt ganska billigt för den som köper i stor mängd.

Andra kostnader är sånt som spade, jordfräs eller traktor, beroende på skalan hos jordbruket. Dessa kostnader är inte att betrakta som försumbara. Likaså tillkommer kostnader för lagring och transport. Och i de flesta fall sker försäljningen via någon livsmedelsaffär, som ju också ska ha del i vinsten. Ja, och så har vi för den riktiga odlaren även sådant som administration för företaget. Dessutom måste vi på något vis räkna in en massa osäkerhetsfaktorer. Skörden kan slå helt fel. Kanske ruttnar alla dina morötter ett år bort på grund av ett skyfall som ställer hela odlingen under vatten i ett par veckors tid?

Men ändå. Låt oss anta att vi kan bortse från ovanstående kostnader, eller att vi i alla fall kan betrakta dem som försumbara. (Det betyder inte att jag menar att de är det.) Om vi bara ska räkna på den arbetstid du lägger. Hur mycket tycker det att du ska få betalt om du vill sälja ett kg morötter? Vi kan för enkelhets skull anta att det motsvarar tio morötter. Men kom samtidigt ihåg att du ska få ihop en rimlig månadslön, som innebär att du och din familj kan leva ett bra liv. Efter skatt. Det är alltså inte fråga om att du ska sälja hobbyalster, för nöjes skull, utan vi snackar levebröd och yrke här.

Hur mycket tycker du är rimligt?

(Och ja, jag vet att den riktige odlaren drar nytta av stordriftsfördelar. Det finns å andra sidan många nackdelar också. Som större problem med ohyra när man odlar mycket av samma sak, och omöjligheten att hålla koll på varenda liten planta. Så jag tycker det är helt rimligt att bortse från denna aspekt. Det är trots allt inga exakta priser vi ska beräkna i nuläget – vi ska bara fundera lite.)

Morötter är som sagt var ändå ganska enkla. Det pris du får betala i affären är kanske inte helt orimligt lågt – åtminstone inte jämfört med en del andra varor.

Kyckling till exempel. Levande varelser! De behöver skötsel och tillsyn på ett helt annat sätt än morötterna. Och på det ”praktiska” planet är det frågan om helt andra investeringskostnader. – Ändå tycker många det är rimligt att köpa kyckling för ett pris som är bara ungefär tre gånger kilopriset för morötter. Jag undrar hur det ens kan vara möjligt att producera kyckling till ett kilopris som är så lågt… (Ja, det kan absolut diskuteras om det ÄR möjligt. Klart är att det i alla fall innebär att man skippat väldigt många sorters hänsyn på vägen.)

Jag skulle förstås kunna fortsätta hur långt som helst. Men det finns redan så många andra som skrivit och gjort dokumentärer om klädtillverkning i Asien, elektronikproduktion och mineralbrytning och så vidare. Jag behöver inte göra det.

Jag vill bara att du tar med dig frågan: är du beredd att producera varan till det pris du är beredd att betala? Kan du producera varan, av god kvalitet och av bra råvaror, och utan att orsaka andra skada, och ändå få ut en rimlig timlön?

Om svaret är nej, så tycker jag du ska fundera en gång till på vad du är beredd att betala.

Och om du trots allt inte är beredd att betala mer, så tror jag egentligen snarast att du faktiskt inte behöver varan, på riktigt.