Category Archives: Reflektioner och tankar

Varför ska vi hela tiden producera bättre än ifjol? Räcker det inte att producera tillräckligt?

Okej, jag är inte ekonom och har inte läst en massa ekonomi. Jag uttalar mig som lekman när det kommer till ekonomi.

Men jag fattar inte. Eller, om jag fattat rätt så har vi ett system som bygger på att vi hela tiden förväntas producera MER än förra året? Det är det som är tillväxt. Om vi producerar mer än förra året, d.v.s. har tillvxt, så är det bra. Om vi INTE producerar mer än förra året så anses det dåligt?

Alltså: För att det ska anses dåligt så krävs inte att vi producerar mindre än ifjol. Inte att vi producerar mindre än som behövs. Utan bara att vi inte producerar mer än ifjol.

Har jag fattat rätt?

Varför i hela fridens namn är det relevant att jämföra med vad vi producerade ifjol? Det relevanta att jämföra med måste väl vara behovet? Har vi producerat mer eller mindre än vad som BEHÖVS? Och om vi producerade mer än vad som behövdes ifjol, så borde vi rimligen producera betydligt mindre i år. Kanske inget alls, till och med.

Men visst, vi kan ju behöva producera mer i år än ifjol om vi producerade för lite ifjol. Om vi liksom ligger back. Om barnen inte har tillräckligt med kläder för att hålla sig varma, om taket borde lagats men vi inte hann för att vi var sjuka för ofta, typ. I sådana fall är det ju relevant att vga in fjolårets produktion. Fast inte som ett jämförelsematerial, utan bara som ett konstaterande: det finns extra mycket som behöver göras i år, för att vi inte gjorde så mycket ifjol.

Men det relevanta ordet är TILLRÄCKLIGT. Tillräckligt för det här året, för här och nu.

Som sagt var, det är i alla fall vad jag tycker. Jag som inte är ekonom. Och förmodligen skrattar majoriteten av alla ekonomer åt mig och tycker att ”ja ja, lilla gumman, du har ju inte FATTAT! Det där kanske stämmer i den lilla skalan, men du vet, för den stora världsekonomin, så…”

Fast jag tycker att det borde vara samma. Det är samma jord och samma sorts naturresurser och samma naturlagar. Och när jag har producerat det jag behöver för min överlevnad, så bör jag ju rimligen inte kräva mer av jorden, om jag vill att den ska orka ge mig vad jag behöver nästa år också? Eller, åtminstone bör jag inte hetsa på i ett ekorrhjul och kräva mer för varje år. För det GÅR ju faktiskt inte. Ju.

Boktips: Tillväxt till döds.

Läs även Jodå, man kan få för många skor.

Åh, jag saknar dig C, fast jag inte var nära…

Jag fanns ju liksom bara ”i periferin”, jag kände dig inte nära. När du lämnade oss hade jag inte ens gått med i facebook än. Då var det liksom mycket längre till din stuga i skogen. Ja, inte egentligen, jag kunde ju nå dit både via mejl, telefon och rent fysiskt. Men avståndet var längre, mentalt, till någon man inte kände så nära.

Hade du funnits kvar så hade jag förmodligen inte så hemskt mycket senare blivit din vän på facebook. Då hade du sett länkar jag delat, och kommenterat, och vise versa. Vi hade lärt känna varandra närmre. Du hade funnits i mitt nätverk på ett helt annat sätt än du gjorde då.

Det hade jag tyckt om. Jag tyckte mycket om dig. Jag tror vi skulle ha tyckt lika om mycket, och jag tror vi kunde ha haft givande diskussioner.

Facebook gör det lätt för sådana som mig. Sådana som är fega när det gäller att tränga sig på hos människor vi inte tycker vi känner tillräckligt väl. Det är lättare att bjuda in sig själv till att lära känna folk som fysiskt sett är långt borta på det här viset. (Jag har lärt känna ett antal människor närmre på det sättet.) Det blir ju nästan som att träffas då och då i affären, man kan ta det lite pö om pö och det blir inte så stor grej.

Fan att jag inte var modigare då.

Fan att det blev som det blev – tänker jag ur mitt eget lilla själviska perspektiv. För jag hade velat ha dig kvar. Och det är jag garanterat inte ensam om.

Du är saknad. Men det hjälper ju ingen, och du får aldrig veta det.

Gör folk ingenting för hand längre?

Häromsistens försökte vi köpa en slipkloss. Ja, en sådan där rektangulär kloss av kork, som man har att vika danspapper runt när man ska slipa. Någon av oss har lyckats ”förlägga” (slarva bort, alltså) den vi hade. Så vi skulle skaffa en ny. De brukar inte kosta många kronor, men det är ett stort irritationsmoment att inte ha någon.

Men… efter att ha letat i flera relevanta affärer konstaterade vi: slipklossar verkar inte gå att få tag på längre?

Är det helt enkelt så att ingen slipar för hand längre? Att alla antas använda slipmaskiner, i alla slipsituationer? För visst, vi har också slipmaskin, men det betyder ju inte att vi slipar allt med maskin – ibland blir det löjligt att använda maskin, ibland osmidigt. Har det gått sådan hysteri i det här med att göra allt med maskiner?

Det stod jag och tänkte på idag när jag gjorde korv. För när jag gör korv så är jag ju samtidigt så tacksam för att ha hushållsassistenten, med köttkvarn och (deg)bunke och så vidare. Inte skulle jag komma mig för att ställa mig och göra korv om jag inte hade en maskin till malningen! – Eller, skulle jag det? Jag vet ju inte ens hur lätt eller svårt det är att mala köttet manuellt. Hur ser en manuell köttkvarn egentligen ut?

Förresten så tänker jag varje gång vi gör korv att jag skulle vilja ha en mer manuell variant för just korvstoppningen. För när man kör korvsmeten genom hela kvarnen utan malskivor, så blir det ju en massa korvsmetsspill som man liksom aldrig kan få in i korvskinnet. Korvsvinn, alltså. Och ju mindre satser man gör desto större procentuellt svinn. Man borde ha typ en stor sprits att fylla korvskinnen med, egentligen?

Annat jag stått och tänkt på, när assistenten snällt stått och bearbetat vår korvsmet länge och väl, är en massa andra saker jag är väldigt tacksam över. Som toalettpapper. Och skruvdragare. Eller för den delen skruvar.

Men nu har de flesta sådana tacksamhetstankar trillat ur min hjärna, så jag får återkomma till dem en annan dag, när de trillat dit igen. Nu är det dags att sova. Imorgon bitti ska det skottas snö.

Våga njuta av julen i tid – då är det lättare att göra den hållbar

Det klagas ofta på att julförberedelserna drar igång för tidigt. På att affärerna börjar sälja julsaker redan i oktober, och att det pratas julklappar och sånt alldeles för långt i förväg.

Det gnälls också på att man lägger för myckert krut på förberedelserna. Att man inte ska fokusera för mycket på städning, julklappsinköp, laga mat, baka och förbereda.

Jag har väl hängt med i klagovisorna. Men jag har börjat tänka om.

Det tar tid att förbereda. Och det är inte dåligt – snarast är det bra.

Ta till exempel det här med julklappar. Det kräver faktiskt sin tid att tänka igenom vad olika personer ”borde” få. Nej, det är inte att vara överdrivet materialistisk och prylfixerad. Tvärtom faktiskt. Onödiga prylar som mottagaren inte har behov av är ganska ofta resultatet av att man är ute i sista minuten. Då blir det lätt att man köper det som ”marknaden” talar om för en att personen ifråga ”behöver” eller borde vilja ha. Opersonligt och ofta meningslöst. Gosedjur till barnen (som redan har femton stycken), slips till pappa (som kanske inte ens gillar slips). Ska man satsa på saker som verkligen har ett värde för mottagaren på längre sikt och som fyller ett äkta behov, då behövs framförhållning.

Vill man dessutom faktiskt satsa på hållbarhet i form av second hand, eller mer sällsynta ekologiska eller fairtrade-produkter, så kan man inte kliva in i första bästa affär och köpa något. Så då krävs det tid för att hinna hitta det man letar efter. Kortare tid leder sannolikt till mindre hållbara val.

För övrigt är det inget som säger att julklappar är något som ska KÖPAS. Ursprungligen är presenter något som kräver förberedelsetid just för att de faktiskt ska hinna tillverkas. En skjorta som ska sys, en hylla som ska byggas, och så vidare. Att börja förbereda julen i god tid – redan när sommaren är slut – är inget modernt påfund från affärer som säljer massproducerade varor, tvärtom är det massproduktionen som möjliggör ”julklappsplanerande” den 23 december. Planerar du i god tid kan du hinna skapa julklapparna själv. Hemgjort äppelmos av trädgårdens äpplen kan vara en jättebra julklapp men kräver att du tänker till redan under tidig höst (om du inte av misstag producerar mer än du själv har nytta av). En skjorta sydd av ett gammalt lakan, eller ett par hemstickade raggsockar av ekoull, kräver också framförhållning.

Julmaten ”kräver” också framförhållning. I alla fall om du vill ha hemgjord korv, egna inläggningar, hembakta pepparkakor och eget julgodis.

Men nej, häng inte upp dig på ordet kräver. För vad är det egentligen vi vill ha ut av julen?

Det har blivit en allmänt vedertagen sanning att julen går ut på de där enstaka dagarna. Julafton, juldagen, och möjligen annandagen. Då ska vi umgås intensivt, spela spel, äta mat som vi lagt ner så lite jobb som möjligt på, spela spel, lyssna sönder julskivorna och gå varandra på nerverna. Sedan ska vi rusa iväg på mellandagsrean och shoppa allt vi inte fick i julklapp.

Vi backar igen. Varför ska vi INTE ägna oss åt förberedelser, som att laga mat som tar tid?

Alltså, en stor grej med julen är ju just förväntningarna. Myset med att stå och baka pepparkakorna. Stoltheten i att göra egen korv. Dofterna, ljusen, ljuden. Längtan. Känslan.

Den där känslan byggs upp successivt. Om vi försöker komprimera julen till att vara max en vecka i december, så får vi ut mindre av den.

Vitsen med julen är inte att fira att någon som en del tror var guds son föddes en gång för längesedan (förmodligen vid en helt annan tid på året – men det är irrelevant i det här sammanhanget). Vitsen med julen är att vi ska motivera oss själva under den tråkiga mörka hösten. Att vi ska ha något att se fram emot.

Därför är det viktigt och bra att låta julförberedelserna ta tid. Både julklappsfixande och matplanering. Komprimera inte julen – sträck ut den istället!

Därför saknar jag barndomens luciatåg. Med sångträningar och förberedelser som drog igång i början av hösten. Detta att under ett antal veckor – typ större delen av hösten – sjunga vackra sånger och förebereda och se fram emot levande ljus och vita särkar. (Ja, jag borde ta itu med nåt sånt igen. Återskapa barndomens sammanhang.)

Och därför är också städningen inför jul viktig. Julen är en motivation för att ta itu med den tråkiga städningen, trots att det tar emot. Ett skäl till att det blir av innan alltsammans gror igen. Och det är så himla mycket mysigare att sätta sig ner och njuta på julafton om det är rent och prydligt runtomkring en. Annars sitter man ju ändå där och har dåligt samvete för det där man kanske borde ta itu med. När man väl sätter sig ner och pustar så ser man ju skiten, hur mycket man än ignorerat den under all annan stress hela hösten.

Jag antar att det är därför folk flyr utomlands på julen: för att slippa se skiten som de aldrig motiverat sig att ta itu med.

För övrigt tror jag att det finns en annan koppling där. Det har sedan lång tid funnits en inställning att det liksom är ”fult” att längta efter och förbereda inför julen långt i förväg. För att det på något vis är gammalt och omodernt, något som förknippas med bondesamhället och gamla värderingar och som man därför vill bort från. Men människan behöver något att längta efter och se fram emot, något att bygga sina förväntningar och förhoppningar på. ”Får” man inte känna så inför julen, så gör man det med något annat. Och jag tror att semesterresor med flyg långt iväg delvis har tagit den platsen, har blivit ett substitut.

Många av de som reser bort just över julen säger att de inte gillar julen. Att den blivit för kommersiell. Ja, för det är ju mycket mindre kommersiellt att köpa en dyr flygresa till andra sidan jorden?

Och ja, jag vet att det är många som inte vill fira ”klassisk” jul. Som upplever traditioner som tyngande eller tycker släkten är en plåga. Det har jag full förståelse för. Men det är inget som säger att man måste fira julen på något särskilt vis. Det behöver självklart inte alls vara hemgjord korv och sillinläggningar, det kan lika gärna vara nordafrikanska specialiteter, vegansk mat eller vad som helst som man själv tycker är gott. Och man behöver inte fira med släkten, man kan fira med dem man tycker om, och skapa sina egna traditioner. Men man behöver inte resa utomlands för att göra annorlunda.

Vågar folk inte göra annorlunda hemma? Är det kanske lättare att slippa julmaten genom att åka till ett ställe där den inte finns än att bara säga att man inte tycker det är gott?

Miljö är inget lullull – det handlar om vår överlevnad, för bövelen!

Jag är så fruktansvärt trött på folk som tycks tro att miljön är någons sorts lyxattiralj, nån sorts lullull, som man kan bry sig om man vill, om man tycker det är intressant.

Det finns andra värden än de direkt miljömässiga.

Jaså, det säger du?

Vet du vad? Jag tror inte du fattat ett smack. Det handlar om vår överlevnad, för bövelen!

Alltså, miljö handlar inte om att vi ska bevara vackra blommor eller mäktiga isbjörnar för att de är snygga och för att vi ska ha något att titta på när vi tillverkar gosedjur. Det handlar inte om snygga bakgrunder till vykort.

Människan, mänskligheten, vår kultur, alltsammans är beroende av vår omgivning. Levnadsförutsättningar. Alltså miljön.

Maten vi lever av kommer inte i överflöd av sig själv. Det är vi alldeles för många människor för. Vi måste odla maten. Och grödorna vi odlar är beroende av vissa väderförutsättningar. Rätt temperatur (inte för hög, inte för låg), lagom mycket regn vid rätt tidpunkt, inte för mycket blåst, och så vidare. Sabbar vi klimatet så får vi missväxt. Då kommer vi att svälta. Ja. Vi.

Många av de grödor vi odlar för att äta är dessutom beroende av att pollineras av insekter. Om vi tar död på insekterna – med besprutning av gifter, eller genom ändrat klimat som gör att de inte trivs, eller genom att vi sabbar deras livsmiljöer – så kommer de inte att pollinera (för de kan inte pollinera när de är döda). Och då står vi utan mat.

Vi behöver inte bara mat för att överleva. Vi behöver vatten också. Rent vatten. Det där är något som ”naturen” eller ekosystemen fixar bäst åt oss. Men sabbar vi naturens reningssystem, så står vi där med vatten som vi inte kan dricka, vatten vi blir sjuka av. Höjer vi jordens temperatur så förvärrar vi det ytterligare.

Vi släpper ut en massa skit omkring oss också. Som en massa miljögifter. Fast de kallas ofta inte gifter, utan kemikalier. (Det finns både ofarliga, farliga och skitjättefarliga kemikalier.) I slutändan hamnar de i oss. Genom maten vi äter. Genom vattnet vi dricker. Genom huden från kläderna vi har på oss. Genom munnen för barn som slickar och biter på leksaker. När vi andas in dammet med ämnen från datorer och plastmattor. Miljögifterna ger oss diabetes, övervikt och cancer. De gör det svårare för oss att få barn och ger barnen skador som de för vidare till sina barn.

När klimatet blir varmare kommer fler skadliga sjukdomar att härja i vårt förskonade land. Insekter med bakterier och parasiter kommer att trivas här. Vi kommer att få värmeböljor av den typ som i Frankrike 2003, i Sverige. Återkommande sådana. Ja, folk i Sverige kommer att dö av värme. Två eller tre eller fyra grader varmare, utslaget på hela jorden, betyder i praktiken mer än så på land.

Jag skulle kunna fortsätta mycket längre. Fast jag tycker inte det ska behövas. Det här borde räcka. Fast tydligen gör det inte det, för det här är ju inga nyheter, och ändå säger folk sånt som

Det finns andra värden än de direkt miljömässiga.

Personligen tror jag att om man inte har mat, inte har vatten, och man samtidigt är sjuk och det är ohanterligt varmt, så är det inte så många andra värden som känns så viktiga. Jag tror att mat, vatten och hälsa är grundläggande för att man ska kunna uppskatta något annat.

När och hur det började (om miljöengagemang)

Jag ”upptäckte” miljöfrågor på högstadiet. I åttan, har jag för mig – men det är jag inte helt säker på; det kan ha varit redan i sjuan. Jag började högstadiet 1988, så det är ju inte otänkbart att mina första tankar i ämnet kom då. Men som jag minns det var det i åttan som vi lärde oss om alla de stora miljöproblemen. Försurning. Övergödning. Ozonskiktet. Växthuseffekten. Grundläggande naturvetenskaplig genomgång av hur saker hängde samman, av biologiläraren. Jag minns det som förklarande OH-bilder ritade med de klassiska färgerna rött, grönt, blått och svart :-) Vi fick till och med göra den klassiska rymdövningen (”Tänk er att ni ska färdas med ett rymdskepp i flera tusen år!”) – fast den tog jag nog inte riktigt till mig den fulla poängen av just då :-)

Där och då grundlades i alla fall mitt intresse. Sedan dess har det varit självklart att bry sig om miljön. Att försöka göra det som är minst skadligt för miljön. Sedan någon gång i den vevan har det varit självklart för mig att leta miljömärkta produkter.

I början av 1990-talet upprördes jag över att stadens återvinningscentral inte tog emot plast. Den godaste, populäraste mjölken såldes i plastdunkar, men förpackningarna gick inte att lämna till återvinning.

Ibland känns det som att vi inte kommit mycket längre än så. Som att vi fortfarande står och stampar med att få folk att begripa det här med återvinning.

Och när ”resten av världen” (eller, media och allmänhet i Sverige i alla fall) ”upptäckte” klimatförändringsproblematiken nångång runt 2006-2007 (eller när var det?) så fattade jag inget: Ja, det där är jätteviktigt, men snälla nån, det KAN inte vara nytt för er? Ni måste ju också ha lärt er det i skolan? Och läst och hört om det på annat håll? Eller var har ni gömt er i alla år innan?

Samtidigt känns det ibland märkligt åt andra hållet när jag läser om personer som ”väckts” i sitt miljöengagemang för sisådär fem-sex eller kanske tio år sedan. För de verkar ha hunnit så mycket längre, tagit det fler nivåer, på den korta tiden. Är det kanske jag som står och stampar och inte kommer någon vart? Jag som inte tar det tillräckligt allvarligt?

Fast jag vet ju att det är som med så mycket annat. Det går i vågor.

För övrigt så fick jag höra ofta då i min ungdom typ att det går över. När jag ifrågasatte de vuxna, deras levnadsvanor och val, ur miljöhänseende, så fick jag höra att jaja, så tycker du nu när du är ung, men du kommer att tänka annorlunda när du blir vuxen. Då blir du bekväm, och då får du andra prioriteringar och inser att det där inte är allt. ”Det går över.”

Det gjorde det inte. Det har som sagt var gått i vågor. Perioder när jag inte orkat på grund av studier, eller hur jag mått, eller för att jag haft riktigt små barn. Men när man kommer tillbaka upp ur det där så finns miljöengagemanget kvar.

Och insikten har fördjupats hos mig. Det har liksom sjunkit in, på en annan nivå, att det inte bara handlar om miljömärkningar eller val mellan alternativ 1 och 2, utan att det handlar om grundläggande förutsättningar, både vad gäller fysikaliska system för jorden och principer för hur vi lever. Svårt att uttrycka kortfattat i ord, men stort. Den insikten hade jag inte för tjugo år sedan.

Därför ser mitt miljöengagemang trots allt annorlunda ut nu än då. Det handlar inte bara om att köpa miljömärkt utan att se till att inte behöva köpa mer än nödvändigt.

Barndomsminnen och prägling

Det jag minns av min barndom är i huvudsak små lösryckta saker. Ja, det finns förstås enstaka ”större” grejer (man kan hitta en del av dem om man söker här på bloggen), men det mesta är småfragment. Inget konstigt i det, det är väl så minnet funkar.

Det är minnen av när mamma klipper ”mattelasor” (matt-trasor) i skolsalen i den gamla skola där jag växte upp. Mamma klippte, jag (och förmodligen även min bror) var i samma rum och lekte eller grejade med annat. Ofta stod skivspelaren på; jag minns det som att den spelade Abba :-)

Minnen av att jag hänger tvätt på torkvindan i trädgården.

Tidiga sommarmorgnar barfota i gräset. Kattungar. Känslan av att dra ner hela nattlinnet till tårna över knäna.

Lukten av nystekta kantareller i gammelmorfars kök. Självplock av hallon på odling. Plockning av skogshallon i skogen. Vitsippsplockning i skogen. Smaken av hemgjord klarbärssaft på bär från trädet vid husknuten (där man också fick kissa ute som liten om man var för kissnödig för att hinna in).

Styckning av kött när vi fått hem en kvarts oxe. Höbärgning hos goda vänner.

Jag sittandes på en stol på gräsmattan på baksidan av huset, iklädd bara trosor, för att mamma klipper håret på mig.

Tidiga morgnar vi lämnats hos dagmamman. Dagar vi hämtats hos dagmamman på eftermiddagen av pappa som kommer på cykel och vi sedan går hem, han, jag och min bror, ett par tre kilometer (eller hur långt var det? Det kändes oändligt långt på den tiden) för att mamma jobbade kväll och hade bilen. Barnprogram med Clownen Manne halvfem. De ”riktiga” (!) barnprogrammen halvsex. Grönsakssoppa.

Pappas fantastiska isbergssallad, i många rader i trädgårdslandet. Gunga i trädgården. Högtalare som är flyttade till fönstren så att man kan lyssna på musik ordentligt i trädgården på sommaren. Tulpaner. Alunrot. Rosorna runt brunnslocket på baksidan.

Dagar när vi åkte skolbussen hemifrån. Tuggande på halvmogna vetekorn från åkern bredvid.

Skridskoåkning på översvämningar nere vid ån. Skridskoåkning på spolad is på åkern hos grannar någon kilometer bort.

Besök hos farmor, där man drack te. Det var det man gjorde där. Det enda. Och tittade på TV.

Ärvda skoltröjor. Ärvda skidor. Skridskor från bytesdagar på skolan. Pappas gamla kälke. Fantastiska utklädningskläder sydda av gamla urvuxna finkläder.

Biblioteket på fredagkvällarna. Söndagsskola på söndagarna. Luciatåg i bygdegården.

Och så det stora strömavbrottet. Det minns jag påtagligt. Jag tror jag gick i lekis då, så jag var väl 6-7 år. Vi flyttade in hela familjen och sov på golvet i skolsalen, där vi kunde bli varma av öppna spisen. (Visserligen hade vi vedpanna, men jag antar att cirkulationen inte funkade.) Strömmen kom inte tillbaka förrän långt fram på nästa dag.

Jag minns nåt strömavbrott en jul också. När de franska kusinerna var på besök.

Eller så rör jag bara ihop? Så kan det ju också vara :-)

När jag tänker på det så handlar påfallande stor del av mina minnen om resurshushållning. Som att ta vara på utslitna kläder till att väva nya mattor av. Ta tillvara det naturen ”ger” – svamp, bär och så vidare. Hushålla med det man har, få ut så mycket som möjligt av det. Som en självklar del av tillvaron.

Om man vuxit upp under andra förutsättningar är det här kanske saker man måste lära sig?

Jag märker ju själv att man ganska lätt lär sig att inte hushålla, ifall man inte aktivt strävar emot.

Och det stör mig att vi inte har någon öppen spis eller kakelugn eller kamin, ifall av strömavbrott. Men snart, snart…

Märkligheten i att jag måste känna till en massa ointressanta märken för att få lov att handla utomlands

Piratkopiering är förbjuden. Ja, det är ju rimligt, logiskt och självklart.

Det jag däremot tycker är märkligare är att jag blir en brottsling om jag för in piratkopierade varor – även om jag inte har en aning om att de är piratkopierade.

Jag förutsätts känna till alla stora kända märken – för kläder, skor, elektronik etc. Eller, inte förutsätts, utan det krävs av mig. Om jag reser utomlands och hittar till exempel en tröja eller en väska som jag tycker om och vill köpa och ta med mig hem, så måste jag alltså 1. veta om det är ett ”känt” märke som någon kan ha ett intresse av att kopiera; 2. bedöma om exemplaret jag tänkt köpa är ”äkta” eller en ”kopia”.

Jag är i de flesta sammanhang totalt ointresserad av det som kallas märkesprylar. Speciellt när det handlar om kläder och liknande. Jag är ute efter funktion, kvalitet och förstås miljöaspekter. Men den här idén om att en liten lapp eller broderi eller metallbit eller nåt annat, med ett namn eller en logga eller nåt sånt, i sig själv skulle innebära någon sorts värde, det… är liksom inte min grej, om man säger så. Ska jag köpa en tröja, ett par skor eller en plånbok, så tittar jag på saken och gör en bedömning av om den motsvarar mina krav och behov.

Men så får jag alltså inte göra. För om den sak jag då väljer att köpa, baserat på en kombination av sakens kvalitet, mina behov och priset (eller för den delen över huvud taget det faktum att jag får fatt i det jag behöver när jag behöver det) råkar ha ett märke ditsatt, som jag inte bryr mig om eller kanske inte ens noterar och kanske än mindre vet vad det betyder, och saken inte har tillverkats av den som märket antyder, så blir JAG en brottsling, bara genom att jag köper med mig saken hem.

Jag tycker det är ett märkligt sätt att gå storföretagens ärenden. Att kräva att alla ska känna till dem är liksom också en sorts reklam.

Det är tur att jag så sällan åker utomlands ;-)

Kaffe och inställda tåg

Det här skrev jag i morse:

Tåget är inställt. Igen.

Det är förstås ingen katastrof. Vi har faktiskt numera lyxen av att tågen går en gång i halvtimmen, och har man inget möte eller särskild tid att passa så är väl liksom problemet bara att lite av flexen äts upp och man får lite mindre gjort på jobbet. Och alla har förståelse för när man kommer försent på grund av sent tåg – alla vet hur det är…

Ja, jag har det väl förspänt som har ett jobb där det inte är värre än så när tåget är inställt.

Men visst, lite irriterande är det allt. Att stå och huttra på perrongen är trots allt inte det roligaste som finns. Trots att jag har både mössa och vantar och en vettig vinterjacka på mig. Det hade ju känts bättre att använda den halvtimmen på att slippa stressa hemma på morgonen – till och med kunna dra sig en stund till?

Så jag gör som jag ganska ofta gör när tåget är inställt, i alla fall under den kalla delen av året: jag släntrar iväg till konditoriet en bit bort. Det är enda möjligheten att komma in i värmen medan man väntar på tåget. Då är det väldigt tacksamt med ett kafé som öppnar redan innan sju på morgonen.

Köper en kopp kaffe. Tänker tankar om ekonomi (Slöseri! Och bortskämd är jag som har råd att köpa en kaffe baraföratt!) och sånt där. Men samtidigt så gynnar jag i alla fall en lokal näringsidkare, och då känns en kopp kaffe snarast väldigt snålt. Om man nu faktiskt ska konsumera så är det trots allt ganska vettigt att konsumera tjänsten att någon tillhandahåller tak, väggar och varmt kaffe när jag behöver det. Men nej, kaffet är förmodligen inte ekologiskt – jag har inte ens frågat. Ska komma ihåg att göra det nästa gång.

Sitter och lyssnar på det lokala morgonvimlet en stund. Det är en härlig blandning av lokalbefolkning. Folk som köper med fikabröd till jobbet, folk som sitter och äter frukost. Jag gillar det här stället – så fruktansvärt okomplicerat, bara rätt upp och ner trevligt.

Nå. Dags att traska bort till stationen igen och hoppas på att nästa tåg kommer.

Sånt där man är stolt över fast det verkar som en skitsak

Det är fortfarande så att jag drar mig för att prata om det här med nacken – om vad som hände och all skiten efteråt. För jag är fortfarande rädd. Eller, i vardagen är jag inte särskilt rädd, men jag är så rädd att riva upp såren. Så rädd att det ska finnas på ytan och göra mig ömtålig igen. Att jag ska börja känna efter, spänna mig, och på det sättet, eller på annat sätt, utlösa det onda igen. Nacken. Huvudet.

Ska det börja göra ont igen så föredrar jag att det gör det oannonserat. Utan att jag gått och grunnat på det innan.

Därför känner jag mig faktiskt stolt och glad när jag inser att jag trots allt klarar av att berätta. Att det är lättare nu än för några år sedan. Att jag kan vara öppnare, och att det inte tar sönder mig helt. Utan bara lite.

Men visst, när jag nu pratat om det, och fått frågan ”Har du fortfarande problem med nacken?”, så känner jag förstås efter mer än jag gjort på länge. I nacken. I tinningen. I kinden. Och då känner jag förstås lite. Förmodligen bara för att jag känner efter.

Jag hoppas att det försvinner igen om en stund. Att jag lyckas tänka på annat. Trots att det är svåra november.

Och den där tendensen till gråt jag känner bakom ögonlocken och i halsen är jag också stolt över. Stolt över att ha kontakt med det jobbiga, och kunna hantera det.