Category Archives: Reflektioner och tankar

Samvete, social acceptans och kontroll och det här med att flyga

Jag klagar ibland över mitt överaktiva samvete. Men idag känner jag faktiskt glädje över det. För i huvudsak gör det ju fakiskt det det ska: det kollar av mig. Gör jag rätt – eller gör jag något jag inte borde? Tar jag ansvar? Kan jag stå för de här valen i det långa loppet? Det är jag glad för, det är faktiskt väldigt värdefullt.

Jag hamnade i en diskussion kring det här med att flyga. Upprinnelsen var Karins inlägg. Och jag känner igen mig. Jag irriterar mig på att folk överlag tar flygresor så lättvindigt. Även bland folk om garanterat vet att det är dåligt för miljön att flyga så flygs det en hel massa. Och jag sitter där vid fikabord och i andra sammanhang och hör semesterdiskussionerna. Men för det allra mesta säger jag inget. För så gör man ju inte. Det blir dålig stämning, och det är jag som är boven. Så jag håller käft. Och samtidigt fortsätter flygandet att öka.

Den där diskussionen fick mig att inse något: en väldigt viktig faktor i att folk flyger, trots att de vet om att det är dåligt för miljön, är den sociala acceptansen. Det är socialt accepterat att flyga hit och dit. Ingen ifrågasätter, åtminstone inte öppet.

För även om vi utgår från att ”alla” (eller, förmodligen de allra flesta) vet att det är dåligt att flyga, så krävs det att något eller någon hindrar dem. Och om vi bortser från ”samvetssjälar”, såna som jag alltså, som avstår från att flyga av någon sorts inneboende övertygelse, så får vi utgå från någon sorts bakvänd variant på de klassiska styrmedlen om vi ska titta på vad som skulle kunna hindra dem:

  1. Lagar och styrmedel. Vore det förbjudet skulle de allra flesta nog låta bli att flyga. Likaså om det fanns någon sorts ransonering som innebar att var och en fick flyga låt säga vart femte år eller att var och en fick släppa ut en viss mängd koldioxidekvivalenter per år. Att flyga fast man inte får är liksom inget gemene man har möjlighet att lösa, så laglydigheten skulle förmodligen bli ganska stor, jämfört med till exempel hastighetsbegränsningar vad gäller bil. – Men det kommer förstås inte att införas vare sig flygförbud eller ransonering inom överskådlig framtid.
  2. Ekonomiska styrmedel. Om det vore fruktansvärt dyrt att flyga (oavsett hur man ”ordnar” det, alltså antingen genom skatter eller genom att till exempel bränslet är så sällsynt att faktiskt ytterst få har råd att betala priset för en flygresa) så skulle nog också de allra flesta avstå från att flyga. Har man inte råd så har man inte mycket val, och även om man kan skrapa ihop pengarna så prioriterar man kanske annorlunda om det är hutlöst dyrt. – Men det ser ju inte precis ut som att det kommer att bli hutlöst dyrt att flyga inom den närmsta framtiden.
  3. Den sociala kontrollen som styrmedel. Om något generellt inte anses okej av omgivningen att göra, så gör de flesta inte det. Även om det är saker som är enkla, billiga, lockande. Den sociala påverkan och kontrollen kan vara ett mycket effektivt styrmedel. Ibland kallas det moral; ibland införlivas en del av det på olika sätt i religiösa system. Oavsett vilket, social kontroll är effektiv. (Och det har givetvis för- och nackdelar. På det hela taget tycker jag förstås att det är bra att vi inte har kvar den sociala kontroll som fanns en gång i tiden…)

Men den sociala kontrollen har krympt. Den allmänna inställningen är sköt dig själv och skit i andra – även när ditt skötande av dig själv ger skit för andra. Man ska helt enkelt inte lägga sig i vad andra gör. (Eller, det är märkligt det där, för på många områden anses det ju helt okej att lägga sig i. Som när det kommer till föräldraskap och barnuppfostran. Men inte när det gäller miljö…?)

Och varje gång som vi sitter där vid fikabordet och inte säger något så bidrar vi till den sociala acceptansen. Vi är med och bidrar till att det blir lite mer okej att flyga, trots att alla vet att det egentligen inte är okej. Ungefär på samma sätt som alla som inte opponerar sig mot mot rasism eller mobbing också lite lite grann är med och bidrar till att rasismen och mobbingen kan fortsätta.

Nej, man är inte skyldig för att man håller tyst. Men att våga och orka ifrågasätta är faktiskt en väldigt viktig sak för att kunna motverka en trend där det blir alltmer accepterat att göra det alla vet att man borde låta bli.

Dessutom: att påminna och påpeka är nödvändigt för att motverka att folk ”försvinner” in i sin egen lilla bubbla, där de inte behöver bry sig om det de inte vill höra.

Fan bara att det ska vara så jävla jobbigt. För nej, självklart är det inte kul att vara den gnälliga sura käringen som skapar dålig stämning. Det blir man ju bara ledsen av :-(

Jag vill byta plats på lördag och söndag

På lördagsmorgonen vill jag ta det lugnt. Trött efter veckan har jag behov av att sova ut, äta frukost i lugn och ro, läsa tidningen. Ta dagen lite som den kommer. Eller, i alla fall hinna hämta mig en aning innan jag tar mig samman och försöker tänka efter vad som behöver göras och vad vi vill hinna göra under helgen. Klockan är minst över elva, ofta mer, innan vi är på banan: frukost äten, alla påklädda och tandborstade – familjen redo att kunna ta beslut och eventuellt åka iväg någonstans ifall vi vill eller behöver.

Men.

På lördagarna stänger allting tidigt. På söndagarna är allting stängt.

Som renoverare behöver vi ofta tänka igenom först, skaffa byggmaterial sedan. Bygghandlarna på orten stänger 12 (den vi helst handlar av) respektive 13 på lördagar. Alltså måste vi tänka igenom vad vi behöver tidigare under veckan och sedan komma iväg i tid på lördagsmorgonen.

Biblioteket är trevligt att besöka. Typiskt trevligt helgnöje. Biblioteket stänger 13 på lördagar.

Och runt 13, möjligen 14, stänger allting i centrum. Ska man gå och strosa, gynna de lokala handlarna, så måste man alltså skippa den där lugna sköna lördagsmorgonen – som i någon mån är det viktigaste av allt för att koppla av och känna sig LEDIG.

Efter det är bara mataffärerna öppna.

Jag vill ju kunna ha lördagen som ledighet, till att inte behöva stressa iväg, inte behöva passa tider!

På söndagen däremot, då har jag hunnit tänka. Hunnit vara spontan hemma. Hunnit komma fram till vad som fattas av barnens kläder. Hunnit fixa med huset och kommit på att vi fattas en viss sorts skruv eller behövs fler brädor eller en säck bruk.

Då vill jag åka iväg och köpa det där byggmaterialet som saknas. Skaffa mössan som saknas till barnen. Drälla på biblioteket en stund. Ladda om och förbereda mig för veckan som kommer.

Men då är allting stängt.

Söndag eftermiddag skulle passa mig utmärkt för öppna affärer. Som på julskyltningen – 14-18 söndag eftermiddag.

Men det enda som har öppet den tiden alla andra söndagar på året är stora köpcentra. Så det blir dit vi åker när vi ska handla saker åt barnen. (Eller på nätet; där är det öppet jämt.) För även om man försöker hålla nere konsumtionen, så behövs en del saker ibland.

Jag skulle gärna handla lokalt, gynna bygdens egna handlare. Men det blir extra svårt när de faktiskt inte har öppet när det funkar för mig.

Kan inte handeln på små orter satsa på öppet på söndageftermiddagar istället? Eller är det verkligen bara jag som funkar så här? För det här är verkligen min helgångest, så gott som varje helg. Den här slitningen.

Ge socker till de svältande barnen?

Det är äkta genomskånsk höst nu. Igår och idag har bönderna här skördat betor och byggt berg av. Jag har inga problem med bettransporterna som kommer att hålla nere hastigheten på vägarna här i trakten under någon månad framöver; det hör liksom till, liksom mullret och skakningarna av när betornas lastas av.

Sockerbetor är en av de dominerande grödorna häromkring. Sockerbetor, potatis, korn, råg och raps är såvitt jag kan bedöma de vanliga grödorna – i den ordningen.

Av betorna görs socker. Av kornet görs, efter vad jag förstått (men jag kan ha fel) i första hand malt, som i sin tur används till öl och andra mer eller mindre starka drycker. Potatis, råg och raps används väl så vitt jag kan begripa i första hand till livsmedel.

En stor del av vår värdefulla skånska åkermark används alltså till att producera socker.

Och visst, socker behövs. Jag är ingen sockerfanatiker, absolut inte – socker är en bra smakförhöjare och har en bra konserverande effekt. Men det känns liksom lite bisarrt, när man tänker på det, att sockerodlingen är så betydande. (Hade jag nugjort seriös research så hade jag förstås kollat upp hur stor andel av den skånska åkermarken man odlar betor på. Men jag skriver det här på min fritid, och fritiden är just nu ganska begränsad och ganska trött, så jag struntar i det. Ni får googla själva, och så kan ni tala om för mig sedan.)

Det klagas från en del håll på att vi använder mat till att tillverka biobränslen. Det är bättre att använda det vi odlar till att ta än till att tillverka bränslen, typ. Ja, jo, det är ju i grunden klokt tänkt.

Häromsistens läckte det ut att EU-kommissionen föreslagit att biobränslen inte längre ska få lov att innehålla mer än några få (?) procent som kommer från gröda odlad specifikt för det ändamålet; man ska alltså inte få lov att odla biobränslen istället för mat. Avaaz hängde på och gick ut med att man skulle skriva på för  att mat som behövs till hungriga barn inte istället ska gå till biobränslen, under parollen ”Feed kids, not cars”.

Men som sagt var, så enkelt är det inte. Bara för att man inte odlar grödor som ska bli bränslen så betyder det inte att man odlar nyttiga grönsaker på marken istället. På den skånska åkermarken odlar man ofta och gärna sockerbetor. Som blir till onyttigt socker. Och det är faktiskt inte hungriga barn särskilt hjälpta av. (Och efter vad jag förstått så odlas inga skånska sockerbetor ekologiskt. Det innebär att det socker jag köper importeras. Extra fånigt.)

Varför de skånska bönderna odlar socker? Det har jag inte satt mig in i. Men jag gissar på att det är ekonomiskt lönsamt. Och det skulle inte förvåna mig om EU har ett finger med i spelet – EU styr ju ofta vad som är lönsamt inom jordbruket…

Det gläder mig i alla fall att det finns fler som ifrågasätter vettigheten i att odla sockerbetor på vår fina åkermark.

Och ja, jag tycker att biobränslen i huvudsak ska komma från restprodukter och organiskt avfall, inte från specifika grödor, men omständigheter varierar ju.

Trädgårdsblues

Vi har försökt börja plocka undan lite i trädgården också. Det är ganska deprimerande. Sedan semestern tog slut har vi knappt hunnit vara ute. I alla fall känns det så. Att gå runt i trädgården och plocka undan kvarlämnade saker är en enda stor påminnelse om allt man inte hunnit.

Undanplockande av saker från trädgrden hör för övrigt till det absolut tråkigaste trädgårdsarbetet. Vilket väl illustreras ganska väl av att vi aldrig nånsin blir klara med det.

Dagar som denna känns det helt enkelt ganska deprimerande att traska runt i trädgården. Nervissnade plantor, ogräs som borde rensats, trädgårdsmöbler och prylar som man inte vet var man ska göra av. En känsla av att aldrig nånsin räcka till. En liten känsla av att kanske ha tagit på sig något för stort.

Och samtidigt… en liten känsla av trygghet. Trädgården finns där. Den är ganska stor. Det är betryggande att tänka sig framtiden och veta att man kan odla morötter. Den som kan odla egna morötter och har en kamin och tak över huvudet klarar sig ganska långt ;-)

Tänk efter före så vi slipper slösa bort resurserna!

Jaha, så nu ska man då eventuellt ta om två stora (jättestora) rättegångar, dels i Malmö, dels i Södertälje.

Jag har så svårt för sånt. Alla dessa människor som lagt ner tid och engagemang. Alla dessa kostnader för löner till alla dessa domstolsmänniskor. Alla dessa människor som varit nervösa och oroliga, för att vittna etc. Alltsammans bortkastat, och så får man göra alltsammans en gång till. För att någon inte tänkte till tillräckligt. Och förstås för att vi har lagar som säger att då måste det göras om. Det är ju förstås bra att vi har lagar som menar att rätt ska vara rätt. Men ändå…

Det är ett sånt jävla slöseri! I alla möjliga sammanhang så finns et för lite pengar, för lite resurser, för en massa viktiga saker som behöver göras. Men i vissa sammanhang är det visst inga problem att skaffa fram pengar när någon klantat till det? Eller jo, det är säkert, tyvärr, annan viktig verksamhet som i slutändan får lida.

Jag har verkligen jättesvårt för det.

Det är lite samma som med ärtorna. Och det är det jag tänker på nu när Lindex drar tillbaka de plagierade rävkläderna. – Vad ska de göra med alla kläderna som slängs? Vilket jävla slöseri! Jodå, jag tycker också det är ett jävla sätt av Lindex, självklart ska de inte kopiera någon annans saker. Men kunde de inte tänkt på det lite tidigare?

Men ekonomerna måste ju bli nöjda, kantänka. För både omtaget av rättegångarna och de slängda kläderna måste väl liksom på något vis leda till höger BNP? Och ju högre BNP desto bättre?

Nej, det tycker ju inte jag då.

 

När man river bort gamla tapetlager

Jag river tapet. Ska man tapetsera så måste man ju ta bort allt som sitter löst. Och även på ställen där det från början inte verkar vara mycket löst, så visar det sig att när man får loss en liten flik i någon ände, så fortsätter det och fortsätter och fortsätter.

På vissa ställen sitter det bara ett tapetlager – det senaste. På andra ställen är det tjockt, tjockt, nästan som en tunn masonitskiva, av bara tapetlager. Ibland lossnar bara några skikt, ibland skalas de av lager för lager (fast sällan i särskilt stora stycken), ibland får man liksom hela stela kakan på en gång.

Översta lagret är ljusgrå (fast med stråk av ljusblå, ljusgul, ljusrosa om man tittar nära) i sådan där smårutvävighetsmönster. tråktråk. Det som suttit synligt sedan 1970-talet (?). Under det kommer två lager av tapet med grå botten med diskret randaktigt vitt mönster på. Längre ner finns blommiga slingrande saker (sånt där som är från innan medaljongernas tid men när slingorna mellan blomsakerna ger medaljongiga mönster). Ännu längre ner något som nästan bara är oblektpappersfärgat med blommor av typen som nästan lika gärna kan vara bara blobbiga missfärgningar. Och allra längst ner/in en tapet som man liksom inte får se mycket av (eftersom lagret ovanpå är väl pålimmat), men som liksom har helt annan karaktär: pappret är mörkare oblekt, tunnare, jämnare – och med både konstigt mönster och färgskala. Visst, tunt rutmönster i rött med blåa blommor på låter kanske inte så konstigt, men tro mig, det är inte så vi är vana nuförtiden vid att tapeter ser ut :-) Men jo, vi såg liknande när vi rev tapeter i kontoret en gång i tiden också.

Under den kommunalgråa yttersta är det dessutom bitvis bredspacklat/gipsputsat. De verkar ha varit nitiska innan de satte upp tapeten på sjuttiotalet (?). Men nu lossnar alltså på många håll den tjocka tapetkakan inklusive mellanlager av spackel.

På lagret ovanpå det mest storblommiga hittar jag i en skarv att det står MADE IN SWEDEN :-)

Det känns bisarrt att stå och riva bort alla dessa tapeter. På ett sätt känns det bra. Rensa, få ordning så långt det går innan vi ska tapetsera igen. Göra så bra underarbete som möjligt. Stundtals kul, stundtals tröstlöst. Samtidigt känns det dumt at riva bort. Vi tar ju bort spåren av tidigare epoker! Men ja, i någon mån ”måste” det ju göras. Eller, det är i alla fall rimligt. Om vi ska göra det här på ett sätt som håller så behöver vi få bort mycket av det gamla. Dessutom kommer det att finnas kvar bitar av det här och var ändå.

Och så känns det lite dumt tt stå och riva bort det gamla för att sätta dit nytt, när vi lever i denna hysteriska konsumtionshysteri som håller på att ta knäcken på vår jord. Vi ska ju låta bli att skaffa nytt och istället klara oss med och nöja oss med det som fungerar. Och ur överlevnadshänseende så behöver vi ju inte nya tapeter. – Samtidigt har vi nöjt oss med de här tapeterna längre än de flesta skulle göra i Sverige idag. De var gamla och slitna redan när vi flyttade in för tio år sedan.

Fan, det är inte VI som ska ha dåligt samvete för att vi tapetserar om! Och det är inte vi som ska ha dåligt samvete för att vi river bort och inte bevarar det gamla.

Det är sånt jag tänker på när jag river bort gamla rödrosablommiga tapeter från masoniten som fladdrar lite lätt mot putsväggen. Kanske borde jag sova istället?

Det här att man slår i oss att det är så mycket jobb och så svårt att vi inte klarar det

Jag har en äppelpaj i ugnen. För ovanlighetens skull vispar jag dessutom ihop en marsansås (oftast kör vi utan sånt till paj, men det står ett paket pulver i skåpet för de tillfällen det ”behövs”).

Nej, jag gör inte egen vaniljsås. Hemkunskapsfröken talade så ofta om hur svårt det var – hur lätt det var att det gick snett – så jag lyckades alltid snirkla mig undan så att någon annan i min grupp fick göra vaniljsåsen. (Jag tror vi gjorde det två gånger under högstadiet, men det var alltså aldrig jag som gjorde det.) Sedan har det liksom aldrig blivit av. Jag borde ju egentligen testa?

Hur mycket tjänar marsanpulverföretagen på att en massa människor tror att vaniljsås är jättesvårt?

Jag gissar på att läget är något liknande för bearnaisesås. Jag tycker inte sån sås är god, så jag gör varken på pulver eller riktigt, men till och med mina föräldrar, som alltid gjort det mesta från grunden, har i alla tider köpt pulver till bearnaisesås. Är det så svårt?

Eller majonnäs. Det ska vara så himla svårt att göra. Ska skära sig lätt, jättenoga att sakerna har samma temperatur, och så vidare. Ursäkta? på senare år har jag gjort det många gånger. Alltid tagit ägg och senap direkt ur kylen och oljan ur skåpet. Inte allsdroppat långsamt och sakta i början. ALDRIG skurit sig.

Eller chokladsås. Folk betalar för färdig chokladsås på tub, sås som innehåller en massa märkligheter, när cokladsås är bland det enklaste man kan göra. (Blanda lika delar kakao, socker och vatten samt en liten gnutta salt. Koka upp och koka under vispning tills den blir blank – då har den liksom tjocknat.)

Häromdagen läste jag om en på twitter som ställt sig och gjort croissanter. Det är ju också sånt man liksom bara inte GÖR. Smördeg, wienerbröd, croissanter och liknande hamnar också i kategorin saker man inte gör, för att det är för svårt, för jobbigt och tar för lång tid. Istället har vi lärt oss att sånt köper man färdigt. Men efter vad jag förstod så var det alltså inte alls hopplöst jobbigt eller tidskrävande. Däremot krävde det väl lite framförhållning – och typ att man är hemma och kan lägga fem-tio minuter varannan timme.

Ungefär som långkok, fast lite längre.

Men det är sant, långkok förväntas vi ju heller inte ägna oss åt. För det är ju också alldeles för jobbigt. Som att stoppa en höna i en gryta, slänga i lite kryddor och någon grönsak och sedan låta det koka några timmar (timmar då man behöver titta till det någon enstaka gång och samtidigt kan njuta av den underbara doften).

Att tro på miljöproblemen – en religion?

– Ni brinner verkligen för det här. Och ni tror verkligen på att miljöproblemen finns!

Det är en kollega som uttalar sig. En kollega inom ett helt annat ämneområde. Och han är uppriktigt förvånad. Fascinerad. Inte anklagande eller ifrågasättande, bara djupt fascinerad.

Öh, ja?

– Det är nästan som en religion, säger han sedan.

Tja… Jag kommer inte på något bra att säga. Jag förstår hur han menar, men håller inte med.

Det är först efteråt jag lyckas fånga upp orden för vad det är jag tänker:

Det är inte vårt miljöengagemang som är en religion. Om något är en religion så är det konsumismen :-)

Det vårt miljöengagemang dock har gemensamt med religioner är att miljöengagemanget är en form av moralgrund. Vi grundar våra tankar och våra resonemang i vad vi anser vara rätt och fel, i moral och värderingar, och enligt dessa så har människan ansvar för konsekvenserna av sina handlingar, och vårt sätt att leva idag är inte hållbart och strider därför mot denna grund. – Men det gör det inte till en religion. En religion förutsätter en tro på någon sorts högre väsen eller makt eller kraft.

Visst är det lite märkligt att alla som lever utifrån någon sorts djupt grundad moral antas vara religiösa? Det tycker i alla fall jag. Nog för att många religioner har införlivat moral, och ibland motiverar moral med att det är något gud har sagt, men det handlar ju trots allt oftast om moral folk levt efter i området sedan länge – att ”skylla” på gud är bara ett sätt att tvinga folk att efterleva något ;-)

I Sydsvenskan kan vi för övrigt läsa idag, apropå valet i USA (bild 5):

Marc Daniels, 38 år, psykologi- och samhällsvetenskapsstudent, Philadelphia: – När jag var yngre tyckte jag att det var viktigt att presidenten var kristen. Men jag har mognat, andligen. Idag är min åsikt att det inte spelar någon roll vad presidenten har för tro, bara han tror på något. Att rösta på en ateist, som inte har någon tro alls, skulle vara otänkbart för mig. En person med så stor makt som presidenten behöver känna att han blir dömd av en högre makt, på något sätt.

(Min fetning.)

Och jag tänker att det verkar ju inte funka alls. Att om det verkligen var så att USA:s presidenter verkligen trodde att någon skulle döma dem för de dåliga saker de gör, så skulle de aldrig agera på det sätt som de allra flesta amerikanska presidenter gör. Tvärtom känns det som att de kanske använder det som en ursäkt: att den där guden däruppe ändå är den som är ytterst ansvarig, och att presidenten därmed kan göra ”som han vill”, för det är ändå någon annans fel, högre upp. Jag tror tvärtom det innebär ett större ansvarstagande att inse att man själv är ytterst ansvarig för allt man gör, att det inte finns någon gud ovanför.

Shabby chic – det perfekta slarvet?

Jag funderade vidare kring det här med den hysteriska noggrannheten jag upplevde i slöjden i skolan. Är det kanske på något vis en bidragande orsak till att Shabby chic blivit så poppis? En sorts märkligt uttryck för att många längtar efter att saker ska få se lite lagom slitna, slarviga, inte jätteperfekta ut. Och samtidigt så är man så van vid att behöva göra sakerna perfekta, s att detta slår igenom även när man ska göra något som ska se ut som att det inte alls är perfekt. Det slår liksom knut på sig själv, när folk lägger oändliga mängder tid och kraft på att något ska se slitet ut på det perfekta viset.

Rasism är väl egentligen bara relevant inom den egna arten…?

Innan idag blev jag kallad hönsrasist – för att jag, trots att jag gärna vill köpa höns, och trots att det är svårt att få tag i höns, hade låtit bli att köpa höna när det fanns i affären, för att den var tysk.

Nej, det var säkert inte så allvarligt menat, det vet jag.

Men jag tycker ändå det är intressant. För ja, jag är en sådan där som väljer svenskt kött. För att jag generellt har större tilltro till den svenska djurhållningen. För att jag tycker det är bra att gynna den svenska produktionen. För att jag gillar närodlat, av diverse anledningar. För att jag vill dra ner på transporterna. Och så vidare.

Och nej, det är inte rasism. Det är inte hönornas nationalitet eller etnicitet jag bryr mig om. Strikt talat har jag inga problem med om hönorna skulle flytta hit ;-)

För övrigt blev jag kallad rasist för en hel del år sedan när jag arbetade med att motarbeta utbredningen av en invasiv främmande art. Vilket ju i sig är lite bisarrt, eftersom det var en hel art jag ville få bort ur landet; om något borde jag då kallas artist ;-)

För övrigt så händer det att jag köper utländskt kött också. Som vissa sorters salami och liknande. I vissa fall är det helt enkelt så att de utländska alternativen är godare, eller att det faktiskt inte alls finns något motsvarande svenskt över huvud taget. En av de viktigare upplevelserna när man är på semester är just smakupplevelserna: de där sakerna som är sådär jättegoda och som man förknippar med ett visst land eller med sommar och värme eller så. Men om man nu ska minska resandet och försöker semestra hemmavid en del, så missar man ju sånt som utländska korvar. Och då kan jag tycka att det är okej att istället köpa utländsk korv i Sverige. Det blir lite samma mat som om jag hade varit på semester utomlands, men sammantaget ändå mindre transporter (för jag är övertygad om att korvarna i en lastbil transporteras effektivare än jag som turist).