Category Archives: Reflektioner och tankar

Det är ett sånt fasligt fokus på just strikt vegetariskt…

Det står jag och tänker medan jag värmer min lunchlåda på jobbet. Den är inte vegetarisk. Visst, den består till största delen av couscous, rotfrukter, grönsaker och kikärter. Men det finns lite lite kyckling och lamm med i grytan. Köttet (tre små kycklingben och en liten liten överbliven lammbit) har kokt tillsammans med grönsakerna och gett en helt underbar buljong. Maten har räckt till hela familjen igårkväll och till två luncher. Det är alltså inga stora köttmängder med gör ändå mycket för smaken.

Enligt receptet ska det egentligen vara en höna. Det hade blivit godare – höna ger mer smak än kyckling – men höna går ju inte att få tag i. Enligt receptet ska man dessutom krydda med saffran. Det har jag inte gjort. Saffran är dyrt, för det går åt så fruktansvärt många krokusar för att producera en liten gnutta saffran. Hur rationellt är det egentligen – hur miljövettigt, liksom? Stora odlingsarealer för att producera små mängder av en lyxkrydda.

Ja, saffran är jättegott, absolut, det tycker jag med. Men jag saknar perspektiven. Blir det bättre för miljön om jag skippar köttet i maten men i stället slänger i ett par påsar saffran?

Det är ett sånt fasligt fokus på att få folk att äta vegetariskt. Helvegetariskt. Och när man ska övertyga köttätare om att äta vegetariskt istället, då föreslår man ofta recept där man fläskar på med stora mängder ost istället. Ost är inte bättre än kött, generellt sett! (Om vi snackar klimat och dylikt. Sedan är det ju en annan sak om man av principiella skäl anser det ena vara etiskt korrekt och det andra inte.) Ost är VÄRRE ur klimathänseende än griskött.

Jag säger inte att man ska sluta äta ost. Men jag säger inte heller att man ska sluta äta kött.

Jag förstår att man ser ett behov av att förenkla budskap. Det ÄR komplicerat att välja rätt mat för miljön. Men det blir inte bättre av att man lär ut felaktigheter. Klimatet är inte hjälpt av om alla börjar äta massor med ost istället för massor med kött. Och när folk plötsligt känner sig lurade, så är det knappast miljön som kommer att vinna på det heller.

Jag efterfrågar nyanser. Uppmana gärna folk att minska sin köttkonsumtion. Men tala också om vad de bör äta istället. Och vad de inte bör ersätta köttet med. Prata om skillnaderna mellan olika vegetariska val. Tala om vilka grönsaker som är dåliga för klimatet. Prata om kryddorna. Och tala om vilka sorters kött som är bäst, och vilka sorters ”kött” som faktiskt kan betraktas som en miljöinsats att äta (som höna och musslor).

Och ibland kan faktiskt en liten mängd kött ge väldigt mycket smak. Två dagar med lite lite kött(smak) i maten kan vara betydligt bättre än en köttdag och en vegetarisk. Och så slipper man försöka hitta något att ersätta köttet med (smakmässigt) som helt eller delvis förtar effekten av det vegetariska.

Läs också Matfanatism och hela gråskalan.

Om alla som tar vettiga beslut slutar och bara de hjärtlösa blir kvar

Det är mycket om Migrationsverket för tillfället. Migrationsverket har tagit en del tveksamma beslut – ja, i alla fall tveksamma utifrån vett och sunt förnuft och allt sånt. Huruvida de stämmer med lagstiftning och rättspraxis och sånt kan jag inte uttala mig om, för dels kan jag för lite om vad reglerna faktiskt säger, och dels har jag inte satt mig in i ärendena på den detaljnivån.

Från många håll sägs det saker i stil med ”hur kan handläggarna ta den sortens beslut? De borde protestera, låta bli att ta beslut, besluta något annat”.

Tja. Om vi nu antar att det faktiskt ÄR så här reglerna ser ut. (Nu vet jag ju inte hur det är i de här specifika fallen.) Då ”kan”, eller får, de faktiskt inte besluta annorlunda. Ibland finns förstås handlingsutrymme för handläggaren, men långtifrån alltid.

Och visst förekommer det säkert att handläggare säger att det här beslutet vägrar jag ta eller skriva under. Men då finns det sannolikt andra som inte har problem med att fatta beslut strikt utifrån hur reglerna ser ut. (Vilket ju egentligen inte är konstigt, för det är ju samtidigt poängen med att dels ha regler, dels någon som ska ta beslut på ett sätt som gör att reglerna följs.)

Om det väldigt ofta är så att det sunda förnuftet eller det folk generellt tycker stämmer väldigt dåligt med reglerna, så kan ju förstås i längden inte personer med stor övertygelse jobba kvar. Då blir det bara kvar handläggare som inte har några problem med att alltid bara följa regler. Och det är rätt farligt i längden…

Nu vet jag som sagt var inte alls hur det funkar på Migrationsverket eller hur det verkligen varit i de aktuella fallen. Men det här är ju å andra sidan något återkommande: kritik mot handläggare på myndigheter för att de tar omänskliga, omoraliska, osunda etc beslut.

Grejen är att om reglerna är fel så är det inte handläggarens fel, utan allas fel. För reglerna kommer ju från början från de beslut som fattats av våra folkvalda politiker. Och om vi inte tycker reglerna är bra, så är det alla vi som måste se till att ändra dem. Så att de som jobbar på myndigheter kan få fortsätta ta korrekta beslut – som samtidigt är mänskliga och värdiga. På det sättet kan människor med ett stort engagemang för viktiga frågor fortsätta jobba med dessa viktiga frågor på myndigheter.

Konventioner som hindrar mig från att plocka upp potatisarna, och effekterna av att vi som bryr oss odlar eget och inte köper

Står på morgonen och tittar på potatisåkern bredvid busshållplatsen. Potatisen är skördad nu. Borta är de djupa fårorna mellan potatisraderna och den vissna potatisblasten. Nu är åkern mer eller mindre platt, och svart. Men inte helt och hållet. Det ligger en hel del utspridda potatisar kvar i ytan. Det skulle bli till en hel massa middagar om man plockade upp dem nu, innan de hinner bli gröna.

Men så gör man inte.

Det är någon annans mark, så strikt talat har man väl ingen rätt att plocka upp de stackars kvarlämnade potatisarna. Men även bortsett från det så gör man inte så. Det är pinsamt. Fult.

Så de stackars fina potatisarna får ligga kvar där och förstöras.

 

Jag funderar en hel del så här års, på det här med mat och odling. Vi odlar ju en del själva, och tar tillvara det som trädgården ger, som äpplena till exempel. Samtidigt är det nu det finns bra svenska produkter att köpa i affärerna. Det finns en påtaglig motsättning i detta. Om vi, och andra som vi, som försöker äta säsongsanpassat, och som kan tänka oss att betala lite extra för det svenskodlade, i alltför stor utsträckning odlar själva – och alltså inte handlar av de svenska produkterna när de är i säsong – då får ju de svenska odlarna inte avsättning för sina produkter. Om det bara är de som skiter i hur maten producerats och mest vill att maten ska vara så billig som möjligt, så driver vi utvecklingen åt fel håll.

Vad gör vi åt det?

Kan inte barnen få åka med på våra periodkort? Duo/familj för oss med månadskort? Och varför går bussarna så dåligt på helgen?

Vi är ju inbitna tågpendlare: både jag och min man pendlar mer eller mindre varje dag med tåg (ja, det hände ju förstås ibland att vi jobbar hemifrån). Eftersom vi bor där vi bor så innebär det att vi köper månadskort som gäller i hela Skåne län. Vi kan alltså åka med all Skånetrafikens kollektivtrafik, när som helst, vart som helst.

Men i praktiken är det väldigt sällan vi använder oss av det på helgerna. Det finns flera anledningar till det. På det hela taget är det genast mycket trassligare när man ska ta med sig barnen. Svårare att passa tider. Fler saker som behöver tas med (som reservkläder till barn som ännu då och då råkar ut för ”olyckor” av olika slag). Svårare med tajta byten mellan buss och tåg – och mer besvärande att behöva slå ihjäl väntetid. Dessutom innebär helgresor oftare att man inte ska ta sig raka vägen från A till B utan att man ska flänga runt och uträtta ärenden eller göra saker på fler än ett ställe. Till skillnad från resor till och från jobbet då man ska rakaste vägen dit och rakaste vägen hem, och dessutom har valt restidpunkt efter när det passar bra. Är man och ska köpa skor till ett av barnen, för att sedan resa vidare till mormor och morfar, så blir ju skoköpet klart när det blir klart – inte när bussen går – och sedan har man kanske missat den vettiga anslutningen…

Om det nu är så att man vill at folk ska resa mer kollektivt så måste man ju se till att kollektivtrafiken åtminstone går lika bra på helgen som på vardagarna. För många av oss som har flextid så går det som sagt var att anpassa jobbresorna efter de tider tågen och bussarna går. Jobbpendlingen är en rutin. På helgen däremot, när vi alltså gör saker som kräver flexiblitet, så går bussarna betydligt mer sällan. Försök ta dig fram med barn när bussarna går fem gånger per dag och måste beställas – har du missat tåget för att någon behövde kissa, och därmed kommer försent till anslutande buss, så är det kanske tre timmar till nästa – eller så går det ingen mer buss det trafikdygnet. Lagom kul att bli strandad med barnen…

Och så blir det lite fånigt att vi, som alltså har månadsbiljetter, måste betala för vårt ena barn om vi väljer att ta tåg och buss. Inte så att det är mycket pengar – speciellt med tanke på att resor på helgen i någon mån blir ”gratis”. Mer att det liksom blir ett moment till att köpa biljett. Och så känns det lite märkligt: För dem som betalar för en enskild resa, så finns Duo/familj, vilket innebär att om två vuxna betalar så kan i praktiken tre barn följa med gratis – men för oss trogna pendlare kostar det att ta med barnen. (Med barn menar jag ju då dem som passerat den magiska 7-årsgränsen.) Visst skulle man kunna införa någon variant om att på varje 30-dagarskort så får ett barn 7-19 år förlja med gratis på helger, eller nåt sånt?

Se där, Skånetrafiken, två konkreta förbättringsförslag! :-)

Tänk om folk inte var tvungna att ta vilka skitjobb som helst och förneka sin egen moral. Då skulle kanske moralen vara högre?

Jag har tack och lov *peppar peppar* inte varit arbetslös på länge. Så jag har säkert inte full koll på reglerna för att få a-kassa. Kanske har jag alltså fått allt om bakfoten. Men jag uppfattar det som att den som är arbetslös, generellt sett, är tvungen att ta de jobb som erbjuds, och annars blir hen av med a-kassan.

Visst, det låter ju kanske i grunden som en vettig princip. Ja, innan man tänkt lite, då.

För visst, man ska inte kunna tacka nej till ett jobb bara för att man tycker sig vara ”för fin” eller för att jobbet verkar allmänt tråkigt. Men att ta de jobb som erbjuds eller finns att tilllgå innebär också att man måste ta jobb som går emot ens principer och moral.

Till exempel telefonförsäljarjobb, där man ska försöka pracka på den uppringda saker hen egentligen inte behöver eller vill ha. Hur känns det, om man egentligen ser konsumtionen som ett problem i stort? (Dessutom är den sortens jobb ofta provisionsbaserade, så om du inte är tillräckligt övertygande tjänar du inte tillräckligt för att klara dig.) Detsamma gäller väl för övrigt för många sorters säljjobb, antar jag; att hela dagarna övertyga folk om att köpa saker de inte behöver skulle i alla fall kännas vansinnigt för mig.

Eller jobba på McDonalds om man tycker djurhållningen är uppåt väggarna och dessutom är vegetarian.

Det finns förstås massor med exempel; vad som går emot ens övertygelse beror förstås på vem man är. Problemet är just att vara tvungen att arbeta med något som går emot ens egen moral, ideologi, religion, principer eller övertygelse på annat sätt.

Vad gör det egentligen med människor?

Om man måste bita ihop och ignorera sina egna värderingar och åsikter, för att man annars blir utan mat och bostad och hamnar utanför det ekonomiska skyddsnätet. Det kan man väl inte gärna må bra av? Det innebär ju att man stänger av delar av sig själv. Det som är viktigt för en. Säkert en hel del av gnistan i livet.

Och om man stänger av sin moral och sina värderingar i vissa sammanhang, då antar jag att man gör det även på andra områden, i alla fall mer eller mindre. Om man är tvungen att sälja en viss mängd kläder för att behålla jobbet eller för att företaget man jobbar på ska gå tillräckligt bra, så gissar jag på att man lättare blundar för de problem klädproduktionen och den överdrivna konsumtionenorsakar på andra håll i världen, både socialt, ekonomiskt och miljömässigt. För det handlar om ens jobb.

Man tvingas helt enkelt sluta bry sig om de stora frågorna. (Och säkert känner också många att de måste kunna försvara det jobb man gör och vara åtminstone delvis lojal med sin arbetsgivare.)

Är det därför så många människor blundar för så många problem? För att vi har ett ekonomiskt skyddsnät som kräver att du blundar för att få del av skyddsnätet, ett skyddsnät som inte tillåter dig att ha en avvikande åsikt och leva enligt den? Det är liksom bara okej att tycka så länge du inte lever enligt ditt tyckande.

Jag gissar (vet alltså inte) på att det är möjligt att avstå från vissa jobb som är uttalat politiska eller religiösa. Men grejen är ju att det här är relevant för så väldigt många andra jobb.

Hur skulle världen (eller i alla fall Sverige) se ut om människor istället hade möjlighet att välja vad de tycker är okej eller inte? Skulle det till exempel vara mindre hysteriskt fokus på tillväxt? Mindre konsumtionshets? Och kanske skulle folk generellt sett må mycket bättre, totalt sett?

 

Eller är det bara jag som missförstått? Har vi kanske ett skyddsnät som tillåter människor att vara människor och inte bara fokuserar på det materiella?

Mer om moral.

Tankar om närodlat: transporters miljöpåverkan, stolthet och respekt

Närodlat är en känslig fråga. Det anses inte officiellt okej att säga att närodlat är bättre för miljön. Råkar man antyda (i fel sammanhang) att det skulle vara bättre för miljön, så finns det siffror som visar att transporterna trots allt är en förhållandevis liten andel av livsmedlens totala miljöpåverkan. Och dessa siffror är anledningen till att det inte är okej att ställa krav på transporterna vid upphandling: transporternas påverkan anses vara så liten att den inte är relevant.

Det är ett märkligt sätt att resonera. Skulle det inte göra skillnad för miljön, sett till transporter, huruvida jag äter ärtor odlade i trädgården eller ärtor som flugits hit från Kenya? Att de handskalade räkorna rest fram och tillbaka över jorden innan de kommer hit? Skulle inte resorna som fört (slaktade) lamm hit från Nya Zealand vara relevanta att väga in på minussidan för kött i jämförelse med de skånska lammen som slaktats några mil bort?

Om vi människor bör resa mindre för miljöns skull, och dessutom välja våra transportmedel utifrån vad som släpper ut minst och gör minst skada, så bör ju rimligen detsamma gälla för vår mat. Alltså: Om det är sämre för miljön att jag flyger till Thailand än att jag tar tåget in till Malmö, så måste ju detsamma rimligen gälla maten jag äter.

Problemet (tror jag, ska jag väl påpeka) med upphandlingens sätt att räkna är just att man räknar på ett medelvärde. Om man räknar på all mats miljöpåverkan, och så bryter loss den del som beror på transporterna för all mat, oavsett transportsätt, så stämmer det säkert: det rör sig om en ganska liten del, sett til procent.

Men om man istället räknar på bästa och sämsta, så gissar jag på att skillnaden är väldigt stor: För de lokalt odlade ärtorna från min trädgård är transportdelen lika med noll. För ärtor som flugits från Afrika är de förmodligen en stor och påtaglig del. Alltså borde man inte räkna på medelvärden när man ska titta på hur stor del av matens miljöpåverkan som kommer från transporterna.

Men visst, som ofta påpekas: miljönyttan av minskade transporter faller ganska kvickt om man måste ta bilen till försäljaren av det närodlade, om man kunde cyklat till affären för att köpa maten som rest långt. Därför är det väldigt viktigt att de vanliga mataffärerna – de stora kedjorna, där de allra flesta handlar – också tar in lokala råvaror från lokala producenter. (Och det brukar åtminstone vår lokala affär vara hyfsat bra på, åtminstone för vissa produkter.)

Sedan finns det ju andra poänger med närodlat också. Om maten odlas nära dem som äter den får man en större förståelse för odlingen: för hur man odlar, vilket arbete det innebär, svårigheter, och så vidare. Det ger en större respekt för maten, vilket förhoppningsvis också kan minska matsvinnet – man slänger inte lika lättvindigt det man sett någon arbeta hårt för, och slösar inte heller lika gärna. Och om maten kommer från den egna hembygden så känner man ofta stolthet. Stoltheten ger också en sorts respekt och gör att man i större utsträckning värnar naturen och miljön. Det blir nära och konkret.

Tror jag i alla fall. Men nej, jag kan inte visa några siffror på det :-)

Och om det är så, så tror jag det gynnar miljön i det långa loppet.

Läs även Färska baljväxter flygs in till grönsaksdiskarna i DN.

Eftersom jag inte vill att någon ska förstöra mina drömmar så håller jag dem helst för mig själv

Jag insåg för någon vecka sedan att jag har väldigt svårt att berätta om och dela med mig om mina drömmar och planer. Det gäller i någon mån både stort och smått. Jag berättar till exempel inte gärna för mamma och pappa vad vi har tänkt oss när det gäller renoveringen. Eller, oftast bara väldigt grovt. Jag far inte iväg i några målande drömmande beskrivningar av tapeter jag sett, eller blommor jag vill plantera, eller galna idéer jag fått. Jag visar gärna upp det färdiga resultat, men jag delar inte med mig av mina fantasier.

Likaså berättar jag inte gärna om kul grejer, till exempel vad gäller matlagning och pyssel i vardagen, för de nyfikna barnen. Jag säger hellre ”Det är en överraskning” och ”Det får ni se sedan”. Jag vet, det berövar dem förväntansspänningen. Men jag har ändå svårt att berätta.

Det är faktiskt i princip bara min man som får höra mina drömmar, fantasier och idéer.

Och jag inser att det är för att jag fått ta del av så mycket skit som yngre, när jag berättat om mina drömmar. Blivit hånad. Eller bara blivit nerplockad på jorden med ord om att det där går ju inte. Oavsett om det handlat om julklappsönskningar som liten eller yrkesplaner senare. Eller för den delen en väldig massa annat.

Ja visst, ibland har det handlat om saker som varit orealistiska – eller i alla fall väldigt osannolika. Och jag har i högsta grad varit medveten om det! Men drömmar är just drömmar. Man behöver få drömma. Sikta mot stjärnorna för att nå trädtopparna och allt det där. Och drömmarna är också ett sätt att lära känna sig själv och veta vad som är viktigt för en själv. Och ett sätt att utvecklas. Och inte minst en motivation att fortsätta sträva, även när livet ibland är motigt.

Eftersom jag för många gånger har råkat ut för att mina drömmar blivit misshandlade och förstörda när jag berättat om dem, behåller jag dem hellre för mig själv. Visserligen tar drömmarna mer fart och fungerar bättre som inspiration om man får berätta högt om dem. Får luft under vingarna. Men bara om de tas emot på rätt sätt. Annars är det bättre att behålla dem för sig själv och i alla fall ha dem kvar.

Det gör mig säkert sammantaget till en torrare och tristare människa.

Eller nä, förresten, det är inte att jag inte berättar som gör mig torrare och tristare. Det är en effekt av alla de drömmord som redan begåtts – inte av de drömmar jag behållit för mig själv i tysthet. De lever i alla fall kvar, om än gravt hämmade, och hindrar mig från att bara bli skittristrealist.

Vilka vill vi egentligen ska jobba på våra myndigheter – och hur vill vi myndigheterna ska fungera?

Centrala statliga mydigheter finns ofta i centrala Stockholm. (Ja, vår huvudstad, alltså. Den där staden där man ofta har den typen av saker.)

– De statliga myndigheterna behöver ofta inte sitta i de innersta innerstadslägena. Det finns en stor besparingspotential, säger Stefan Attefall (KD) till TT.

Okej. Vi har på sistone lärt oss att anställda på myndigheter helst inte bör serveras mat, åka på kurs, ha aktiviteter där de lär känna varandra och så vidare (läs dock gärna Maria Wetterstrands kommentar) och att alla myndigheter är extremt slösaktiga.

Nu ska vi alltså lära oss att det är dåligt att myndigheterna finns i centrum. För det är tydligen onödigt.

Detta i en tid när man på många håll har problem med att centrum i städerna dör. Hyrorna i centrum är höga – ingen har råd att betala, varken små mysiga affärer eller myndigheter, och knappt ens de stora kedjorna. Istället byggs det ”externa handelsplatser” – ja, köpcentran, alltså. Även kontor och annat flyttar dit. Värdefull åkermark bebyggs, asfalteras, förstörs för all framtid (nej, okej, bara till nästa istid). Biltrafiken ökar, eftersom det ofta behövs bil för att ta sig dit. Restid över huvud taget ökar, eftersom det är längre. Och centrum står kvar som ett museum, där ingen har råd att vara.

Men visst, myndigheterna behöver inte ligga centralt (de finns ju knappast till för medborgarna ändå, eller?). Men så låt oss då flytta på riksdag och regering också. Inte sjutton behöver de finnas så centralt! Vi flyttar regeringen till någon ledig lokal i något av Stockholms förortscentra (eller kanske till Rosengårds centrum i Malmö?), och riksdagen kan nog inhysas i Bjuv eller Perstorp eller någon annan gammal bruksort. Finns säkert andra bra alternativ norut också – tipsa gärna!

Ärligt talat, hur tror ni egentligen att människor som jobbar på myndigheter funkar? Lönerna är ofta egentligen för dåliga för att hålla kvar kompetent folk; ”marknaden”/det privata betalar mycket bättre. Det leder till dålig kontinuitet. De som ändå stannar på myndigheter gör det ofta för att de tycker att jobbet är viktigt och intressant. Men då måste det ju fortsätta vara det också! Om allting bara förväntas vara billigaste möjliga – säck och aska hela tiden – hur kan man då samtidigt förvänta sig välfungerande myndigheter?

Vill vi inte att de som arbetar på våra myndigheter ska vara bra, kompetenta, engagerade, intresserade, kunniga, och så vidare?

Dessutom verkar det sprida sig en tanke på sistone om att man ska dela upp en massa myndigheter, så att allt som handlar om handläggning, tillsyn och prövning ska hamna på en myndighet, och allt strategiskt, kommunikativt och framåtsträvande på en annan (i flera olika sammanhang; hittar dock inga artiklar att länka till just nu). Jag är rädd att det bara förvärrar. För vilka vill jobba med att bara handlägga och aldrig aldrig få lyfta blicken? Eller: vill vi att de människor som är nöjda med ett jobb där de bara ska se till paragrafer hela tiden ska vara de som gör bedömningar hos till exempel Försäkringskassan? Kommer rätt människor att vilja ha jobben – kommer de som haft jobben att vara lämpliga att fortsätta med dem? Jag tror att en variation i arbetsuppgifter är bättre, både för den anställde och för resultatet. Har man det i alla fall inom samma  myndighet finns bättre möjlighet att byta arbetsuppgifter under en period, och bättre möjligheter till utbyte internt än om alla gör samma saker.

Kan vi inte försöka ha fokus på att skapa bra förutsättningar i myndigheterna, vad gäller kultur (på alla möjliga sätt), istället för att bara försöka få allt så billigt som möjligt?

Alla dessa saker jag gör med en viss anspänning i kroppen

För att jag tycker att jag borde göra dem lite snabbare.

Som att sprita ärtor.

Och visst, många sdana där saker går nog lite lite snabbare när man spänner kroppen en liten aning. Men spänningar i kroppen gör på sikt ont. Och vad ska jag ha den där lilla insparade tiden till?

Jag tänker på gamla tiders tanter och bondmoror som spritar bönor skitsnabbt. Känner mig mindre duktig än dem. – Men de flesta av dem har säkert också haft massor av värk i kroppen på sin ålders höst? Det är väl inget att eftersträva.

Tänk om man kunde lära sig…

Men ibland måste man bara våga fråga

Jag känner mig ofta handikappad när det kommer till saker jag inte känner att jag behärskar. Speciellt om det handlar om områden där jag liksom som tjej förväntas vara okunnigare. Som när vi ska skaffa något på en järnhandel eller på byggmarknaden och vi inte riktigt säkert vet vad det är vi behöver, utan man behöver vända och vrida lite på det, fråga och diskutera. Då överlåter jag lite för ofta på min man att fråga. För jag känner att jag kan för lite, och jag känner att det ligger mig till last. Jag vill ju inte göra bort mig.

Som nu när vi skulle skaffa skarvdel mellan vattenutkastaren och kranarna. Första varvet fick min man ställa frågorna. Och så kom vi hem med en rörskarv, som visade sig inte funka.

Och när vi klurade på vad som inte stämde och vad vi behövde istället, så insåg jag att det inte handlar om att han kan mer, utan om inställning. Han utgår från att han kommer att kunna göra sig förstådd och att det kommer att finnas det han behöver köpa. Jag utgår från att jag kan för lite, att jag inte kan rätt ord, att jag kommer att göra bort mig – och då vågar jag inte fråga.

Så nästa gång var det jag som gick in och frågade, medan jag väntade på att han skulle komma med tåget. Och jag kunde göra mig lika förstådd som honom. För ingen av oss vet vad prylen skulle heta. Och inte de i järnhandeln heller, för prylen vi egentligen ville ha fanns inte, så vi fick lösa det på annat sätt.

Ibland måste man helt enkelt våga fråga. Annars lär man sig inget nytt, och får inget veta.

Så ligger felet då bara hos mig? Är det mitt fel att jag inte vågar fråga, är det bara jag som borde ta mig i kragen?

Nä. Självklart inte. Det är en attityd som funnits från omgivningen under min uppväxt (och säkert runt andra också?): Det är mer okej att killar frågar. Det är mer okej att killar tar sig för att göra saker fast de inte kan och vet allt i förväg. Mer okej att de gör bort sig.

Som tjej måste jag veta tillräckligt mycket för att få fråga.

Så det är inte bara jag som måste våga fråga. Det är också samhället – alla vi, ja – som måste tillåta alla att fråga. Utan att håna och ifrågasätta.

För tyvärr är det inte alla som bemöter en okunnig frågande tjej lika bra som den lokala järnhandeln och byggmarknaden.