Category Archives: Reflektioner och tankar

Att använda de fina tomaterna

Jag gillar tomater. Som bas i grytor, soppor och liknande (oftast då från burk eller tetra). Som smaksättning i stroganoff och liknande (i form av tomatpuré). Som tomatsallad. Och gärna rätt upp och ner som de är, om det är goda, smakrika tomater.

Godast är de hemodlade tomaterna.

Men riktigt goda saker har vissa nackdelar. För det tar emot att använda de där jättegoda tomaterna till att koka sönder i en gryta. Det är ju att förstöra, när tomaterna i sig själva smakar som himmelriket. Tomatsallad på sin höjd, liksom.

Alltså blir det fultomater till grytor och liknande. För även om jag har kopiösa mängder tomatplantor i år så har vi inte inte nått nivån att vi tröttnat på dem som de är :-)

Detsamma gäller väl rätt mycket av de egna odlingarna. Det som kommer utifrån trädgårdslandet eller från verandan är liksom för fint att koka sönder. Hemodlade paprikor äts oftast i små bitar, nogsamt fördelade (även om paprikorna är många så är de rätt små). Sockerärtor äts rätt upp och ner som de är, eftersom de vore att förstöra dem om man tillagar dem.

På ett sätt är det ju bra. Det är kul att det som odlas hemma blir extra gott. Det är bra att egen odling ger extra respekt för resultatet/skörden.

Men samtidigt är det ju märkligt att känna att man ska snåla med det egenodlade (för att det är extra fint) och då hellre slösa med köpegrönsakerna (som ofta är mindre smakrika).

Nå, tids nog kommer hösten, och grönsakerna i vårt land tar slut. Då kan vi återgå till normala omständigheter ;-)

Med Luther på min axel

Vi är alltså barnfria den här veckan. Vanlig jobbevecka, men utan barn på kvällarna. Vi skulle hinna fixa undan lite med matrummet, och en del annat vi inte hunnit, och dessutom hinna umgås med varandra.

Tja, lite hann vi.

Men i onsdags eftermiddag kom förkylningen krypande. Ångvarm. Följdes natten till igår av huvudvärk, och snor. Och orkeslöshet. Lite ont i öronen. Ja, och så vidare. Kraftlsö, sjuk och hängig – och tillvaron dräglig endast tack vare alvedon.

Nej, jag orkar inte jobba. Jag är hemma och sjuk. Orkar inget här hemma heller. Är jag uppe och gör saker så blir jag tvärslut på en kort stund. Går jag utanför dörren så börjar ögonen rinna av värme och sol nästan omedelbums. Plågsamt.

Men ja, sitta vid datorn klarar jag. Det funkar drägligt. Skriva funkar – det kan jag göra nästan i sömnen utan större ansträngning ;-) – och funkar betydligt bättre än att prata när jag är förkyld. Och på nåt sätt ska jag ju fördriva tiden och genomleva förkylningen. Titta på Tv, läsa en bok, eller sunka vid datorn.

Men, vid datorn är det ju trevligt! Jag skriver saker, och läser intressanta grejer. Fan, så får jag ju inte göra! Om jag är frisk nog att ha lite trevligt så borde jag jobba!! (Även om jag ju inte skulle klara av det att göra någon nytta.) Om jag är sjuk så får jag bara ha TRÅKIGT!

Det bor en liten Luther på min axel, och han är fan så svår att bortse från. Han bryr sig inte om mitt sunda förnuft, han bara jävlas och håller på vettiga ogrundade principer.

(Det intressanta i sammanhanget är att min man, som är kristen, inte har nån liten Luther ens i närheten av sig – bortsett från mig, då – medan jag som är ateist har honom så väl förankrad på min axel. Å andra sidan tror jag att det ibland är den där lilla Luthern som gör att jag har lättare att få saker gjorda?)

Vad ska bankens pengar gå till, kan man undra…

Banken verkar ha stora utskicksdagen. Jag och mannen har fått varsitt kuvert, och utan att öppna hans så är jag övertygad om att hans innehåller samma som mitt: en lapp om att vi fått en ny rådgivare (för den gamla har bytt arbetsuppgifter), och så infon om att hen gärna vill träffa mig för en ekonomisk genomgång, och att någon från banken kommer att höra av sig för att boka en tid.

Jag ser det som min uppgift att tillsammans med dig, och utifrån dina behov, hitta lösningar som är fördelaktiga för dig och din privatekonomi. Det kan gälla allt från lån till kloka placeringar.

Tillåt mig vara skeptisk. Min erfarenhet är att bankrådgivarna har en klar bild av hur de tycker man ska göra. Och när mina värderingar och principer inte stämmer överens med det bankrådgivaren på förhand bestämt sig för att man ska vilja i min ålder och med mina förutsättningar, så har de liksom inget att komma med – och kan liksom inte ens riktigt ställa om. Och det faktum att jag redan valt det som passar mig verkar komma som en lika stor överraskning varje gång.

Barnen har också fått utskick från banken. Inbjudan till någon show. Gratis för barnen, 20 kr för vuxna, alla pengarna går till BRIS. – Ja, det är ju trevligt med pengar till BRIS. Men det innebär ju att banken betalar showen helt och hållet.

Likaså bekostar banken med glädje presenter till barnen när de fyller år. Ja, banken skickar ett kort, där det står grattis, och så kan man ta med kortet och hämta ut en present till barnet. – För banken, fler prylar är ju VERKLIGEN det de flesta svenska barn behöver? (Eller inte, om det nu var någon som inte fattade ironi.)

Har banken en massa pengar de tycker de behöver göra av med?

Jag tycker det vore bättre att banken då la pengarna på det som banker bör ägna sig åt. Hålla nere låneräntor, höja räntorna på våra bankkonton – eller kanske i första hand se till att bankens affärer är hållbara på lång sikt. Sånt där med miljö, och rättvisa, och hälsa, och sånt där. För även om man inte hört så mycket om det på senare år, så anar jag att det nog finns MYCKET kvar att göra på den fronten. Eller?

Det här med jämställdhet och att dela på sysslorna hemma

Nej, vi har ingen absolut rättvis fördelning här hemma. Alla gör inte alla saker. Och alla gör inte lika mycket av alla saker.

Till exempel är det oftast jag som lagar maten. Det beror inte på att han inte kan, och inte heller på att han inte tycker om att laga mat. I början lagade vi oftast mat tillsammans. Och om det bara var en som hade ansvar för en måltid, eller en som hade mest ansvar, så var det nog oftare han än jag. Tror jag. Jag mins inte så noga.

Att det oftare är jag som lagar maten numera hänger nog mest samman med barnen. När barnen kom – eller ja, till och börja med ett av dem – så var det inte längre möjligt att laga maten tillsammans. Uppdelningen blev istället oftast att en lagade mat och en roade barnet/lekte med barnen/underhöll barnet/läste med barnet/höll barnet undan från matlagningen. Och eftersom jag av olika skäl oftast var mer desperat efter att få göra annat än vara med barnet, och pappan inte alls tyckte det var lika besvärligt (han har alltid varit mer bekväm än jag med bebisar och småbarn), så var vi båda ganska nöjda med att dela upp det så att jag oftare lagade mat. Det har väl lett till att jag på senare år har mer vana på att laga mat, och att det lättare faller sig så att det är jag som ställer mig och fixar maten.

Det finns fler bitar i det, bitar som också hänger samman med att ha barn. När man har barn är det viktigare att maten kommer på bordet hyfsat snabbt när man kommer hem. Jag är väl generellt sätt bättre på att bita ihop och sätta igång och laga mat när man kommer hem och är trött. Därför blir det ofta jag. (Han är istället bättre på att hålla igång senare på kvällen, och fixar istället saker som kan fixas då.) Och så är det jag nog bättre på framförhållning och att tänka ut i förväg vad man borde laga och så (som ju också hänger ihop med det förra.) Plus att jag kanske har mer aspekter jag väger in i matplaneringen (etik, miljö o.s.v. – som väl märks här i bloggen), och då är det knske lättare att låta mig greja med det ;-) (Inte så att han inte bryr sig. Men det är mer min grej att grotta ner mig i den sortens detaljer hela tiden.)

Andra saker gör han mer av. Visst, båda tvättar/hanterar tvätt – men han gör det mer än jag. Han är också flitigare än jag på att ta hand om disksaker. Och det är nästan alltid han som tar ut soporna.

I trädgården är det oftare jag som vattnar och klipper häckar.

Och så vidare.

Men grejen är att de allra flesta sakerna gör vi båda två. Fast den ena mer än den andra för vissa saker, och ibland den ena mer än den andra i perioder.

Och sedan finns det förstås saker som nästan bara den ena gör. Det är nästan bara jag som lagar kläder. Det är i princip bara han som fixar saker som har med bilen att göra. (Fast det mesta som har med bilen att göra låter vi någon annan göra. Inklusive byta däck.) Det är nästan bara han som fixar med datorn och dylika tekniska prylar (herregud, han jobbar ju med sånt), eller sånt som har med el att göra (han har ju lärt sig sånt i skolan en gång i tiden).

Så är vi då jämställda i hemmet eller inte? Och är det viktigt eller inte?

Tja. Det beror ju på vad man menar.

Nej, vi delar inte strikt på sysslorna, så att alla ska göra lika mycket av precis alla sorters saker. Det ser jag heller ingen poäng med.

Till stor del är principen snarast (om än inte uttalad) att man ska dela lika på det som är tråkigt och jobbigt. Det ska inte vara så att den ena bara ska få göra kul saker och den andra bara tråkigt och jobbigt, liksom. Men med vissa saker så är det ju så att den ena tycker det är skitkul och den andra skittråkigt, coh då finns det ju ingen poäng med att dela lika.

Men sedan finns det ju andra aspekter också. Det gemensamma ansvaret. Huset, bilen, trädgården, barnen och ekonomin är vårt gemensamma ansvar. Det är bådas ansvar att alltsammans funkar. Jag kan inte skita i min andel rakt av. Däremot, om det är okej med min man att det är han som sköter datortekniken, så kan jag fortsätta att låta honom ta ansvar för det. Men jag kan inte at det för givet, och det är upp till honom om han tycker det är okej, eller om han tycker att jag banne mig får ta och sätta mig in i det och ta min del av det. (Och då får han ju också leva med de eventuella förändringar det innebär.)

Samtidigt finns det ju problem med det här resonemanget. Om man bara gör det man är bra på och aldrig det man är ännu inte har lärt sig, så blir man aldrig bättre på de sakerna man inte kan. Och då cementeras ju de roller man har. Därför ska man aldrig helt och hållet luta sig tillbaka, utan fortsätta att försöka utmana sig själv och lära sig nytt. Ibland innebär det ju faktiskt att man upptäcker nya intressen. Som det här med snickeriet när vi gjorde vinden – där jag i början knappt var med (höggravid och trött), men där det i slutändan var jag som gjorde mest, några år senare.

Det där med att lära sig de områden man ligger efter på missgynnas ju tyvärr av att ha små barn. Just för att det är så mycket svårare att lyckas få göra saker tillsammans, båda vuxna. Det blir så lätt att man tar de enkla, rationella, snabba lösningen: den som kan snabbast gör.

Men ja, när det gäller renovering så gör vi ju också det mesta tillsammans, även om det blir en uppdelning i vem som gör vilka moment.

 

För övrigt tänkte jag kommentera det har med typiskt kvinnliga och typiskt manliga sysslor. Men jag är så dålig på att begripa sånt. För även när jag försöker leta i mina fördomar så tycker jag att det verkar som att det mesta anses typiskt kvinnligt. Allt med hushållet. Allt med trädgården. Allt som är måla och tapetsera, och så vidare. Som sagt var, om jag nu ska vara fördomsfull. – Är det bara el, bilar och tunga betong- och snickerisaker som anses vara manssysslor? Nä, så kan det ju inte vara? Fast andra gånger verkar det som att gå ut med sopor, måla, klippa gräset och sköta ekonomin anses manligt?

Äh, jag får lämna walk over på den. jag har liksom ändå aldrig fattat.

Läs även Jobbet som aldrig tar slut.

Måste man alltid tänka nya tankar och skriva nya texter?

Ganska ofta börjar jag formulera blogginlägg i mitt huvud, för att sedan inse att det där har jag ju redan skrivit ett inlägg om. Ibland rör det sig om små saker och andra gånger om betydligt mer komplicerade saker eller stora resonemang. Och så inser jag att ju inte rimligen kan göra ett nästan ordagrant likadant inlägg igen. Men samtidigt kan jag känna ett behov av att ta upp frågan igen, för den är fortfarande precis lika aktuell och viktig, eller den där lilla saken irriterar mig lika mycket nu som då.

Andra gånger börjar jag inte ens formulera ett nytt inlägg, för jag är redan fullt medveten om att jag skrivit något jag tycker är väl genomtänkt och formulerat. Men jag tycker ämnet är dagsaktuellt och önskar liksom nästan att jag inte hade skrivit något förra gången, för nu blir jag i så fall tvungen att länka till ett inlägg vars adress börjar med 2011/07/ eller 2008/10/ och så vidare. Och det kan man väl inte göra – eller? Kanske som ett svar på något, men inte så där helt… oprovocerat och spontant?

Eller kan man det?

För egentligen är det ju ganska fånigt tänkt. Bara för att en tanke är gammal så blir den ju inte ointressant för det. Böcker kan ju ha hundratals år på nacken och ändå vara relevanta.

Men jag tänker att om det jag skrev var intressant redan när jag skrev det, så hade det fått genomslag då. Och om folk inte tyckte det var intressant då, så tycker de bara jag är tjatig om jag kommer dragandes med det igen.

För övrigt så händer det ibland att jag är fullkomligt övertygad om att jag har skrivit ett blogginlägg, eftersom jag formulerat det i huvudet så många gånger, men efter att ha letat efter inlägget får jag till slut inse att jag nog aldrig gjort det. Som svordomsinlägget häromsistens, som jag skrev när jag insåg att det nog inte fanns något gammalt inlägg att länka till.

 

Ja, det är okej att mina barn svär

Jag är uppvuxen med att man inte svär. Jag tror att jag var en bit över tjugo innan jag svor första gången. (Och det tog ytterligare några år innan min mamma hörde det – och blev lite småchockad.)

Idag har jag inga problem med att svära.

Förändringen hänger förstås delvis samman med mitt allmänna ifrågasättande av religionen jag vuxit upp med. Att man inte skulle svära hängde ju i grunden ihop med religion. Utan religiös tro fanns inga skäl att låta bli de där orden.

Idag ser jag klassiska svordomar som användbara förstärkningsord. Ord finns (oftast) för att de behövs. Och förstärkningsord behövs. Ibland behöver man uttrycka något riktigt kraftfullt. Försöker man ersätta svordomarna med andra ord, så blir ju de orden i praktiken också en sorts svordomar – och samtidigt får man inte till den där kraftfulla effekten som en ”riktig” svordom kan ge.

Jag ser alltså inga principiella skäl att inte svära. Och därför är det inte heller förbjudet för mina barn att svära. Varför skulle jag förbjuda dem? Jag skulle ju inte kunna försvara eller argumentera för den hållningen. Däremot har jag förklarat för dem att många andra människor, till exempel lärare och dagispersonal, inte tycker om när man svär, att de kan bli ledsna eller så, och att det därför är bra att låta bli att svära på skola och dagis och över huvud taget när man är med människor man inte vet vad de tycker i frågan. Och att om man har regler i till exempel skolan om att man inte får svära, så ska de givetvis följa reglerna. Men att hemma får de göra som de vill.

Grundprincipen är hänsyn och respekt för andra människor. Att inte i onödan göra andra människor ledsna, och att respektera att människor blir ledsna av olika saker. – Och självklart finns det ord som – trots att ord bara är ord – är helt olämpliga att använda, på grund av andra sorters laddning. Men då handlar det inte om (att de är) svordomar.

Jag har för mig att jag hört åttaåringen svära kanske en eller ett par gånger. Totalt, alltså. Men jag kan också minnas fel.

Förvirrade röriga tankar på tåget hem en varm fredageftermiddag i augusti (Borde vi leva på kirskål och mördarsniglar?)

Jag har tänkt sätta mig och sy vetekuddar/-filtar igen. (Inte för att jag fryser, men som present.) Av gamla utslitna lakan, och ekologiskt vete.

Och då kommer gamla tankar upp igen. Om det är vettigt att använda mat till sådant. Näe, det kan förstås diskuteras. Mat ska ju rimligen i första hand ätas. Eller? För samtidigt är det ju vettigare att använda ätliga saker, framställda på ett bra sätt (de är förmodligen att betrakta som både förhållandevis nyttiga för användaren och kan anses ha en hyfsat liten inverkan på miljön) jämfört med att använda till exempel, i det här sammanhanget, något baserat på plastmaterial eller något på konventionellt odlad bomull – som ju många gånger är en skräckhistoria miljömässigt (ja, lakanen är av konventionell bomull, men där handlar det istället om att använda det som annars skulle slängts).

Enkelt resonerat kan man säga att det finns tre olika saker vi kan använda våra resurser till (eller har jag missat nån?): 1. Energi till oss själva, 2. Energi som vi använder på annat sätt (till exempel för transporter, uppvärmning och annat), 3. Som råvara till föremål, som ju är (eller bör vara) bestående. 1 och 2 handlar alltså om förbrukning och 3 om förvaltning (?); i alla fall i den bästa av världar ;-) Och rimligen bör alla tre, så långt det är möjligt, nyttja förnybara resurser. Förnybara resurser är ofta ätbara. Alltså är den bästa råvaran ofta ätlig, både för 1, 2 och 3.

Visst går det ibland att använda oätliga restprodukter till 2 och 3 – det bör förstås göras när så är möjligt. Till exempel borde jag förstås använda körsbärskärnor till mina värmekuddar, om jag hade haft sådana att tillgå. Men det är inte alltid ett alternativ (jag har inga körsbärskärnor att tillgå). Och ingenting blir ju bättre av att man använder något som inte går att äta men som odlats på plats där vi kunde odlat mat. (Och tro mig, inget skulle bli bättre av att jag istället åt upp påsen med vete ;-) Nej, men missförstå mig rätt: i västvärlden är det förhållandevis få som har problem med att de äter för lite eller har matbrist – även om det förekommer.)

Den ständiga avvägningen är just hur vi ska använda jordens tillgängliga resurser och göra en rimlig avvägning mellan 1, 2 och 3. På ett sätt som både alla människor och resten av jorden mår så bra som möjligt av, både nu och i framtiden.

För övrigt borde vi säkert inte alls odla så mycket, utan i större utsträckning leva på det som naturen producerar utan att vi lägger oss i. Vi skulle säkert kunna överleva på kokt kirskål ett av dagens mål under hela växtsäsongen – med lite svinmålla och maskrosor som variation. Mindre jordbearbetning, mindre arbetsinsats, mindre bevattning, mer gödning över till annat. Vi kunde äta ”mördarsniglar” för att få kött. Och så vidare. Men det hemska är ju att både jag och resten av familjen – och de allra flesta svenskar – är alldeles för bortskämda för att nöja sig med det.

Å andra sidan, om man bara hela tiden satsar på att överleva, så blir ju livet inte mycket värt att leva.

Ständig balansgång det där. Avvägning. Tära lagom mycket på jorden, med rätt fördelning mellan saker – och själv må bra också.

Sommarnyheter: idyller och farligheter

Det är sommar och nyhetstorka. Då tar man till en massa klassiska sommarnyheter. Sånt där som egentligen är ickenyheter, eller som har en ytterst vag koppling till sommaren.

Till exempel kunde man för ett tag sedan läsa följande:

Det gäller att vara försiktig när man snickrar på sommartorpet på semestern. Förutom självklara risker som skärskador eller brutna ben kan fixaren också drabbas av bland annat sjukdomarna sorkfeber och harpest.

Sorkfeber sprids via avföringen från olika gnagare och kan drabba den som exempelvis ska riva upp ett gammalt golv.

Ja, det är säkert sant att man kan drabbas av sorkfeber. Men det är ju knappast en sommargrej. Vi är många som inte har sommartorp – men som ändå renoverar. Och vi renoverar inte bara på sommaren (även om det förstås ofta blir mer när man har semester och mer tid). Dessutom finns det ju många som rotar på ställen där gnagare vistas av andra skäl, under hela året. Alltså: Visst är det relevant att påpeka att man kan drabbas av sorkfeber – men vinklingen kändes väldigt långsökt, minskade nyhetsvärdet och gjorde nog att många berörda inte läste den alls. (I vårt fall så fanns det ju en hel del gnagare, men vi hittade inget bajs. Min gissning är att de mössen och den råttan varit döda så länge att allt bajs redan sedan länge förmultnat.) – Men det kanske bara är sommartorpare som är en intressant läsargrupp, vad vet jag?

Häromsistens kunde vi också läsa i Aftonbladet om alla andra faror som lurar i sommarstugan:

Så giftig är din sommarstuga

Se upp – ditt semesterparadis kan vara fullproppat av dolda kemikalier

Cancerframkallande träplank och hormonstörande leksaker. Livet på landet är fullproppat med giftiga kemikalier.

/—/

Trodde du att livet på landet var i samklang med naturen? Tänk om. Afton­bladet har låtit Kemikalieinspektionen lista alla giftbomber i stugmiljön. Och det finns en hel del att se upp med: plastleksaker, impregnerat trä och starka rengöringsmedel.

De radar sedan upp diverse faror:

  • Tändvätska, som barn kan få för sig att dricka
  • Leksaker som badbollar – fulla med ftalater
  • Nybyggen med tryckimpregnerat trä
  • Epoxiharts som används vid lagning av plastbåtar
  • Bekämpningsmedel i trädgården
  • Rengöringsmedel för husfasader och bilar
  • Cement och kalkbruk
  • Grovrengöring inomhus (!)

Och visst, det är viktiga och farliga saker de tar upp. Men vilka av de här är särskilt relevanta för just sommarstugan? Det allra mesta är väl relevant större delen av året. Och borde dessutom vara gammal skåpmat (ifråga om farlighet) för de allra flesta.

I Sydsvenskan skrevs det häromsistens om landet och sommarstuga som sommaridyll:

Bilden är djupt rotad: sommarlov betyder smultron på strån, bad och svensk landsbygd, kryddat med en och annan utlandscharter. Men det är ett medelklassideal som långt ifrån alla kan leva upp till i dag.

Möjligen är den idealbilden djupt rotad bland inbitna stadsbor. I min bekantskapskrets har sommarstuga hört till ovanligheterna – bor man på landet har man oftast inte en sommarstuga. Och visst, vi har kanske inte varit representativa där vi bott heller – men det ”vanligt” folk runtom drömt om har inte heller varit någon idealiserad lantlig vistelse.

Ja, jag trivs på landet. Men landet är ingen idyll av det slag en del stadsbor verkar föreställa sig. Och landet finns året om – och det är inte bara sommaren som är trevlig.

Campingerfarenheter

Vi var som sagt iväg och campade på Öland ungefär en vecka under semestern. Klassisk campingsemester: Tält, liggunderlag, sovsäckar och spritkök. Så som jag är uppvuxen med. Inget kylskåp (bara en enkel kylväska och inga kylklampar).

Under de förutsättningarna gäller delvis andra principer än annars. Riktigt smör på mackorna (för det håller längre och smälter inte lika fort) – och ganska rikligt, så att man hinner göra av med det innan det blivit dåligt. Mer korv och charkprodukter (som man ju annars ska försöka undvika) – för poängen med den sortens produkter är ju att de faktiskt håller lite bättre. Vi tillät oss till och med vår allra första engångsgrill (vilken märklig pryl!). Och visst, man ska undvika plastprylar, men när man inte ens har stolar och bord, och all utrustning ska transporteras runt, både i bilen och fram och tillbaka till diskrummet på campingen, och hanteras på diverse rastplatser och så vidare, så är det ganska smidigt med kåsor, muggar och tallrikar i plast. Å andra sidan lever man ganska resurssnålt: det är långt till vatten och toa, och man får stoppa i pengar för att få varmvatten i duschen. (Men numera verkar alla campingplatser ha fri tvål på toa – det upplever jag ändå som en drastisk – och bra – förändring.)

Konserver är ju också en sådan sak som passar bra i campingsammanhang, med god hållbarhet och tålighet etc. Men konservburkar lät vi faktiskt bli. När vi lagade grönsaksgryta med kokosmjölk köpte vi på tetra.

Och barnen började bygga egna tält och världar av kottar, stenar, pinnar och blad.

Möjligheten att kritisera saker och samtidigt visa vad det är man kritiserar

Det händer att jag till exempel skriver blogginlägg där jag kritiserar reklam, kampanjer och annat. När jag gör det så brukar jag länka till relevant webbsida, publikation eller liknande. Många andra som skriver den typen av blogginlägg gör istället skärmdumpar av det de kritiserar och lägger in i blogginlägget. Det brukar alltså inte jag göra.

Det finns två anledningar till att jag inte gör det. Den ena är lathet, eller vad man ska kalla det. Det är en massa jobb med att fixa skärmdumpar och lägga in etc. Den andra anledningen är att jag är osäker på vad som gäller. Man får ju inte använda andras bilder hur som helst, och även med skärmdumpar och liknande har jag känt att det är bättre och enklare att hålla mig på den säkra sidan.

Men det är förstås mycket effektivare och tydligare om man faktiskt kan visa upp det man kritiserar i anslutning till det man kritiserar. Dessutom finns alltid en ”risk” att det man kritiserar (artikel, pdf, bild eller vad den nu må vara) tas bort av sidägaren, och då finns det liksom inget ”bevismaterial” kvar, och min text blir ännu mer meningslös.

Alltså: jag tycker det är vettigt – för att inte säga nödvändigt – att kunna ta skärmdumpar eller motsvarande av det man kritiserar. Om man kritiserar något är det nödvändigt att andra också kan bilda sig en uppfattning om det man kritiserar.

Och att kunna kritisera, eller i vidare mening diskutera, saker man ser och hör omkring sig är förstås jätteviktigt. Vi måste kunna diskutera hur människor framställs i reklam, texter, bilder, ilmer, och så vidare. Alla tycker inte lika, men vi måste kunna diskutera och kritisera.

Vilket Genusfotografen nyligen gjorde i ett blogginlägg (numera censurerat).

Men så får man tydligen inte göra. Enligt nuvarande lagstiftning samt ett hovrättsprejudikat från 2009 är det okej att publicera faksimil i tryckta publikationer – men INTE på internet. Alltså: det är okej att framföra kritik, och återge det man kritiserar, om man håller sig till tryckta ”gammelmedia”, men på internet, där stora delar av debatten idag förs, är det förbjudet. (Läs mer hos genusfotografen.)

Vansinnigt!

För det första är det förstås fullkomligt orimligt att ha olika regler för tryckta media och internet.

För det andra: hur ska vi kunna ha öppenhet, yttrandefrihet och demokrati om vi inte kan diskutera, kritisera och samtidigt visa vad det är vi diskuterar och kritiserar? Om till exempel något av partierna inför nästa val har en vansinnig valaffisch, så får man alltså inte utan deras tillstånd publicera den på en webbsida för att diskutera den…? (I en tryckt tidning är alltså däremot okej…)

Så här kan vi förstås inte ha det. Om det är så här lagstiftning och hovrättsprejudikat ser ut, så bör förstås riksdagen åtgärda lagstiftningen.

Så – var står de politiska partierna i denna fråga?