Category Archives: Reflektioner och tankar

Superkvinnligt?

Igår skrev ling0n på twitter:

Vill se omvänt makeover-program. Ta superkvinnlig kvinna och klä henne i bekväma kläder, kasta sminket, lär henne att sluta banta.

Jag håller med om tanken. Men jag hängde ändå upp mig på det. För så som det uttrycktes så uppfattar jag det som att kvinnan ifråga skulle bli mindre (super)kvinnlig av att ha bekväma skor och vara utan smink. Och därmed alltså att hon skulle vara mer (super)kvinnlig innan, när hon tydligen har obekväma skor men smink.

Det skulle ju i så fall innebära att jag aldrig skulle vara superkvinnlig ;-) Och visst, nog för att jag inte identifierar mig som ”superkvinnlig”, men ändå.

För när jag tänker på det, när jag funderar på när jag känner mig som mest kvinnlig (om nu det är det relevanta ordet?), så är det nog så som jag kände mig just igår eftermiddag. I dammiga jobbekläder, en sliten gammal universitets-t-shirt och ett urblekt huckle om håret. Påtagligt svettig under armarna. Barfota. När jag står där på gräset och känner hur jag finns, existerar, i varenda muskel och ända ut i det yttersta hudlagret. Känslan av att ha jobbat med kroppen. Känslan av att kunna. Av att åstadkomma – det här kan jag! Känslan av att vara jag. Njutningen i att ha trädgården, och huset, omkring mig. Detta som jag, som vi, åstadkommer. Känslan av att jag är jag och av att jag trivs med mig själv och med livet.

Ja, jag kan vara kvinnlig i klänning också. I alla fall om det är en klänning jag trivs i. Fast kvinnligheten sitter inte i klänningen. Utan i mig. I den känsla jag känner.

Att döda – sniglar

Jag går på snigeljakt ibland på kvällarna och ibland när det regnat. Jag har med mig en ”giljotinpinne”, med ett vasst knivblad nertill, som skär av sniglarna. (Ja, det är en pryl som är köpt i affär. Jag minns inte vad den heter.)

Visst, det känns lite märkligt på ett sätt att ”skära halsen” av sniglarna. I alla fall de första tjugo sniglarna – men det är jag sedan länge förbi :-D Och alternativet är ju antingen att låta sniglarna äta upp min mat eller att ta kål på dem med gift. Det sista är ju förstås inte ett alternativ jag över huvud taget överväger, men det är bra som en påminnelse och gör att det känns lite mer okej att döda dem. Även om giljotinering är bryskare än gift så har det färre negativa konsekvenser i övrigt liksom.

(Hur gör de som är vegetarianer för att de tycker det är fel att döda djur oavsett vilken sorts djur det är? Bekämpar de inte alls ”ohyra”?)

Barnen är också helt med på noterna. Det kändes lite märkligt först att förklara för snartfyraåringen att jag letar reda på sniglarna för att döda dem, men han är helt med på varför och hjälper gärna till att leta. (Japp, det finns säkert många som tycker att det också gör mig till en dålig förälder ;-) Istället borde jag säkert fortsätta smyga ut om natten och inte berätta för barnen ;-))

Tankar om ångest

Nej, ångest är inte logisk och rationell.

Ångest bryr sig inte om normala riskbedömningar och sannolikheter. Ångest utgår från försiktighetsprincipen. Antar värstascenarion. Antar att om något dåligt kan hända så kommer det att hända. Vilket är motsatsen till många människors ”det händer inte mig”-inställning. Ångest är att anta, eller i alla fall förbereda sig på, att det ÄR just mig det händer. För så KAN det ju bli, och då är det bäst att vara beredd.

Ångest är att alltid ta ut förlusten i förskott. För säkerhets skull. För att inte känna sig lurad, för att inte känna sig bortgjord eller blåögd.

Ångesthantering

Det finns inget annat än ångest som kan få mig att ställa mig och tvätta håret vid halv tolv på natten.

Det finns inget annat än ångest som kan få mig att för första gången kan få mig att fundera på om man faktiskt borde satsa på nån sorts moderna klickgolv eller liknande i vardagsrummet och studion (de två stora återstående ställen där vi borde dra bort gamla mattor – men där vi INTE har dåliga bjälkar som gör att vi måste bryta upp alltsammans och börja ”från början”), istället för att ”göra rätt”.

Men jag vill ändå påpeka att jag hanterar det här. Ja, jag känner lite lite lätt av något som skulle kunna vara den rökiga (?) känslan jag ibland får i halsen när ångesten slår till med kraft (eller så är det bara dammet, eller känslan av dammet). Men jag HANTERAR. Jag finns och är och ligger inte med totalpanik, utan resonerar och hanterar och lever med. Gillar inte, men hanterar. Skärmar inte av och stänger av utan fortsätter vara.

Ja, det är faktiskt en väsentlig skillnad.

”Sköt dig själv och skit i andra” – sorry, men så funkar det inte när man har ett gemensamt samhälle

Jag kommer gåendes på trottoaren, på väg mot tåget. Framför mig på trottoaren går två damer/kvinnor. De går lite långsammare än mig; den ena leder en cykel, den andra (närmst vägen) röker en cigarett.

Eftersom jag vill gå raskare går jag förbi dem på vägsidan, alltså går ut ett steg i den biltomma gatan under några meter, för att komma om. Gör en omkörning, liksom.

Just då kastar rökaren iväg sin fimp, och träffar mig, som då är snett framför henne.

Hon hasplar ur sig en halvhjärtad ursäkt.

Jag bryr mig inte särskilt mycket om att jag blivit träffad. Däremot stör det mig med alla människor som tycker det är okej att slänga ifrån sig sina fimpar precis där de går och står. Så just idag bestämmer jag mig för att faktiskt säga något. ”Du vet att fimpar innehåller en massa farliga ämnen?” börjar jag, ganska snällt.

”Skit du i det”, får jag till svar, riktigt surt. ”Sköt du ditt så sköter vi vårt.” Båda två bidrar med ett antal sådana uttalanden, fast hon med cykeln är otrevligast.

Jag är ju på väg till tåget och dessutom inte alls på humör att stå kvar och diskutera i en diskussion som helt uppenbart bara kommer att gå åt fel håll. Dessutom är det alltid skitsvårt att i en sådan situation hitta de rätta orden, och frågan är om det är meningsfullt. Jag påpekar nåt om att världen är allas vår tillsammans, men får bara höra fler varianter på ”skit du i det” och ”sköt du ditt”.

”Och vad gör ni när världen går under?” undrar jag.

”Då går världen under. Bry du dig om ditt så bryr vi oss om vårt.”

Ja, vad säger man?

Det är först en halv minut senare, när jag hunnit en bra bit till, som jag kommer på vad det är jag skulle sagt, om jag hade kommit på det och hade vågat. Men nu får jag nöja mig med att skriva ner det här:

”Bra. Jag sköter mitt och du sköter ditt och alla andra sköter sitt. Och den dagen du får lungcancer så får du varken mina eller någon annans pengar till sjukvård utan får betala det helt själv, och du får ingen sjukpenning eller liknande. För jag skiter i din cancer, den har du förvållat dig själv, och jag vill inte att mina pengar ska gå till det.Är det så du menar? – Men nej, så gör vi inte. Vi har ett samhälle gemensamt, och det innebär att INTE var och en sköter sitt, utan alla får gemensamt ta konsekvensen av varandras handlingar. Jag och alla andra får vara med att betala för din sjukvård, jag och alla andra får leva med konsekvenserna av att du kastar fimpar omkring dig, och då är det faktiskt både min rättighet och min skyldighet att försöka få dig att låta bli att kasta fimpar. Och det är din skyldighet att åtminstone ta ansvar för att inte skada andra, även om du envisas med att skada dig själv.

Jag har inte ens lagt mig i din rökning. Jag må tycka att det är dumt att röka, men det la jag mig inte i. Jag la mig i det som rör mig och alla andra.

Eller när du tycker du man får lägga sig i? När någon stjäl? När någon misshandlar någon annan? Ska man sköta sig själv då också?

Vi har ett samhälle tillsammans. Och grundprincipen för det är att sköta saker tillsammans och inte skita i någon eller något.”

Men nej, så får man ju inte säga. Det är inte okej att kritisera folk för att de skräpar ner med sina fimpar. Det är inte okej att kritisera att folk skiter i miljön och i konsekvenserna av sitt handlande. Det är inte okej att kräva att folk tar ansvar.

Är det bara jag som tycker det är konstigt?

_________________________________

”Det finns ett ord för vad jag lider av, men jag har glömt det nu, det där att komma på försent vad man borde sagt” /Lars Winnerbäck

Jag glömmer nog att tala om det självklara just för att det är självklart

Det finns en väldig massa saker som är självklara för mig. Mycket av det som är självklart skriver jag aldrig om. En del saker som är självklara är sådant som jag förmodligen aldrig reflekterat över och därför egentligen inte alls är medveten om att jag betraktar som självklart. Andra saker är sådant jag reflekterat över och tagit aktiva beslut eller gjort aktiva val kring, men valet eller beslutet ligger så långt tillbaka i tiden att jag inte längre funderar över sakerna i vardagen. Och en del saker är nog en kombination. Det sista låter kanske märkligt, men det är snarast ganska vanligt: man är van vid något som en självklarhet från början, tar sig sedan av ena eller andra anledningen en rejäl funderare kring varför etc, och kommer sedan till slutsatsen att det där som man tidigare inte hade motiverat faktiskti  slutändan också var vettigt. (Och ibland kommer man till en annan slutsats och ändrar sig.)

Men som sagt var, det som varit självklart länge skriver eller pratar man oftast inte om. Inte förrän det av någon anledning kommer upp till diskussion.

Det som ger anledning att skriva är ju ofta att det är något man funderar kring. Det jag skriver om i bloggen är till exempel sådant jag grunnar på eller sådant jag vill förändra.

Likaså frågar man sällan om saker självklara saker eller saker man redan vet. Däremot försöker jag fråga när det är något jag inte vet och inte lyckats ta reda på ett säkert svar på genom mina ”vanliga” vägar (leta på vissa webbsidor och i vissa böcker och tidningar eller googlande i största allmänhet).

Jag vill veta för att kunna ta rätt beslut. Men jag vill också veta för att förstå hur saker hänger samman, och för att jag helt enkelt vill veta hur det är. Och ibland vill jag veta för att bättre kunna förklara för andra.

Det innebär alltså att jag skriver och frågar ganska mycket på detaljnivå. Jag behöver detaljerna för att kunna foga ihop helheten. De grova dragen är lätta att ta reda på på egen hand, de exakta detaljerna ofta svårare.

Men jag inser ibland att det uppfattas som att jag struntar i eller missat de självklara sakerna. Som att jag fokuserar på fel saker. Som att jag snöar in mig på detaljer. Eller som att jag är fanatiker och rabiat :-) Speciellt när jag fortsätter att ställa motfrågor, vända och vrida på saker.

Jag gör inte det för att vara dum. Jag gör det för att få svar på det jag undrar och för att det svar jag fått inte svarat på min fråga. Och att jag fortsätter att ställa frågor om detaljerna betyder inte nödvändigtvis att jag har panik över den lilla lilla detaljen heller.

Nu när jag rotat runt i det här med plast, bisfenol, förpackningar och lock och sånt, så fick jag till slut ett påpekande från en av dem jag frågat saker att jag i köket i första hand skulle satsa på gjutjärn, trä, rostfritt och glas.

Ja. Självklart. Men det var ju inte alls det jag frågade om.

För ja, det är ju fullkomlligt självklart för mig. Vi har gjutjärnsstekpannor, inga i teflon. Rostfria grytor. Rostfria mått och bunkar. Och så vidare. Det är jag uppvuxen med. Det är den grundprincip jag haft med mig sedan jag flyttade hemifrån. Det är den grundprincip jag använt när jag handlat saker. Mycket av det är dessutom begagnat – stekjärn, stekgrytor, rostfria grytor, rostfria mått och bunkar och så vidare. Visst har vi en del saker som avviker från grundprincipen. Arvegods. Saker med affektionsvärde. Saker som inte gått att få tag i i ”rätt” material eller där ”fel” material är mycket mer praktiskt och den aspekten fått överväga. Och säkert en del andra anledningar. Men grundprincipen finns där i botten och har alltid gjort.

Men jag har kanske aldrig skrivit om det? Nej, förmodligen inte. Som sagt var, man skriver ju sällan om det självklara. Himlen är blå, solen är gul och pannkakor steks i en gammal gjutjärnspanna från Myrorna (eller om det var Emmaus eller nåt annat).

Nä, det är nog oftast detaljerna jag fokuserar på när jag märks. Det självklara har jag rotat i magtrakten.

Var ska de frisläppta korna bli av?

– Hur kan ni dricka mjölk? Det är ju hemskt att vi håller korna som slavar för att dricka deras mjölk!

Den frågan dyker upp då och då, i väldigt skilda sammanhang.

Och ja, på sätt och vis tycker jag det är en rimlig fråga. Det är på sätt och vis märkligt, utifrån en modernt moralfilosofiskt tankesätt, att hålla djur för att äta deras kött, dricka deras mjölk och använda deras päls och hud som kläder. (Men människor är inte på något vis unika i detta. Och skulle man lägga moraliska aspekter på alla källor till mat så skulle inte många organismer överleva… Nå, mer om det en annan gång.)

I alla fall, om vi nu antar att vi, av moraliska skäl, inte borde hålla tamdjur, som till exempel kor, vad händer då?

Vi har ju hållit kor, grisar, får och så vidare som tamdjur under lång tid – många tusen år. De är domesticerade. Anpassade till ett liv där vi människor, på gott och ont, tar hand om dem. Och i någon mån finns de idag bara för att (eller om) människor vill ha dem. Det finns inga vildkor som stryker runt på egen hand i skogen. Om inga människor längre vill ha kor, så kommer det inte längre att finnas kor.

Har vi rätten att utrota dem?

Om vi nu har domesticerat korna (eller tagit dem som slavar, om man nu vill uttrycka det så), och gjort dem beroende av oss, så har vi också ett ansvar för deras fortlevnad. För att (fortsätta) ge dem en bra tillvaro.

Samtidigt har jag svårt att tro att människor skulle upplåta mark, boende och mat åt korna bara för att de ska överleva, på ren princip. Där är vi liksom inte. (Vi har långt kvar innan vi ens erbjuder något motsvarande till människor som vi behandlat illa i andra världsdelar.) Därför tror jag att en förutsättning för att säkra de domesticerade arternas fortlevnad är att vi även fortsättningsvis kan få kött, mjölk och annat från dem. Det är det enda rimliga sättet vi i dagens läge kan fortsätta att ta det ansvar som kommer av att vi domesticerat dem. (Dessutom är det en förutsättning för att vi ska kunna ta ansvar för de arter som anpassat sig till betestrycket – alltså växter och djur som anpassat sig till betestryket i naturbetesmarker.) Men självklart ska vi då behandla dem väl! Och det finns många goda skäl att inte ha för många djur av dessa arter. Ju färre desto bättre möjlighet att behandla dem bra – och dessutom har vi ju klimat- och andra miljöaspekter.

En annan variant är förstås att långsamt arbeta för att återföra de domesticerade djuren till naturen. Jag är övertygad om att det är en svår och vansklig process, som man inte alls ska räkna med fungerar. Det är svårt nog med djur som levt i fångenskap under delar av sin livstid – där det ändå inte är fråga om genetiska förändringar. Här snackar vi evolution, och även om det bara rör sig om tusentals år, så har det samtidigt varit ett hårt avelstryck, vilket innebär ganska mycket förändring i relation till den korta tiden.

Och om vi nu 1) skulle få genomslag för idén och 2) faktiskt lyckades att få korna att återanpassa sig till skogarna, hur skulle det då bemötas? Jag vet inte, men jag har svårt att tro att folk skulle acceptera kringströvande vilda kor i skogen eller på åkrarna. Skogs- och jordbrukare skulle bli upprörda över att deras grödor förstördes. Vanliga människor skulle klaga över att de inte vågade ta sig ut i naturen av rädsla att bli ihjälstångade av en tjur. Dessutom skulle ju dessa ”vilda” kor under lång tid vara ovanligt vana vid människor, jämfört med andra vilda djur, så de skulle förmodligen vara ganska närgångna. Jag tror att de vilda korna väldigt snart skulle betraktas som ett stort problem, och så skulle det bli skyddsjakt, och många av korna skulle skjutas av. (Och det är bara att inse: Jägarförbundet har lättare att få igenom sina krav än veganrörelsen :-))

Man kan ju fråga sig om detta på något vis skulle vara bättre än tama (”förslavade”) djur som behandlas väl… Visst, frihet är en viktig princip, men ändå…?

Som biolog vill jag dessutom flika in att förhållandet mellan människan och korna kan ses som en symbios av ett mutualistiskt slag (där båda drar nytta av det) och inte alls behöver ses som parasitism (vilket väl på något vis bör vara en biologisk ”motsvarighet” till slaveri).

Märkligt nog hör man sällan de som påtalar att mjölkkorna är förslavade tala om hur de tänker sig att de befriade slavarna ska leva. Men kanske har jag förbisett något viktigt, kanske har de en självklar lösning. Tyvärr talar de aldrig om detta; jag vet inte om det beror på att de aldrig får prata till punkt eller om de faktiskt inte tänkt så långt.

Och nej, jag har inga problem med att en del människor vill välja bort mjölk, kött och så vidare, av moraliska och etiska skäl. Må vara att det är människor som domesticerat eller förslavat djuren och därmed har ansvar för att ta hand om dem, men det är inte därmed varje enskild människas ansvar. Jag tvingar ingen att dricka mjölk – det vore ju en form av kollektiv bestraffning och arvsyndstanke, och sånt ligger inte för mig.

Och som sagt var, jag vet att det finns goda skäl av alla möjliga slag att minska sitt köttintag – det har jag för övrigt skrivit om många gånger innan, så det är bara att leta i bloggen. Men det är  som sagt var en delvis annan historia.

Ska alla till Almedalen?

Almedalen fladdrar runt i en massa sammanhang. På twitter. Bland jobbkontakter.

Ska alla dit? Och i så fall varför?

Jag har inte varit där. Så jag vet inte alls. Kanske är det alldeles fantastiskt? Kanske får man alldeles fantastiska resultat: genomslag för sina frågor, direktkontakt med viktiga beslutsfattare, och så vidare. Kanske är det väl investerade pengar, tid och koldioxidutsläpp – inte vet jag.

För det är ju det: i princip alla flyger dit. Och att ta färjan är, efter vad jag förstått, ett ännu sämre alternativ för miljön. Och om Almedalen verkligen ger effekt, så kan det förstås vara värt det. Har det så stor effekt?

Eller vore det bättre att träffas nånstans på fastlandet, dit man kan ta tåget?

Åker man till Almedalen mest för att det är trevligt och man vill vara med där det händer, bland de coola – eller är det faktiskt så fantastiskt bra? Jag får väl hoppas och tro att det är det :-)

Det är väl samma misstänkamhet och tveksamhet som många har kring klimattoppmötena. Är det verkligen det bästa för klimatet att oändliga mängder människor en gång om året flyger över halva jorden för att träffas och prata? Speciellt när all kunskapen egentligen finns att tillgå hemifrån, via datorn. Och visst, det vore ju en sak om de faktiskt åstadkom något, men det är ju ganska tveksamt… Blir klimattoppmötena i praktiken bara ytterligare en belastning för miljön?

En del av grundproblemet är väl just att det idag är för enkelt att flytta sig långt på mycket kort tid. Om man var tvungen att sitta på ett lastfartyg i en månad för att ta sig till ett kllimattoppmöte i Sydafrika så skulle de flesta trots allt välja andra sätt att sköta kommunikationen på. (Kom ihåg att vi idag har väldigt bra utrustning för att kunna ha möten på långa avstånd!)

Idag har jag köpt en solhatt på rea

En i vuxenstorlek. Det brukar vara svårt att få fatt i solhattar som passar någon över fem års ålder i den här familjen, så man får passa på… (Solhattar har ju en tendens att ibland komma bort.)

Men det var alltså rea på den. På en solhatt. Och sommaren har liksom inte riktigt börjat.

Något är fel när klädaffärerna anser sig behöva rea ut säsongens kläder innan säsongen hunnit börja.

Hur är det med surdegarna och miljön egentligen?

Det som händer vid jäsning är väl att det bildas koldioxid? Och om en massa människor har degar som står och jäser typ hela tiden, vecka efter vecka, så borde de generera betydligt mer koldioxid än om man bara jäser degen en halvtimme-timme innan bakning? Det kan väl knappast vara bra för miljön?

Förmodligen rör det sig om ganska små mängder – eller? Jag har faktiskt ingen koll. Men det är sånt där jag kan gå och fundera på ibland.