Category Archives: Reflektioner och tankar

Man ska inte döma hunden efter håren

För några år sedan fick jag en sekatör av min kusin. En blommig sekatör. Till på köpet låg den i en snygg kartong; jag tror till och med att det stod nånting om Victoria & Albert museum eller nåt sånt på förpackningen. Jag tackade snällt men tänkte i mitt stilla sinne att den där är nog inte mycket att ha. (Min kusin har ingen trädgård och jag förväntar mig inte på något vis att hon kan något om sekatörer.)

Det är nog den bästa sekatör jag haft. Definitivt den jag använder hela tiden.

Men trots sin blommighet så lyckas jag min vana trogen förlägga den överallt. Jag tycker att jag lägger den på fullt synliga och bra ställen, men den syns faktiskt inte förrän man kommer jättenära. Märkligt sånt där.

Så nu ligger den nånstans därute. Jag hittar den inte. Nå, jag har hittat den till slut alla andra gånger idag, jag hittar den nog imorgon också…

Solsäkra kläder?

För ett tag sedan fick jag reklam av nåt klädföretag (jag minns inte längre vilket – jag slängde nämligen reklamen) om ”solsäkra kläder”. Ja, det stod så på omslaget med stora bokstäver.

Så vad menas med det? Tja, det rimliga antagandet vore väl att det skulle vara kläder som gjorde det säkert att vistas i solen. En snabb blick på utsidan och ett snabbt genombläddrande uteslöt den förklaringen. Det här var snarast motsatsen.

Den andra möjliga förklaringen skulle kunna vara att det är kläder som faktiskt tål solen – som alltså inte blir solblekta eller liknande. Men hade det varit förklaringen så hade det förmodligen stått något mer om det någonstans?

Nej, förmodligen handlade det snarast på något vis om kläder som skulle exponera en maximalt för solens strålar? Eller, jag vet inte, det verkar ju väldigt korkat, men det såg så ut… Det är väl jag som inte fattar i vanlig ordning.

I alla fall, det där går jag och tänker på nu när jag hackar ogräs i trädgårdslandet. Solsäkra kläder, det är vad jag skulle vilja ha. Kläder som är anpassade för att vara i solen. Långärmat, inte urringat, gärna lite ståkrage. Men samtidigt luftigt och svalt. Gärna lin. Enkla, sköna kläder.

Men nä, det är ju inte sådant klädbranschen satsar på. Är det sommar och sol så ska man vilja exponera huden.

Min kropp är en viktig del av mig

Flera personer har på sistone skrivit blogginlägg om att vi måste sluta betrakta våra kroppar som objekt eller något som finns för att vara snyggt och behaga andra, och istället fokusera på kroppens funktion, hur den känns, vad den kan och så vidare. Och vissa bloggare verkar träta om vem som var först med denna föga revolutionerande tanke – som om inte flera människor oberoende av varandra kan tänka ut självklarheter ;-)

För ja, jag tycker det är självklarheter. När jag skriver om min kropp så är det i princip alltid om hur den fungerar och känns (eller?). Helt enkelt för att det är det som är relevant.

Kroppen är en del av mig: den del som kan utföra saker. Gå, cykla, dansa. Såga brädor, spika, måla och skriva. Den fysiska utföraren för själen.

Och därmed är kroppen förstås oerhört viktig.

För mig har dansen under många år varit en central del av tillvaron. Och det allra viktigaste med dansen är känslan. Känslan i en pique-piruett, när ståbenet är rakt och fungerar som en passare som det böjda benet svischar runt, samtidigt som jag låter blicken släppa fokus en kort sekund för att huvudet ska kunna fara runt på kortast möjliga tid. Den sköna sträckningen i ljumsken i en attitude. Känslan av att flyga i en jeté på diagonalen.

Visst, jag har gillat att stå på scen, men det beror till viss del på att jag då ännu mer kan leva mig in i rörelserna och göra dem fullt ut. Men även på scen så har jag egentligen alltid dansat och uppträtt mer för min egen skull än för publiken. Därför går jag väldigt sällan och tittar på dansföreställningar. Jag blir mest bara avundsjuk.

Och när jag skriver om kroppen så handlar det ofta om det som inte fungerar, och det som gör ont. Nackskadan. Krånglande ljumskar, rygg och annat. Kroppen börjar bli gammal och skröplig och gör i allt mindre utsträckning det jag vill (ja, som nästan-dansare har jag kanske stora krav). Efter graviditeterna är balansen och fotstyrkan sämre, och hållningen har ändrats (det blir så när man går med tung mage ett tag). Åldern och minskat dansande gör att jag blir allt mindre vig och allt mindre vältränad.

Ja, det stör mig. Min kropp kan inte längre det den kunde. Och den gör ont. Så visst blir det en hel del gnäll när det kommer till kroppen. Dessutom är jag medveten om att det inte är bra för hälsan. Det är för mycket mage, för klena muskler och för dålig kondition.

Och dessutom är jag bra på att oroa mig för saker, och det finns andra saker som krånglar. Jag har tendenser till förstoppning. Och omfånget av min mage ökar risken för diabetes. Det gillar jag förstås inte.

Så nej, jag är inte helt nöjd med min kropp. Den funkar inte helt och hållet som jag skulle önska (och det är till viss del mitt eget fel – men inte bara).

Men jag förstår inte alls den syn en del människor har på sin kropp. De karvar och ändrar och har sig, så att delarna ska se annorlunda ut. Det är jättemärkligt för mig.

Min kropp är en del av mig. Min kropp och min själ utgör tillsammans jag. Hur kan man då vara så angelägen om att ändra på kroppen? Jag skulle inte kunna identifiera mig med själv längre, jag skulle bli förvirrad och må dåligt.

Och det känns också märkligt det här med att prata om att vi ska tänka och prata mer om kroppen som funktion – att det liksom skulle vara något revolutionerande. Det är ju liksom bara så självklart.

Statistik och undersökningar – kan man lita på sånt?

Idag kan man läsa i olika tidningar om att svenskar blivit bättre på att panta burkar och flaskor – 2011 pantade vi mer än någonsin. Och så jämför man olika län och olika kommuner.

Fast det handlar bara om antal pantade burkar och flaskor. Det framgår ingenstans hur stor andel av sålda burkar och flaskor som pantas. Ökningen skulle alltså helt och hållet kunna handla om att folk köper fler burkar och flaskor. (Nej, det vet jag inte om folk gör. Det skulle kunna vara så.) Och de kommuner som har väldigt lågt antal pantade burkar per capita skulle kunna vara bättre på pantning, sett till andel, för deras låga siffra kan ju bero på att de köper färre burkar och flaskor.

Detta får vi inte veta. Det är mycket möjligt att Returpack inte har en aning, och det är förstås i vilket fall som helst inte deras sak att räkna på. Men det gör att jag egentligen inte alls kan veta om nyheten är bra eller dålig.

I dagarna har jag för övrigt fyllt i årets enkät från dagis (eller ja, från kommunen, angående dagis). Nu ska jag inte peka ut just dagis eller kommunen, jag har träffat på många lika dåliga enkäter, men det är det senaste tydliga exemplet på riktigt dålig enkät.

Bland annat hade den många många frågor där man skulle värdera något på en tiogradig skala. Tiogradig! Hur skiljer man på saker som får en sjua och en åtta? Varför är det alls motiverat att ha så många betygssteg? Speciellt när det handlar om saker som är väldigt svåra att bedöma. Som hur personalen hanterar tendenser till mobbing eller hur de bemöter mitt barns behov av ditten eller datten. Hur jag i slutändan väljer att sätta siffror på en så löjligt detaljerad skala beror ju på en massa saker. Inte minst mitt humör just för dagen, min allmänna livsinställning (optimist eller pessimist, försiktig eller mer framåt och katig) och inte minst den allmänna uttråkning som ökar ju fler meningslösa frågor av liknande slag man tvingats svara på.

Många av sakerna är ju dessutom saker som jag verkligen verkligen inte kan svara på. För att jag inte har en aning. För att det till exempel aldrig varit relevant. Hur svårt tycker jag att det är att nå förskolechefen på en skala på ett till tio? Ja, hur sjutton ska jag veta när jag aldrig försökt?! I andra frågor är jag istället osäker på hur frågan ska tolkas. Då behövs en möjlighet att kryssa ”Vet ej” eller nåt sånt. Det fanns det ingenstans i dagisenkäten (och det är tyvärr ganska vanligt). Ingenstans i enkäten (tyvärr lika vanligt) fanns det fritextfält, så jag kunde inte heller skriva en allmän beklagan eller förklaring kring osäkerheten i mina svar.

Det finns alltså ingen möjlighet att fylla i enkäten på ett korrekt sätt.

Det hemska är att utifrån den här sortens enkäter dras det en massa slutsatser! Trots att tillförlitligheten är lika med noll.

Det är skrämmande. Dåligt utformade enkäter kan användas till att bevisa precis vad som helst.

Enkäten som var underlig till rapporten om klimatosäkerheten i kommuner verkade på det hela ha varit ganska genomtänkt. Man hade grunnat länge på frågeställningar och hur de skulle användas och hur det skulle bli jämförbart med andra undersökningar. Ändå blev det inte helt lyckat. Ett av påståendena enkätbesvararna skulle ta ställning till var ”Det finns inget tvivel om att klimatet förändras”. Väldigt öppet för tolkning. Rapportförfattarna avsåg tydligen tvivel hos den som svarade på enkäten. Men de som svarade kan ju lika gärna ha svarat på om det överhuvudtaget i världen finns tvivel=folk som tvivlar. och det gör det ju. (Det finns mer att säga om tolkningarna av denna enkät, men jag har redan skrivit om det, så det får räcka.)

Jag tycker  annars att det kan vara väldigt kul att svara på undersökningar, och jag ser (som kanske ibland märks) en poäng med att min åsikt syns. Därför gick jag för ett tag med i Yougov:s panel.

Deras enkäter är i de flesta fall verkligen usla. Väldigt ofta inga vettiga svarsalternativ, ingen möjlighet att kommentera, inget vet ej/ingen åsikt-alternativ, och så vidare. Och värst av allt: många av undersökningarna är inget annat än dåligt förtäckt reklam :-(

Häromsistens skulle jag till exempel svara på frågor om vilket knäckebröd jag skulle välja om jag stod i affären, och så fanns det en vy med olika knäckebröd i en knäckebrödshylla. Men de hade förstås inte alla de knäckebrödssorter som finns i affären. Och inget normalt ekologiskt knäckebröd. Ändå var man tvungen att svara på vad man skulle ha valt.

Det stod också att man skulle kunna ”plocka ner” dem från den virtuella ”hyllan” för att titta på dem, precis som i affären. Men det innebar bara att få paketet i förstoring. Det gick inte att vända på det för att läsa innehållsförteckningen – vilket ju är det jag normalt sett gör när jag plockar ner ett paket från hyllan för att titta närmre på det. Det skulle jag normalt sett alltid göra. Det är ju inte designen som är relevant. Men de förväntar sig alltså att jag ska köpa saker i blindo.

Slutligen ville de att jag skulle svara på ett stort antal frågor om det här märkets olika knäckebrödssorter. Det var väldigt uppenbart att de ville tvinga mig att titta närmre på alla deras sorter. Och ingenstans i ”undersökningen” fanns möjlighet att hoppa över frågorna, eller svara att jag inte skulle köpa någon alls av dem.

Den här modellen med hylla, tvånget att välja produkter bland ett ickeautentiskt utbud, och så vidare, är en återkommande variant i yougov:s undersökningar. Tydlig produktplacering och reklam. Men de kör också ett antal andra varianter som också helt uppenbart mer handlar om att nöta in utseeendet på förpackningar än att de faktiskt vill veta något.

Jag tycker det är fult. Mycket fult. Därför ignorerar jag numera mejl om undersökningar från Yougov. Jag betraktar dem inte som ett seriöst undersökningsföretag.

För att nu försöka knyta ihop detta röriga inlägg en aning (jag måste snart sova) så ska jag nu återvända till statistik.

Låt oss ta till exempel utsläppsstatistik. Utsläpp som fördelas per kommun, och sedan dessutom per capita i kommunen. Utsläpp som man från kommunernas sida jobbar hårt på att få ner.

Och så har vi två grannkommuner – den ena med jättebra siffror, som de är stolta över, den andra med rätt dåliga siffror. Och så plötsligt flyttar ett stort företag över kommungränsen och tar med sig alla utsläppen. Över en natt har den tidigare jättebra kommunen blivit skitdålig, och den skitdåliga jättebra. – Då kan man ju fråga sig hur användbar statistiken egentligen är, när den är utformad på det sättet.

Kontentan?

Var skeptisk till undersökningsresultat. Och vågra vägra svara på dåliga enkäter.

Det är inte lätt att veta vad som är bäst…

Som det här med lunch. Är det bäst att äta på restaurang, köpa färdiglunch i mataffären eller laga egen mat och ha med?

Det lokala lunchstället

+ Du får äta på riktigt porslin och producerar inget förpackningsskräp.

+ Du gynnar lokala företagare

– Du har oftast ingen insyn i hur råvarorna producerats.

– Förmodligen blir det ett förhållandevis stort matsvinn, eftersom de trots allt måste laga mat så att det räcker över lunchtiden (de vet ju inte i förväg hur många som kommer).

– Det är dyrt (relativt sett), och du får mindre pengar över till att kunna välja dyra miljövänliga alternativ.

Köpt färdiglunch från mataffären

+ Det är lättare att hålla koll på och ställa krav på stora producenter – de har många ögon på sig – och det känns rimligare att ställa krav på dem än på lilla kvarterslunchstället.

– Transporteras ofta långt. I många fall har säkert de olika råvarorna först transporterats från många olika ställen till platsen där maträtten lagas, innan den färdiga rätten sedan transporteras. Sluttransporten är kyl- eller frystransport.

– Förpackningsskräp…

– Hur hälsosamma är egentligen plasttrågen som maten lagras i?

– Mer pengar kvar – då kan man konsumera en massa annat onödigt (eller ha råd att köpa mer miljövänligt)

Medhavd hemlagad mat

+ Många gånger kan det handla om rester man tar med, vilket minskar matsvinnet.

+ Du kan ha full kontroll på vad maten innehåller och hur råvarorna har odlats/fötts upp.

– Mer pengar kvar – då kan man konsumera en massa annat onödigt (eller ha råd att köpa mer miljövänligt)

– Hur nyttig är din matburk/matlåda av plast?

 

Det är inte lätt att göra rätt här i världen… eller att ens veta vad som är rätt.

Men jag brukar ändå landa i att medhavd hemifrån är bäst.

Vad vill du ha alkoholen till, om du måste välja?

Jag var nyligen på studiebesök på en av de svenska vinodlingarna. Jag är visserligen nykterist, men jag tycker ändå det är spännande och intressant, både ur odlingshänseende och själva vinframställandet.

Men så började jag fundera. Om vi nu har ett jordklot som egentligen inte räcker till alla människor som bor på det om vi lever som vi gör, om marken inte räcker till att odla mat och kläder åt alla, då måste vi dra ner på saker som inte är nödvändiga.

Och varandes den jag är tycker jag att vin hör till de mindre nödvändiga sakerna. En vinstock (planta) ger tydligen ungefär en vanlig flaska vin. Om man istället dricker vatten så kan man odla något mer nödvändigt på den odlingsytan.

När man i ungefär samma veva hörde den gamla vanliga diskussionen kring etanol som bilbränsle – etanol framställd av sockerrör någon annanstans på jorden, av underbetalda arbetare med taskiga arbetsvillkor, odlade på mark som skulle behövas till att odla mat åt befolkningen där, så började jag fundera.

Ska vi i Sverige köra bil på etanol så bör vi göra det på etanol framställd på råvara odlad i Sverige, och helst inte ta upp mark som annars skulle användas för att odla mat.

– Så varför inte använda den alkohol vi redan producerar? ;-)

Nä, jag vet, det vore knappast vettigt att köra bil på det inhemska svenska vinet :-) Det blir alldeles för dyrt som drivmedel och räcker ingen vart. Ska vi framställa inhemsk alkohol till att köra bil på så finns det betydligt produktivare grödor än vindruvor.

Men jag tycker ändå tanken är intressant. Som jämförelse. Som ett sätt att visa på att man måste göra prioriteringar.

Olika personer kan nog prioritera olika i det här fallet. Jag känner själv att det är viktigare med bilbränsle än med vin (ja, jag dricker alkoholfritt vin ibland, så det är inte så att jag inte alls bryr mig om vin). Hellre kunna köra bil och bara dricka vatten. Men det finns säkert människor som gärna behåller vinet och struntar i att köra bil.

Nu är ju valet inte alls så rakt och enkelt – det är många fler val som ska vägas in i ekvationen. Resor, prylar, mat, boende och så vidare. Det som är intressant är just att göra tankeexperimentet och ta ställning: vad är egentligen viktigast för mig?

Våga säga nej till att unna dig!

I Malmö går jag förbi ett ställe där man kan tillverka sin egen nalle. Välja nallesort, detaljer, kläder och så vidare. Man kan dessutom ordna barnkalas där. Varje barn får tillverka en egen nalle som de får med sig hem. Barnkalas med nalletillverkning – visst låter det mysigt?

Med någon medlemstidning får jag erbjudande om prenumeration på fem nummer av en månadstidning. På köpet får man i det här fallet en ficklampa, men i andra fall kan det vara en duk, mobilladdare eller väska. Priset för paketet är förstås fördelaktigt: alltsammans för betydligt färre kronor än de där tidningarna kostar.

Svämmar världen omkring dig – tidningar, gator, mataffären, postlådan – också över av erbjudanden? Visst låter många av dem ganska lockande? Och dessutom inte alls särskilt dyra. Visst har du råd? Visst får du lov att unna dig?

Tänk efter. Hur många nallar och andra gosedjur har ditt barn? Hur många av dem bryr sig hen faktiskt om? Hur många av dem är mest något som tar plats och samlar damm? Hur mycket miljöproblem har nallen ställt till med på vägen? Är det värt det för något som mest samlar damm (och som kanske inte alls är så nyttigt för barnet att gosa med)?

Och tidningarna är trevliga en stund, men sedan när du läst dem då? Prylarna du får på köpet, använder du dem, eller blir de bara liggande som bra att ha? Kan du kanske skaffa dig förströelse på annat sätt – genom att låna en bok på biblioteket?

Hur mycket kostar egentligen alla de där småsakerna för miljön? Och hur mycket pengar kan du spara på att låta bli dem? Har inte barnen minst lika roligt på ett vanligt barnkalas, där de leker, stojar och äter tårta eller glass hemma i vardagsrummet?

De pengar du sparar in kan du använda till något annat.

Men du! Använd dem då med förnuft. Som till att ha råd med bättre producerade varor de gånger du faktiskt behöver handla.

Och om du vill unna dig något, så finns det andra alternativ. Vardagslyx behöver inte vara prylar. Det kan vara en massagebehandling.

Själv unnar jag mig att köpa lite extra spännande tomat- och bönfröer.

Däremot försöker jag låta bli att titta i de erbjudanden som kommer från Gudrun Sjödén. Även om en del av kläderna verkligen är snygga, och även om en del av kläderna är ekologiska, så behöver jag faktiskt inte mer kläder. Även om det är klubberbjudanden och rabatter.

Om stolthet och skryt

Jag har lite smått följt en nätdiskussion om förlossningar med respektive utan kemisk smärtlindring och om ”svåra” och ”lätta” förlossningar. Diskussionen handlade om vad som romantiseras kring förlossningar – både av enskilda personer, media, samhälle och en massa andra nivåer. Bland annat diskuterades stolthet.

Ja, vem får egentligen vara stolt? Får man vara stolt över en förlossning som varit lätt? Det finns det förstås folk som inte tycker: har man inte haft ont och det inte pågått länge så har man inget att vara stolt över.

Får man vara stolt om man haft en lång och jävlig förlossning, då? Självklart finns det folk som inte tycker det. Har man haft väldigt ont och det tagit lång tid så är det möjligen synd om en (fast jag har för mig att jag i nätdiskussioner träffat på folk som typ tycker att det är ens eget fel, för att man inte bejakar kroppen på rätt sätt), men man har ingen rätt att vara stolt, för man har ju inte presterat en ideal förlossning utan liksom misslyckats.

Och har man av någon anledning fött barn med kejsarsnitt, finns det självklart de som tycker att man inte gjort någon prestation alls och därför definitivt inte har rätt att vara stolt.

Så vem har egentligen rätt att vara stolt?

Jag tycker att stolthet handlar om att överträffa sina (eller i vissa fall andras) förväntningar. Att man klarar något man inte hade väntat sig, eller något man inte kan kräva. Klarar något som inte är självklart.

Vissa människor har för övrigt högt ställda krav på sig själva (från sig själva eller från omgivningen) – jag ibland till exempel. Därför, och även ibland annars, kan man även vara stolt över att ha klarat just precis det som förväntades av en.

Vad gäller förlossningar så är det ju rimligen kvinnan själv som kan veta vilken nivå förväntningarna legat på. Har hon alls trott att hon ska klara det under graviditeten? Har hon alls trott hon skulle klara det under själva förlossningen? (Jag gissar på att jag inte är den enda som tvivlat under pågående förlossning.) Har hon hanterat uppkomna situationer under förlossningen bättre än hon förväntat sig? Känner hon att hon faktiskt har presterat något anmärkningsvärt – utifrån SINA förutsättningar? Då får hon absolut känna sig stolt.

Och hon som fått barn med kejsarsnitt då? Ja, det är samma sak där. Det är förmodligen hon själv om vet bäst. Har snittet gjorts efter en kämpig förlossning som gått i stå, och där kvinnan insett att det här är det rimliga valet, den bästa lösningen, då är det ett tungt beslut i en jobbig och pressad situation, och absolut något att vara stolt över. Om snittet är en konsekvens av medicinska avvägningar så kan hon känna sig stolt över att ha litat på medicinska råd, och över att kanske ha accepterat snitt trots att det inte var hennes önskan.

Om mamman har skäl att vara stolt är upp till henne att bedöma. Eller för att vända det åt andra hållet: mamman är den enda som kan avgöra om förlossningen var ”a piece of cake”, vare sig det handlar om det mentala eller det fysiska.

Jag är stolt över mina förlossningar. Jag är stolt över att ha tagit mig igenom fast jag ville ge upp (ja, jag vet att man inte kan ge upp, men ändå). Jag är stolt över att ha lyckats kommunicera mina önskningar. Jag är stolt över att komma igenom med mig själv i behåll. Jag är stolt över att ha tagit med mig erfarenheterna från första gången till den andra gången och därmed bättre kunna formulera vad som är viktigt för mig och vad som funkar för mig. jag är stolt över att kunna stå på mig i en skitjobbig situation. Jag är stolt över att i huvudsak ha gjort det på mitt sätt, även när barnmorskor och andra velat att jag skulle göra på andra sätt.

Detta är jag stolt över. En del i mina ställningstaganden och avväganden handlar om smärtlindringsval. Men det väsentliga ur stolthetshänseende är ju inte vad jag valde, utan att jag valde utifrån vad som passade mig. Att jag gjorde mina val, och anpassade dem utifrån den erfarenhet jag skaffade. Att jag stod upp för mig själv och mina barn och det JAG bedömde var mest rätt.

Men det finns garanterat en hel massa människor som tycker att vi som fött barn – oavsett hur vi fött – inte har rätt att vara stolta alls, för då är vi nedvärderande mot dem som inte kan få barn alls, och så vidare…

Ett annat exempel jag minns från diskussioner på nätet handlar om barns framsteg. När får man egentligen vara stolt över sitt barn? Mina barn har varit tidiga med mycket (men abolut inte med allt). Då finns det folk som tycker att man skryter när man stolthet i tangentbordet talar om att de lärt sig gå eller läsa och tycker att man borde hålla käft. Man får alltså inte vara stolt över barnen om de presterar bra. Ibland verkar det som att det bara är föräldrar till barn med svårigheter som faktiskt får lov att vara stolta över barnens prestationer. Men varje barn som lär sig gå, prata eller läsa har utfört en stor prestation, och både barnet och barnets föräldrar får lov att känna stolthet över det. Om man inte känner och visar stolthet över det barnet gör, hur ska man då kunna ge barnet självkänsla och självförtroende? Att man visar sig stolt är ju att visa att man ser det barnet gör.

Och nej, självklart är det inte bara prestationer som genererar stolthet hos föräldrar. När barnen på olika sätt visar att de står upp för viktiga värderingar känner jag mig förstås också väldigt stolt. Det är lite olika sorters stolthet.

Men ja, grundproblemet är väl lite grann att stolthet över huvud taget anses fult. Stolthet förväxlas ofta just med skryt. Men stolthet är ju en glädje! Och man måste kunna få visa den glädje man känner och dela den med andra. Även när det är glädje över en prestation.

Så varför odla själv?

Ja, inte är det för den ekonomiska aspekten. Visst, man kan hävda att man sparar pengar på det – men lika gärna tvärtom; det beror ju på hur man räknar, vad man värderar och vilken mat man annars skulle ha köpt (billigast möjliga eller dyr ekologisk närproducerad?).

Jag odlar för att jag trivs med det. Jag gillar att se saker gro och växa. Livskraften när ett litet frö bryter marken. Och att det där lilla fröet jag stoppat i jorden några månader senare gör att jag står där med söta, välsmakande tomater eller krispiga morötter. Att se saker börja växa ur ett frö är bland det mest upplyftande jag vet. En viktig antidepressionsgrej.

Jag odlar för att jag gillar att veta vad jag äter. Hur det odlats, var det odlats, vad det innehåller.

Jag odlar för att hemodlat är så vansinnigt gott. Skillnaden mellan tomater i affären, som plockats innan de ens var mogna och sedan transporterats långt, och solmogna tomater jag plockar direkt från plantan och äter, fortfarande solvarma.

Jag odlar för att det finns en stolthet i att veta att det här, det har jag gjort. En fixat färdigt-glädje, som Händiga Hanna kallar det.

Och jag odlar för att det är något grundläggande överlevnadsmässigt i det. En del människor tycker säkert det är bortkastad tid. Men jag kan lika gärna tycka att vad är det egentligen man ska ha sin tid till? Att producera sin egen mat och samtidigt må bra, det är väl ett bra användande av tid?

Om lån, tid och arbete, och om vad som är viktigt och hur man blir den man är

Underbara Clara skriver om lån och downshifting.

Jag är också uppvuxen med att man inte lånar pengar utan köper det man har råd till och sparar tills man har råd – eller låter bli att köpa. Att man håller sig inom det utrymme man har, helt enkelt. Och jag är också uppvuxen med att plocka bär och svamp, safta och sylta och odla själv. Eller för den delen ta till vara på det man har, genom att till exempel väva trasmattor.

Men trots det har jag (vi) tagit lån till vissa saker.

Det första är studier. Jag har CSN-lån. Det är väl tveksamt om jag nånsin kommer att betala tillbaka dem (mina lån är tagna i det ”gamla” systemet). Men trots att jag pluggat fem och ett halvt år på högskola och universitet så har jag i alla fall nåt låne-peaken: mitt studielån har, trots räntorna, faktiskt börjat krympa. Det beror på att jag under större delen av min studietid inte tog fullt lån utan valde att klara mig på så lite som möjligt. (Ekonomiskt sett egentligen ett korkat val; däremot känns det bra.)

Mina studier lönar sig väl inte heller ekonomiskt sett, ur det strikta statistiska perspektiv som förmedlas i medierna och som jämför med de inkomster folk som bara gått gymnasiet har. Men det är ju ett ganska märkligt resonemang. Vad säger att jag allls hade fått nåt jobb då? Eller hur jag hade mått då?

Mycket av det jag lärde mig när jag pluggade har jag förstås ingen direkt användning för i mitt dagliga arbete. Men utbildningen har varit oerhört viktig för min utveckling som människa, och också för min religiösa uppfattning (eller ja, steget från religionen) och min livsåskådning. Dessutom lärde jag känna en massa människor som är viktiga för mig. Och utan vägen via studierna hade jag aldrig (om än på omvägar) träffat min man. Jag vill alltså inte vara utan det studietiden gav mig, trots livslånga kostnader. (Enda undantaget är möjligen möjligen tiden på utbildningen som inte var studiemedelsberättigad med kostade pengar. Då lånade jag lite pengar av mina föräldrar. Men de är sedan länge återbetalda.)

Det andra vi tog lån till är huset. Om man är hyfsat ung och inte jobbat så länge är det svårt att köpa hus utan lån. Så vi tog huslån. Vi köpte ett (för Skåne, i alla fall) billigt hus. Och med ett sådant följer renoveringsbehov. Så det har vi också lånat till.

Det är inget lyxhus. Och inte heller lyxrenovering. Alla hus måste underhållas. Vårdas. Och i det här huset var underhållet eftersatt, som det ju ofta är i hus där en gammal människa bott kvar livet ut. Vi vårdar huset och försöker få det att må bättre så att det kan stå länge till.

Och att bo i hus är inte alltid dyrare än att bo i lägenhet. Vi bor billigt. Men ja, vi har huslån.

Måste vi bo i hus, då? Ja, det kan man ju alltid diskutera. Men för mig är det en gigantisk skillnad. Alla i år i lägenhet, från att jag flyttade hemifrån, kändes som provisorium. Det var först när vi köpte huset som jag omdefinierade hemma och faktiskt satte ner bopålarna. Nu bor jag här, här är hemma. Det är väldigt viktigt för hur jag mår.

Det tredje vi tagit lån till är bilen. Vi har en ganska ny bil nu, det vill säga den är bara sex år :-) Det är en gasbil. Och det känns bättre att låna pengar för att inte tära på naturen och framtidens resurser än att låna av framtiden för att inte slösa pengar nu (det resonemanget har jag utvecklat tidigare). Strikt talat hade vi nog för övrigt kunna betala bilen nästan helt och hållet kontant, men som husägare är det dumt att vara helt utan besparingar för plötsliga utgifter, så därför tog vi lån på en del av bilkostnaden.

Och så downshiftingen då…?

Vi jobbar deltid både jag och min man. Och vi har barnen på dagis och fritids från ungefär åtta på morgonen till en stund efter fem på eftermiddagen.

Nej, de har inte korta dagar. De har kortare dagar än de skulle haft om vi arbetade heltid. För det är det där med pendlingen.

Men antal lediga timmar är inte allt. Jag har valt att pendla och ha ett jobb jag trivs med och mår bra på hellre än att jobba närmre hemmet. Det är väldigt värdefullt.

Och ja, jag vill jobba.

  • Jag jobbar med något jag tycker är viktigt, och jag vill vara med och driva utvecklingen i rätt riktning. Man kan ju inte bara hoppas att någon annan ska lösa allt.
  • Jag mår bra av att jobba. Jag behöver den mentala stimulansen, intrycken, kontakterna. Och friheten: friheten att vara mig, att kunna disponera min tid själv och ro saker iland istället för att vara ”passopp” åt barnen (kärleksfullt sagt, ska jag säkert betona – annars får man alltid skit ;-))
  • Jag behöver kontrasten mellan jobb och fritid. Fritiden blir mer värd om man har ett jobb. Jobbet funkar bättre om man har en fritid. Jag behöver kunna bejaka båda delar av mig själv.

Visst finns det tillfällen när jag inte har lust att jobba. Som nu, mitt i vårens fägring och trädgårdens högsäsong, nät jag tycker att jag inte har tid att jobba. Men jag vet ju att det är en tillfällig grej. Att inte ha ett jobb att gå till gör mig i längden deprimerad, oavsett om jobbristen beror på arbetslöshet eller föräldraledighet. Och skulle jag stanna hemma, oavsett anledning, så skulle ju barnen också behöva stanna hemma – de har ju barnomsorg för att jag jobbar. Är de hemma för mycket klättrar de också på väggarna. De mår bra av att träffa andra människor. Är de hemma så måste jag ju se till att de har något kul att göra – i alla fall om jag vill få chansen att göra något. För nä, de vill inte göra saker tillsammans med mig hela tiden, speciellt inte om det dessutom är de saker jag tycker behöver göras. Och vill de vara med så kan det istället vara så att jag får räfsa med en till som håller i räfsan med räfstag som inte ger någon som helst effekt.

Visst skulle jag ibland vilja vara ledig. På riktigt. Länge. Jag skulle vilja ha ett friår, fixa i trädgården och renovera. Men det skulle ju liksom ändå av nödvändighet få vänta tills barnen blir större. För annars blir det ju ändå inte det jag vill…

Och vad gäller den där stunden på tåget, så är det ju inte bortkastad tid. Jag har en stund som är min. Jag hinner släppa jobbet. Jag hinner skriva en stund. Jag hinner bli mig själv innan jag kommer hem istället för att ha huvudet fullt av jobb. Det är värdefullt.

Läs för övrigt även mina tidigare inlägg Spara och Slösa – vilket är vilket?, Saker man sparar till och Om att vara nöjd med sina val, som alla berör Claras inlägg på olika vis. Detsamma gäller mitt inlägg Man ska umgås med sina barn dygnet runt livet ut, annars är man ingen bra förälder

Underbara Clara skriver om lån och downshifting.
Jag är också uppvuxen med att man inte lånar pengar utan köper det man har råd till och sparar tills man har råd – eller låter bli att köpa. Att man håller sig inom det utrymme man har, helt enkelt. Och jag är också uppvuxen med att plocka bär och svamp, safta och sylta och odla själv. Eller för den delen ta till vara på det man har, genom att till exempel väva trasmattor.
Men trots det har jag (vi) tagit lån till vissa saker.
Det första är studier. Jag har CSN-lån. Det är väl tveksamt om jag nånsin kommer att betala tillbaka dem (mina lån är tagna i det ”gamla” systemet). Men trots att jag pluggat fem och ett halvt år på högskola och universitet så har jag i alla fall nåt låne-peaken: mitt studielån har, trots räntorna, faktiskt börjat krympa. Det beror på att jag under större delen av min studietid inte tog fullt lån utan valde att klara mig på så lite som möjligt. (Ekonomiskt sett egentligen ett korkat val; däremot känns det bra.)
Mina studier lönar sig väl inte heller ekonomiskt sett, ur det strikta statistiska perspektiv som förmedlas i medierna och som jämför med de inkomster folk som bara gått gymnasiet har. Men det är ju ett ganska märkligt resonemang. Vad säger att jag allls hade fått nåt jobb då? Eller hur jag hade mått då?
Mycket av det jag lärde mig när jag pluggade haar jag förstås ingen direkt användning för i mitt dagliga arbete. Men utbildningen har varit oerhört viktig för min utveckling som människa, och också för min religiösa uppfattning (eller ja, steget från religionen) och min livsåskådning. Dessutom lärde jag känna en massa människor som är viktiga för mig. Och utan vägen via studierna hade jag aldrig (om än på omvägar) träffat min man. Jag vill alltså inte vara utan det studietiden gav mig, trots livslånga kostnader. (Enda undantaget är möjligen möjligen tiden på utbildningen som inte var studiemedelsberättigad med kostade pengar. Då lånade jag lite pengar av mina föräldrar. Men de är sedan länge återbetalda.)
Det andra vi tog lån till är huset. Om man är hyfsat ung och inte jobbat så länge är det svårt att köpa hus utan lån. Så vi tog huslån. Vi köpte ett (för Skåne, i alla fall) billigt hus. Och med ett sådant följer renoveringsbehov. Så det har vi också lånat till.
Det är inget lyxhus. Och inte heller lyxrenovering. Alla hus måste underhållas. Vårdas. Och i det här huset var underhållet eftersatt, som det ju ofta är i hus där en gammal människa bott kvar livet ut. Vi vårdar huset och försöker få det att må bättre så att det kan stå länge till.
Och att bo i hus är inte alltid dyrare än att bo i lägenhet. Vi bor billigt. Men ja, vi har huslån.
Måste vi bo i hus, då? Ja, det kan man ju alltid diskutera. Men för mig är det en gigantisk skillnad. Alla i år i lägenhet, från att jag flyttade hemifrån, kändes som provisorium. Det var först när vi köpte huset som jag omdefinierade hemma och faktiskt satte ner bopålarna. Nu bor jag här, här är hemma. Det är väldigt viktigt för hur jag mår.
Det tredje vi tagit lån till är bilen. Vi har en ganska ny bil nu, det vill säga den är bara sex år :-) Det är en gasbil. Och det känns bättre att låna pengar för att inte tära på naturen och framtidens resurser än att låna av framtiden för att inte slösa pengar nu (det resonemanget har jag utvecklat tidigare). Strikt talat hade vi nog för övrigt kunna betala bilen nästan helt och hållet kontant, men som husägare är det dumt att vara helt utan besparingar för plötsliga utgifter, så därför tog vi lån på en del av bilkostnaden.
Och så downshiftingen då…?
Vi jobbar deltid både jag och min man. Och vi har barnen på dagis och fritids från ungefär åtta på morgonen till en stund efter fem på eftermiddagen.
Nej, de har inte korta dagar. De har kortare dagar än de skulle haft om vi arbetade heltid. För det är det där med pendlingen.
Men antal lediga timmar är inte allt. Jag har valt att pendla och ha ett jobb jag trivs med och mår bra på hellre än att jobba närmre hemmet. Det är väldigt värdefullt.
Och ja, jag vill jobba.
Jag jobbar med något jag tycker är viktigt, och jag vill vara med och driva utvecklingen i rätt riktning. Man kan ju inte bara hoppas att någon annan ska lösa allt.
Jag mår bra av att jobba. Jag behöver den mentala stimulansen, intrycken, kontakterna. Och friheten: friheten att vara mig, att kunna disponera min tid själv och ro saker iland istället för att vara ”passopp” åt barnen (kärleksfullt sagt, ska jag säkert betona – annars får man alltid skit ;-))
Jag behöver kontrasten mellan jobb och fritid. Fritiden blir mer värd om man har ett jobb. Jobbet funkar bättre om man har en fritid. Jag behöver kunna bejaka båa delar av mig själv.
Visst finns det tillfällen när jag inte har lust att jobba. Som nu, mitt i vårens fägring och trädgårdens högsäsong, nät jag tycker att jag inte har tid att jobba. Men jag vet ju att det är en tillfällig grej. Att inte ha ett jobb att gå till gör mig i längden deprimerad, oavsett om jobbristen beror på arbetslöshet eller föräldraledighet. Och skulle jag stanna hemma, oavsett anledning, så skulle ju barnen också behöva stanna hemma – de har ju barnomsorg för att jag jobbar. Är de hemma för mycket klättrar de också på väggarna. De mår bra av att träffa andra människor. Är de hemma så måste jag ju se till att de har något kul att göra – i alla fall om jag vill få chansen att göra något. För nä, de vill inte göra saker tillsammans med mig hela tiden, speciellt inte om det dessutom är de saker jag tycker behöver göras. Och vill de vara med så kan det istället vara så att jag får räfsa med en till som håller i räfsan med räfstag som inte ger någon som helst effekt.
Visst skulle jag ibland vilja vara ledig. På riktigt. Länge. Jag skulle vilja ha ett friår, fixa i trädgården och renovera. Men det skulle ju liksom ändå av nödvändighet få vänta tills barnen blir större. För annars blir det ju ändå inte det jag vill…
Och vad gäller den där stunden på tåget, så är det ju inte bortkastad tid. Jag har en stund som är min. Jag hinner släppa jobbet. Jag hinner skriva en stund. Jag hinner bli mig själv innan jag kommer hem istället för att ha huvudet fullt av jobb. Det är värdefullt.Underbara Clara skriver om lån och downshifting. 

Jag är också uppvuxen med att man inte lånar pengar utan köper det man har råd till och sparar tills man har råd – eller låter bli att köpa. Att man håller sig inom det utrymme man har, helt enkelt. Och jag är också uppvuxen med att plocka bär och svamp, safta och sylta och odla själv. Eller för den delen ta till vara på det man har, genom att till exempel väva trasmattor.

Men trots det har jag (vi) tagit lån till vissa saker.

Det första är studier. Jag har CSN-lån. Det är väl tveksamt om jag nånsin kommer att betala tillbaka dem (mina lån är tagna i det ”gamla” systemet). Men trots att jag pluggat fem och ett halvt år på högskola och universitet så har jag i alla fall nåt låne-peaken: mitt studielån har, trots räntorna, faktiskt börjat krympa. Det beror på att jag under större delen av min studietid inte tog fullt lån utan valde att klara mig på så lite som möjligt. (Ekonomiskt sett egentligen ett korkat val; däremot känns det bra.)

Mina studier lönar sig väl inte heller ekonomiskt sett, ur det strikta statistiska perspektiv som förmedlas i medierna och som jämför med de inkomster folk som bara gått gymnasiet har. Men det är ju ett ganska märkligt resonemang. Vad säger att jag allls hade fått nåt jobb då? Eller hur jag hade mått då?

Mycket av det jag lärde mig när jag pluggade haar jag förstås ingen direkt användning för i mitt dagliga arbete. Men utbildningen har varit oerhört viktig för min utveckling som människa, och också för min religiösa uppfattning (eller ja, steget från religionen) och min livsåskådning. Dessutom lärde jag känna en massa människor som är viktiga för mig. Och utan vägen via studierna hade jag aldrig (om än på omvägar) träffat min man. Jag vill alltså inte vara utan det studietiden gav mig, trots livslånga kostnader. (Enda undantaget är möjligen möjligen tiden på utbildningen som inte var studiemedelsberättigad med kostade pengar. Då lånade jag lite pengar av mina föräldrar. Men de är sedan länge återbetalda.)

Det andra vi tog lån till är huset. Om man är hyfsat ung och inte jobbat så länge är det svårt att köpa hus utan lån. Så vi tog huslån. Vi köpte ett (för Skåne, i alla fall) billigt hus. Och med ett sådant följer renoveringsbehov. Så det har vi också lånat till.

Det är inget lyxhus. Och inte heller lyxrenovering. Alla hus måste underhållas. Vårdas. Och i det här huset var underhållet eftersatt, som det ju ofta är i hus där en gammal människa bott kvar livet ut. Vi vårdar huset och försöker få det att må bättre så att det kan stå länge till.

Och att bo i hus är inte alltid dyrare än att bo i lägenhet. Vi bor billigt. Men ja, vi har huslån.

Måste vi bo i hus, då? Ja, det kan man ju alltid diskutera. Men för mig är det en gigantisk skillnad. Alla i år i lägenhet, från att jag flyttade hemifrån, kändes som provisorium. Det var först när vi köpte huset som jag omdefinierade hemma och faktiskt satte ner bopålarna. Nu bor jag här, här är hemma. Det är väldigt viktigt för hur jag mår.

Det tredje vi tagit lån till är bilen. Vi har en ganska ny bil nu, det vill säga den är bara sex år :-) Det är en gasbil. Och det känns bättre att låna pengar för att inte tära på naturen och framtidens resurser än att låna av framtiden för att inte slösa pengar nu (det resonemanget har jag utvecklat tidigare). Strikt talat hade vi nog för övrigt kunna betala bilen nästan helt och hållet kontant, men som husägare är det dumt att vara helt utan besparingar för plötsliga utgifter, så därför tog vi lån på en del av bilkostnaden.

Och så downshiftingen då…?

Vi jobbar deltid både jag och min man. Och vi har barnen på dagis och fritids från ungefär åtta på morgonen till en stund efter fem på eftermiddagen.

Nej, de har inte korta dagar. De har kortare dagar än de skulle haft om vi arbetade heltid. För det är det där med pendlingen.

Men antal lediga timmar är inte allt. Jag har valt att pendla och ha ett jobb jag trivs med och mår bra på hellre än att jobba närmre hemmet. Det är väldigt värdefullt.

Och ja, jag vill jobba.

Jag jobbar med något jag tycker är viktigt, och jag vill vara med och driva utvecklingen i rätt riktning. Man kan ju inte bara hoppas att någon annan ska lösa allt.

Jag mår bra av att jobba. Jag behöver den mentala stimulansen, intrycken, kontakterna. Och friheten: friheten att vara mig, att kunna disponera min tid själv och ro saker iland istället för att vara ”passopp” åt barnen (kärleksfullt sagt, ska jag säkert betona – annars får man alltid skit ;-))

Jag behöver kontrasten mellan jobb och fritid. Fritiden blir mer värd om man har ett jobb. Jobbet funkar bättre om man har en fritid. Jag behöver kunna bejaka båa delar av mig själv.

Visst finns det tillfällen när jag inte har lust att jobba. Som nu, mitt i vårens fägring och trädgårdens högsäsong, nät jag tycker att jag inte har tid att jobba. Men jag vet ju att det är en tillfällig grej. Att inte ha ett jobb att gå till gör mig i längden deprimerad, oavsett om jobbristen beror på arbetslöshet eller föräldraledighet. Och skulle jag stanna hemma, oavsett anledning, så skulle ju barnen också behöva stanna hemma – de har ju barnomsorg för att jag jobbar. Är de hemma för mycket klättrar de också på väggarna. De mår bra av att träffa andra människor. Är de hemma så måste jag ju se till att de har något kul att göra – i alla fall om jag vill få chansen att göra något. För nä, de vill inte göra saker tillsammans med mig hela tiden, speciellt inte om det dessutom är de saker jag tycker behöver göras. Och vill de vara med så kan det istället vara så att jag får räfsa med en till som håller i räfsan med räfstag som inte ger någon som helst effekt.

Visst skulle jag ibland vilja vara ledig. På riktigt. Länge. Jag skulle vilja ha ett friår, fixa i trädgården och renovera. Men det skulle ju liksom ändå av nödvändighet få vänta tills barnen blir större. För annars blir det ju ändå inte det jag vill…

Och vad gäller den där stunden på tåget, så är det ju inte bortkastad tid. Jag har en stund som är min. Jag hinner släppa jobbet. Jag hinner skriva en stund. Jag hinner bli mig själv innan jag kommer hem istället för att ha huvudet fullt av jobb. Det är värdefullt.