Category Archives: Reflektioner och tankar

Plastvardag – förvirrade tankar om plast

Det pågår ett plastuppror därute i sociala medievärlden. Ett #plastriot. Tanken är bland annat att minska mängden onödig vardagsplast. Både för att plasten fortfarande till allra största delen görs av petroleumolja, som är en begränsad resurs, och för den skada plasten gör när den hamnar som skräp i till exempel havet. Ja, för att bara nämna några plastrelaterade problem då.

Det är svårt det där.

Ja, alltså, det svåra är ju inte att göra något åt de saker som man själv tycker är helt onödiga. (Fast när det gäller plastkassar har jag skrivit förr om det där med minnet…) Gladpack, som det skrivits en del om, använder jag väldigt väldigt lite av. Ett annat problem jag sett nämnas är när man går och köper lunch ute men går tillbaka till kontoret för att äta den – men så gör jag aldrig; har jag väl tagit mig utanför kontoret till en lunchrestaurang tycker jag att jag lika gärna kan sitta där och äta den också. Både för att spara material och för att det är trevligare.

Men andra saker är mer komplicerade.

Plastpåsar till exempel. Inte plastkassar, utan plastpåsar. Enliters, tvåliters, treliters och enstaka sexliters. Sådana påsar använder vi en hel del:

  • Till bröd vi bakat själva. (Oftast enda sättet att få ekologiskt bröd och med ett innehåll vi vill ha.)
  • Till kött vi köper hem. Exempelvis köpte vi ju häromsistens ett ekolamm.
  • Till grönsaker, bär, svamp och annat som vi plockar, odlar etc och vill spara.
  • Till bönor och kikärter. Det händer enstaka gånger att jag kommer ihåg att lägga i blöt och koka själv, och då är det ju bättre att göra en större sats och så frysa in så att det finns till flera middagar.

Det vill säga användandet av dessa plastpåsar handlar ofta om att vi vill göra en miljöinsats. Jag vet inte om det är att betrakta som onödig plast? Folk överlevde ju helt klart innan plastpåsens tid, men jag vill ju inte riktigt tillbaka till den tiden. Och jag har ärligt talat ingen smidig lösning på hur man skulle göra istället. Eller har jag missat nåt?

Ja, plastburkar finns det ju också. De kan användas fler gånger (påsarna blir ju i det flesta fall engångs, och går sedan till återvinning, utom när det varit kött i dem), men i gengäld är det mycket mer plast i burkarna. Plastburkar är också en ganska väsentlig del av vardagsplasten, som jag skrivit om innan. Även där känner jag mig lite som ett frågetecken om vad jag ska göra. För jag har ju ändå ganska ofta med mig lunchlåda till jobbet (det går i perioder). Även där av miljöskäl. Ska jag ha en miljöanpassad lunch, där jag vet något om hur råvarorna framställts, så måste jag ta med lunchen hemifrån. Lunchen är dessutom min chans att öka ätandet av bönor och linser (som barnen inte vill ha). Men visst, självklart är det inte bra med en massa plastburkar. Både ur resurshänseende och vad gäller hälsa (angående vad plasten utsöndrar för ämnen i min mat).

För ja, visst köper vi en del avsiktliga matlådeplastburkar. Även om de flesta vi använder har innehållit glass, yoghurt eller nåt liknande.

Och om vi nu ska undvika plast, hur mycket mat kan vi då alls få hem från affären? Hur ska vi få hem det istället?

Visst, i en hel del situationer kan man förstås använda metallburkar istället. Men det är betydligt mindre smidigt. Och metall är ju inte heller okomplicerat – inga naturresurser är obegränsade, gruvdrift har sina problem och metallhantering är energikrävande. Visst, metallburkar kan återanvändas många gånger – fler än plastburkar – men ändå… Och det behövs rätt många burkar för att hantera matrester och diverse infrysning. För ja, matrester är ju en av de saker vi använder plastburkarna till. Och storkok av luncher.

Funkar det förresten att frysa in saker i plåtburkar? Eftersom man inte brukar göra det så antar jag att det har nackdelar?

Eller borde man övergå till att använda glasburkar till så mycket som möjligt, till exempel matrester och liknande? Fast då behövs det glasburkar i annan form.

För övrigt så skulle det vara ganska svårt att handla alls om man ska undvika plast, som det är nu. Försök handla hem turkisk yoghurt, creme fraiche, ketchup, eller för den delen kött, utan att komma hem med plastförpackning. Eller spackel och tapetklister.

Ju mer jag tänker runt plasten desto mer inser jag att ska man ta bort plasten ur vardagen så hamnar vi tillbaka i självhushållets tid, med jordkällare, saltad sill, torkat kött, bänkavälling och tillhörande problem med bristsjukdomar och smittor.

Och när jag tänker på saken så tycker jag egentligen att plast är en ganska vettig användning av petroleumet. Ja, jämfört med energiutvinning då – alltså att elda upp det, som bilbränsle, till husuppvärmning, till elproduktion. Energi kan vi producera på en massa andra sätt. Plast kan vi än så länge i väldigt begränsad utsträckning producera på annat sätt (men självklart måste vi jobba stenhårt med produktutveckling här!). När vi eldar upp olja har vi förbrukat den, men plasten kan vi använda många gånger innan den kasseras, och sedan kan den återvinnas.

Men det förutsätter förstås att vi använder plasten med förnuft. Att vi ser till att den inte hamnar i naturen och ställer till skada. Det hör ju till sånt som känns så självklart att det inte behöver sägas – men uppenbarligen är det inte det… Och att vi tänker oss för och prioriterar noga vad vi ska använda plasten till.

Förlossningar, smärtlindring, miljö och argumentation

Under min första förlossning provade jag lustgas. Det var fruktansvärt otrevligt (smärtan förblev lika hemsk men jag tappade kontrollen över den),och jag släppte efter två värkar eller nåt sånt. Utöver det fick jag petidin.

Under min andra förlossning fick jag ingen kemisk smärtlindring. (Däremot blev jag sövd efteråt, eftersom moderkakan vägrade lossna utan fick plockas ut manuellt.)

I övrigt fick jag bara ickekemisk smärtlindring. (Vad jag minns just nu, ska jag påpeka,men jag har i denna sena timme inte själv läst igenom mina gamla förlossningsberättelser igen, så kanske har jag glömt ;-))

Jag tyckte mina förlossningar som helhet var fasansfulla (även om den andra var bättre än den första). Jag är glad att jag överlevde. Jag vill inte behöva genomgå förlossning igen.

Att jag inte använde så mycket kemisk smärtlindring betyder inte på något sätt att jag tycker att mina förlossningar var bättre än någon annans, eller att jag är bättre. Det här var så mina förlossningar blev. Delvis på grund av att jag tycker det är lite läskigt att tillsätta diverse ämnen i min kropp – ämnen som jag inte vet hur jag reagerar på. Speciellt i en utsatt situation.

Det är jag. Alla andra är inte jag, och det som känns bäst, eller funkar, eller är nödvändigt och livsavgörande för en person behöver inte vara det för någon annan.

Det är inte konstigare att jag valde bort lustgs än att jag valt bort alkohol – jag tycker inte att de som dricker alkohol är sämre, de har bara gjort ett annat val.

Det är inte konstigare att jag inte hade ryggbedövning än att jag inte gillar bruna bönor eller smält ost.

Vi gör olika val. Det betyder inte att det ena är bättre eller sämre än det andra. Bara olika.

Och jag tycker det är jättebra att det finns en massa bedövningar. Det råkar bara vara så att jag är räddare för en del av bedövningarna än för smärtan. Och att det kanske inte ens hade gått att använda en del av dem ändå.

Och nej, naturligt i sig är inte ett självändamål. Som jag påpekat tidigare är naturlighet ett ganska ointressant argument i väldigt många situationer.

Men lustgas är ett miljöproblem. Lustgas är ungefär 300 gånger kraftfullare som växthusgas än koldioxid. Lustgas bryter ner ozon. Det kan vi inte ignorera. Det måste vi självklart diskutera.

Betyder det att lustgas måste bort som smärtlindring?

Nej. Inte nödvändigtvis.

Vi människor ställer till med massor med miljöproblem. Eller, för att se det åt andra hållet, det finns massor med andra saker vi kan göra för att minska vår miljöpåverkan. Köra mindre bil, äta mindre kött, vara sparsamma, laga våra saker, inte köpa nytt, och så vidare.

Att lindra smärta som ligger på gränsen till det uthärdligas gräns vid en förlossning känns som en betydligt viktigare sak än att kunna göra flygresor till Thailand eller flygimportera sockerärtor från Guatemala, för att bara nämna några exempel. Det är en fråga om att prioritera.

Däremot är det knappast vettigt att hävda att lustgasen inte är ett miljöproblem när man argumenterar för att fortsätta använda lustgas vid förlossningar. Att ignorera eller förminska andra problem (speciellt inom ett område man inte behärskar) hjälper knappast ens sak… Bättre då att inse att det finns ett problem – lustgasen behövs men ställer till med allvarliga problem – och så arbeta för att hitta en lösning.

Men man behöver inte heller totalförbjuda lustgasen för att minska utsläppen. Det går att rena luften från förlossningsklinikerna och få bort 99 procent av lustgasen. Det är en ganska god bit på väg.

Apropå behovet av nya ord…

..kopplat till användningen av ordet hen (som ju uppkommit just för att det saknades ett ord), såpåminde mig det här inlägget om ett annat ord som saknas: ett ord för och/eller.

Det är ju faktiskt ganska mycket samma problematik som hon/han: man behöver ganska ofta ange att båda alternativen är möjliga, utan att utesluta någotdera. Och samtidigt känns det väldigt klumpigt och osmidigt att skriva hon/han eller och/eller. I en anteckningstext må det väl vara hänt, men i löpande text, i något man faktiskt ska läsa och kunna läsa högt, så bä det mig verkligen emot och jag arbetar hårt på att skriva om så at jag ska slippa skriva och/eller. Fast det är knepigt – hur skriver man liksom ut det, ”och och eller”, ”och eller eller”, eller vad?

Ge mig ett nytt ord att uttrycka detta! (Jag måste nog fråga min logiskfilosofiska datavetande man hur man uttrycket detta logiskmatematiskt.)

Egentligen är jag inte mycket för principer

Egentligen är jag inte mycket för principer.

Det kan verka som att jag är väldigt principfast. Och det är jag väl, på vissa områden. Jag är till exempel nykterist. Fast det betyder ju inte att jag tycker att allt drickande av alkohol är dåligt. Jag har liksom bara bestämt mig en gång i tiden och sedan hållit fast vid det beslutet.

Generellt tycker jag det är svårt med fasta principer. Det finns så många goda skäl att frångå dem. Oftast har man ju principen för att man tycker något. Och det dyker ofta upp skäl till att något annat alternativ är bättre, just i den givna situationen. Då ställer principen bara till det.

Som att vara vegetarian av miljöskäl. Det är ju bara motiverat så länge köttätandet ställer till med mer miljöproblem än den vegetariska maten. Och om det då är kött som serveras, och det måste skaffas fram extra mat (som är vegetarisk) för en persons skull, så gör det inget bättre. Eller när det finns ett an tal skinkmackor kvar från något evenemang, och det är bättre att äta upp dem än att slänga. (Eller allt mitt bästföredatumskött.) (Sedan kan man absolut vara vegetarian av etiska, moraliska, religiösa eller andra skäl – då blir självklart läget ett annat. Jag snackar just miljöaspekten här :-))

Eller som att bara köpa kläder av ekologisk bomull, vilket är något jag ibland funderat på att bestämma mig för. Det låter ju bra i teorin. Men det är faktiskt, totalt sett, bättre att köpa kläder som jag vet att jag verkligen kommer att trivas i, som håller länge, och som jag vet att jag kommer att använda tills inget finns kvar av dem, än att köpa något ekologiskt som jag knappt gillar, och som sedan kommer att bli liggande i byrån tills jag slutligen gör mig av med det 15 år senare.

Det goda principer för med sig däremot är att slippa argumentera – med sig själv och andra – i en massa situationer. Har jag väl bestämt mig för att göra på ett visst sätt, i alla situationer, så kan jag hela tiden stötta mig mot den principen och hänvisa till den. Visst, det hindrar inte att folk ifrågasätter, men jag kan vara förberedd med vad jag ska svara, och jag kan också avfärda helt och säga något nästan i stil med ”det bara är så”, till exempel ”jag äter inte sånt”. Som det är nu så hamnar jag ju ständigt i konflikt, kanske allra mest med mig själv, när jag måste väga för och emot ur tusen olika vinklar…

Om jag försöker göra något lite bättre, så måste jag göra det perfekt

Visst är det märkligt? Om jag till exempel väljer att köra bil på förnybart bränsle, som biogas, så ifrågasätts det, för det är inte perfekt:

  • Matavfallet som ska bli biogas transporteras för långt
  • Det går inte att köpa ren biogas överallt (ofta är den uppblandad med fossilgas)
  • Biogasbilar skitar faktiskt också ner!
  • Produktionen av en ny bil orsakar också miljöproblem

Och så vidare”¦ Och med hjälp av dessa argument försöker alltså en hel massa människor få det till att det är bättre att jag inte kör gasbil. På något vis försöker de hävda att de minsann gör mer rätt än jag gör, eftersom de i alla fall inte gör någon halvmesyr.

De behöver inte försvara sin ståndpunkt. De behöver inte försvara nackdelarna med sina val.

  • Bensin och diesel transporteras betydligt längre än matavfallet och biogasen
  • Fossilgas är marginellt bättre än bensin och diesel ur koldioxidhänseende, så inte ens när jag kör på ren naturgas är det sämre än deras val
  • Om jag byter upp mig till en nyare bil då och då (vilket jag förmodligen skulle göra ändå) så är det ingen nackdel att den nyare bilen dessutom drivs på delvis förnybart bränsle.

Men som sagt var, allt det där är ointressant. Så länge jag inte är perfekt så skulle jag göra bättre i att inte försöka alls. (Skulle jag däremot vara perfekt så skulle det i sig vara ett problem, för då skulle jag vara präktig, politiskt korrekt, skrytsam och en massa annat negativt.)

Det enda sättet att inte få den sortens kommentarer är nog att vara en skitstövel och göra allting på sämsta möjliga sätt. För en skitstövel är det ju ingen som kritiserar öppet – att vara en skitstövel är helt legitimt och tillåtet och det är allas rätt och fria val att få vara en skitstövel utan att någon ska lägga sig i.

Men om man på något sätt, stort som litet, försöker ändra världen till det bättre, då får man banne mig skylla sig själv!

… och så plötsligt spelar radion Lasse…

… och jag inser att det varit för lite Lasse i högtalarna på sistone – eller alldeles för länge.

Du kanske bara vill läsa om miljö? Eller föräldraskap? Husrenovering? Eller genus och normer?

Min blogg är en väldigt blandad blogg. Jag skriver om allt möjligt – saker som intresserar och engagerar mig, saker jag gör och saker i vardagen (mer om mig och bloggen).

Jag vet ju inte vilka ni som läser och följer min blogg är. Kanske är det bara mina kompisar som läser, och kanske är ni allesammans intresserade av allt som händer i mitt liv, eller allt jag tänker och tycker.

Men om det nu är så att just du faktiskt bara är intresserad av att läsa mina inlägg om ett visst ämne, så verkar det som att du kan slippa allt det andra, genom att prenumerera på min blogg via www.bloglovin.com/sv.

Det du gör då är att du gör en sökning på till exempel http://www.sanneskriver.se/category/miljo/ på bloglovin (om det nu är kategorin Miljö du vill följa), och så klickar du för att du villfölja den bloggen. (Ja, du måste förstås ha ett konto på bloglovin.) Då kommer du att få just bara mina postningar om miljö.

Men varför har du då inte flera olika bloggar, när du skriver om så olika saker?

Jag har testat att ha det så. Det blir väldigt rörigt. Ganska ofta hänger de olika sakerna samman, mer eller mindre. Det blir ett ständigt vägande av vad som ska ligga i vilken blogg, och korslänkningar, och saker som måste skrivas dubbelt. Jag vill leva mitt liv integrerat med mig själv. Då blir det en hel del inlägg som kommer att inkludera både föräldraskap, renovering, genusfrågor och miljö. (Och då blir inläggen lagda i flera kategorier.)

När ett universum går under utan att uppslukas av jorden

Jag träffade min älskade på en äng, utanför en utedass, långt ut i skogen. Eller var det utanför uteduschen? Det var i början av juli. Första riktiga festivaldagen. Fortfarande inte så många tält på ängen. Fast jag, som redan var en trogen festivalbesökare, hade redan varit där sedan dagen innan. Han, min blivande man, var där för första gången. Jag hade aldrig träffat honom förut.

Brekille.

Namnet är fortfarande smått magiskt. Den där festivalen formade mig. Eller, förstås, tvärtom. Där lärde jag mig att vara mig själv. Där blev jag vuxen samtidigt som att jag lärde mig att släppa ut mitt rätta jag (igen). Där var jag okej.

Jag har så många underbara minnen därifrån. Irländsk dans, barfota, ute på den leriga gården som torkat upp efter regnet. Dans nästan hela natten igenom till trumrytmer i en lada, och sedan somna i tältet med den aldrig tystnande musiken i öronen. Och när jag vaknar på morgonen så spelas det fortfarande. Fast annan musik: polskor, från några spelemän som satt sig i ett hörn och agerar filmmusik till frukost och dassbesök. Och så all annan sorts musik – musik jag inte visste fanns.

En klippt lönn, klippt till ett platt tak, med kulörta kulor, mitt på en gårdsplan, är fortfarande sinnebilden för livet ska vara.

Med tiden blev jag lite smått insyltad på ett hörn. Var med och byggde utedass, målade skyltar, satt i biljettkassan. Och förstod att det fanns en viktig, drivande centralgestalt. Ja, visst var det många inblandade, många viktiga personer. Men alla vägar bar på något vis till henne. Hon som bodde där. Hon som roddade. Hon som stod ut med att ha alla dessa människor i princip i sitt hem. Hon som var eldsjäl och driftig. Som kunde hantera att avloppet krånglade eller vattnet sinade, med 1000 personer stående på ängen och i trädgården. Och som med glädje lät oss låna hennes kök för att fixa gröt till vår bebis.

Eldsjäl. Hängiven. Engagerad. Och ändå stabil – en klippa.

Trodde jag.

Jag trodde aldrig för ett ögonblick… Jag blev chockad, då för snart två år sedan, när jag fick veta. Jag hade aldrig anat.

Plötsligt fanns hon inte längre. Hon hade valt att inte finnas längre.

Platsen finns kvar. Det vet jag, för jag har återvänt. Men det är obegripligt att platsen kan finnas kvar utan henne. Jag hade liksom förväntat mig att hela Brekille skulle uppslukas av marken utan henne, falla ner i ett stort mörkt hål. Men det verkar som att hålet bara slukade henne. Och ändå, när vi var där, på minnesstunden, så förväntade jag mig liksom hela tiden att hon skulle dyka upp runt ett hörn. Tyckte jag såg henne överallt.

Hon fattas oss. Även oss som bara fanns i periferin.

Igår var det två år sedan hon lämnade oss.

Bloggande gnällspikar i alla länder, förenen eder!

Sydsvenskan har idag en artikel om bloggande. Fast det handlar om en helt annan sorts bloggande än det bloggande jag sysslar med. ”Livsstilsbloggande.” ”Mysbloggar.” Det är positiva tankar, positiva känslor, vackra bilder, shopping (konsumtionshysteri), matlagning, gull och puttinutt. Det är ett bloggande jag inte alls känner mig hemma i – jag förstår över huvud taget inte vitsen med det. Jag skriver för att åstadkomma förändring. För att få mig själv och andra att göra annorlunda. För att jag vill att folk ska tänka till. För att jag vill att saker ska vara annorlunda. Och ibland ”bara” för att pränta ner mina tankar, för att det hjälper mig att bearbeta.

Det är ingen puttinuttvärld. Men det är inte heller någon ”deppblogg”. Eller jo, periodvis är det kanske det. När jag är deppig så blir ju bloggen deppig, det är ju ganska naturligt. Bloggen handlar ju om mig och mitt liv och det som rör sig i mina tankar, det som intresserar mig, det som är viktigt för mig.

Och jag håller förstås inte med om att

om man sätter det svåra på pränt så sitter det ju fast som ett dåligt minne

Tvärtom. Genom att skriva får jag det ur världen, och ser det klarare. Genom att hantera mina tankar och min ångest mår jag bättre. Genom att skriva om de saker jag tycker är fel – och skicka länken till de företag jag vill ska uppmärksamma detta – gör jag faktiskt något konkret för att åstadkomma förbättring. Jag tror definitivt att jag bloggat mig lyckligare – om nu lyckligare är rätt ord, men det är nog en smaksak.

Och ärligt talat så är jag ju i det här fallet knappast ovanlig eller konstig. Det finns ju hur många som helst som bloggar av skäl liknande mina :-)

_______________

Apropå det, så kände jag häromdagen att det faktiskt var dags att styra upp mitt bloggläsande och få mer automatisk koll på när de bloggar jag läser uppdateras. Så nu har jag slutligen skaffat mig ett konto på bloglovin. Och ja, kanske inte så konstigt att det är många som följer sådana där ”livsstilsbloggar”, när de är det första som dyker upp där. Totalt ointressanta… tycker i alla fall jag.

Så om någon vill hjälpa till att knuffa upp andra typer av bloggar där, så kan ni ju följa min blogg med Bloglovin
;-)
Gnällspikar i alla länder, höj volymen!

När mensen inte kommer

Jag tänker för mycket. Har ni märkt det?

Jag är däremot inte van vid att mensen är sen. För mig är det jättekonstigt när mensen är en vecka sen eller mer. (Då menar jag med hur lång tid den passerat en 28-dagarscykel. Redan 28 dagar är ju en ovanligt lång cykel för mig.)

Så är det nu. Förra månaden var den en vecka sen. Nu är den mer än så. Den är redan mer än en vecka sen – och den har inte kommit än. (Eller – hur sen är den egentligen? Har jag räknat fel? För jo, jag slarvar fortfarande med att skriva upp. Jag brukar ju inte behöva det…)

Ja. Självklart grunnar jag på detta. Hela tiden.

Är jag gravid? Jag borde inte vara det. Men som alla förhoppningsvis vet, så är inga preventivmedel hundraprocentiga – utom total avhållsamhet.

Det känns som att mensen är på väg till och från. Som att jag är på väg att få mensvärk. Så har det varit, stundtals, i flera dagar. Så brukar det vara när jag är gravid. Och jag har de senaste dagarna reagerat på att bilen luktar påtagligt av bensin. Jag brukar känns lukter extra tydligt när jag är gravid. Fast det kan ju förstås vara så att den faktiskt luktar också, av någon anledning. Min man känner det också, efter vad jag förstått…

Det finns ju en massa andra förklaringar, saker som kan påverka. Tro mig, jag spekulerar vilt. Jag har börjat träna igen, det kan påverka kroppen ganska påtagligt. Det ryggonda har lett till naprapatbesök (december), massörbesök (okej, det är ju inget ovanligt) och sjukgymnastbesök. Sjukgymnastbesök i kombination med mina egna tankar och iakttagelser kopplat till ryggen har gjort att jag ändrat hållning. Svankar mindre. Har mindre sträckta ben. Det är nog en ganska drastiskt förändring på vissa sätt, och borde kunna påverka balanser i kroppen en hel del.

Eller så är det något mycket allvarligare. Något cancerigt. Tumör på äggstockarna? På hypofysen? Det går att tänka ut en hel massa möjliga och omöjliga teorier om vad som skulle kunna vara fel, och som lätthypokondriker med god fantasi… Jag kan mycket väl vara död imorgon.

Men om jag nu skulle vara gravid… ja, då är det abort som gäller. Det har på sätt och vis varit bestämt sedan december 2004, typ. Med hänsyn till både min fysiska och mentala hälsa. En graviditet är fruktansvärt ansträngande på alla sätt och vis. Jag ska inte igenom det igen. Herregud, jag lever fortfarande med sviterna av det… och det är i någon mån först nu jag börjar återhämta mig, fysiskt. Nej, det är inte en fråga om fåfänga. Det handlar om att kroppen ska hålla. Som ryggen, som krånglar delvis just för att jag ändrat normalläge under graviditeterna. Och den extra vikt jag drar på mig. Och så den enorma trötthet som drabbar mig under graviditet, och hur jag mår psykiskt. För att inte tala om bebistiden, som är en katastrof för mig. Och så förlossningen däremellan, som ett plågsamhetens utropstecken.

Livet börjar liksom äntligen återvända till normalläge. Barnen börjar bli stora. Jag kan vara jag, i alla fall till ganska stor del. Det är viktigt. Det är en förutsättning för att jag ska må bra. Och därmed faktiskt också en förutsättning för att resten av familjen ska må bra. Det är bättre att vi som finns och är och lever mår bra än att en till kommer till världen och alla fem mår dåligt.

Men ja, visst bråkar tankarna med mig. Visst finns det en del av mig som tänker att det kanske kunde vara mysigt. Visst finns det spännande delar med graviditet och bebistid. Men inte tillräckligt för att det ska vara värt att riskera min hälsa. Det måste jag orka stå för.

Jag hoppas mensen kommer. Jag vet att jag noterade ägglossningsmässiga flytningar för ett tag sedan, när jag snarast tyckte mensen borde vara på gång. Det kan ju vara så att kroppens tid bara kommit ur led. Jag ger det några dagar till. Sedan får jag väl gå och köpa gravtest…