Category Archives: Reflektioner och tankar

Träningstankar

Jag minns nu varför jag inte brukar bli långvarig i gymmen.

Träning på gym bygger på principen göra ett visst antal av en övning. Tio eller tolv eller femton. I det program min personliga tränare (ja, det kallas ju så, även om jag bara köpt enstaka timmar av henne) satt ihop ska jag i de flesta fall göra 10-15 repetitioner av varje övning. Vissa övningar är det istället 15-25.

Jag ska alltså hålla räkning på hur många gånger jag gjort. Och antalet är inte jämt delbart med fyra.

För ett stort antal av övningarna är det dessutom en viss tid jag ska hålla ut övningen, eller stanna i ett visst läge, eller tid övningen ska ta, eller nåt sånt. Till exempel 3-6 sekunder, eller 5-10 sekunder. Det vill säga samtidigt som jag ska räkna antal repetitioner så ska jag räkna antal sekunder jag gjort varje repetition.

Och ur högtalarna strömmar hela tiden musik. Det är ju i sig bra, musik är motiverande. Musiken är normalt sett min räkning vid träning – övningar ska hänga samman med musiken, relateras till musiken i tempo. Men musikens tempo på gymmet stämmer inte nödvändigtvis med övningarna jag ska göra. Nej, jag kan inte koppla bort musiken. Jag måste förhålla mig till den. Jag måste hantera ytterligare en ”räkning”, och försöka passa ihop de båda andra med musiken (istället för att som normalt ha musiken som stöd).

Det blir tre stycken ”räkningar”: antal repetitioner, längd på repetitionen, och relation till musiken.

Det blir för många, det klarar jag faktiskt inte av. Och med så mycket att hålla reda på så blir det väldigt svårt att dessutom lyckas hålla fokus på att göra övningarna rätt och bra. (Jag gör mitt bästa, tro mig!)

Jag vill ju ha övningar anpassade till musiken! Övningar där varje repetition görs på en takt, eller två takter, eller så. Och ett jämt fyrtal antal av övningen: 4, 8, 12, 16. Det är då det blir logiskt. Då finns det i kroppen, och jag behöver inte tänka på tid och antal utan kan koncentrera mig på övningen. Alternativet är övningar där man gör så få, eller så utsträckt i tid, att det ändå inte behövs någon räkning. Fokus på övningen, inte på antalet.

(Sedan blir det ju inte bättre av gymmens förtjusning i gympaskor…)

Då är det skönt att sedan i alla fall komma bort till flowen och ha en ledare som gör få övningar av varje, till musiken. Och att kunna vara i ögonblicket och känna kraften från rätt musik, bra musik, musik med fokus.

Så varför ens bry sig om att vi har en ny liten prinsessa?

Ja, det kan man ju fråga sig, med tanke på att monarki är ett märkligt och föråldrat sätt att välja statsöverhuvud på, och att detta statsöverhuvud egentligen bara är en symbol.

Men nu är det det statsskick vi har. Och därför är den lilla nyfödda flickan och hennes föräldrar viktiga, just som symboler. De är kändisar. Kändisar av den typ som inte är kända för vad de åstadkommit utan bara kända ändå. Men till skillnad från många andra i den kategorin så har de INTE blivit kända för att de gjort bort sig eller för att de själva jobbat på att bli kändisar genom att ställa upp i dokusåpor. För att vara kändisar-utan-riktiga-meriter så är de väldigt ”präktiga”.

Och på samma gång är de en symbol för något av det mest konservativa man kan tänka sig.

Därför har det ett väldigt symbolvärde hur de väljer att vara som föräldrar. Vilka kläder de väljer till barnet. Hur de väljer att uppfostra henne. Vilka tankar och idéer som präglar deras föräldraskap. Om de väljer ekologiska produkter. Och så vidare.

Vad de gör som föräldrar får ett viktigt symbolvärde, på flera sätt. Det kungahuset gör får förstås gratis reklam. Kungahuset har också ett behov av att visa sig moderna och med i tiden, inte minst genom att bejaka barnets rätt till integritet. Och det som kungahuset (en av våra mest konservativa ”institutioner”) gör på ett ”modernt” sätt, är nog att betrakta som ganska väletablerat och normalt.

Därför är det i allra högsta grad intressant att höra om hur kronprinsessan och prinsen agerar i sin nya roll som föräldrar.

Om sjukskrivningar och viktiga möten – ett inlägg fullt av disclaimers

Det var en krönika i Malmö City (tror jag) för några veckor sedan (tror jag) där skribenten (chefredaktören?) skrev om det här med sjukskrivningar och hur mycket man har att göra på jobbet. I korthet var henoms resonemang (som jag minns det) att anställda i större utsträkning sjukskrev sig när det var mindre att göra på jobbet, eller färre viktiga möten, och liknande, och hen menade (som jag uppfattade det) att det berodde på folk mådde bättre av att ha spännande och viktiga saker att göra på jobbet.

Jag tänkte skrivit ett blogginlägg då, men hann aldrig. Så nu tar jag tillfället i akt. Nu när jag är sjuk (förkyld) och hemma från jobbet.

För jag tror inte det är så enkelt. Eller, jag tror inte det är så. Om vi då bortser från när det är riktigt illa och man har skittråkigt skitlänge på jobbet – men det är liksom en annan sak, och var inte alls det krönikan handlade om (som jag uppfattade det).

När man har mindre att göra på jobbet, och mindre skitviktiga saker att göra på jobbet, så TILLÅTER man sig helt enkelt att vara sjuk när man är det, och tar konsekvensen och stannar hemma. När det är mycket viktigt på jobet så sjukskriver man sig inte fast man borde.

Ja… det var bara det jag ville säga :-)

Anonymitet och trovärdighet

Hannah skriver ett inlägg om anonymitet och trovärdighet.

Och jag börjar fundera:

  • Är jag anonym?
  • Är jag trovärdig?

På den första frågan så är väl svaret ”mnja”. Jag skriver inte ut mitt fulla namn här, det är helt riktigt. Men för den som vill är det självklart fullt möjligt (och inte ens särskilt svårt) att lägga ihop pusselbitar och ta reda på vem jag är. Jag är också ganska frikostig med att ge länkar till mina egna inlägg i olika sammanhang, och då framgår det ganska tydligt (tycker jag i alla fall) att det är jag som skrivit dem.

Varför skriver jag då inte ut tydligare vem jag är? Tja, därför att i den här bloggen blandar jag högt och lågt. Resonemang, reflektioner, praktiska erfarenheter, rena renoveringsdata och jobbiga känslor. Och då tycker jag inte att jag behöver skylta med mitt namn – och jag ser inte heller någon poäng med det. Ibland skriver jag om frågor som rör mitt jobb – ja, jag jobbar med miljöfrågor – men här i bloggen är jag mitt privata jag, och vill kunna vara just bara jag, utan hänsyn till hur frågorna bör hanteras på jobbet eller de avvägningar som behövs i min roll där. Inte så att något av det jag skriver här på något vis är fel ur mitt jobbs hänseende – tvärtom. Men som sagt var, här behöver jag inte ta hänsyn.

Det är är min frizon. För det jag vill skriva om.

En annan bit av det är att eftersom jag även skriver om min familj så finns det en poäng med att inte alla är lättidentifierade – av hänsyn till dem som ju inte kan välja utan som jag gör valet åt.

Blir jag mindre trovärdig för att jag inte skriver ut mitt fullständiga namn etc? Nej. Varför skulle några bokstäver till göra mig mer trovärdig? Min kunskap och mina erfarenheter sitter självklart inte i mitt namn, eller för den delen i att kunna dubbelkolla mina uppgifter om utbildning och arbetslivserfarenhet. Min trovärdighet sitter i mitt sätt att uttrycka mig och resonera. Antingen gör jag ett trovärdigt intryck eller så gör jag det inte.

Undantaget skulle ju vara om det handlade om att föra fram helt ny fakta som behövde underbyggas med forskningsdata eller liknande.

Apropå det här med Reinfeldts uttalande om att höja pensionsåldern…

…så är min spontana reaktion att det väl i så fall borde vara en bättre lösning att få folk att börja jobba tidigare? Som det är nu så är det jättemånga ungdomar som går arbetslösa och har jättesvårt att komma in på arbetsmarknaden. Och många pluggar, och reser runt i världen, och så vidare, en väldig massa år innan de ens försöker ta sig in på arbetsmarknaden.

Om problemet är att det behöver komma in mer pengar till ”statskassan”, så måste ju det väsentliga vara hur många år man faktiskt praktiskt arbetar och betalar skatt? Inte att man ska jobba så sent som möjligt i livet?

Personligen tycker jag det är bättre om man kan jobba mindre i taget, men mer utspritt över den arbetsföra tiden.

Och för övrigt: om pensionsåldern ska höjas, så måste ju det första steget vara att inte slita ut folk i förväg. Det vill säga bättre villkor för den som blir sjuk, oavsett om det är korta eller långa sjukperioder. Och bättre möjligheter att ta en andningspaus – genom tjänstledighet, friår och sånt – för den som är mitt i arbetslivet. Får man goda chanser att återhämta sig från det som är jobbigt så orkar man längre och mer.

Svart och vitt igen: alternativmedicin

Det här med alternativmedicin… Alternativmedicin – vad är det egentligen? Ja, enligt gängse uppfattning så är det allt som inte är klassisk skolmedicin.

Det handlar alltså om en massa olika sorters humbug och kvacksalveri, som homeopati och kristallterapi, som rimligen inte kan ha någon effekt teoretiskt sett, och som inte heller har det enligt seriösa vetenskapliga empiriska studier. Men också massage räknas till alternativmedicin. Och mellan dessa ytterligheter på skalan finns förstås en massa annat.

Som den naturvetare jag är tror jag ju inte ett dugg på homeopati, kristaller och healing. Men jag ser ett stort problem med den stora ihopklumpning ”alternativmedicin” är. För som sagt var, det enda som är gemensamt är en frånvaro. Ungefär som när man klumpar ihop alla ryggradslösa djur i en grupp, vars enda gemensamma drag är att de INTE har ryggrad. (Och nu skäms biologen i mig för att jag inte längre minns vad jag bör kalla en sådan grupp… Ickefylogenetisk? Ickekladistisk?) Eller, för att ta ett enklare exempel, att klumpa ihop alla grönsaker som inte är bönor i gruppen ickebönor. Gruppen ickebönor innehåller squash, morötter, ärtor, majs, tomater, sötpotatis, rödbetor, okra, och så vidare i all oändlighet. (Och nu ber jag alla biologvänner att bortse från att ”grönsaker” också är en idiotisk grupp – eftersom det här exemplet är menat för ickebiologer ;-)) Att då säga ”nej, jag gillar inte ickebönor” blir ganska märkligt. Jag kan ju mycket väl gilla både morötter och rödbetor utan att gilla squash, tomater och okra. (Fråga bara vår minsting!)

Bara för att något inte hör till den klassiska skolmedicinen behöver det inte vara att likställa med homeopati i empiri eller vetenskapsnivå.

Själv går jag då och då och får massage. Det funkar bra på mig. Och visst, jag är bara en person, och jag kan inte bevisa något. Men på något vis tycker jag det är lite skillnad på homeopati och massage ifråga om bevisnivå. Jag kan lätt konstatera att om jag slår med en slägga på ett äpple så blir det mos. Jag kan också lätt kontatera att om jag masserar en spänd muskel så slappnar den av. Visst, ska det vara strikt vetenskapligt vet jag att det behövs riktiga studier med många äpplen eller många massörer och massagekunder. Men ändå.

Därför irriterar det mig när man till exempel politiskt diskuterar alternativmedicin. Jag tycker att skillnaderna inom denna ”grupp” är för stora för att man alls ska kunna diskutera det som en grupp. Jag är absolut emot att skattepengar ska gå till homeopati eller att den vanliga sjukvården ska få förorda homeopati. Eller kristallterapi, healing, och så vidare.

Men massage är en helt annan sak, tycker jag.

”Duktig” har nästan blivit ett fult ord…

Att vara ”duktig flicka” är numera snarast en diagnos, och som förälder får man lära sig att man inte ska säga att barnen är duktiga.

Och visst, jag håller med. ”Duktig” är inte nödvändigtvis positivt.

Men ibland känner jag att jag saknar något att ersätta det med. Som idag, när jag faktiskt varit och tränat två pass. Om jag inte ska säga att jag varit duktig, vad ska jag säga då?

Det här med att hinna med tåget

Det är en ständig avvägning av olika faktorer. Tågtidtabellerna är ju sällan anpassade till ens egen tillvaro.

När jag dansade i Helsingborg på gymnasiet så rusade jag alltid några minuter innan klassen var slut för att hinna med tåget den ena klassen i veckan. Och den andra klassen låg istället på en tid som innebär att jag kunde ta det löjligt lugnt med att byta om och lulla ner till bussen.

Jag har sedan dragits med det där i omgångar. Oavsett var jag bott så har jag väldigt ofta behövt passa tider för att ta mig hem med kollektiva transportmedel. Och valet har ofta stått mellan att stressa som en blådåre för att hinna med, eller vänta på nästa transport ett par timmar senare.

Till avvägningen hör också behovet av att stretcha. Väldigt ofta är det ju från träning jag kommer i de här situationerna. (På jobbet har jag flextid och kan anpassa när jag går efter tågtiderna – tack och lov.) Och för att min kropp ska funka och inte gå sönder så är det viktigt att jag stretchar efter varje träningstillfälle. Men hur länge ska jag stretcha? En halvminut-minut mindre ökar sannolikheten att jag ska hinna med tåget, men är ingen garanti.

För tillfället är det kvällstid så att antingen hinner jag med tåget som jag bara knappt borde hinna med, och då hinner jag med bussen lagom sedan. Eller så hinner jag inte, och då kvittar det att tåget går en gång i halvtimmen, för nästa buss går först två timmar senare – och måste dessutom beställas två timmar förväg.

Det är en jäkla skillnad på att komma hem runt åtta och runt tio. Och det avgörande är hur länge jag stretchar.

Men stretchar jag för lite så kan jag å andra sidan åka på skador och flera månaders trubbel…

Idag hann jag. Men tåget var sent. Jag kommer att missa bussen likförbaskat.

(Nej, det gjorde jag inte. Vi har typ världens bästa buschaufförer. Han väntade.)

Den bisarra längtan efter snö när våren nästan är här och hösten aldrig tagit slut

Snödropparna är i knopp. Mamma ringer och berättar att blåsipporna är blåa och snöklockorna blommar. Det är inte nermörkt när jag hämtar barnen vid femsnåret.

Det går åt rätt håll. Ljuset är på väg tillbaka. Jag är trött på mörkret, jag behöver fler timmar med dagsljus.

Ändå spanar jag efter snö på väderprognoserna. Känner ett lyckligt pirr när prognosen visar snö. Blir besviken när prognosen, gång efter annan, ändras så att snön skjuts på framtiden, ändras till regn eller helt enkelt bara försvinner.

Jag längtar ju inte egentligen efter kyla – längtar inte efter att behöva bylsa på mig tjocka kläder och frysa. Jag vill inte skotta snö och vänta på inställda tåg. Och vi har väntat alldeles för länge på vintern redan, det är dags för vår nu.

Men ändå. Ändå längtar jag efter snön. Det är som att jag behöver snön och kylan, som någon sorts markering, som en övergångsrit.

Det kan liksom inte bli vår om det aldrig varit vinter.

Lyxen av att sova – och alla måsten och viljan att hinna med sig själv

Jag är ofta uppe sent på kvällarna. Senare än jag egentligen borde – senare än att jag ska hinna få den sömn jag behöver.

Det finns flera anledningar. Efter att barnen somnat – runt niotiden (eller ja, vid den tiden ska de i alla fall vara i säng *suck*) – så finns det oftast en massa saker som måste göras, behöver göras, borde göras – disk, tvätt, städning, sortering, förberedelser inför morgondagen, planering etc. Och så finns det saker som jag någon gång vill hinna göra, för nöjes skull/min egen skull. Dessutom finns ett behov av att bara vara. Kanske prata några ord med min man :-) eller sitta ner och skriva något i bloggen.

Oftast är jag egentligen för trött. Oftast vill jag egentligen gå och lägga mig samtidigt med barnen. Men samtidigt vill jag ju ha ett liv. Och hinna de där måste-, borde- och vill-sakerna. Så jag stannar uppe och försöker. Fastän jag är ruskigt ineffektiv. Fastän jag lätt bara blir sittande framför datorn, tänker att jag snart ska gå och lägga mig, ska bara försöka orka nåt litet först… och så blir jag sittande och får inget gjort och ingen sömn.

Och så kommer jag till slut i säng. Och slås, gång efter gång efter gång, av vilken sanslös härlig lyx det är: att gå och lägga sig. Lägga sig och få sova. Flera timmar när jag (nästan) inte behöver göra något. Så skönt!

Och till nästa kväll har jag glömt igen.