Category Archives: Reflektioner och tankar

Är det verkligen korrekt att säga att drakar och monster inte finns?

Vår treochetthalvtåring är väldigt intresserad av drakar för tillfället. Drakar är lite läskiga. Eller ibland väldigt läskiga, beroende på humör. Men mest trivselläskiga.

Men när de känns läskiga på riktigt, så förklarar vi på klokt och förståndigt föräldravis att drakar finns ju inte på riktigt. Det är bara hittepå, de finns i sagor och böcker och på film, men inte på riktigt.

Dinosaurier är också spännande, tycker han. Och lite läskiga, eller ibland mycket läskiga.

Och vi föräldrar förklarar att dinosaurier visserligen har funnits, men att det är jäääättelängesedan, och nu finns det inga dinosaurier längre; i alla fall inga levande.

Så numera funderar han förstås en del kring det där, med vad som finns på riktigt och vad som bara är hittepå. Drakar är hittepå. Monster finns inte heller utan är också hittepå. Likaså Bamse och Pippi. Men Eva finns på riktigt, fastän hon är på film. Det är lite konstigt. Så han frågar om en massa saker, om de finns eller inte. Men det är lite svårt att greppa. Finns drakar verkligen inte? Vad betyder det att de inte finns?

Och vad menar vi egentligen med att drakar och monster inte finns?

Okej, det finns inga eldsprutande drakar. Men det finns komodvaraner. Så hur definierar vi egentligen drakar? Är det utseende, form, funktion? Vad är egentligen kraven för att det ska vara en drake? Ibland känns det som att vi snarast utgått från andra hållet: drakar är något som inte finns. Att det liksom är grundkriteriet för en drake. Men är det så självklart att det är det väsentliga?

Eller om vi istället tar monster. Monster finns inte, det tycker vi är självklart. Men vad ÄR ett monster? Om vi nu bortser från det märkliga kriteriet att det är något som inte finns. Jo, ett monster är en (oftast) pälsbärande varelse med ryggrad. Monstret är stort (oftast), farligt, läskigt och kan dyka upp på oväntade ställen, gärna där det är mörkt. Och vi vet för lite om dem, och de ser ut på sätt som vi inte riktigt hade kunnat föreställa oss.

Sedan finns det ju mer specificerade monster i olika filmer och böcker – med märkliga färger och konstigt antal ögon och så vidare. Just dessa finns ju inte, säger jag som biolog.

Men om vi håller oss till det mer ospecifika monstret. Läskigt farligt pälsryggradsdjur som vi vet för lite om. Ja, självklart finns de. Sannolikheten att de ska dyka upp under barnens sängar är förstås så liten att den är irrelevant. Men att säga att monster inte finns känns ändå märkligt.

Är inte monster bara ett samlingsnamn på en massa okända varelser vi vet väldigt lite om, men inser att de kan vara rejält farliga – kanske delvis just för att vi vet för lite?

 

Åka långt iväg och förstöra miljön för en blå plaskbalja?

Jag brukar inte bry mig om att titta i turistbroschyrer som kommer från sådana där researrangörer… Jag har aldrig åkt på charter och jag lockas inte nämnvärt av att flyga långt iväg för sol och bad. Men häromdagen satt jag av en händelse och bläddrade i en av de där broschyrerna. Det är ju svårt att helt undvika dem, trots alla sorters nej tack till reklam, eftersom de ligger inbladade i dagstidningar, och jag hade väl tråkigt för stunden eller nåt.

Det var uppenbarligen resor till många olika platser. På varje sida fanns fyra rutor (alltså åtta per uppslag) med vardera ett resmål och en paketresa. Priser, ytterst kortfattad info, och en bild. De allra flesta bilderna föreställde… en blåbottnad pool utanför ett fult hotell.

Är det de bästa, snyggaste, vackraste, mest intressanta/spektakulära de har att visa upp på resmålen? Är detta vad de vill ange som skäl för att få folk att lägga en massa pengar på? Är dettta något folk är beredda att förstöra klimatet för att uppleva?

Jag fattar inte.

Ja, sol och värme kan visst vara trevligt. Men herregud, nåt vill man vill uppleva? Nåt vill man väl försöka få turisterna att tro att de ska uppleva?

Plötsligt kan jag på något vis förstå att Lalandia kan ses som ett intressant alternativ.

Det absolut rörigaste jag skrivit på länge (och det säger inte lite) om ryggont och sånt

Jag är så trött på att ha ont. Det stressar mig. Hela tiden måste jag tänka på vad jag gör.

Inte så att jag försöker låta bli att göra saker för att jag har ont. Tvärtom. Gör jag för lite får jag mer ont. Sitter jag stilla en massa, eller står statiskt eller i fel lägen, så får jag mer ont. Så röra på sig är bäst. Det är stressande. Det är stressande att veta att man bör se till att hitta på saker att göra för att röra sig, för att inte stelna till. Inte sitta för långa stunder. Inte ta det som det kommer. Utan hela tiden se till at få lagom mycket bra rörelse. Och om inte tillfällena dyker upp eller finns ändå aktivt skapa möjligheter.

Jag vet ju att om jag bara sitter och väntar på att det ska bli bättre så blir det sämre. Så jag vill jobba aktivt för att det ska bli bättre. Vill ha konkreta övningar. Och vill se att det går åt rätt håll, hela tiden. Inte hattar upp och ner.

Det har varit på väg åt rätt håll nu. Men idag är det sämre igen. Och jag är otålig. Jag vill märka att det går över, klart och tydligt. Jag gillar inte att gå omkring och vara osäker på om jag gör rätt eller fel eller om jag borde göra något annat, om jag har helt fel strategi eller vad… Och i övermorgon börjar jag jobba igen. Jag vet att det blir sämre när jag sitter en massa på jobbet.

Egentligen började det ju tidigare under hösten. Med ont i ryggslutet och lite effekt ner i benen. Allmän anspänning av en massa verandafönstermålande och liknande, och för lite pauser i arbetet, och ovanpå det stress och skit. Och sen blev det då värre den där tisdagen i slutet av oktober, när det sträckte till i ryggen när jag hostade på morgonen samtidigt som jag böjde mig för att fälla upp toalocket. Men det var ju liksom bara droppen.

Och sedan bättrade det ändå på sig hyfsat snabbt under de närmsta tio dagarna (från skiiiit till drägligare), tack vare bland annat ipren, alvedon och liniment; jag var sjukskriven, hade semester och jobbade bra någon dag.Och de närmsta tre veckorna därefter var jag hemma halva veckorna med vattkoppsbarn och satt inte alls stilla en massa på jobbet.

Men sedan blev det värre igen.

En timmes besök hos min massör i början av december gjorde inte mycket skillnad.

Naprapat veckan efter och en gång till veckan efter det gjorde en del skillnad, vacklande åt olika håll.

Och sedan har jag haft jullov i princip hela tiden. Inte suttit på jobbet. Men rört mig för lite – det är inte så lätt att hitta på sätt att röra sig på när man är hemma med båda barnen och det blåser halv storm större delen av tiden… (Ut och gå i det vädret gör verkligen inget bättre.)

Från några dagar innan nyår och en vecka framåt körde jag ju med ipren gel. Sedan har jag klarat mig utan (man ska ju inte ta längre tid).

Naprapaten sa att om det inte blev bra nu så kunde man inte utesluta påverkan på disk. Men jag tycker det känns orimligt Det är ju inte så det onda sitter, tycker jag. Det sitter på ena sidan. runt någon sorts ”knöl” i höftbenet på vänster sida, och i musklerna.

Jag tror ju egentligen på någon sorts kombination av inflammation och sträckning. Fast jävligt envist. och att kyla och fukt så här års gör det värre.

Men jag är så less på det. Och vill veta säkert och komma vidare och veta att det blir bra.

Det vore kanske läge att gå till läkare (men vad säger en sådan? Ta en voltaren och gå hem?) eller en sjukgymnast? I alla fall få lite vettiga övningar…

____________________________

Det är märkligt för övrigt: Det gängse är väl att människor med ont i ryggen vill ta det lugnt, inte göra en massa saker, mest sitta, inte röra på sig? Eller är det bara i böcker och på film?

 

Om att vara hemma med bara ett barn i några dagar

Det är sanslöst så mycket man får gjort på en dag när man bara har ett barn hemma. Och till på köpet det något stillsammare, nöjdare barnet. Trots att vi gick upp sent har vi hunnit baka två omgngar bröd (den ena blev i slutändan bullar), batikat en tröja, ha har målat lite fanergrejer, spelat lite datorspel, vi har tittat på Bamsefilmer… och jag har säkert glömt nåt.

Stillsammare och nöjdare, ja… När båda är hemma så går en hel massa tid åt till konflikter. Det är konflikter mellan barnen. Och i dem är det väl ofta den yngre som är orssakande. Han gör saker han inte får och inte ska, saker som retar storebror. Och storebror är inte sen att reagera.

Men att lillebror gör allt detta beror förstås till stor del på att storebror är väldigt mån om att marker att han är större, kan mer, får mer, har mer – i alla fall i alla situationer då det är en fördel.

Ja, och så har vi ju alla de konflikter som är mellan något av barnen och oss vuxna. Men alla varianterna tycks liksom avklinga när det bara är en vuxen och ett barn hemma. Och i betydligt högre utsträckning när man är hemma med bara minstingen.

Jag undrar lite hur det hade varit om han hade varit första barnet istället, hur det hade varit om de hade kommit i omvänd ordning. han hade nog behövt få vara äldst ibland, hade behövt få vara ensambarn innan han fick syskon han med.

Men så funkar det ju inte.

Men… vi borde komma ihåg att ge dem den chansen lite oftare. Båda två. Att vara ensam med någon av föräldrarna. Få blomma ut. Och bara vara.

Och det ger även mig bättre möjlighet att bara vara mig själv. Så att han kan få lära känna mig, och inte bara mamma=en av projektledarna i hushållet.

Status: åttaåring

Åttaåringen har åkt till London med pappa. Jag och treochetthalvtåringen är själva hemma.

Så… vem är då åttaåringen?

Bra i skolan. Suverän i matte, men bra även i övrigt. Tycker dock det är jobbigt/tråkigt att skriva.

Ägnar fortfarande väldigt mycket tid åt lego. Andra favoriter är plusplus och playmobil. Han gillar att pyssla, bygga, konstruera. Tänker ut saker och gör ritningar. Drar gärna igång många projekt. Sämre på att slutföra och plocka undan.

Tycker det är viktigt med rättvisa. Tycker att lillebror, som är fyra och ett halvt år yngre, ska ha samma krav på sig vad gäller plocka undan och ta ansvar för sina saker etc. Tycker det är jobbigt att behöva göra tråkiga saker, suckar och klagar och hittar ursäkter och smiter undan. Vill på vissa områden till och med vara mindre än lillebror och vill ha hjälp med att till exempel bre mackor, och tycker att om vi sitter hos lillebror när lillebror somnar så ska vi sitta hos honom också. Argumenterar för sin sak och är expert på att få det att verka synd om honom om han inte får som han vill. Tycker det är viktigt vilka saker som tillhör vem och poängterar gärna att saker är hans, speciellt när lillebror inte har likadant/lika mycket.

Har svårt att sitta still vid maten. Gör jämt många ljud. Men har inga problem att sitta stilla och fokusera om han har något intressant att fokusera på, som lego, pyssel, eller en bra bok eller tidning.

Löser gärna sudoku och korsord. Tittar gärna på tv-program om natur, naturvetenskap eller arkeologi. Spelar gärna datorspel.

Bryr sig om människor, tycker det är viktigt att saker går rätt till. Frågar i affären var frukten och grönsakerna kommer ifrån.

Är bra på att bevara hemlisar, till exempel tillverka saker i skolan till julklapp utan att avslöja det för en kotte här hemma i förväg.

Gillar att fotografera och har bra bildkänsla.

_____________

Nu vid nyår fick han som uppgift att plocka i och ur diskmaskinen. Han suckar men gör.

Det här med nyårsraketer (bättre sent än aldrig…)

Jag gillar fyrverkerier. Det är vackert och effektfullt.

Däremot har jag aldrig begripit varför folk envisas med att själva köpa och skjuta. Det är dyrt – och det man rimligen kan ha råd med är ändå aldrig särskilt snyggt jämfört med det andra skjuter upp. Och det är farligt. Och varför vill man stå och pilla med att skjuta upp saker själv och missa hela föreställningen?

För det är ju alltid en massa andra människor runt omkring som köper dyrare och finare raketer. Långt mycket mer än man hinner titta på – en tiondel hade fortfarande varit överdådigt. Och det tycks öka för vart år som går.

Dessutom verkar det vara en trend att så mycket om möjligt ska fyras av på en gång. Jag vill hinna njuta av varje raket. Men nu ska visst alla upp på en gång. Som att det är mängden, antalet, så mycket som möjligt, som är det viktiga.

Istället för njutningen och skönheten hos var och en.

Medikamenter och droger – en genomgång av mina nödvändigheter och ”beroenden”

Jag tar dagligen sertralin, nu senast sedan november 2010. Sertralin ett SSRI-preparat, åtminstone förr kanske mer känt som zoloft. Men substansen heter sertralin, och de allra flesta varianter heter sertralin och så med tillverkarens namn i slutet. ”Sertralin Ranbaxy” eller ”Sertralin KRKA” till exempel.

Läkaren skriver normalt ut den sorten (det märket) som är billligast för tillfället. Men innan jag hinner till apoteket har en annan sort oftast hunnit bli billigare, och apotekspersonalen frågar om det är okej att byta Sertralin ditten mot Sertralin datten. Vilket jag förstås brukar gå med på. (Det kan säkert finnas goda skäl att välja en viss tillverkare hellre än de andra, gällande tillverkningsprocesser och arbetsvillkor och sånt där, men det har jag ju inte en chans att veta något vettigt om ändå.)

Nu senast hette den billigaste sorten inte alls Sertralin. Det ÄR ju förstås sertralin, men den här sorten heter Oralin.

Det känns som ett märkligt namn för mig. Snarast som ett väldigt ospecifikt namn. Oralin – det måste betyda att det är tabletter man tar i munnen? Och det gör man ju trots allt med de allra flesta tabletter? Det känns ganska märkligt, men nu är det alltså Oralin jag tar sedan några dagar före jul.

Jag tar också Movicol för min mage. Jag försöker trappa ner och hoppar numera över vissa dagar. Movicolen är inte det billigaste alternativet på apoteket. Så där får jag alltid frågan om jag ska byta till det billigare alternativet. Men det gör jag inte. För det billigare alternativet är smaksatt, med syntetisk apelsinsmak (läs för övrigt också om skogsbärssmak). Movicol i sig är inte gott, men jag har för länge sedan vant mig vid den smaken och reagerar inte alls längre. Den syntetiska apelsinsmaken på det billigare alternativet är däremot vidrig, och den lyckas jag inte vänja mig vid. Jag betalar med glädje några tior extra för att slippa äckelapelsinen. (Jag ska kanske förtydliga att jodå, riktig citrussmak tycker jag om.)

Att ta sertralin har för övrigt vissa nackdelar. Man ska inte kombinera med NSAID (ipren och liknande). En jäkla tur med andra ord att jag numera inte behöver ipren mot mensvärk. Mitt ryggonda nu skulle kunna ha inslag av muskelinflammation, men jag kan inte stoppa i mig ipren och se om det går över. Häromdagen kom jag dock på att jag skulle kolla upp om det är okej att använda ipren gel trots SSRI. Så jag kollade FASS – och tack och lov stod det inget om interaktioner av det slaget på ipren gel. Så nu gör jag ett försök på det och ser om det kan få ordning på min rygg.

Apropå SSRI och interaktioner, så är Atarax min vän. Atarax, som ju egentligen är ett gammalt antihistamin, men som också har lugnande och ångestdämpande effekt. Som till exempel hjälper till att ta en igenom de där första sertralinveckorna. Sedan flera år tillbaka har jag ett par Atarax liggande i plånboken. I fall att. De är fantastiska på att ta toppen av ångest och hindra mig från att fastna i onda spiraler. Och det är en trygghet at veta att de finns där. Ifallatt.

________

Sedan blir det förstås en del alvedon/panodil mot huvudvärk och liknande ibland. Jag tycker inte om det. Jag tycker inte om att behöva ta en massa tabletter, jag känner mig beroende och det känns som ett nederlag. Så därför försöker jag hålla nere på det jag kan, och det är alvedonet. Vilket innebär att jag ofta väntar längre än jag borde, och då hinner huvudvärken bli värre.

Det blir ingen vit jul här

Jag är nykterist. Det har jag varit sedan jag var tretton år. Eller ja, jag drack förstås inte alkohol innan dess heller. Men det var när jag var tretton som jag aktivt tänkte tanken.

Det gick till så här:

Hösten när jag var tretton började jag dansa showdans. Det var UNF (Ungdomens nykterhetsförbund) som höll i kurserna. Jag tyckte inte att jag behövde gå med i föreningen, för självklart drack jag ingen alkohol! Alkohol var ju olämpligt på alla sätt och vis, så det var ju självklart. Lika självklart som att inte röka, för övrigt.

Ett år senare bestämde de att om man var med i föreningen så fick man rabatt på dansavgiften. Då gick jag förstås med – jag var ju nykter ändå!

Jag var sedan med i föreningen i några år (som en av få nyktra i den föreningen…), men sedan såg jag ingen poäng med medlemskapet längre.

Jag hade alltså tagit beslutet, eller snarast för mig själv integrerat det som en del i min identitet: jag är nykterist.

Det har jag sedan hållit fast vid, bortsett från ett par missförstånd som lett till totalt en mun glögg av starkare slag (tror jag – jag frågade aldrig men drack inte heller mer) och ett glass cider à fem procent. Eller, numera drar jag gränsen vid 2,5-3% ungefär, d.v.s. dricker Cidre Doux oavsett vilken procenthalt det innebär för just det märket. (Och då kan ju tilläggas att cider med tre procents alkoholhalt dricker jag kanske en gång vartannat år max, så det är inget stort avsteg ;-))

Men ändå. Jag betraktar mig som nykterist.

Och det är väl egentligen en ganska märklig sak. För egentligen tycker jag att det är att förenkla världen ganska drastiskt att hålla på en princip av det slaget bara sådär. Jag menar, jag tycker ju inte att alkohol nödvändigtvis är av ondo. Jag har inga problem med att andra dricker alkohol så länge det är i rimliga mängder. Men det här är det beslut jag tagit för egen del. Det är bara så.

(Mamma tror att det har något att göra med att morfar var alkoholist. Det har det inte. För mig var morfar framför allt sjuklig, jag träffade honom aldrig särskilt mycket och kan inte påstå att jag ens kände honom. Och att han var (huvudsakligen nykter) alkoholist märkte jag liksom aldrig något av på de korta stunder jag träffade honom. Jag tror inte ens att jag hade fattat att han var alkoholist när jag tog det här beslutet – eller, jag är övertygad om att jag inte visste det.) Däremot är det ju ett synnerligen gott argument för mig att låta bli alkohol nuförtiden, med tanke på ärftlighet och sånt. Men ändå: det är INTE skälet till min ståndpunkt.)

Så: jag kommer inte att dricka några starka drycker under julen.

Men – jag kommer inte heller att skriva under för en ”vit jul”.

Det dricks verkligen inga stora mängder alkohol i det här hushållet. Snarast väldigt små. Inte heller mina föräldrar, som kommer hit, dricker några stora mängder. Det kommer inte på något vis att bli besvärligt för våra barn av att min man och de andra vuxna dricker varsin snaps och nåt glas öl.

Och de barn som firar jul med vuxna som inte kan hantera alkoholen på ett bra sätt får inte på något sätt en bättre jul av att de som kan hantera alkoholen, här hos oss, låter bli de där enstaka glasen.  Det är lite som att säga att bara för att en del inte kan köra bil på ett förnuftigt trafiksäkert sätt så ska alla vi andra låta bli att köra bil. Det är inte vi här som ska göra annorlunda. De är de som dricker för mycket som ska göra annorlunda. Och att min man, mina föräldrar och min bror avstår från alkohol på julafton kommer inte att få de som dricker för mycket att låta bli. Inte heller mitt val att låta bli.

Och jag låter inte bli av solidaritet med andra. det kan jag göra när jag tror det gör någon som helst skillnad för de andra. Det tror jag inte i det här fallet.

Undras vad det egentligen finns inuti gravhögarna?

Här i trakten finns det gott om bronsåldershögar. Små gräsklädda kullar som sticker upp ur åkrarna.

Så här års finns det en sorts kullar till. Ofta lite mer avlånga, och klädda med torkat slaget gräs av särskilt slag. Närmre bestämt högar av skördade sockerbetor, täckta av halm i väntan på att fraktas till sockerfabriken.

Det gör att man börjar fundera. Kanske innehåller en del av de gamla bronsåldershögarna egentligen något helt annat – kanske är det gamla kvarglömda skördade grödor från forntiden?

Kom med mig nerför trappan! – Om Durban, klimatet, världens ledare och vikten av alla små och stora steg

I Durban pågår COP17, nu i sin absoluta slutfas. Det är oklart vad som ska komma ur det. Men det står fullständigt klart att det som kommer är något alldeles för klent och fegt. Antingen får vi något tunt, urvattnat, icke bindande. Eller så får vi inget alls.

I klimatmagasinet Effekt läser jag att den tidigare chefen för klimatförhandlingarna Yvo de Boer sagt

Du har en grupp av internationella ledare som sitter 85 våningar upp, längst ut på hustaket. De säger till varandra: hoppa först du, så kommer jag efter. Vilket gör att det inte är så konstigt att det finns en viss tvekan att vara den första att hoppa.

Jag tycker den liknelsen är skev. För visst, det bästa vore förstås om vi kunde minska klimatutsläppen till ett absolut minimum direkt. Men det är det förstås ingen som tror kommer att hända. Och nej, det innebär inte att det enda återstående alternativet är att sitta på sin ända och skita i alltsammans, eller hoppas på att någon annan ska göra något. Nu är inte tillfället att vara fjantig och trotsåldersmässig och säga ”vi gör inget om inte ni gör det först” eller ”vi tänker inte bli bättre så länge inte ni också tänker bli det”.

Ja, liknelsen med ett åttiofemvåningshus är i högsta grad relevant. Vi sitter alla längt upp i ett åttiofemvåningshus, som är byggt efter en dålig ritning, med dålig planering, dåligt material och inte alls byggt för alla oss. Ett Nimis? Huset KOMMER att rasa samman. Men att någon börjar hoppa däruppifrån är förmodligen inte den vettiga lösningen.

Det viktiga är att vi ALLA börjar röra oss nerför trapporna. Och då måste någon börja. Alla steg nedåt är viktiga, små som stora. Det är ingen tävling om vem som är snabbast, det är en tävling om att få ner så många som möjligt så lång väg som möjligt för att rädda så mycket som möjligt. Alla insatser är värdefulla. Till och med de som bara står kvar längst uppe och tvekar är bättre än de som fortsätter att bygga uppåt till våning 86, 87 och 103, i alla fall så länge de inte försöker hindra andra att gå neråt.

Och någon måste våga gå först. Oavsett vad de andra gör.

Jag tror att det är där mycket av det fastnar. Både på personnivå, företagsnivå och för stater. Ytterst få orkar faktiskt ta de jättestora kliven direkt. Det finns för mycket att förlora och för lite att vinna. Det är så lätt att bli sedd som konstig. Och det är så lätt att känna att den lilla insatsen man själv kan göra gör så liten skillnad i det stora hela.

Om bara jag avstår från Thailandsresor och snabba bilar, och alla andra reser och kör bil för fullt, då går jorden under ändå. Och då är det bara jag som förlorat på det. Jag, som gjorde rätt, drog nitloten. Och då kan man ju lika gärna skita i det. Om jag köper en tröja mer eller mindre, vad gör det för skillnad i det stora hela, när min granne köper tio?

Vi måste känna att ALLA de där små stegen är viktiga. För det är de. Det är alla de små stegen som tillsammans gör att tillräckligt många av oss hinner tillräckligt långt ner ur det taskigt byggda tornet. Eller som gör att vi åtminstone kan behålla någon sorts möjlighet.

Jag är inte troende – jag tror inte på någon gud eller övernaturligt väsen. Men jag tror att det finns något som är rätt och något som är fel. Och vi måste våga göra det som är rätt. Vi måste våga vara Lot och tro att det finns de som vill göra rätt och att vi som vill det är tillräckligt många för att det ska göra skillnad.

Och vi kan inte stå där om några decennier och säga ”Nej, vi försökte inte. Vi visste att det var ett problem, och vi visste vad som behövde göras, men eftersom inte de andra ville städa upp så struntade vi också i det och levde livets glada dagar istället”.

Kan du stå där och säga det?

Varje litet steg räknas. Oavsett om du gör jättemycket, eller om du börjar i liten skala men i alla fall försöker.

Ta min hand. Nu går vi nerför trappan.

Du har en grupp av internationella ledare som sitter 85 våningar upp, längst ut på hustaket. De säger till varandra: hoppa först du, så kommer jag efter. Vilket gör att det inte är så konstigt att det finns en viss tvekan att vara den första att hoppa.