Category Archives: Reflektioner och tankar

I Durban pågår COP17, nu i sin absoluta slutfas. Det är oklart vad som ska komma ur det. Men det står fullständigt klart att det som kommer är något alldeles för klent och fegt. Antingen får vi något tunt, urvattnat, icke bindande. Eller så får vi inget alls.

I klimatmagasinet Effekt läser jag att den tidigare chefen för klimatförhandlingarna Yvo de Boer sagt

Du har en grupp av internationella ledare som sitter 85 våningar upp, längst ut på hustaket. De säger till varandra: hoppa först du, så kommer jag efter. Vilket gör att det inte är så konstigt att det finns en viss tvekan att vara den första att hoppa.

Jag tycker den liknelsen är skev. För visst, det bästa vore förstås om vi kunde minska klimatutsläppen till ett absolut minimum direkt. Men det är det förstås ingen som tror kommer att hända. Och nej, det innebär inte att det enda återstående alternativet är att sitta på sin ända och skita i alltsammans, eller hoppas på att någon annan ska göra något. Nu är inte tillfället att vara fjantig och trotsåldersmässig och säga ”vi gör inget om inte ni gör det först” eller ”vi tänker inte bli bättre så länge inte ni också tänker bli det”.

Ja, liknelsen med ett åttiofemvåningshus är i högsta grad relevant. Vi sitter alla längt upp i ett åttiofemvåningshus, som är byggt efter en dålig ritning, med dålig planering, dåligt material och inte alls byggt för alla oss. Ett Nimis? Huset KOMMER att rasa samman. Men att någon börjar hoppa däruppifrån är förmodligen inte den vettiga lösningen.

Det viktiga är att vi ALLA börjar röra oss nerför trapporna. Och då måste någon börja. Alla steg nedåt är viktiga, små som stora. Det är ingen tävling om vem som är snabbast, det är en tävling om att få ner så många som möjligt så lång väg som möjligt för att rädda så mycket som möjligt. Alla insatser är värdefulla. Till och med de som bara står kvar längst uppe och tvekar är bättre än de som fortsätter att bygga uppåt till våning 86, 87 och 103, i alla fall så länge de inte försöker hindra andra att gå neråt.

Och någon måste våga gå först. Oavsett vad de andra gör.

Jag tror att det är där mycket av det fastnar. Både på personnivå, företagsnivå och för stater. Ytterst få orkar faktiskt ta de jättestora kliven direkt. Det finns för mycket att förlora och för lite att vinna. Det är så lätt att bli sedd som konstig. Och det är så lätt att känna att den lilla insatsen man själv kan göra gör så liten skillnad i det stora hela.

Om bara jag avstår från Thailandsresor och snabba bilar, och alla andra reser och kör bil för fullt, då går jorden under ändå. Och då är det bara jag som förlorat på det. Jag, som gjorde rätt, drog nitloten. Och då kan man ju lika gärna skita i det. Om jag köper en tröja mer eller mindre, vad gör det för skillnad i det stora hela, när min granne köper tio?

Vi måste känna att ALLA de där små stegen är viktiga. För det är de. Det är alla de små stegen som tillsammans gör att tillräckligt många av oss hinner tillräckligt långt ner ur det taskigt byggda tornet. Eller som gör att vi åtminstone kan behålla någon sorts möjlighet.

Jag är inte troende – jag tror inte på någon gud eller övernaturligt väsen. Men jag tror att det finns något som är rätt och något som är fel. Och vi måste våga göra det som är rätt. Vi måste våga vara Lot och tro att det finns de som vill göra rätt och att vi som vill det är tillräckligt många för att det ska göra skillnad.

Och vi kan inte stå där om några decennier och säga ”Nej, vi försökte inte. Vi visste att det var ett problem, och vi visste vad som behövde göras, men eftersom inte de andra ville städa upp så struntade vi också i det och levde livets glada dagar istället”.

Kan du stå där och säga det?

Varje litet steg räknas. Oavsett om du gör jättemycket, eller om du börjar i liten skala men i alla fall försöker.

Ta min hand. Nu går vi nerför trappan.