Category Archives: Reflektioner och tankar

Den pinsamma nakenheten

Jag har under mina år med dans och musikal tränat och uppträtt på alla möjliga ställen. Och det innebär förstås att jag har behövt byta om – till träningskläder eller scenkläder – på alla möjliga ställen. För riktiga omklädningsrum är ovanligare än man kan tro i dessa sammanhang. Det är iinte alltid det finns omklädningsrum där man tränar. Bakom/i anslutning till scener finns det ofta inte så många eller stora utrymmen som egentligen skulle behövas för en ensemble (i alla fall i de ickeprofessionella sammanhang jag rört mig). Så jag är van att byta om lite varstans där det finns möjlighet. På toa. I ett rum vilket som helst. Eller helt enkelt där det finns en ledig golvyta för mig och mina saker.

Det är inget problem. Inte för mig. Inte för de flesta andra i sammanhangen heller. Det är så det funkar. Och vad gör det mig om någon råkar se en del av min nakna hud? Ingenting. Big deal, liksom. Och det kvittar i det stora hela om den som råkar se mig naken har det ena eller det andra (eller något annat) kön.

Så nej, för mig är det inget problem. Egentligen.

Men det är ju uppenbarligen ett problem för andra. Ja, inte i så särskilt stor utsträckning i de sammanhangen, kanske. Men generellt. Generellt anses det JÄTTEPINSAMT om någon av manligt kön råkar komma in i ett rum där det står en halvnaken tjej. Eller överhuvudtaget en tjej som håller på och byter om och inte skyler sig helt. Eller ja, ärligt talat så är det tydligen pinsamt ibland om det är en kvinna som kommer in också. Det är liksom på något vis pinsamt att komma in i ett rum där någon byter om.

Ja, alltså, det är inte jag som tycker det. Jag har inga problem med att någon kommer in när jag håller på och byter om, om jag nu är i ett sammanhang där det liksom är en rimlig och naturlig sak att göra det. Om jag ska in och träna om fem minuter (eller ska upp på scen om en halvtimme) så är det den naturligaste sak i världen.

Men eftersom det blir pinsamt för den som kommer in när jag byter om, så blir det pinsamt för mig, indirekt. För att det liksom är jag som orsakar pinsamhetskänslan för den andra. Så därför försöker jag ändå undvika situationen. Försöker skyla mig, försöker vända mig bot från dörröppningen när jag står barbröstad, försöker se till att vara utan kläder på överkroppen så kort tid som möjligt.

Trots att jag egentligen inte bryr mig ett smack.

Det stör mig.

Medelklassen offrar för lyxen – men det är väl knappast sig själva de (vi?) offrar?

Den här artikeln från TT kunde man läsa i ett antal svenska tidningar i helgen. Och ja, jag har också observerat det här. Det förväntas av ”vanligt” folk att man ska kunna resa till Thailand eller på andra lyxiga semestrar (ja, jag betraktar det som lyx), köpa ”märkesvaror” och ny elektronik med mera. Och detta finansieras genom att man väljer lågprisalternativ för en hel del av de vardagsvaror man behöver. Lågprismat, lågpriskläder, och så vidare.

Lyxen får de ju själva glädje av.

Men inte sjutton är det de själva som offrar sig. I de allra flesta fall är lågprisalternativen helt okej – i konsumtionsleden. Det låga priset beror på besparingar i tillverkningsleden.

Mataffärernas lågprisalternativ är inte ekologiska.

Och hur är det med lön, sociala aspekter, arbetsförhållanden som arbetstid, övertidsersättning, arbetsmiljö och säkerhet, eller miljöaspekter i övrigt där lågprisalternativen framställs? Och hur transporteras de hit? Från vilka länder? Är de som tillverkar vuxna?

Är tillverkningen hållbar ur ekologiskt, ekonomiskt och socialt hänseende?

”Besparingen” görs ju någonstans, annars hade inte lågprisalternativen varit billigare. Det är ju fullkomligt självklart – det kan vilken barnunge som helst förstå. Ändå verkar många inte fatta. Eller, jag tror inte de vill fatta. För då skulle de ju vara tvungna att välja de dyrare alternativen till sin vardagskonsumtion. Och då skulle de vara tvungna att avstå från den årliga Thailandsresan och behålla mobiltelefonen så länge den fungerar.

Att vara en medveten konsument är ju jobbigt!

”Man känner att man har rätt till de här sakerna, annars är man inte en del av dagens konsumtionssamhälle. Man är inte en människa som är värd någonting om man inte kan konsumera som de som konsumerar bäst.” står det i artikeln.

Rätt till de här sakerna? Även om man orsakar lidande hos andra människor och förstör planeten och levnadsomständigheterna för ett stort antal andra arter?

Det är skrämmande. Och det är svårt att uppfostra barn till att inte basera människovärde på konsumtion när det är detta de möter från omgivningen.

Vi behöver samarbeta kring detta! Alla tänkande föräldrar har en viktig roll i detta. Alla måste vi dra vårt strå till stacken.

Frågan är om vi kan göra något mer konstruktivt, som gör att vi tillsammans blir större än bara summan. Men hur? Upprop? Fast det känns så… överanvänt?

Och jag känner mig förolämpad när Coop i sin reklam vänder sig till ”alla barnfamiljer” och talar om att de sänkt priset på sina lågprisalternativ. Jag tycker det är ett fruktanvärt otrevligt antagande att vi, bara för att vi har barn, vill ha det billigaste. Herregud, mitt främsta skäl att handla hos dem (i den mån jag gjort det) har alltid varit deras utbud av ekologiska och miljömärkta produkter.

Läs också:

Handla dyrt eller resa till Thailand

Om att vara nöjd med sina val

…och att unna sig…

Kommunala självstyret och ensamkommande flyktingbarn

Migrationsministern tittar på möjligheten att tvinga kommuner att ta emot ensamkommande flyktingbarn. SKL gnäller och tycker det är att inskränka det kommunala självstyret.

Jag tycker det är ett märkligt resonemang.

Kommunerna kan inte bestämma vilka som ska flytta till en kommun. Du och jag har rätt att flytta till vilken kommun vi vill. Det är inte en del av det kommunala självstyret att få välja vilka som får lov att flytta dit. (Åtminstone inte på ett teoretiskt och principiellt plan, vilket är det relevanta i det här fallet.)

Samma regler måste rimligen gälla för de ensamkommande flyktingbarn vi välkomnat och tagit emot i Sverige (enligt regler och lagar beslutade på nationell nivå enligt de demokratiska principer som gäller i vårt land). Alltså ska de vara välkomna i alla svenska kommuner.

Människor som människor.

Hoppets ljus tynger…

Bredvid mig här på skrivbordet ligger mitt dopljus.

Större delen av mitt liv har jag inte ens vetat om jag haft ett dopljus. Och fram till för några månader sedan har det legat hos min föräldrar. Men de har städat och rensat och ville inte ha kvar det.

Ja, jag är döpt. Och sedan länge ateist.

Dopet i sig är alltså inget betydelsefullt för mig. Ljuset har inget religiöst värde för mig.

Men det känns som att jag liksom inte bara kan kasta det. Rent principiellt. Det har liksom ändå någon sorts symbolvärde. Typ för att någon har velat mig gott som liten bebis, och haft tankar om min framtid och mitt liv. Eller nåt sånt. Det skulle kännas som att skymfa de goda tankarna att slänga det.

Samtidigt ger religiösa symboler som liksom ska kopplas till mig – och utan att jag haft en chans att välja det – mig obehagskänslor. Ganska diffusa, men ändå.

Så jag vet inte riktigt vad jag ska göra med det. Därför blir det liggandes. Det har legat under högar med annat här på skrivbordet, men nu städade jag och hittade det :-(

Jag får väl lägga ut det i någon låda på uthusvinden och glömma bort det igen.

Mitt mitt MITT ansvar – och annars dööör jag

Jag har svårt för smittsamma sjukdomar. Svårt för allt som inkluderar smittrisk. Kräksjuka, höstblåsor (som antagligen lillplutt har nu) och allt vad det är. Man ska vara noggrann med hygienen, tvätta händerna, hålla isär handdukar… inte gosa och klappa och ha en massa fysisk kontakt. Sköter man allting rätt och bra så kan man klara sig undan smitta. Så då ska man göra vad som står i ens makt.

Ansvar.

Noja.

Så när barnen är eländiga och sjuka och behöver pysslas om, så blir jag… tillbakadragen. Eller, försöker undvika närkontakt av sådant slag som kan leda till smitta. Vilket ju gör mig allmänt undvikande. Och det är ju inte alls bra. Men hur gör man annars om man ska försöka undvika att smittan sprids? Sprida smitta får man inte göra.

Det är svårt att tro att jag jobbat med att städa sjukhus en gång i tiden. Men min smittnoja var inte så illa på den tiden. Det betyder inte nödvändigtvis att min allmänna noja blivit värre. Nojan hänger samman med insikt om vad som kan hända, insikt om vilken skillnad små saker kan göra i praktiken, och en massa andra besläktade insikter – som väl är delar av det som populärt kallas livserfarenhet.

Det är mitt ansvar som vuxen, med kunskap och insikt och erfarenhet, att se till att dumma saker, som jag har kunskap om hur man undviker, inte händer.

Därför är det också mitt ansvar om jag skulle dö av bröstcancer (eller någon annan cancer, eller någon annan allvarlig sjukdom). För det är ju mitt ansvar att hålla koll. Vi vet ju alla hur man ska hålla koll och hur viktigt det är. Så om jag inte upptäcker en eventuell knöl i tid, så är det jag som inte tagit ansvar, inte gjort min del. Det är mitt mitt MITT ansvar. Och skiter det sig så dör jag – och då är det mitt eget fel.

Och om man ska upptäcka i tillräckligt god tid, så måste man vara uppmärksam på varenda liten tendens till något som skulle kunna betraktas som knöligt. – Inte sjutton vet jag hur det ska kännas, alltså måste jag vara uppmärksam på allt och misstänka det värsta om allt.

Vilket förstås innebär att allt jag överhuvudtaget kan känna av ojämnhet i brösten ger mig ångest.

Alltså låter jag trots allt hellre bli att undersöka dem. Valet står ju i praktiken mellan 1) undersöka, hitta en massa, ha ångest, men inget är något att bry sig om, eller 2) inte undersöka och inte ha ångest. Och den dagen det skiter sig – vilket ju statistiken nästan säger att det ska (enligt en GAD:ares sätt att läsa statistik) – så kvittar det ju egentligen vilken strategi jag haft, för det kommer lik förbaskat att vara mitt fel att jag inte upptäckte det i tid, eftersom det hade behövt upptäckas tidigare.

Vad pengarna skulle räcka till och att vad som är normalt att lägga pengar på är så olika

LD skriver om körkort och pengar under uppväxten och vad de skulle räcka till.

Jag ska kanske börja med att säga att visserligen har mina föräldrar huvudsakligen betalat mitt körkort, men jag tog det inte förrän jag var 26 år, när jag sedan länge hade flyttat hemifrån. Jag hade inte intresse av att ta körkort förrän då, när jag faktiskt behövde det för jobbet, och av miljöskäl ville jag inte. (Men ”alla andra” hemma tog körkort strax efter att de fyllt 18.)

I övrigt var pengar inget som fanns i överskott hemma under min uppväxt. Vi hade så vi klarade oss, men nog vändes det på pengar och letades extrapriser.

Men det här med studiemedel… När jag gick på gymnasiet fick jag studiemedlet själv. Det skulle räcka till kläder och nöjen och allt sånt. 750 kronor i månaden.

440 kronor i månaden gick till månadskort på kollektivtrafiken, så att jag skulle kunna ta mig till grannstaden två kvällar i veckan för dansträning. (Dessutom tränade jag en kväll i veckan i min ”egen” stad.) Dansavgifterna betalade jag med sommarjobbspengar. De 310 kronorna i månaden efter busskort skulle räcka till allt annat.

LD pratar om att studiemedlet skulle räcka bland annat fika och cigg. Jag tror inte att jag någonsin gick och fikade på den tiden. (Ja, bortsett från hemma eller hos någon.) Under mina år på universitetet senare hände det enstaka gånger. Att gå på stan och betala dyra pengar för fika är något jag betraktar som lyx och något jag börjat se som normalt först de senaste åren, som vuxen med stabil inkomst. Och fortfarande är det ganska ovanligt att jag gör det.

Och cigg?! Ja, det om något är ju dyrt och obegripligt att lägga pengarna så är det cigaretter. Speciellt om man har ont om pengar. Men så har jag ju aldrig förstått det här med rökning.

Jag kan väl säga att både smink och godis också var extremt små budgetposter för mig.

Jag kände mig ändå som att jag hade ganska gott om pengar på den tiden, eller i alla fall inte fattig, för jag hade ändå mycket mer pengar att bestämma över än vad jag nånsin hade haft innan.

Ringa och boka tid

Jag avskyr att ringa och boka tid. Tandläkare, läkare, massör – eller vad det nu kan tänkas vara, det kvittar. Hantverkare också för den delen.

Det är inte ringandet och pratandet i sig som är problemet.

Men jag vill ha en tid som passar mig. Som inte krockar med annat (jobbmöten, träning, hämta barn). Som inte hackar sönder arbetsdagar (tider i hemkommunen vill jag ha tidig morgon eller sen eftermiddag, annars blir det så hopplöst eftersom jag jobbar några mil bort). Som inte hackar söner lediga dagar (en tid mitt på dagen en ledig dag låser ju upp hela dagen).

Samtidigt vill jag inte ställa till med för mycket besvär. Föreslår de en tid som jag faktiskt KAN, även om det inte alls är så lyckat för mig, så står jag inför det svåra valet att acceptera eller fråga efter en bättre tid. Och om du inte den tiden heller är vettig, så känns det ännu svårare att be om ett tredje alternativ.

Mer än tre alternativ känns det inte som att jag kan fråga efter, annat än om alla faktiskt är helt omöjliga. Då får jag helt enkelt ta en av de erbjudna tiderna. Och oftast accepterar jag lösning ett eller möjligen lösning två. Och har en jätteobekväm känsla i kroppen av att ha gjort fel.

För samtidigt så inser jag ju att det mycket väl kan finnas en mycket mycket bättre lösning. Det stör mig så in i vassen! Jag vill ha överblick, kunna se alla alternativ och välja det bästa.

Och det är till stor del vetskapen om den där obekväma känslan som får mig att dra mig för att ringa och boka tider.

Varför folk är rädda för att ha en åsikt – några reflektioner

Jag läser det här (jag fick länken av en vän). Och jag funderar. Och så kommer jag på att en anledning kan vara att man faktiskt inte orkar med att behöva argumentera intill döden för sin åsikt. För idag är det så många som är övade i att argumentera (och det är förstås bra). Och rätt många är också bra på att hitta någon sorts länk som backar upp deras åsikt. (Däremot är kvaliteten på länken/”källan” ofta tveksam, vilket ju bara ger mer jobb åt den som ska argumentera emot. Och så ska man ju aldrig ge sig – så har man väl gett sig in i diskussionen så finns liksom inget slut. Och då vågar man inte ens börja. I alla fall gäller det ibland mig.

Ja, och så finns det nog en koppling till det här med att ju mer man lär sig desto mindre säker är man. (Vad heter nu den effekten?) Vilket innebär ett övertag redan från början för den som kan minst. Så de som kan mer ger sig mindre gärna in i diskussionen.

En annan del av det handlar om att det anses fult att kritisera. Argumentera emot är OK – men inte att säga att någon har fel eller gör fel. Speciellt inte om man faktiskt pekar ut en person eller en grupp. Ska man framföra kritik så måste man vara vag eller skylla på något annat än en människa – ett företagsklimat eller en naturlag till exempel. Eller ha extremt väl på fötterna. Att kritisera är helt enkelt inte politiskt korrekt ;-) (nu snurrar vi in oss här), eller i alla fall, den som vill göra ”på rätt sätt” undviker gärna att kritisera.

Ofta har jag dessutom upplevt att det finns ett märkligt tryck som kommer inifrån den egna familjen eller de egna sammanhangen. Där ska man hålla ihop och tycka likadant, eller i alla fall inte kritisera varandra. Är det någon det inte är OK att kritisera eller ifrågasätta eller ens diskutera så är det den egna familjen eller släkten. Även om det sköts helt ”internt”.

Jag har dessutom sedan barnsben haft problem som berott på det inte är OK att jag framför mina åsikter ”offentligt” eller ute bland folk, om mina åsikter varit obekväma och/eller inte delats med hela min familj. Det har till exempel handlat om när jag ifrågasatt (på diskussionsnivå) något någon annan sagt, eller inte rakt av accepterat vad jag tycker är fördomsfulla, dumma, olämpliga eller felaktiga uttalanden från andra. Ofta om miljö, men även om annat. Av någon outgrundlig anledning verkade/verkar min familj (och andra) anse att de på något vis behöver stå till svars för det jag tycker och säger och att jag därför inte alls ska uttala mig om inte de delar min uppfattning – eller om de inte vill behöva ta en diskussion. Jag tyckte (och tycker) att jag som tonåring var fullt berättigad att ha en egen åsikt och framföra den och stå för den, likaväl som jag har det idag.

Det är faktiskt inte så himla kul att bli familjens eller släktens svarta får. Det ska gå rätt långt innan man helt slutar bry sig om den problematiken, hur gärna man än vill stå upp för sig själv och vara sig själv. Det är inte kul när en enkel fråga leder till familjegräl där jag blir den som är skyldig för att någon annan inte vill svara och inte vill diskutera utan bara lägga locket på jämt.

Om vi återgår till det ursprungliga inlägget, så finns det också en liten bit av det, tror jag, som handlar om ren rädsla. Jag säger inte till den som står och röker i busskuren eller som cyklar på trottoaren, för att jag faktiskt är lite rädd att bli nerslagen. Det händer ju uppenbarligen ibland. Och likaså finns en risk att bli uthängd på mindre trevliga forum för saker man skrivit.

Det är tyvärr inte ofarligt att ha en åsikt.

Och så kan jag inte låta bli att fundera över avslutningen av ruuthas inlägg:

Tänk om! Tänk om alla istället skulle öva sig på att försöka bry sig lite mer istället för att låta bli? Våga vara de feminister, idealister som de (ofta) påstår sig vara? Det skulle jag vilja se. Då skulle jag bli inspirerad. Då skulle jag kanske också våga.

Ja… Tänk om alla skulle vänta på att någon annan skulle våga först. Är det kanske det som är problemet?

Läs också Om att ta ansvar och vara präktig där jag skrivit om ungefär samma ämne som ruutha.

Ja, jag bloggar för mycket

Det blir en hel del skrivande. Förmodligen är det inte en kotte som orkar läsa allt. Förmodligen borde jag använda min tid till något bättre. Vara social och umgås. (Kanske med min man? För vid de tidpunkter jag sitter med det här är det oftast ändå för sent att träffa andra.) Renovera. Ta hand om disken eller storstäda. Läsa en bra bok. Eller sova.

Jag borde göra något konstruktivt eller produktivt.

Fast det är lite som att jag tryckt på en knapp när jag börjat blogga igen. Så många tankar som vill bli nedskrivna, som vill komma ut.

Jag trivs med att skriva. Jag mår bra av det. Det är ett sätt att bejaka mig själv, att släppa fram mig själv.

Det gör kanske inte så stor samhällsnytta. Men det gör mer nytta än att hålla käft om det jag tycker är viktigt.

För övrigt, alternativet vore förmodligen att glo på TV. Det verkar vara vad andra människor gör på kvällen när deär för trötta för att göra något vettigt och behöver varva ner en stund innan de går och lägger sig.

Jag tittar inte mycket på TV. Det inser jag ibland när jag hör folk prata på fikarasterna. Jag har oftast inte sett nåt av det de pratar om. Och visst, socialt sett är det säkert att betrakta som ett handikapp att jag inte kan hänga med i snacket.

Men ärligt talat, inget av det de pratar om känns lockande. Jag sitter hellre med min dator och skriver om saker jag bryr mig om. Även om det är asocialt, introvert och ickeproduktivt.

Lycka

Nöjd, ja.

Lycklig, då? Är jag lycklig?

Nä. Eller, jag skulle absolut inte uttrycka det som att jag är lycklig. Och det är mycket möjligt att de är lyckligare – jag vet inte.

”Lycklig” beskriver för mig en känsla, ett tillstånd – och är något ganska momentant. Mer av ett rus – kanske när man är ”hög på endorfiner”, ungefär. Lycka är något som kan infinna sig under korta stunder, när det inte finns bekymmer som stör tillvaron (så att hjärnan kan få vila), och man samtidigt är i en positiv sinnesstämning. Och till lyckokänslan bidrar ofta saker som man upplever som positiva på en väldigt basal nivå – värmande sol i nacken, porlande vatten, drillande lärkor eller mogen säd som rasslar stilla i vinden. (För andra personer är det förstås andra saker.)

Jag tror vissa människor har lättare än andra att känna sig lyckliga – det är en fråga om personlighet. Och jag hör nog inte till dem som har lättast att känna mig lycklig. Jag skulle inte svara ja på en direkt fråga om jag är lycklig. Men det betyder absolut inte att jag är olycklig. Jag är bara inget av det.

Och jag ser inte heller ren lycka som något eftersträvansvärt i sig. En trevlig (nej, fel ord – underbar eller fantastisk är förstås mer rätt) bonus om lyckan infinner sig. Men inget att bygga livet på att sträva efter. Jag strävar efter att leva mitt liv så att jag kan stå för det jag gör och samtidigt må bra.

(Behöver jag säga att jag är skeptisk till undersökningar om vilket land som har det lyckligaste folket och liknande?)