Category Archives: Reflektioner och tankar

Jag läser det här (jag fick länken av en vän). Och jag funderar. Och så kommer jag på att en anledning kan vara att man faktiskt inte orkar med att behöva argumentera intill döden för sin åsikt. För idag är det så många som är övade i att argumentera (och det är förstås bra). Och rätt många är också bra på att hitta någon sorts länk som backar upp deras åsikt. (Däremot är kvaliteten på länken/”källan” ofta tveksam, vilket ju bara ger mer jobb åt den som ska argumentera emot. Och så ska man ju aldrig ge sig – så har man väl gett sig in i diskussionen så finns liksom inget slut. Och då vågar man inte ens börja. I alla fall gäller det ibland mig.

Ja, och så finns det nog en koppling till det här med att ju mer man lär sig desto mindre säker är man. (Vad heter nu den effekten?) Vilket innebär ett övertag redan från början för den som kan minst. Så de som kan mer ger sig mindre gärna in i diskussionen.

En annan del av det handlar om att det anses fult att kritisera. Argumentera emot är OK – men inte att säga att någon har fel eller gör fel. Speciellt inte om man faktiskt pekar ut en person eller en grupp. Ska man framföra kritik så måste man vara vag eller skylla på något annat än en människa – ett företagsklimat eller en naturlag till exempel. Eller ha extremt väl på fötterna. Att kritisera är helt enkelt inte politiskt korrekt ;-) (nu snurrar vi in oss här), eller i alla fall, den som vill göra ”på rätt sätt” undviker gärna att kritisera.

Ofta har jag dessutom upplevt att det finns ett märkligt tryck som kommer inifrån den egna familjen eller de egna sammanhangen. Där ska man hålla ihop och tycka likadant, eller i alla fall inte kritisera varandra. Är det någon det inte är OK att kritisera eller ifrågasätta eller ens diskutera så är det den egna familjen eller släkten. Även om det sköts helt ”internt”.

Jag har dessutom sedan barnsben haft problem som berott på det inte är OK att jag framför mina åsikter ”offentligt” eller ute bland folk, om mina åsikter varit obekväma och/eller inte delats med hela min familj. Det har till exempel handlat om när jag ifrågasatt (på diskussionsnivå) något någon annan sagt, eller inte rakt av accepterat vad jag tycker är fördomsfulla, dumma, olämpliga eller felaktiga uttalanden från andra. Ofta om miljö, men även om annat. Av någon outgrundlig anledning verkade/verkar min familj (och andra) anse att de på något vis behöver stå till svars för det jag tycker och säger och att jag därför inte alls ska uttala mig om inte de delar min uppfattning – eller om de inte vill behöva ta en diskussion. Jag tyckte (och tycker) att jag som tonåring var fullt berättigad att ha en egen åsikt och framföra den och stå för den, likaväl som jag har det idag.

Det är faktiskt inte så himla kul att bli familjens eller släktens svarta får. Det ska gå rätt långt innan man helt slutar bry sig om den problematiken, hur gärna man än vill stå upp för sig själv och vara sig själv. Det är inte kul när en enkel fråga leder till familjegräl där jag blir den som är skyldig för att någon annan inte vill svara och inte vill diskutera utan bara lägga locket på jämt.

Om vi återgår till det ursprungliga inlägget, så finns det också en liten bit av det, tror jag, som handlar om ren rädsla. Jag säger inte till den som står och röker i busskuren eller som cyklar på trottoaren, för att jag faktiskt är lite rädd att bli nerslagen. Det händer ju uppenbarligen ibland. Och likaså finns en risk att bli uthängd på mindre trevliga forum för saker man skrivit.

Det är tyvärr inte ofarligt att ha en åsikt.

Och så kan jag inte låta bli att fundera över avslutningen av ruuthas inlägg:

Tänk om! Tänk om alla istället skulle öva sig på att försöka bry sig lite mer istället för att låta bli? Våga vara de feminister, idealister som de (ofta) påstår sig vara? Det skulle jag vilja se. Då skulle jag bli inspirerad. Då skulle jag kanske också våga.

Ja… Tänk om alla skulle vänta på att någon annan skulle våga först. Är det kanske det som är problemet?

Läs också Om att ta ansvar och vara präktig där jag skrivit om ungefär samma ämne som ruutha.