Category Archives: Reflektioner och tankar

Om jag hade vetat vad jag vet idag hade jag gjort annorlunda, så det var tur att jag inte gjorde det

Jag är biolog. Grön biolog. Jag har läst växtsystematik, naturvård och ekologi.

Det är ytterst lite av detta jag använder mig av i mitt jobb. Jag kom med tiden till insikt om att jag inte riktigt passade som (eller hade läggning för) att vara expert inom biologiområdet – och det finns så många andra som ÄR bra på det. Jag funkar bättre som generalist inom miljöområdet och i gränslandet mot information.

Så var då biologistudierna bortkastade? Verkligen inte! Jag lärde mig förstås en hel del (varav jag glömt massor). Men jag utvecklades generellt i mitt naturvetenskapliga tänkande, och allmänvetenskapligt, filosofiskt och resonemangsmässigt – och faktiskt ”teologiskt”. Jag förkovrades och utvecklades som person. Och inte minst var det en utvecklande miljö, på ett personligt plan, med människor som befann sig på samma våglängd som jag.

Men sett i lite perspektiv nu i efterhand, när jag vet hur lite jag använder den faktiska detaljkunskapen från vissa fördjupningskurser, och att förkovran egentligen är den största behållningen, både privat och ur jobbhänseende, så undrar jag om jag inte borde valt lite andra kurser. Lite mer genetik och evolution, till exempel!

Å andra sidan funkar det ju inte att tänka så. För utan den formella kompetens jag skaffat hade jag aldrig fått mitt första kommunala jobb, och därmed inte skaffat mig den kommunala erfarenhet som jag trots allt tror var bidragande till att jag fick det här jobbet. Och om det inte vore för det där första jobbet så skulle jag kanske inte ens befunnit mig i den här delen av landet.

”…som vi alla vet…”

Nej, Lady Dahmer, det där har jag inte indoktrinerats med. Jag har definitivt aldrig känt att mitt värde skulle bestå i huruvida jag kan få en karl eller inte. Jag var fruktansvärt länge totalt ointresserad av ”killar” på det sättet. Jag har ju förstått insett att kärlek och relationer och känslor etc är viktigt för många under tonåren, men det var det inte för mig. Jag dansade och uppträdde och skrev böcker för skrivlådan och skötte skolan och läste en massa intressant, och på gymnasiet var jag dessutom en del social och umgicks med klasskompisar och så, Men det var extremt platoniskt.

Ja, i femman när jag nyss hade bytt skola på grund av flytt, så var det några som frågade om jag inte hade haft någon kille. Det hade jag inte, och jag tyckte inte det var något konstigt. Det tyckte de nog. Nå, än sen? De tyckte nog jag var konstig på en massa andra sätt också, det var nog det minsta problemet.

Jag har genom skolåren fått skit och problem på olika sätt, periodvis, och en del av det kan absolut relateras till genusgrejer: jag har tagit plats och pratat och tyckt på sätt som inte alltid uppskattas när det gäller tjejer. Men att jag inte haft pojkvän och inte direkt varit intresserad av det har inte varit en ”issue”.

Och min pappa har definitivt inte indoktrinerat mig med något sådant. Den tanken känns så totalt fjärran att mitt huvud liksom slår knut på sig själv när jag försöker fatta hur det skulle gå till, hur  en pappa skulle kunna få för sig att förmedla något sådant… Så totalt… märkligt.

Vad gäller ensamhet… så har jag ett dubbelt förhållande till ensamhet, Jag trivs bra med mig själv, med att vara oberoende, med att bara behöva ta ansvar för mig själv. Samtidigt vill jag ha människor omkirng mig, i närheten. Annars tar handlingsförlamningen över. Ensamheten låser mig. Jag hade väldigt svårt för att bo ensam, det var aldrig bra. Just därför funkade kollektiv så himla bra för mig: jag var min egen men det fanns hela tiden folk omkring mig. Men det har liksom inget att göra med att det ska vara människor jag har ett ”förhållande” med. Jag vill bo med andra huvudsakligen oberoende, självständiga människor som kan ta hand om sig själva, ta ansvar för sig själva – men som ändå vill bo ihop. (Det är väl en av förklaringarna till att jag har det svårt när jag ska ta hand om väldigt små barn. – Har kattmänniskor förresten generellt svårare med bebisperioden?)

Ingen av mina föräldrar har någonsin sagt något om vad män skulle tycka om. Alltså, Lady Dahmer, fattar du hur bisarr själv idén att de skulle göra det låter i mina öron?!

Det närmsta någon av dem någonsin kommit är nog det här med mamma och sminket. Och det var också mest bara konstigt för mig.

Ja, det här är ett rörigt och förvirrat inlägg. Sorry. Men det är så det känns i mitt huvud. Huvudet slår knut på sig självt :-)

”Men det är ju så som vi alla vet, kvinnors värde och framgång mäts i hennes attraktionsförmåga”, skriver LD. Nej, det visste jag inte :-)

För övrigt: jag har oerhört svårt för generaliseringar. Oavsett om de är av typen ”alla tjejer gör/är si/så” och ”skåningar ska minsann alltid” eller ”så här har vi det minsann alla”.

Det funkar inte så. Alla är inte lika. Alla inom en viss grupp är inte lika. Det finns inga homogena grupper.

Därför stör det mig när någon säger ”…som vi alla vet…”.

Och det är där någonstans, i min aversion mot generaliseringar och placering i fack och idén om att någon annan anser sig veta hur det är för mig baserat på en godtycklig gruppuppdelning, som mitt engagemang för genusfrågor utgår.

Varför envisas med att göra saker maximalt och ta in alla aspekter istället för att göra ett lagom bra jobb?

Där har jag också problem, som sagt var.

Jag vill så gärna göra allt noggrant och ordentligt. Ska det göras så ska det göras rätt och ordentligt. Inga fuskverk inte. Ska man ta fram ett naturvårdsprogram för en kommun så kan man ju inte bara nöja sig med att ta med de områden som redan är välkända. Tanken måste ju vara att få med allt relevant, att ta ett helhetsgrepp och inventera hela kommunen på värdefull natur. Speciellt när man känner att man egentligen inte riktigt är bra nog. Då är det bara att bita ihop och börja i ett hörn av kommunen och beta av och bita ihop.

Fan heller.

Lagom eller tillräckligt bra räcker.

Avundsjuka på dem man inte får vara avundsjuk på…

Jag har ju alltså haft drömmar om en dans- eller musikalkarriär. Jag har tagit danslektioner i åratal, varit med i amatöruppsättningar och gått ett par kortare utbildningar.

Det är en tuff värld. Vilket förstås de allra flesta som ger sig in i den världen är mycket väl medvetna om. Alla vet att oddsen att lyckas är små. Även om man ger sig katten på att lyckas, så vet man förutsättningarna.

Syo och andra i liknande positioner brukar säga att man ska välja efter vad man är intresserad av och vill göra. Och att om man verkligen vill och kämpar så kommer man att lyckas. Det är förstås inte sant. Och det vet förstås också alla. Några få kommer att lyckas. Andra kommer möjligen att kunna ha det som ett fritidsintresse. Och en hel massa människor kan vilja bäst de vill, men har inte de fysiska förutsättningarna.

Ungefär som att jag säkert kan bli lite snabbare på löpning om jag ger mig katten på det, men inte fan kommer jag att bli världsmästare. Jag har inte de fysiska förutsättningarna. (Inte de psykiska heller :-)) Inte heller kan (eller kunde) jag bli prima ballerina, trots att jag dansat en hel del balett, för inte heller där har jag tillräckliga fysiska förutsättningar. Rent krasst är det så. (Och inte heller när det kommer till musikal och dans hade jag de olika förutsättningar som krävdes på olika plan – har insikten sagt mig i efterhand. Fast där handlade det inte om fysik.)

Inom vissa områden är det helt enkelt så att bara de som har bäst förutsättningar kan lyckas. De andra får låta bli, eller misslyckas.

Med ett undantag. Har man tillräckligt dåliga förutsättningar spelar man plötsligt i en annan liga.

Och ja, jag tycker det är lite besvärande att läsa om utvecklingsstörda människor som får ägna hela dagarna åt att spela musikal eller dansa, och dessutom kalla det ett jobb. Och nu menar jag inte de som faktiskt är bra på det (det finns ju också), utan de sammanhang där det verkar räcka med att tycka det är kul för att kvalificera sig.

För oss andra handlar det om många år av träning, psykiskt påfrestande auditions och dubbelarbete för att kanske kanske kunna få chansen. Och utsållning – i någon mån utröstning – av hur många som helst.

För dem räcker det att tycka det är kul.

Nej, jag vill inte byta med dem. Men jag har lite svårt för det. Lite orättvist känns det.

Om man tycker något är svårt ska man väl bara anstränga sig lite mer?

Allting kommer inte gratis. Man måste kämpa lite för det man verkligen vill. Vem som helst kan lyckas om man verkligen försöker.

Ja, ni kan också alla de där principerna? Med grundidéen kämpa hårt så går det. Och räcker inte det så kämpa lite till.

Det har jag gjort. Förstås. (Är man duktig flicka så gör man väl det, antar jag.)

Visst, vad gäller många saker har jag förstås haft det lätt för mig. Desto svårare då att erkänna sig slagen på andra områden. Det gör man inte. Vill man något så kämpar man tills man lyckas. Att erkänna att man helt enkelt inte är bra på det här finns liksom inte på kartan. För det är att erkänna att man valt fel. Och det är att misslyckas. Misslyckas gör man inte. Man kämpar tills man lyckas.

När jag kände att jag inte var tillräckligt bra på att bedöma naturtyper, göra generaliseringar och klassificeringar (jag är SKITKASS på att generalisera!), så gick jag fler kurser inom området för att bli bättre, gjorde exjobb inom området och fick mitt första ”riktiga” jobb inom området, innan jag till slut tillät mig att inse att det här faktiskt inte var min grej: jag var inte bra på det, jag trivdes inte med det, och det var faktiskt tillåtet att inte bara bita ihop och överleva utan faktiskt göra något man trivs med och är bra på istället. (Sedan var jag säkert dessutom överambitiös, både för att vara nyutexad och med de övriga förutsättningar som fanns. Man behöver inte ta med alla aspekter och göra allting extremt genomgripande, allt behöver inte vara perfekt – ibland måste man bara bestämma sig och sätta ner foten. Vilket jag är skitkass på – och alltså bör jag inte alls syssla med sådant.)

Eller steppen. Steppen fick mig att må dåligt varenda gång. Jag var skitkass, det funkade inte alls, och jag var på gränsen till att gråta varenda klass. Men jag hade ju bestämt mig. Jag skulle gå den här utbildningen, och betalade för den, och då skulle jag, förstås, gå på alla lektioner. Även om de fick mig att må skit. (Det var det fler lektioner som gjorde.) Så jag bet ihop och gick till alla lektioner. Även om jag mådde sämre och sämre för varje gång.

Jag borde förstås ha struntat i de lektioner jag inte mådde bra av. Speciellt eftersom jag gick utbildningen för min egen skull, för självförverkligandet – inte för att jag verkligen trodde jag hade några vettiga odds för en karriär. Men det gjorde jag inte. Inte förrän jag faktiskt inte fysiskt klarade av att ta mig dit längre stannade jag hemma – och det tog mig nästan en vecka till att acceptera att jag faktiskt inte borde sätta min fot där igen, någonsin.

Eller för den delen när jag kämpade på med att vara hemma själv med första barnet, fastän jag verkligen inte alls mådde bra av det. Jag borde ha sagt ”det här går inte”, och bett om hjälp. Men jag bet ihop, och kämpade på. En dag till, en dag till…

Det är ett effektivt sätt att ta sönder sig själv.

Och ja, det är säkert en del som ser det som ett misslyckande när man hoppar av en utbildning eller på andra sätt tar hänsyn till de begränsningar man hittat hos sig själv. Men förmodligen är det man själv som dömer en hårdast i det läget. Åtminstone av relevanta personer.

Och även om det är ett misslyckande, så är det också självinsikter och personlig utveckling. (Å, så fint och modernt det låter!)

Ibland inbillar jag mig att jag blivit bättre på det här. Jag hoppas det.

Att låna pengar eller låna framtid

Förra sommaren bytte vi bil, till en gasbil.

Det är en ganska ny, och ganska dyr bil. Och vi tog lån för att ha råd.

Egentligen bär det mig emot. Jag gillar inte att ta lån till en pryl som hela tiden tappar i värde och som alltså kommer att vara mindre värd när vi väl har betalt den. Jag gillar inte heller att det innebär att vi i praktiken inte helt och hållet äger den.

Men jag tycker sämre om alternativet. Alternativet är att ha en billigare, mindre miljövettig bil. Då lånar vi från framtiden. Kostnaderna i form av sämre klimat får både vi och våra barn och en massa andra människor och andra djur, växter och andra organismer betala tillbaka.

Låna pengar, som går att betala tillbaka, eller låna klimat, arter och fungerande ekosystem, som med största sannolikhet inte går att betala tillbaka?

Det valet är lätt.

Människor man liksom inte riktigt kan släppa

Det finns människor jag liksom inte riktigt kan släppa. Människor som gjort ett stort intryck på mig.

Inte så att de nödvändigtvis imponerat på mig i sak.

På något sätt handlar det väl om någon sorts förälskelse. I några fall kanske om det man normalt betraktar som förälskelse: jag har varit kär i personen ifråga en gång i tiden. I andra fall har jag definitivt inte det. Men däremot har jag kanske varit förälskad i… situationen. Omständigheterna. Sammanhanget. Atmosfären, det liv och den känsla som funnits runt en eller flera personer. För i vissa fall är det kanske snarast frågan om en grupp människor.

Det finns liksom en känsla och ett sammanhang som jag varit förälskad i, och som jag saknar och längtar efter. Som jag i vissa fall tillhört lite, på ett hörn, under en period – eller nästan tillhört. Jag har smakat på tillvaron. Och jag saknar den, och avundas.

Och jag vet att jag inte passar in där – och att de inte heller skulle tycka det. Att det aldrig skulle funka för mig, att jag aldrig skulle trivas och må bra i längden. Och i vissa fall inte heller skulle vara välkommen. I många fall är jag ständigt obekväm om jag hamnar på tu man hand med någon av dessa människor. Kanske är det bara inbillning att de inte tycker att jag passar in – men det blir självuppfyllande.

Men trots denna insikt finns det en liten saknad. Och jag kan liksom inte helt släppa taget. Jag håller koll lite på avstånd. Snokar lite – googlar och så. Inget allvarligare :-)

Fast i praktiken har jag förstås bättre människor omkring mig. Människor jag på ett helt annat sätt är bekväm med.

(Ja, jag är nöjd. Jag hade inte velat byta.)

Anonymitet, ärlighet och att inte stöta sig med någon

När jag började vistas ”på nätet” i lite större utsträckning, för snart tio år sedan, så fick man lära sig hur viktigt det var med anonymiteten. Man skulle inte avslöja för mycket om sig själv eller de sina. I alla fall inte så att man var spårbar – det skulle helst vara så där lite lagom luddigt så att det inte gick att hitta en på riktigt. I alla fall inte för lätt.

Vilket jag väl försökt hålla mig till, både i nätdiskussioner och vid bloggande. Och ibland har jag använt mig ännu mer av ”riktig” anonymitet – vilket kan vara skönt när jag inte velat avslöja ”för tidigt” att jag varit gravid, eller diskutera julklappar till personer jag vet läser i samma forum – men också för att kunna diskutera ämnen som på olika sätt är känsliga. Inte minst för att inte folks fördomar eller placering av en i fack ska vara avgörande för hur man bemöts eller hur diskussionen fortgår. Ofta kan anonymiteten helt enkelt ge en rakare och ärligare diskussion.

Men nu verkar pendeln ha slagit över rätt långt åt andra hållet. Alla de ”stora” bloggarna (avsändarna, alltså) är spårbara hela vägen, eller hur man ska säga. Det är ingen som helst hemlighet vilka de är. Och det verkar inte längre betraktas som fel eller konstigt eller ”farligt”. Utan bara helt normalt.

Men jag svajar fortfarande. Håller fortfarande på någon sorts tanke om att inte tala om hela vägen och rakt vem jag är. Även om det väl är ytterst få, om ens någon, som läser min blogg utan att veta vem jag är.

För med anonymiteten, och med det faktum att inte alla jag känner läser bloggen, följer också möjligheten att ta upp saker som annars skulle riskera att uppröra en del jag känner. Det finns personer som säkert skulle känna sig personligt utpekade och tycka att så där får jag inte skriva. Personer som väl formellt ska betraktas som ”nära”.

Och jag vill inte stöta mig med folk. Speciellt inte ”offentligt”.

Det är märkligt. Det skulle knappast ha hindrat mig när jag var yngre. Men man tar en del smällar genom livet. Och det är så jobbigt att vara den som är det svarta fåret, bara för att man uttrycker vad man tycker. Jag orkar inte alltid ta den smällen. Vilket stör mig. Jag vill kunna vara jag, rakt av och ärligt, utan en massa trassel.

Så egentligen vill jag förstås att alla ska läsa min blogg. Alla utom enstaka personer i min närhet.

Hmm… Det är väldigt dubbelt det där.

Just nu tampas jag för övrigt med problemet om jag ska flytta över mina gamla bloggar hit. Dels för att det innebär en jävla massa jobb. (Här finns inga magiska migreringsmöjligheter, det är klipp-och-klistra hela vägen som gäller.) Dels för det här med anonymiteten – eftersom jag valt en kanske något annan strategi nu än då. (Dessutom vet jag inte hur mycket jag litar på wbloggs stabilitet.)

Får se hur jag gör.

Och när jag skrivit ovanstående, så läser jag av en händelse Lady Dahmers inlägg om att vi måste våga tycka.

Uhum.

Ett pocketbibliotek på stationen, det vore väl nåt?

Jag pendlar med tåg. I princip varje arbetsdag har jag 30 minuter på tåget på morgonen och 30 minuter på kvällen. I bästa fall. Vissa dagar, när det är strul, blir det betydligt mer.

Den där tiden ska ju slås ihjäl, och det kan man göra på olika sätt. På morgnarna sover jag i princip alltid. Eller försöker i alla fall. På sin höjd kan jag bläddra en stund i en gratisblaska eller prata med maken.

På eftermiddagen har jag oftast mer ork (eller är i alla fall mer påtagligt vaken). Då ökar möjligheterna. Man kan till exempel blogga (fast jag har inget trådlöst nät, så det här kommer jag inte att ladda upp förrän i kväll) eller spela spel. Prata med folk man känner (jo, det är fler som kan den här resan utan och innan). Eller läsa en bok.

Det där sista är jag inte så himla bra på. Jag hinner för sällan gå till biblioteket och än mer sällan låna till mig själv. Dessutom är jag sådan att antingen tycker jag boken är bara halvintressant och då tar det så lång tid att läsa ut den att jag hinner glömma bort att jag läser den innan jag läst klart den, eller så tycker jag boken är så bra att jag inte kan göra annat än att läsa varje ledig stund (och en del andra) ända tills boken är slut, och då blir verkligen hela den övriga tillvaron lidande. (Okej, det finns nog böcker som hamnar lite mer åt mitten. Kanske.)

Men ibland händer det i alla fall att jag går till pocketshop på stationen i stora staden och köper mig en bok. Trots dåligt samvete (!) om naturresurser och pengar. Och så blir det antingen en sån där bok som aldrig blir färdigläst, eller en sådan där bok som tar upp hela tillvaron i ett par dagar.

Och sedan då?

Sedan blir den förstås liggande. En del böcker vill jag förstås ha kvar. Mestadels faktaböcker. Men många pocketar har jag ju egentligen inget behov av att ha kvar. De ligger kvar som ett dåligt samvete där hemma, och tar plats och skräpar ner.

Tänk om fler pendlare kunde få glädje av dem!

Det vettiga vore förstås…

Nä. Det skulle förstås aldrig funka. Det är alldeles för okommersiellt.

…men i alla fall – man får väl drömma?

Jag skulle vilja ha ett pocketbibliotek på stationen. Ett ställe dit man lämnade sina avdankade gamla pocketar, och så kunde andra låna dem. Eller ja, det behövde ju inte vara något krav på att lämna tillbaka dem, poängen är ju just att de ska komma till nytta.

(Ja, jag vet att man kan lämna dem till loppis. Men det blir ju inte av. Eller dröjer i alla fall jättelänge. Stationen ligger ju där jag passerar varje dag.)

Nä, det ligger förstås inga pengar i detta. Vem vill upplåta en lokal åt gratisverksamhet på en centralstation, liksom?

Alternativet vore ju att Pocketshop öppnade en begagnatavdelning, dit man kunde lämna böcker och så sålde de dem för en tjuga eller nåt. Då skulle de ju ändå tjäna pengar. Men jag vet inte om det passar med deras image?

Annars får jag väl ta ett snack med nya Coop nära som ska öppna på stationen? Eller kanske något av caféerna kan tänka sig en liten hörna för utbyte av böcker? Hallå, finns det några idealister på stationen?

Jag inbillar mig att det var lättare förr

Jag har så dåligt samvete jämt.

Det finns en massa saker jag vill göra. Eller, det finns en massa saker som behöver göras, och det finns en massa saker jag vill göra.

Till den förra kategorin hör jobba, diska, laga mat, tvätta, handla, betala räkningar, plocka iordning i vardagsrummet, vattna tomaterna, putsa om fundamenten på verandan, måla fönster och måla väggen i tvättstugan. Till den senare kategorin hör putsa om fundamenten på verandan, måla fönster, måla väggen i tvättstugan, vattna tomater, testa några av de sömnadsidéer jag har, bygga en hylla, läsa en tidning i lugn och ro, dricka en kopp te på ljugarbänken och gå och lägga mig i tid på kvällen. (Och jobba – i alla fall ibland ;-)) För att bara nämna några.

Väldigt få av dessa saker är vad barnen tycker jag ska göra. Någon enstaka gång kan de tänkas vilja vattna tomater. Eller laga mat.

Och problemet för mig är att väldigt få av sakerna är absolut livsnödvändiga. Eller livsnödvändiga att göra just då. Även om vi bortser från saker som bara tillhör vill-kategorin och håller oss till behöver-kategorin. Det är inte livsnödvändigt att laga mat. Vi kunde äta mackor och spara in en massa disk på köpet. Vi behöver ju ingen veranda för vår överlevnad – det är ”bara” frågan om att det vore trevligt om den gick att använda och var snygg istället för fallfärdig (som den faktiskt inte är längre) och att huset skulle må bättre. Vi skulle inte dö av att fönstren inte blir målade. De håller några år till, och det som händer sedan är ju bara att träet murknar och det blir kallt i huset (förmodligen inte förrän barnen är stora och flyttat hemifrån, för övrigt). Tomater behöver vi inte odla några alls egentligen – det är ju bara lyx, för att det är gott och kul. Vi skulle säkert överleva även om jag inte jobbade. Och så vidare.

Och eftersom inget av allt det där är livsnödvändigt, utan bara saker som vore bra att göra eller saker jag vill göra, så kan jag ju egentligen låta bli och istället göra något som barnen vill. Som att köra varv på varv på varv med Briotågbanan (gudsåtråkigtdetär!) eller titta på onödiga obegripliga plastprylar i en prylkataloger och kämpa med att komma på snälla och intressanta kommentarer om saker jag tycker är vedervärdiga utan att ljuga. För det är viktigt att barnen känner att jag lyssnar och har tid och inte ignorerar dem. Att de inte känner att jag hellre ägnar mig åt oviktiga materiella ting som renovering och tvätt än åt att umgås med dem.

För det var ju det man alltid tänkte själv som barn. När jag blir stor och får barn ska jag HA TID med dem.

Så jag har ständigt dåligt samvete. Kämpar på med att hävda att jag faktiskt inte kan vara med dem hela tiden, för att jag har annat som måste göras, eller för att jag faktiskt vill göra något för bara min egen skull. Men med en orosklump i magen och stresspända axlar.

Jag inbillar mig att det vart lättare förr. När det var livsnödvändigt att gå ut och mjölka kon, ta hand om odlingarna och laga kläderna.

Eller hade föräldrar förr bara inte den här sortens anlag för dåligt samvete? Eller inte fått lära sig lika mycket om hur viktiga barnen är. På den tiden kanske man fortfarande fick lov att tro att man själv var lika viktig som barnen?

(Ja, vi är två föräldrar. Nej, min man drabbas inte på samma sätt – han har inte samma dåligtsamveteläggning som jag. Han drabbas ändå, fast på annat sätt.)