Category Archives: Reflektioner och tankar

Att sitta ned – framme?

Jag läste om mina gamla förlossningsberättelser häromkvällen. En kompis som snart ska föda hade läst dem och undrade några saker, och jag mindes inte och var tvungen att själv läsa för att kunna svara.

Och jag är så tacksam att jag inte behöver göra det där igen. Att det är ett passerat kapitel. Jag behöver inte försöka överleva eller genomleva – eller fundera kring hur jag ska hantera det.

Det var aldrig vare sig graviditet, förlossning, bebis- eller småbarnstid jag längtade efter. Och jag har mest upplevt det som tranpsortströckor, något man skulle igenom.

Det var BARN jag ville ha. Individer som jag kan dela och förmedla tillvaron med och till.

Och plötsligt, när jag läste förlossningsberättelserna, insåg jag att nu är vi där. Vi har två BARN. Minstingen är *peppar peppar* nog att betrakta som blöjfri dagtid, somnar själv de flesta kvällar och deklarerar själv att han är STOR – och det är han också, på många sätt. Vi har två barn med egna intressen och egna personligheter och som kan ta eget ansvar till en viss gräns – vi är inte längre nödvändiga i varje steg. Det är så skönt!

Igår satt vi i timmavis hos bekanta och våra barn klarade sig näst intill utan våra insatser under många timmars lek. Vi kunde sitta och prata och äta och umgås nästan som vanliga människor ;-)

__________

En del människor älskar att påpeka i alla möjliga sammanhang att ”små barn små bekymmer – stora barn stora bekymmer”. Jag har aldrig hållit med och gör det fortfarande inte. Jag tycker fortfarande att det bara blir bättre och bättre. Visst kommer det jobbigare perioder, och jag kan förstås inte sia om framtiden, men hittills är trenden mycket tydlig.

Och jag är så glad att jag trivs med att barnen blir större. Det måste vara jobbigt för alla de människor som tycker bebistiden är bäst och beklagar sig över att den tiden går för fort. Jag tycker inte alls tiden gått fort.

Kvalitet eller bullshit?

Får jag en bättre vara när jag betalar mer pengar? Det funderar jag på ibland.

Som idag. Jag behövde en ny tandborste.

Det finns kopiösa mängder modeller att välja på. Flashiga, tekniskt avancerade(?) och färgglada. Tack och lov var jag bara i vår lilla affär, annars hade det varit mycket värre.

Frågan är ju: Är det värt pengarna de häftiga tandborstarna från de kända företagen kostar? Får jag nåt bättre när jag betalar mer?

  • Är de tekniskt sett bättre på att få rent mellan tänderna? Vetenskapligt sett, typ.
  • Får jag en tandborste som är av en hälsomässigt bättre/mer kontrollerad plast, med avseende på  diverse läskiga kemikalier?
  • Kan jag förvänta mig bättre arbetsförhållanden för dem som tillverkar tandborstarna?

Eller är jag grundlurad? Är det bara bullshit? Skulle jag göra bättre i att köpa ett tolvpack på ÖoB och få ner priset till ett par kronor per tandborste?

Visst är det märkligt att det alltid är mulet när det är sol- eller månförmörkelse?

Eller stjärnfall eller kometer eller sydliga norrsken.

Igår var det jättefin nästanfullmåne. Idag är det mulet. Förstås.

Man undrar ju…

Exakt hur hungriga och desperata var de personer som en gång kom på idén att proväta blomblad och blombottnar hos en stor tistel?

Gott är det i alla fall.

Egentligen är det ett ganska märkligt system

Man kallar till möten. Skickar ut en dagordning i förväg, och eventuellt dokument som förklarar närmre vad de olika punkterna handlar om.

Så har man då mötet. Någon redogör för varje punkt. En diskussion uppstår kanske, eller frågor ställs. Och sedan väntas man ta beslut.

Ingen tid till eftertanke. Ingen tid att smälta intryck, att tänka och känna efter vad tycker jag verkligen nu när jag fått det här förklarat och hört de andras invändningar. Ingen tid att överväga ändrad ståndpunkt eller väga för och emot.

Bara pang på.

Erbjudanden av saker jag vill ha eller inte vill ha?

När Ica började med sina riktade erbjudanden, baserat på vad man handlat innan, så klagades det en massa. Jag har inte riktigt fattat varför.

Om jag har ett medlemskort jag drar varje gång jag betalar, så är det väl ganska självklart att det registreras information om vad jag köper? Det har jag ju liksom accepterat genom medlemskapet. Det är ju den infon de vill ha av mig :-)

Och det är ju himla bra att den informationen sparas och används. På det sättet så får de ju tydlig info om vad kunderna vill ha. Och jag får erbjudanden som passar mig.

För ja, jag tycker det är ett elände när jag får erbjudanden (från både Coop och Ica, som jag har medlemskort hos) på chips, läsk, sunkig färdigmat och äckligt godis, eller en massa andra produkter jag aldrig skulle köpa. Och jag tycker det är ruskigt mycket trevligare att det i ”Mina varor” kommer erbjudanden på ekologiska varor, naturell fil eller vanlig pasta.

Lite fånigt känns det dock när de envisas med att försöka få mig att köpa kolsyrat vatten. Det var ett par gånger i slutet av graviditeten jag ville ha det. Normalt sett är kolsyrat vatten nåt jag dricker i nödfall, när törsten är stor och inget annat finns att tillgå.

Extremism igen

Principer är bra. Men det är sällan bra när det blir extremt. Man måste kunna hitta balansen i saker.

Jag vill köpa ekologisk mat i möjligaste mån. När jag pluggade gick jag under en period in för att köpa ekologiskt alltid om det över huvud taget fanns att tillgå – och att så långt möjligt låta bli att köpa sånt som inte fanns ekologiskt.

Det här var i mitten av 1990-talet. Så i vanliga affärer fanns inte så hemskt många ekologiska produkter – hade jag hållit mig till deras sortiment hade det blivit ganska begränsat. Men jag handlade en hel del på det lilla kooperativet FRAM – en affär jag ännu idag längtar tillbaka till. Där fanns många fantastiska produkter.

Tyvärr smakade inte allt som jag ville att det skulle smaka. Det ekologiska smöret kom till exempel från Holland, och smakade inte alls som svenskt smör – det var annorlunda syrat. (Det var säkert det enda ekologiska smör som fanns att tillgå.)

Konsekvensen av att välja ekologiskt så långt det var möjligt blev att maten inte längre smakade som jag ville. Favoriträtter blev konstiga. Maten var inte längre den vardagsglädje den brukat vara.

I längden påverkar det. När man tar bort små små glädjeämnen ur vardagen, och dessutom förenar det med samvete, så blir vardagen tråkigare. Och jag blir ömtåligare. Vardagsglädjen är viktig för att må bra i längden.

Likaså köpte jag ekologiska kläder på postorder, eftersom det var de ekokläder som fanns att tillgå. Men vem vinner på att jag betalar extra dyra kläder som jag sedan inte använder för att de faktiskt inte är sköna? En tröja låg i lådan som ett dåligt samvete under många år men användes aldrig, för den var så obekväm.

Det gäller att hitta balans, en kompromissnivå som funkar både för samvetet och ens eget välmående. Extremism funkar nog i längden bara om det inte innebär eftergifter av något som verkligen påverkar hur man mår och trivs. Annars tror jag det förr eller senare bryter ner mer än det bygger upp.

Vad som funkar är alltså olika för olika personer, och det gäller för var och en att hitta den balans som funkar för en själv, för att man ska må bra.

(Det betyder inte att jag menar att det är OK att åka på shoppingweekend till London varje helg, med ursäkten ”jag behöver faktiskt det för att må bra!” Jag menar snarast att man kanske inte måste ge upp shoppingen helt, om den nu är viktig, utan dra ner på den och shoppa förnuftigare och hållbarare och flyga till London vid bara enstaka tillfällen. Och om nu shoppingen och flygresorna är viktiga, så får man kompensera på andra områden.

Men det begrep ni säkert.)

Om inte om vore [Försvarstal]

När jag väntade vårt andra barn medicinerade jag med sertralin. Ibland får jag rysans dåligt samvete för det.

Jag hade mått dåligt ett bra tag, varit sjukskriven för ångest och depression, och både fått medicin och haft en samtalskontakt under lång tid. Samt börjat må bättre – men inte tillräckligt bra. När vi funderade på att försöka skaffa ett barn till så diskuterade jag både med samtalskontakten (som i sin tur diskuterade med läkare) och med min läkare på vårdcentralen. Plus att jag läste på en massa. Kontentan, utifrån kunskapsläget då, hösten 2007, var att det skulle vara OK att bli gravid med sertralin, och OK att fortsätta ta sertralin under graviditeten. Det fanns inget som tydde på några påtagligt ökade risker för barnet. Möjligen kunde det förekomma abstinens för barnet om man fortsatte fram till förlossningen och barnet alltså fick sluta tvärt, och det kunde uppstå andningsproblem och liknande vid födseln. Om man inte slutade innan dess, alltså.

Det var alltså ett väl avvägt beslut att bli gravid vid den tidpunkten, under de förutsättningarna. Och jag bestämde mig för att lita på den information jag fick och som fanns att tillgå, istället för att tänka alltför mycket och oroa mig. Och självklart var jag medveten om att kunskapsläget kunde ändras – men ett beslut måste ju alltid grundas på den kunskap som finns när beslutet ska tas. (Jag har skrivit massor om detta beslut en gång i tiden.) Jag blev alltså gravid, och fortsatte med sertralinet under två tredjedelar av graviditeten, varefter jag fasade ut det ganska långsamt.

Men ibland får jag ändå ruskigt dåligt samvete, och tänker ”vad fan har jag gjort”. Som idag när jag såg Ekstrabladets löpsedel om nya rön i Danmark (hur de få fall som rapporterats alls kan anses som signifikanta och säkerställda, rent vetenskapligt, begriper jag inte – men det hindrar mig förstås inte från lätt ångest). Eller när jag häromsistens läste på wikipedia om eventuella risker för låga serotoninhalter i framtiden för barn som mitt.

Kanske var det ett dåligt val jag gjorde. Kanske borde jag inte. Mitt samvete tycker, trots att jag gjorde vad jag kunde då, att jag kanske inte gjorde rätt.

Men då måste vi titta på alternativet. Alternativet hade inte varit att jag hade slutat med sertralinet. För hade ag inte fått beskedet att det var OK med sertralin under graviditeten, så hade vi aldrig försökt bli gravida då. Ja, jag är helt säker :-) Och då hade inte vår underbara yngsta son funnits. Jag hade aldrig fått gosa med honom på morgonen. Han hade aldrig kunnat rätta mig när jag inte minns texten på en sång. Vi hade aldrig kunnat rensa ogräs ihop, eller laga mat, eller bygga pärlplattor eller plocka blommor eller titta på småkryp. Han hade inte kunnat skrika vansinnigt över att han inte får sin vilja igenom, eller på alldeles egen hand gå på toaletten och säga åt mig att gå därifrån för att han klarar sig själv. Han hade inte funnits. Min underbara unge hade inte funnits.

Ja, jag kanske riskerade hans liv, eller missbildningar, när jag väntade honom. Och det kanske finns en risk att han får serotoninbrist (och därmed behöver medicinera) när han blir större. Men han finns! Vilken förlust om han inte hade funnits!

(Risken att han ska behöva medicinera med sertralin eller liknande finns ju för övrigt ändå. Min ångestproblematik kan ju vara ärftlig. Å andra sidan så kan den bero på miljö. Eller kanske utlösas av miljö. Genom att jag ätit sertralin under delar av graviditeten, och därför mått bättre, har graviditeten med honom förmodligen varit lugnare – en bättre miljö för honom som ”inneboende”. Genom att jag återigen under en period äter sertralin så har han en mamma som mår bra, och det ger honom garanterat en bättre uppväxt.)

Mitt beslut att medicinera mot ångest under graviditeten var delvis en konsekvens av hur det var under min första graviditet.

Jag blev gravid mycket avsiktligt även den gången. Men kanske var jag inte redo. Vi hade nyss flyttat till hus, och jag hade massor jag ville göra med hus och trädgård. Jag hade ganska nyss bytt jobb. Men jag kände mig lite stressad: jag hade hört så mycket om att man inte skulle vänta för länge med att skaffa barn, för det kunde bli svårt. Och jag hade lite dödsångest i största allmänhet. (Ja, ångesten fanns då med, om än diffusare.) Jag var rädd att jag skulle hinna dö eller i alla fall bli steril innan jag fick barn, typ. Och så ville jag förstås skaffa barn också.

Graviditeten var slitsam – jag mådde inte bra, jag var ruskigt trött, etcetera. Och så föddes ett krävande barn, som sov väldigt lite, hade ett oerhört närhetsbehov och behövde underhållas konstant.

Jag var inte beredd på detta. Jag trodde att bebisar som en hel del, och att de var nöjda ibland.

Jag som hade en längtan efter att göra en massa saker hade plötsligt ingen ingen ingen tid för mig själv.

Och ja, kanske var det fel tillfälle att skaffa barn, och jag var inte redo. (Och hur jag mådde då – både före och efter – var förstås en orsak till att jag var väldigt mån om att må bra nästa gång.)

Men alternativet hade ju varit att inte detta barn funnits alls.

Det krävande närhetstörstande barnet är nu en kreativ, intelligent sjuåring, med stort intresse för trädgård, odling och miljö, som tävlar igenom matteböckerna. Han läser för och leker med lillebror. Han tycker det är viktigt med rättvisa, älskar melodifestivalen, lego och datorspel och avskyr godis. Jag är ofantligt stolt över honom, både för att han kan en massa saker och för att han en bra kompis, en bra människa. (Jag tror att vi ibland ställer för stora krav på honom och glömmer bort att han faktiskt bara går i förskoleklass ännu…)

Tanken att han inte skulle finnas är mest… obegriplig.

Ja, hans bebistid är fortfarande en av de jobbigaste perioderna i mitt liv. Jag är glad att den är över, jag vill inte genomleva den igen. Men vi överlevde, både han och jag. Det är jag glad för.

Alternativet till att inte ha dåligt samvete innebär att jag inte skulle haft något av barnen. Det vore verkligen inte bra på något vis alls.

Shopping

Jag har läst att folk shoppar mer när de mår dåligt och mår bättre när de shoppar.

Jag shoppar mer när jag mår bra – och mår dåligt av att shoppa.

Jag är konstig.

Jag har aldrig fattat det här med rökning

Ingen kan väl ha missat att det är farligt att röka? (Om vi nu bortser från riktigt gamla människor och barn som är så små att det ändå ännu inte är aktuellt för dem att börja röka, typ under fem år eller så.)

Och om man man nu vet att det är farligt – varför börjar man då röka?