Category Archives: Reflektioner och tankar

Jag har svårt för korkade människor.

Nej, så får man förstås inte tycka, än mindre säga. Men ändå.

Framför allt har jag nog svårt för när människor inte förstår, men inte heller vill förstå att de inte förstår. När man förklarar, vänder och vrider, och det ändå inte går in – men de ändå inte kan komma till slutsatsen att de inte fattar, utan envist vidhåller något – men problemet ändå helt uppenbart är att de just inte fattar.

Ibland är det svårt att bita sig i läppen och hålla käft.

Men man får ju inte tycka så. Det är fruktansvärt fult att ens antyda att någon är mindre smart, annat än som skämtsam kommentar mellan goda vänner. Eller om man säger det om sig själv. (Det är ju alltid OK att nedvärdera sig själv!)

Det behöver ju inte ens innehålla en värdering – det borde kunna vara bara ett konstaterande. Ungefär som att vissa inte är så bra på fotboll. Jag till exempel.

Men nädå, om jag förklarar och förklarar, och motparten inte fattar, då är det alltid bara mitt fel. Mitt fel som inte förklarar rätt och bra. Eller möjligen har jag fel.

Men nej, korkad är ju ingen. Alla är lika smarta. Alla borde ju egentligen få nobelpris rakt av. Eller hur?

Saker man sparar till

Läste ketchupmammans inlägg om saker man sparar till, och kom att tänka på en sak jag funderat på ibland.

När jag var liten sparade man faktiskt till saker. Jag såg en sak jag ville ha, och så gick jag hem och sparade mina veckopengar, i många många veckor, och så gick jag och köpte saken.

Skulle man göra så idag så skulle saken man sparat till inte längre finnas kvar när man väl fått ihop pengarna. Saken skulle ha hunnit bli omodern, eller helt enkelt bara tagit slut (och vara slut hos tillverkaren och aldrig komma hem igen).

Saker som skadar mig

Jag känner mig själv ganska bra. Jag vet vid det här laget åtminstone hyfsat väl vad jag bör göra när livet är besvärligt. Och framför allt vet jag ganska väl hur jag inte bör göra. Tyvärr delvis för att jag lärt mig den hårda vägen. Jag vet att vissa saker skadar mig. Rejält.

Jag ska absolut inte intala mig att allt är bra. Tvärtom måste jag komma ihåg att tillåta mig att känna att saker är jobbiga när det är det jag tycker och känner.

Det kan låta självklart. Men jag kan vara jäkligt bra på att bita ihop när jag har bestämt mig. Långt mycket längre än vad som är bra. Jag rationaliserar, tycker inte jag har tid att tycka saker är jobbiga, intalar mig att det inte är så farligt som det känns. Tvingar mig att kämpa lite till och lite till.

Det är INTE bra.

Känslorna måste ut. Jag måste tillåta mig att känna det jag känner. Och om konsekvensen är att jag till exempel måste sluta, hoppa av något, ändra något drastiskt, ja då måste jag våga ta det beslutet. Även om det inte passar in i min plan.

Stänger jag inne och låtsas som inget, då bryter jag ner mig själv, steg för steg, bit för bit. Betraktar mig själv som en maskin, kräver att jag ska fungera så. Jag tar slut på, kväver, förstör allt som varit inspiration, vilja, glädje, allt som varit JAG. Kvar blir bara ett stort TRASIGT.

Och samtidigt byggs trycket upp av innestängda känslor, innestängd jobbighet, innestängda inte omhändertagna problem. Tills bomben slutligen sprängs. Den kan sprängas på många olika sätt, men sprängs gör den, och frågan är liksom mest hur illa det blir och hur lång tid det tar att reparera skadan.

Detta vet jag. Nu.

En effektiv väg att trots allt knuffa mig längre och längre mot stupet är att hävda att jag inte försökt tillräckligt. Att jag inte är tillräckligt hängiven. Inte ansträngt mig tillräckligt. Eller helt enkelt inte förstått helt och hållet.

Det gräver i mig. Eller, får mig att gräva i mig, vända ut och in på huvudet tills jag slår knut på mina tankar.

Det går jag riktigt sönder av. Det är riktigt farlig mark.

Jag vet att jag ska inte gå dit. Jag kan liksom känna på lukten eller smaken när jag är på väg ditåt, och vet att jag ska låta bli, bryta, göra något annat – men i alla fall släppa tanken. Jag vet för det mesta ganska väl numera, även om det fortfarande händer att jag åker dit.

Jag vet. Jag har erfarenhet. Jag känner mig själv.

Därför gör det mig så ont att det finns människor i min omgivning som envisas med att vilja driva mig i just den riktningen, fast jag ber att få slippa. Människor som jag just på grund av närheten förväntas stå ut med oavsett vad de säger.

Säg inte till mig att jag ska tänka positivt när saker verkligen är jobbiga. Det är inte konstruktivt – inte i verkligt jobbiga situationer. I alla fall inte för mig. Jag VET vad det gör med mig. Jag måste utgå från mig och mina erfarenheter.

Sluta tjata. Tryck inte upp det i ansiktet på mig igen och igen. Jag vill inte höra att det är för att jag inte fattat vad du menar. Din metod funkar inte för mig. Det enda du åstadkommer är att riva upp gamla sår, som jag kämpat med att läka – och som du ens vägrar se att de finns.

Jag har inte bett om dina råd. Låt mig då slippa. Sluta pracka på mig din lösning – sluta anta att det du upplever som frälsningen ska passa för alla.

Jag har inte bett om din åsikt. Och jag aktar mig mycket noga för att tala om för dig hur du ska göra.

Svartvita världen: lika för alla och inga nyanser

Allt ska vara så förenklat nuförtiden(?).

Kvällstidningarna slänger ut sina webbfrågor: Si eller så? Ja eller nej?

Inga mellanting. Inga nyanser. Antingen – eller.

Häromdagen handlade frågan om vem som ska ha ansvaret för att skolelever gör sina läxor. Det fanns tre svarsalternativ: Eleven, Föräldrarna eller Skolan.

För det första så har olika personer ansvar för olika delar av ”läxgörandet”. Det behöver alltså inte nödvändigtvis vara bara en av ovanstående som har ansvar.

För det andra så tycker i alla fall jag att svaret är ganska olika beroende på om det gäller mitt barn som går i förskoleklass (men har läxor ihop med ettorna) eller om det gäller en niondeklassare. Jag som förälder har förstås ett stort ansvar när mitt barn är litet, men ju äldre barnet blir desto mer är det barnets ansvar – en niondeklassare kan ta det ansvaret själv. Och i nuläget, med det lilla barnet, har dessutom skolan ett mycket större ansvar att informera mig som förälder om att det finns en läxa som ska göras, och hur den ska göras – jag kan inte kräva att min 7-åring ska komma ihåg det på samma sätt som jag kan kräva det av en 15-åring. Som förälder har jag dessutom bättre möjligheter att rent praktiskt hjälpa till med läxor nu i början, när mitt försprång är stort, än när läxorna börjar bli mer avancerade.

Ett annat svartvitt område är salt.

Salt?

Ja. Salt är något vi alla ska dra ner på. Salt är faaaarligt, och alla bör äta så lite som möjligt.

Eller? Varför ska vi det?

Salt, eller ”koksalt”/”natriumklorid”, som det handlar om mer precis, är livsnödvändigt för kroppen. Utan salt fungerar vi inte.

För mycket salt kan dock vara farligt. (Allt kan vara farligt i för stor mängd.) Om man har problem med högt blodtryck bör man se upp med saltet, eftersom salt kan höja blodtrycket.

Men inte alla människor har problem med högt blodtryck! Det finns faktiskt människor som har problem med för lågt blodtryck. (Det bryr sig dock inte sjukvården särskilt mycket om. Lågt blodtryck är inte farligt, bara otrevligt.) De som har lågt blodtryck har väl ingen anledning att dra ner på saltet? Men trots det finns det folk som försöker utesluta salt så mycket det går, trots att de saknar medicinska skäl – för det finns liksom ingen urskiljning i de rekommendationer som går ut.

Jag tittar nog väldigt lite på TV

I olika sammanhang där folk diskuterar saker – på Facebook, på andra ställen på webben, men också i fikarummet på jobbet – så är TV-program, och reklamen mellan programmen, väldigt ofta på tapeten.

Jag har ofta inte en susning om vad folk pratar om.

TV-programmen har jag på sin (min?) höjd läst om i tidningen och vet att de finns, men jag har sällan sett dem.

Reklamen har jag nästan aldrig sett.

Det är inte det att jag aldrig tittar på TV. Men det är inte mycket. Och det jag ser är väl antagligen inte så hippt. Det är ”Så ska det låta” eller ”Doobidoo” eller ”På spåret”. Melodifestivalen. Lite Barnkanalen. Och så diverse dokumentärer – oftast om djur och natur klockan åtta på kvällen; program som hela familjen uppskattar och kan se tillsammans.

Ytterst få program på reklam-TV. (Vi har för övrigt bara ”de markbundna kanalerna” – SVT-kanalerna, TV4 och så några till. Och så får vi in några tyska kanaler ibland.)

Visst skulle jag ibland vilja se något mer program. Men det faller oftast på att det är saker som inte är lämpliga för barn – eller så kan jag inte se för att jag ska natta barn.

Men de program jag då skulle välja att se är nog knappast de alla andra verkar titta på.

Hänsyn, värde och belöning

Du har också träffat på dem, va? De där personerna som inte kan hålla tiden på sin mötespunkt, presentation eller föreläsning.

Alldeles för många slides. Pratar alldeles för länge om var och en av dem. Hamnar in på långa sidospår. Verkar inte själv anstränga sig att komma tillbaka till ämnet, ens när moderator eller mötesordförande eller andra försöker hjälpa dem på traven. Verkar ibland inte ens bry sig om att de går utanför både tid och ämne.

Trots att alla andra i lokalen anstränger sig att korta ner passet, genom att inte ställa följdfrågor och liknande (och dessutom sitter som på nålar), så drar de över sin avsatta tid massor, och efter dem ligger man alltså kraftigt efter tidsschemat.

Sedan får alla andra, resten av mötet eller dagen, korta ner sina anföranden maximalt för att tiden ska gå ihop. En massa viktiga punkter får hoppas över, skjutas upp till ett annat tillfälle eller helt enkelt struntas i.

(Jag vill poängtera att jag inte alls syftar på de tillfällen när en konstruktiv diskussion drar över tiden. Jag pratar om människor som bara mal och mal.)

Är dessa människor viktigare än vi andra?

Tja, i praktiken blir de ju det. De får mer tid. De kan bre ut sig och ta den plats de vill (oavsett om det är med vilje eller av oförmåga), och ingen stoppar dem. I praktiken bestämmer de agendan, prioriterar ner andra ämnen, stoppar upp andra processer.

Är dessa människor därmed mer värda än vi andra?

____________________

När det ska löneförhandlas kan ibland vissa grupper prioriteras.

Vad är det då som ska prioriteras? Ja, man kan ju tycka att det borde vara kopplat till vad man vill gynna och därmed uppnå.

Hos oss prioriterar man avdelningar som har hög personalomsättning.Varför? Jo, en hög personalomsättning antas bero på att det finns en stor efterfrågan på dessa personer på ”marknaden”. För att kunna behålla dessa personer i högre utsträckning vill man gynna dessa grupper genom (någon promille) högre lön.

Att prioritera upp någon innebär att man prioriterar ner någon annan. Avdelningar med låg personalomsättning behöver man ju inte gynna – de stannar ju kvar ändå.

Vore det inte rimligare att vända på det? Avdelningar med en låg personalomsättning har förmodligen låg personalomsättning för att personalen trivs. Alltså gör man något rätt och bra på dessa avdelningar. Det ska väl gynnas? Låg personalomsättning innebär i praktiken arbetsro och kontinuitet, vilket gynnar arbetet och det som ska utföras. Det ska väl gynnas?

Men nej. Jag vet att det inte funkar så.

Den som inte kan hålla sig till tiden får mer tid.

Den som inte kan sköta sig får extra stöd.

Den som mobbar och är elak mot andra får både extra utrymme och uppmärksamhet, och dessutom hjälp att försöka bryta mönster.

Den som stökar och stör får lugna personer placerade bredvid sig, för att lugna ner situationen och minska skadan.

Den som är snäll och ordentlig och sköter sig och gör det man ska får ingenting – inte ens sin beskärda del. Den som är ordentlig och gör rätt är den som får betala, genom att prioriteras ner eller ta smällar.

Så var det i skolan, och så är det fortfarande i vuxenvärlden.

I alla möjliga sammanhang får man ipräntat sig att alla människor är lika mycket värda. I princip kan man hitta på vad ondskefull skit som helst, man har fortfarande lika stort värde som alla andra människor. Det är närapå tabu att antyda att till exempel Hitler skulle ha mindre värde än andra människor.

Ibland kan man ju nästan undra om de som gör rätt är de som är minst värda.

Matsvinnet (- stoppa det, stoppa det!), flaskvatten och äppelpinnar

Det pratas matsvinn på nyheterna. Igen. Matsvinnet är ofta på tapeten, som ett miljö- och resursproblem. Helt säkert med all rätt.

Men jag blir lika konfunderad varje gång över hur man har räknat. Si och så många kilo, si och så stor andel av den producerade maten.

Hur får man fram dessa uppgifter? Och framför allt, hur bedömer man vad som är normalt svinn (som inte ska räknas som svinn) för varje enskild produkt?

Väger man? Eller låter man folk bedöma själva?

Beroende på vem som gör bedömningen av vad som är svinn, vad är skräp/oätligt och vad som faktiskt ätits så blir ju resultatet väldigt olika.

Ta en purjo. För mig är det självklart att använda hela purjon, utom möjligen delar som är torra och fula; jag skär oftast bort typ yttersta centimetern i toppen och rothåren nertill. Men det finns ju personer som tar det för fullkomligt självklart att inte använda något av den mörkgröna delen.

Eller blomkål. Där försöker jag använda så mycket som möjligt av bladen också (beroende på vad jag lagar, förstås). Men jag tror att de flesta tar bort ”det gröna”. Räknas bladen som svinn eller tas det bort från beräkningarna? Broccoli har jag dock väldigt svårt att begripa när man inte använder stjälken utan bara ”buketterna”. Vilket slöseri! – Men om man köper fryst broccoli, så kan man ju inte välja annat. Räknas det då som svinn från produktionen?

Eller ett äpple. Räknas det som matsvinn när folk lämnar en äppelskrutt? Jag äter periodvis allt utom pinnen.

Hur är det med potatisskal? Morotsskal? Apelsinsskal?

___________________________

En annan aspekt av matsvinnet är det här med att inte slänga matrester. Grejen är ju att det ofta är en så liten liten rest att det liksom inte är lönt att stoppa in den i kylskåpet, för att den aldrig kommer att räcka någon vart utan bara kommer att bli stående tills den måste slängas och burken måste diskas.

Därför känns det smidigare att inte stoppa den i kylen. Men slänga ska man ju inte göra, då ökar svinnet. Alltså måste man ju ta upp resten.

I längden torde det innebära att man blir tjock.

_____________________

Ett relaterat spår är det här med flaskvatten. Flaskvatten ska man inte köpa, det är dåligt för miljön, för att man transportera vatten långt, helt i onödan.

Jovisst. Men transporterna är väl ungefär lika långa om det är läsk i flaskan?

För alltså, ärligt talat, valet står ju inte mellan flaskvatten och kranvatten. Det står mellan flaskvatten och annan dryck i flaska. Flaskvatten köper man när man befinner sig någonstans där man inte kan få fatt i kranvatten men måste ha något att dricka – när man är på resande fot och inte har något med sig. Vatten (i flaska på grund av omständigheterna) är det hälsosamma alternativet, till skillnad från läsk.

Jag tror inte miljön mår våldsamt mycket sämre av att jag i det läget väljer en flaska med vatten än en flaska med läsk. Men jag mår bättre av vattnet.

Hur man än vänder sig har man rumpan bak och näsan åt undergången

Man ska dra ner på köttkonsumtionen och äta mer vegetariskt, för miljöns skull.

Lagar jag vegetarisk mat, med linser och bönor, blir det i större utsträckning mat inspirerad av andra länders matkultur. Och då blir det ofta mat som passar bättre med ris. Ris ska man undvika, för risodling är dåligt för klimatet (spyr ut metan?).

Vegetariska grytor blir annars också gärna med tomater. Tomater är ofta odlade i uppvärmda växthus (klimatdåligt). Burktomater transporteras långt och burkarna läcker bisfenol.

Kokosmjölken, som är ett annat alternativ för att få roliga veggogrytor, kommer säkert från palmplantager. Och kommer också i burk (bisfenol).

Vanliga mejeriprodukter är ju självklart inte heller klimatbra – de kommer ju från ”samma” djur som köttet och innebär förstås en ansenlig klimatpåverkan.

Blir det egentligen bättre om jag lagar en linsgryta (importerade linser, förstås) med kokosmjölk och ris än om jag äter lokalodlad potatis med lokalodlade kokta morötter och en liten bit lokalt naturbeteskött stekt i lokalproducerad rapsolja?

Jag önskar att jag kunde få formler för att faktiskt räkna ut, på riktigt, istället för att få en massa antaganden och förenklingar och stora svepande råd om att vegetariskt i allmänhet är bättre. Ja, jag vet att det är så i allmänhet och generellt, men världen är ju inte så enkel. Hur är det, på riktigt?

Jag vet att det är bättre att försöka, även om det inte blir perfekt, än att skita i det helt. Men det är frustrerande. Jag vill vidare till nästa nivå. Och jag förstår att många till slut ger upp. Jag tror fler skulle fortsätta om de kunde få riktiga svar.

Fickor, väskor och ansvar

Jag är ingen handväskmänniska. Det är extremt sällsynt att jag använder handväska – det är bara om det verkligen inte finns någon annan lösning, och jag känner mig aldrig bekväm med handväska.

Jag är en fickmänniska. Jag vill ha saker i fickorna. I fickorna stoppar jag nödvändiga saker: nycklar, plånbok, näsdukar, bindor, halstabletter. Eller annat som är nödvändigt beroende på situation.

Visst finns det situationer då jag klarar mig utan fickor, men de är få. Inga fickor=inget ansvar. Ofantligt skönt de gånger det verkligen är så, väldigt besvärande de gånger jag trots allt måste eller vill ta ansvar.

Många gånger är jag dessutom en ryggsäcksmännniska. I ryggsäcken finns större saker jag behöver på jobbet, på träning eller när jag ska resa bort. Ryggsäcken behövs när fickorna inte räcker för alla behoven.

Men…

Jag är kvinna.

Som kvinna antas jag vilja ha handväska.

Alltså behöver jag inga fickor.

Kläder för kvinnor har inte fickor. Eller jo, vardagskläder som jeans och rejäla jackor och sånt har fickor. Men inte finkläder. Inte klänningar. Inte somriga lättsamma kläder. Då förväntas man gå omkring med en liten fånig handväska. Eller helt enkelt vara ett våp och inte ha något ansvar utan klara sig på andra människors (mäns) plånböcker och nycklar.

Det stör mig. Jag kan och vill ta ansvar för mig själv. Och jag vill kunna ta på mig en härlig sommarklänning och gå till jobbet. Utan att för den skull dra på mig en jacka eller en ryggsäck för att ha någonstans att stoppa nycklarna. Eller gå med nycklarna i handen hela dagen.

Och visst är det kul att sy kläder, ibland, men jag tycker det är fånigt att jag ska behöva sy själv bara för att få fickor i kläderna.

Hur är det, män, har era finkläder och sommarkläder fickor?

För övrigt så är min man mer handväskmänniska än jag. Han är både fick-, ryggsäcks- och handväskmänniska.

”Lyckopiller”

Jaha, då är det dags igen. Den här gången är det Alexandra Pascalidou som skriver att ”… lyckopiller skrivs ut med lätt hand” i sin kolumn i Metro. Kort sammanfattat menar Alexandra att människor är för fokuserade på att jaga lyckan, men att man inte når lyckan om man inte får kämpa lite och ha lite motgångar. Utskrivandet av lyckopillren är en del i hennes uppradning av exempel på vad folk gör i jakten på lyckan.

Återigen används alltså det nedsättande och felaktiga begreppet ”lyckopiller”. Jag hoppades att folk – eller i alla fall seriöst, hyfsat allmänbildat folk – vid det här laget skulle ha koll på att ”lyckopiller” inte har något med lycka att göra.

Det som kallas ”lyckopiller” är SSRI, eller selektiva serotoninåterupptagshämmare.

Serotonin är en signalsubstans som behövs för kommunikationen i nervsystemet (alltså bland annat hjärnan). Brist på serotonin kan ge depression, ångest och liknande problem. SSRI gör att receptorer i nervcellernas yta inte håller fast serotoninet, och då finns det mer serotonin fritt att tillgå – det vill säga bristen motverkas.

”Lyckopiller” är alltså inte något man tar för att bli lycklig – det är ingen billig enkel genväg i jakten på lycka. Det är en medicin för människor som av någon anledning – medicinsk eller orsakad av omständigheter i personens liv – lider av en brist. Det är därför i praktiken ett redskap, ett verktyg, för att kunna leva ett normalt liv, istället för ett liv med handikapp.

Ångest och depression är inget man kastar av sig med en klackspark.

Människor som lever med ångest eller depression är inte alls de människor som söker den enkla vägen till lyckan. Ångest kan vara kopplad till ett överdrivet stort ansvarskännande, skuld och dåligt samvete. Den deprimerade har svårt att se glädjen i livet, för att allt jobbigt överskuggar så totalt. Detta är inte människor som blundar för de problem och svårigheter som finns i världen eller i deras närmsta omgivning, utan människor som i alldeles för liten utsträckning klarar av att blunda för problemen.

SSRI är ingen väg till lyckan. Det är en väg upp till ett normalläge, eller ett läge något närmre det som är normalt. Det ger en möjlighet att uppleva tillvaron på ett sätt som andra människor gör. En möjlighet att leva istället för att bara överleva. Eller, för en del, en möjlighet just bara att överleva.

Och det är inget som skrivs ut med lätt hand. Eller, möjligen skrivs det ut lätt, men oftast har man snarast väntat längre än man borde innan man faktiskt går till doktorn och pratar om problemen. För det finns så många fördomar. Och det är så diffusa symptom. Så man går inte till doktorn förrän det är riktigt illa.

I alla fall inte om man inte varit nere och vänt i mörkret innan. Efter ett par-tre vändor lär man sig att känna igen när det är på gång, och kan agera i tid.

Tro mig, Alexandra, jag har kämpat hårt. Jag har haft motgångar. Och det är inte så att allt som inte dödar stärker en. Om det inte vore för ”lyckopiller” så skulle jag kanske inte haft kraft att resa mig igen – eller så skulle det ha tagit ofantligt mycket längre tid, och tagit mycket mer av kraften från min omgivning – som kanske inte skulle orkat.

Tack vare dessa ”lyckopiller” har mina barn en mamma som kan finnas och orka vara en individ med egen kraft och egna intressen att stå upp för (vilket väl är en grundförutsättning för att inte curla).

Tack vare dessa ”lyckopiller” hade jag faktiskt kraft att skaffa ett andra barn och kraft att komma tillbaka till livet och vidare i livet.

Lyckan i sig skapas på helt andra sätt. Och jag vet inte ens om jag strävar efter lycka. Lycka är något som infinner sig ibland, i magiska ögonblick. Inget att bygga livet utifrån.

För den som vill allmänbilda sig mer inom området rekommenderar jag FASS.