Category Archives: Reflektioner och tankar

Apropå tid

Bloggandet är en lyx. Det är något jag gör fastän det tar tid. Något alldeles onödigt. Jag gör det bara för att jag vill, för att jag mår bra av det.

Men det fyller en funktion. Jag har ett grundläggande behov av att uttrycka mig. Dels av att formulera mig i ord – skriva texter, texter som jag själv bestämmer över, både vad gäller form och innehåll. Dels av att uttrycka MIG – min åsikt, min ståndpunkt, mina känslor, mina resonemang.

Jag mår bra av att skriva. Trots att det innebär att jag prioriterar bort saker som, rationellt sett, borde vara viktigare. Som att träna lite när barnen somnat. Eller disk, tvätt och sånt. Och sömn. Och att umgås med min man. Ja, herregud, ibland sitter jag till och med och skriver istället för att leka med mina barn, gud förbjude. (Fast ganska ofta skriver jag när barnen vill att jag ska sitta hos dem när de somnar – jag har datorn med mig och sitter i sängen hos den lille eller sitter på golvet bredvid den stores säng.)

Hemska mamma, att prioritera att göra något nästan helt meningslöst bara för sig själv!!

Jag borde nog öva på att göra onödiga saker?

Handla dyrt eller resa till Thailand?

Ibland undrar jag hur folk har råd. Många människor åker på semester kors och tvärs i världen. Det är ett par veckor i Thailand här, en skidresa till Alperna där. Och så en weekend i London, och kanske en restresa till Kanarieöarna framåt hösten. Samma år.

Nu snackar vi inte rika människor, utan folk jag har skäl att tro har ganska normala inkomster.

Det är inte frågan om att jag är avundsjuk. Jag har ingen direkt längtan att ut och resa jämt och ständigt. Och jag vill inte göra det av miljöskäl heller. Jag har inte flugit sedan år 2000.

Sedan inser jag att det kanske är det som är avgörande. Alla de där valen jag gör i vardagen, allt det där som är självklart för mig. Ekologisk mat. Ekologiska kläder. Biogasbil. Bra miljöval-el. Kvalitetsmat framför billigt. Handla nära istället för att storhandla billigt. Linoljefärg och tidsanpassade fönster. Och så vidare. Alla de där principerna kostar ju pengar. Det vet jag :-)

Alla de där principerna kostar pengar. Och folk säger att det är för dyrt, att de inte har råd.

Men de har råd att åka till Thailand.

Tacka nej

För övrigt tackar jag nog nej till det mesta. After work med jobbarkompisar, glöggkväll med kompisar, träningspass efter arbetstid. Även saker där de andra bara är tjejer, det vill säga där tjejer också tackar ja.

Inte för att jag inte vill. Men det är en fråga om prioriteringar.

___________________

Förra inlägget

Tacka ja!?

Rättviseförmedlingen kör nu en kampanj kallad tackaja.se

Min första reaktion är att vi kvinnor kanske i större utsträckning tackar nej för att vi inte anser att vi hinner. Det är svårt nog ändå att hinna med. Det är jobb, och restid, och hämtning och lämning av barn, och handla mat och diska och städa. Saker som behöver lagas (som bilar och kläder). Deklarationer som ska göras, räkningar som ska betalas. Träna ska man helst hinna också. (Vad gäller jobb och stress får man för övrigt ofta höra hur viktigt det är att lära sig säga nej till nya uppgifter som dyker upp utöver det planerade. Vilket man ju tillämpar även utanför arbetslivet.)

Allra helst vill man hinna med lite annat också. I vårt fall handlar det om husrenovering och trädgård. Och så vill man ju ha lite tid att göra något bara för sig själv också. Ganska många av de saker man dessutom skulle vilja göra har man redan valt bort. En ganska stor del av del av känslan av stress handlar om kravet på att välja bort en del av det man verkligen skulle vilja göra.

Om man tackar ja till något utöver ”det vanliga”, så innebär det ju per automatik att man tackar nej till något annat. Ganska många av sakerna i livet är ”icke valbara”, alltså saker som måste göras. Det man kan välja bort handlar i huvudsak om saker som man gör för sin egen skull, eller sömnen. Eller roliga tillkommande förfrågningar som skulle kunna vara roliga, eller bra för stoltheten och självkänslan, men som kan betraktas som ”onödiga”.

Skulle jag tacka ja om någon bad mig ställa upp, på en intervju eller som föreläsare, eller vad det nu kan vara? Förmodligen inte. När jag blivit tillfrågad från politiken om att stå med på valsedel eller sitta med i en nämnd så har jag svarat nej. Med tilläget ”möjligen när barnen blir större”.

Det handlar inte om att jag inte vill. Men jag hinner inte. Och jag orkar inte lägga det engagemanget. I alla fall inte nu.

Situationen är ju förstås, teoretiskt sett, densamma för män. Men jag tror att kvinnor i större utsträckning känner ett ansvar för att hinna med alla ”måsten”, inte minst vad gäller hem och barn. Som mamma utsätts man dessutom för ett mer eller mindre uttalat krav på att leva upp till rollen som bra mamma – vilket bland annat handlar om att prioritera att vara med sina barn så mycket som möjligt. Det är frågan om ett socialt tryck, som begränsar ens frihet som kvinna. Pappor har, av någon obegriplig anledning, inte alls samma krav från omgivningen. För dem är det därför (tror jag) generellt sett lättare att tacka ja till något roligt, utöver ”schemat”, som de vill engagera sig i, och har lättare att prioritera bort måstena.

Även på andra sätt utsätts kvinnor för ett större – eller bara annorlunda? – socialt tryck. Under högstadiet märkte jag det främst från klasskamrater och andra elever, men både tidigare i skolan och senare under annan utbildning har trycket kommit från lärare. Med ungefärlig sammanfattning: ”Du är tjej. Du ska inte prata för mycket, fråga för mycket, synas för mycket, höras för mycket. Du ska inte ta för mycket plats.” Och ja, det sätter spår. Istället för att spontant säga, tycka, fråga så lärde jag mig med tiden att jag måste tänka igenom mycket nog vad jag skulle säga, och varför, och bestämma mig för om det var värt det, och om det funkade i sammanhanget, innan jag öppnade käften. Med tiden blir man tystare.

Men fortfarande känner jag ändå ibland att jag är den där besvärliga typen som inte kan hålla käft – att det är jag som inte kan låta bli att ställa en massa frågor till föreläsare eller i andra sammanhang. Att jag tar upp mer plats än ”min beskärda del”, och att det inte alltid ses med blida ögon. Att märkas är något dåligt.

Jag tror att vi kvinnor generellt känner större krav på oss att vara oerhört genomtänkta om vi ställer upp och uttalar oss – vilket säkert hänger ihop med ovanstående – och därför hellre avstår än att göra bort oss. Kanske till skillnad från män? För jag tror att män (som pojkar) ofta mötts av en större acceptans när det gäller att bara prata på utan att alls ha något att säga. Eller är det bara jag som haft manliga klasskompisar som satt i system att räcka upp handen och svara utan att egentligen ha en aning om svaret, för att de vet att det blotta faktum att de pratar en massa är fördelaktigt för deras betyg?

___________________________

Jag vill, innan jag avslutar, förtydliga två saker:

  1. Jag och min man delar ansvaret hemma. Både vad gäller barn, allmänna husgöromål, renovering och trädgård. Vi jobbar båda deltid, och vi har båda ungefär lika lite tid att ”roa” oss. – Ändå tror jag att det finns en tydlig skillnad i hur vi reagerar på en fråga, en möjlighet att tacka ja. Ingen större praktiskt skillnad i möjligheten att faktiskt tacka ja, men en mental skillnad i reaktion.
  2. Detta inlägg är fullproppat med förenklingar och generaliseringar, av ett slag jag egentligen avskyr. Vadå ”vi kvinnor”?! Män är inte si och kvinnor så. Självklart finns det en hel massa kvinnor som inte utsatts för till exempel det här sociala trycket, eller som inte påverkats så mycket av det. Inlägget är bara menat att ge mina tankar med anledning av Rättviseförmedlingens kampanj.

Myndigheter, tillit och rekommendationer

”Litar du på myndigheter?”

Ovanstående är en vanlig webbfråga på aftonbladet och liknande ställen. Eller någon variant: ”Har du förtroende för myndigheter?” eller ”Litar du på myndigheternas rekommendationer?”

Orsaken är oftast någon artikel som ifrågasätter något en myndighet har gjort. Ibland handlar det om att någon på en myndighet – chef, eller tjänsteman, eller någon annan – gjort bort sig. Men lika ofta handlar det bara om att tidningen, eller någon som tidningen skriver om, inte håller med myndigheten. Eller att myndigheten gjort en annan bedömning, kanske beroende på tillgång till andra kunskapsunderlag eller andra värderingar. Eller att myndigheten helt enkelt bara gör sitt jobb, det vill säga genomför det som riksdagen beslutat om. (Eller kommun- eller landstingspolitiker i tillämpbara fall.)

Ser man till svaren på webbfrågorna så är det skrämmande få som litar på myndigheter. (Nej, jag vet att det inte är ett representativt utsnitt av befolkningen som röstar.) Läser man kommentarer till artiklar eller följer diskussioner på en del webbforum eller på insändarsidorna i dagstidningar så är tilliten ännu sämre.

Läser man vidare så inser man att många av dessa människor har en märklig uppfattning om vad som ska betraktas som myndigheter. De inkluderar banker, försäkringsbolag, idrottsföreningar – kort sagt alla sorters organiserade sammanslutningar av människor (utom de som de själva är med i). Alla som inte håller med dem är onda myndigheter som är emot dem och vill dem illa.

Om vi nu trots allt håller oss till riktiga myndigheter, så är det ju i många fall så att de inte själva har någon möjlighet att påverka hur besluten ska tas. De har att hålla sig till de lagar och andra beslut som riksdagen tagit – myndigheten är bara genomförare. Det är inte försäkringskassans fel att riksdagen fattat beslut om idiotiska regler för sjukförsäkringen. Och riksdagen i sin tur är vald av svenska folket. Det är svenska folket som är orsak till sjukförsäkringens utformning. (Men det är sant, de flesta av de här myndighetstvivlarna är väl förmodligen även politikerföraktare.)

I de fall det är myndigheter som beslutar om förutsättningar, eller gör rekommendationer, så gör de det baserat på tillgänglig kunskap och utifrån erfarenhet. Jag utgår från att de allra flesta som jobbar på myndigheter är gott och väl kompetenta att göra sitt jobb. De som har tjänster som kräver kunskap har oftast gedigen utbildning. I de flesta fall är de dessutom eldsjälar och brinner för de frågor de jobbar med. (Nej, man jobbar inte på myndigheter för att det är ekonomiskt lukrativt.) Visst finns det rötägg, men knappast fler än inom det privata. Och generellt sett bör den som jobbar med frågorna ha bättre kunskap i ämnet än jag som lekman.

Litar jag då alltid blint på alla uttalanden, beslut och rekommendationer från en myndighet?

Självklart inte. Man måste alltid väga det mot sin egen kunskap, sina egna principer och sin egen moral. En rekommendation från en myndighet tar inte nödvändigtvis samma hänsyn som jag önskar, och då får jag prioritera annorlunda. Ett myndighetsbeslut kan vara felaktigt fattat, utifrån lagar och andra regler, och då bör man förstås överklaga. Eller så kan man tycka att lagen i sig är felaktig, och då får man jobba för att ändra reglerna, d.v.s. driva frågan politiskt, oavsett om man gör det genom partipolitik eller genom andra metoder som insändare, namninsamlingar eller demonstrationer. Och ja, självklart har myndigheter gjort, och gör, många felaktigheter. De som jobbar på myndigheter är också människor.

Jag menar alltså inte på något vis att allt som myndigheter gör är bra. Det jag vänder mig mot är det slentrianmässiga att betrakta allt som kommer från myndigheter, allt myndigheter gör, som ont och dåligt.

Å andra sidan så tycker jag inte heller man blåögt ska lita rakt upp och ner på allt bara för att det kommer från en myndighet.

Ska jag, som privatperson, ta ett viktigt beslut gällande mitt liv – det kan handla om utbildning eller vaccin eller nåt helt annat – så har jag själv ett ansvar att ta reda på fakta. Myndigheterna kan hjälpa mig, bistå med fakta och underlag och rekommendationer. Men precis som i alla andra viktiga sammanhang så bör jag undersöka flera olika kunskapskällor, och sedan ta ett välavvägt beslut. Om jag sedan inte är nöjd med det beslut jag tog, kan jag inte heller skylla på myndigheterna. Rekommendationer är just rekommendationer. Och myndigheter kan inte heller med exakthet förutspå framtiden – lika lite som någon annan. Att en myndighet inte lyckades förutspå allt är inget skäl att inte lita på myndigheter. (Vad gäller svininfluensavaccineringen så tror jag att de allra flesta, liksom jag, läste en massa, resonerade och vände och vred, innan man slutligen bestämde sig för det ena eller andra. Det var inte några hastiga ogenomtänkta beslut där man blåögt svalde allt. Och man var medveten om att det trots allt fanns risker – men att det var en avvägning av vilka risker som var störst.)

Alltså, sammanfattningsvis: Jag anser att man ska utgå från att myndigheter är kompetenta och gör huvudsakligen goda bedömningar och tar korrekta beslut utifrån givna förutsättningar samt att de vill väl, men man ska alltid (i alla sammanhang) har ett grundläggande kritiskt synsätt och själv väga samman sin kunskap till ett beslut man själv kan ta ansvar för.

En bild säger mer än tusen ord

Men jag är lat, och jag tycker det är så ofantligt mycket klydd med att ta en bild och ladda upp den. Till det kommer alla ställningstaganden om att väla hur bilden ska tas för att få med rätt saker och inte få med fel saker. Mycket enklare att skriva. Så det är i de allra flesta fall mycket mer sannolikt att jag ska skriva tusen ord än att jag ska lägga upp en bild.

Ordbajseri är jag mycket bättre på.

”Vi måste börja med baaarnen!”

Jag börjar komma upp i den åldern nu när folk runtom börjar bry sig för mycket om sig själva, bli egoistiska. När människor jag aldrig hade trott det om visar sig strunta i miljö, hållbarhet och rättvisa. Förmodligen för att det stör deras egen bekvämlighet.

Fast det skulle de förmodligen aldrig erkänna. Istället börjar de lyssna på suspekta skeptiker – klimatskeptiker och liknande. De säger att de ifrågasätter, och att fler minsann borde göra det. I själv verket hänger de på skeptikermobbens strategi att ifrågasätta små detaljer. Skillnaderna i forskningsrön mellan olika forskare använder de för att ifrågasätta, istället för att se att det faktum att i princip alla forskare kommer till samma slutsatser, med bara nyansskillnader, snarast innebär en stor enighet klimatförändringarnas orsaker och effekter.

(Ja, självklart(?) har jag också blivit bekvämare med åren. Jag har inte ork och glöd eller praktisk möjlighet (med andra sorters ansvar) att stå på barrikaderna som vuxen. Men jag förnekar inte problemen, motarbetar inte – jag bara gör inte tillräckligt.)

Och samtidigt pratas det om hur viktigt det är att lära barn att göra rätt från början. ”Vi måste börja med baaaarnen!”

Ja, barnen är absolut jätteviktiga. Men inte viktigare. Min generation har lärt sig om miljöproblemen i alla fall sedan högstadiet – själviskheten slår uppenbarligen till ändå när man når en viss ålder. De för detta barn som nyss nått vuxen ålder har drillats i miljöproblem och -lösningar sedan dagis. Innebär det att alla miljöproblem är lösta nu när de kommer ut i arbetslivet? Självklart inte. Även dessa barn tappar engagemanget, och glömmer för den delen.

Kanske blir det bättre för varje generation, kanske blir det lite självklarare för varje generation. Men herregud, om vi ska vänta på den generation av uppväxande barn som slutligen fått det tillräckligt mycket med modersmjölken och dagissamlingarna, så kommer det att vara försent, och modersmjölken kommer redan att vara så förgiftad att de dör av den.

Jag menar inte att barnen är oviktiga. Det är absolut jätteviktigt att lära barnen hur det hänger samman och hur man gör rätt etc. Men vi måste vända oss till vuxna också. Vi måste se till att inte tappa dem som blir vuxna till bekvämlighet och förnekelse. Vi måste vinna dem och behålla dem – igen och igen och igen.

Hur fan gör vi det?

Ibland borde man kanske gå och lägga sig när man är trött

Det är liksom så invant det där: att inte gå och lägga sig fast man är trött.

För om man gick och la sig bara för att man är trött på kvällen, så skulle man ju aldrig hinna allt som måste göras – tvätt, disk, städning, och en massa annat.

Och man skulle inte hinna med att göra något för sin egen skull eller på egen hand. Allt det där får (normalt sett) vänta tills barnen somnat, det är först då det är okej att vara självisk. Och därför måste man ”gå omlott” ett par timmar på kvällen: när barnen somnat vill man vara vaken ett tag till bara för sin egen skull. Fast man är så trött att man kunde somnat samtidigt. Och därför är man trött när barnen vaknar på morgonen och tycker det är dags att gå upp.

(Barn har mer sömnbehov? Ha! Bullshit! I alla fall inte om man räknar in mitt uppdämda.)

Men ändå. Gå och lägga sig när man är trött. Vilken tanke!

Förhistorisk tekniktid

Det fanns en gång i tiden något som hette skrivmaskin. En sådan hade vi hemma. På den skrev jag pjäer och böcker.

Till skrivmaskiner hade man skrivmaskinspapper. Tunt och fint.

Mitt fina, dyrbara, lyxiga, väl bevarade skrivmaskinspapper plockade jag fram idag. Det är tunnare och genomskinligare än skrivarpapper, och funkar därför utmärkt som mönsterpapper till små mönster.

Det är för övrigt första gången på jag vet inte hur många år som jag faktiskt använder ett färdigt symönster – inte bara improviserar och mäter och tar på ett ungefär eller bara trådrakt eller så, utan faktiskt ritar avett befintligt mönster. Undras hur det ska gå…

Köra för fort

Jag håller oftast hastighetsbegränsningarna när jag kör bil.

Det gör mig till en konstig, präktig typ. Så GÖR man ju inte.

Jag känner mig som en bromskloss. Andra bilister ligger i häcken på mig och pressar. Kör om mig så fort chansen ges. Gärna på dumdristiga och demonstrativa sätt.

Speciellt gillar de att köra om just när jag passerar sjuttiskylten på väg ut från ett femtiområde – just när jag håller på och accelererar – och när de kör om FÅR jag ju inte accelerera. För det är ju så fruktansvärt irriterande att jag håller hastighetsbegränsningarna när det är femtio, så de bara måste ta sig om så fort möjlighet ges, innan de blir tvungna att ligga bakom en sån där bromskloss ute på sjuttivägen OCKSÅ.

Och om jag nu håller hastigheten, så måste jag ju vara fullkomligt inkapabel som förare också, det säger ju sig självt.

Visst, jag inser att det ofta går bra att köra i högre hastighet än den angivna, att det för det allra mesta är mer eller mindre riskfritt. De flesta gångerna går det bra.

Men det finns folk med bättre kompetens än jag inom området, folk som har det som yrke att bedöma lämplig maxhastighet för vägar, folk som helt enkelt vet mer än jag – och mer än de flesta bilister. Experter. Kunnigt folk på myndigheter. Det enda rimliga är att anta att de kan göra en bättre bedömning än jag. Jag väljer att lita på dem. Det måste vara en grundläggande princip i ett samhälle. Och annars kan jag knappast förvänta mig att folk ska lita på mitt omdöme i frågor där jag är experten.

Jag har ändå respekt för att alla inte kommer till samma slutsatser som jag i denna fråga. En del håller sig till hastighetsbegränsningarna, andra inte, och det stör mig inte särskilt mycket om det rör sig om några tiotal km/h över gränsen utanför tätorten (men inom 30-, 40- och 50-område tycker jag man ska hålla hastigheten). Men det obegripliga för mig är att det är JAG som anses göra fel – trots att det är (nästan) alla de andra som bryter mot lagen. (Lagar. Ni vet sådana där saker som riksdagen – framröstad av oss alla tillsammans – beslutat om.)

_______________________

Andra om att köra för fort:

Ljungbergs blogg