Category Archives: Reflektioner och tankar

Abort, eller skillnaden mellan framtida generationer och en bortvald graviditet

(Egentligen är det väl förmodligen en moralfilosof som borde ge sig på att bemöta den här artikeln, men jag kan inte låta bli… Dock finns det många fler trådar av idioti att följa upp i artikeln, men det orkar jag inte idag.)

Artikelförfattarna menar att om man ska ta hänsyn till kommande generationer när det gäller klimatfrågan, så måste man också göra det när det gäller aborter.

Men författarna sätter likhetstecken som inte finns. När man i klimatsammanhang (eller gällande andra miljöproblem) pratar om kommande generationer, barnbarn och så vidare, så är det allmänt menat – det inkluderar alla efter oss kommande människor, men specificerar ingen särskild persons avkomma, ingen speciell individ, inga specifika gener.

Det är stor skillnad mot en abortsituation. En abort gäller en specifik individ och ett specifikt tillfälle (även om det förstås i princip alltid är tillfället och inte individen som väljs bort). En abort är däremot mycket sällan ett generellt ställningstagande om att inga mänskliga individer ska finnas i framtiden.

En abort (eller ett beslut om abort/inte abort) är dessutom oftast ett ställningstagande för framtiden inte bara för den individ som eventuellt väljs bort, utan också de individer som blir kvar och som på olika sätt påverkas av beslutet – föräldrar, syskon, med flera. Beslutet för eller emot är ett beslut taget utifrån vad som blir bäst sammantaget. Visst, för det barn som i slutändan inte föds hade det kanske i de flesta fall varit bättre att få finnas. Men sammanvägt med den negativa påverkan det skulle ha på föräldrarnas psykiska mående, sannolikheten för familjen att hålla ihop, föräldrarnas möjligheter att ägna sig tillräckligt åt övriga barn – kort sagt, hela familjens möjligheter att må bra – kan ändå en abort vara ett bättre val. På kort sikt, men också på längre sikt, alltså även med hänsyn till kommande generationer. En abort kan säkert i en del fall vara en avgörande faktor för att bryta dåliga mönster med stress, psykiska problem orsakade av brist på hänsyn till den egna hälsan, missbruk, m.m. En abort (precis som andra genomtänkta beslut fattade av dem som är insatta i situationen, det vill säga de närmst berörda) kan vara den avgörande faktorn för att inte föra vidare ett negativt ”arv” utan att vända det hela till något positivt.

Nej, jag pratar inte från något ovanifrånbesservisserperspektiv. Jag vet mycket väl att ett barn vid fel tillfälle är något som skulle sätta min tillvaro i gungning och riskera balansen på ett potentiellt mycket dåligt sätt för mig och min familj. Jag vet vilket beslut jag skulle ta, vilket beslut jag skulle måsta ta, och det är inte själviskt och lättvindigt beslut. Det handlar om självinsikt och livserfarenhet. Tack och lov har jag aldrig i praktiken behövt ta ett abortbeslut.

Så nej, det är väldigt sällan svart eller vitt – abortbeslut befinner sig nog för det allra mesta i gråzonen. Därför är det säkert bland de mest genomtänkta beslut som tas, där allt vägts fram och tillbaka oändliga gånger.

För övrigt, sett ur ett ”framtida generationer-perspektiv” är det inte konstigare med en abort än med p-piller, kondom eller att inte ha sex med varenda person av motsatt kön vid varenda möjligt tillfälle. Valet står mellan att antingen producera så mycket avkomma som möjligt (=inte välja) eller att göra aktiva val av när det passar och hur många. Alla de barn som inte blir till är förlorade genkombinationer. Varje mens är en missad chans. – Men så är det väl ytterst få som verkligen vill leva? Inte jag, i alla fall.

Mens

Jag fick min första mens när jag var elva år och knappt fyra veckor. Mamma hade förvarnat mig om vad det var, men jag var väl ändå inte helt förberedd – jag hade ont och var lite smått illamående i typ ett dygn innan första mensen kom. Andra mensen kom redan två och en halv vecka (18 dagar) senare, och jag hade ordentligt ont och kräktes på toaletten hos de vi var på besök hos.

Mens var något påtagligt, som påverkade tillvaron. Med intervaller på oftast 23-26 dagar kom den, och inleddes oftast med ett par dagar med riktigt ont och illamående, för att sedan lugna ner sig resten av mensveckan.

Det föll sig väldigt naturligt att berätta för de andra i skolan när höstterminen började. Jag tror jag berättade för de andra tjejerna på gympan – det var ju ändå så uppenbart när jag skulle duscha. Och jag har alltid berättat för dem jag haft omkring mig. Det har varit självklart för mig att förklara varför jag haft så ont att jag inte kunnat vara med på gympan, eller legat dubbelvikt på stolen på engelskan, eller gått till vilrummet ett par timmar, eller varit tvungen att åka hem utan att jag egentligen varit sjuk. Eller för den delen bara inte varit på humör för att hitta på något eftersom det varit jobbigt nog ändå. Detta helt oavsett könet på dem jag pratat med. Tjejer och killar har förstås haft samma behov av att veta varför. (Och ofta är det lättare med killar, för de har inga förutfattade meningar om hur det känns. En del tjejer tror inte på att man kan ha så ont eller må illa, bara för att de inte själva har det så.)

Med tiden har jag förstått att det inte är så man gör. Att många smusslar med att de har mens. Att det är lite konstigt att berätta det för vem helst som råkar befinna sig i ens närhet de där dagarna. Av någon anledning är det något man inte pratar om. Eller i så fall bara tjejer emellan. (Man berättar inte för kollegorna på mötet att ”idag är jag lite off, för jag har mens”, medan det däremot är helt normalt att säga att man är trött för att barnen är sjuka eller man varit på konsert eller fotboll kvällen innan.)

Jag är dock fortfarande inte helt på det klara med varför. Är mens pinsamt? I princip alla tjejer har mens – vari består pinsamheten? Eller är den någon sorts gruppförstärkande grej, något man vill hålla killarna/de andra utanför? Fast i så fall hade det varit rakare även tjejer emellan. Och som sagt var, på vissa sätt är det enklare och mer okomplicerat att prata mens med killar – åtminstone i vissa fall.

_____________________

Det tog nog minst fem år efter min första mens innan någon tipsade mig om ipren, som sedan var min räddning under många år – en möjlighet att inte vara helt utslagen de där dagarna. Numera, efter två barn, klarar jag mig för det mesta utan värktabletter under mensen.

Äckligt!

Olika människor tycker olika saker är äckliga.

Jag tycker smält ost är äckligt. Och bruna bönor. (Fast det får man inte tycka – man får inte tycka att mat är äcklig. Eller i alla fall inte säga det. Speciellt inte som småbarnsförälder. Barn ska lära sig att inte säga att mat är äcklig. Det är i alla fall den gängse uppfattningen. Men det skiter jag i, mina barn får gärna säga att mat är äcklig om det är vad de tycker.)

Jag tycker också att det äckligt när det inte är spolat på toaletten; när man lyfter på locket på en offentlig toalett eller en på jobbet för att man behöver använda den, och så flyter det omkring en annan människas bajs.

En del människor tycker tydligen att det är äckligt att andra människor har hår. Ja, det beror ju på var det sitter, men uppenbarligen finns det gott om människor som tycker att det är äckligt att kvinnor har hår till exempel på armar och ben och i armhålor. Vilket är väldigt märkligt, för det har ju alla (som hunnit nå någorlunda vuxen ålder), i alla fall innan de gjort en aktiv insats för att ta bort. Håret fyller ju dessutom en funktion, och ärligt talat borde det i praktiken bli äckligare om man tar bort håret.

Men visst, folk får tycka som de vill. Jag får tycka att smält ost är äckligt, andra får tycka att hår på benen är äckligt.

Problemet är bara att de försöker pracka på åsikten på andra och göra en norm av den, istället för att låta var och en ha sin åsikt och göra på sitt vis.

Jag vill inte ha smält ost på min pizza. Jag förväntar mig inte för den skull att andra ska avstå från ost på pizzan. Men de som tycker det är äckligt med håriga ben verkar tycka att jag – eller ja, kvinnor överlag – ska raka benen för deras skull, eller annars inte visa våra ben.

Den inställningen till andra människor tycker jag är… äcklig.

(För övrigt är mina ben rejält håriga.)

_______________________________________

För den som missat bakgrunden och vill läsa lite av nätstriderna som är orsaken till detta inlägg:

Lady Dahmers första inlägg (och nästan vartenda inlägg i bloggen därefter handlar om ämnet)

Tävlingens modebloggare

Aftonbladets artikel (snabbsammanfattning)

Om att ta ansvar och vara präktig

”Det är allas ansvar” säger man ibland, till exempel när det gäller miljöfrågor. Och som kommentar till detta sägs ibland lite elakt att ”Allas ansvar är ingens ansvar” – alltså, om ingen utpekas som specifikt ansvarig så kommer ingen heller att ta ansvaret frivilligt, utan alla kommer att förvänta sig att någon annan ska lösa problemen.

Folk blir så förvånade om man tar ansvar för något man inte måste ta ansvar för. Som när jag ringde kommunen för att tala om att det fanns ett livsfarligt hål i ett gräsparti vid en väg inne i huvudorten: marken hade sjunkit ner intill en dagvattenbrunn, och om någon trillade ner där skulle denne kunna skada sig rätt illa. (Jag såg hålet innan jag trillade ner.) Helt uppenbart var de inte vana vid att folk ringde för att tala om sådant, åtminstone inte för att förebygga. (Några timmar senare hade de faktiskt också åtgärdat hålet.) Eller när jag stannade bilen för att tala om för en stackars väntande på busshållplatsen varför bussen var sen (det var en trafikolycka, och jag hade, liksom bussen, suttit fast bakom olyckan, men jag med liten bil kom loss tidigare än bussen).

Nej, det man inte måste ta ansvar för ska man visst låta vara. Men om alla bara tar ansvar för det de, med striktast möjliga tolkning, är ansvariga för, så sker ju heller ingen (positiv) utveckling.

Men att ta ansvar är förstås präktigt. Och tydligen är det fult att vara präktig – det används som ett skällsord. Likaså är det fult att vara politiskt korrekt. Visst, ”alla” vet hur man borde leva och göra – men det är fult att i praktiken GÖRA så. Och ännu fulare är det förstås att påpeka för någon annan att de borde göra så. (Däremot är det helt OK att säga det bakom folks rygg.) Nä, man ska inte leva som man lär.

Ja, utom om det gäller inför barnen, då. Då är det mycket viktigt att leva som man lär, för barnen gör ju inte som man säger utan som man gör. Men det gäller uppenbarligen inte vuxna, för de är ett annat släkte. (Tja, ibland kan man ju undra…) För övrigt gäller det där med att man inte får påpeka om någon gör fel inte heller om det är barn. Om det är ett barn som gör fel så är det (enligt tyckare på nätet) helt OK att vilken förälder/vuxen som helst påpekar detta. Oavsett om denna vuxna har en vettig åsikt eller inte, får man anta – för vem bestämmer det?

Jag antar att det här hänger samman med samma mentalitet som gjorde att det var fult att lyckas i skolan. Och om man hade bra resultat så var det mycket mycket viktigt att också påpeka att man minsann inte alls hade pluggat, nästan inte något alls. Plugga var (är?) fult.

Anstränga sig att göra rätt är helt enkelt fult.

Hur har det blivit så?
Är det för att man då, per definition, pekar ut att man själv, eller någon annan för den delen, är bättre än någon annan? Är det kopplat till indoktrineringen under hela skoltiden (och alla andra sammanhang) om allas exakt lika stora värde, och jantelagens tankar om att inte framhäva sig själv?

Och hur kommer det sig att det bara är människor med väldigt ytliga ideal och intressen som lyckats komma ur detta, och att det bara är i de sammanhangen det verkar vara okej att framhäva sig själv?

Hur ska vi ändra på detta? Hur kan vi få det att bli positivt, häftigt och eftersträvansvärt att vara präktig och ta ansvar?

Matfanatism och hela gråskalan

Det är populärt med matfanatism för tillfället. Men det ligger inte för mig, varken som princip eller mer praktiskt.

En variant av det är vegetarianism. (Ta inte illa upp, vegetarianer. Jag kom bara inte på något bättre ord än fanatism. Men jag förstår och respekterar att man kan komma till en annan slutsats än jag :-))

Jag är helt med på att köttkonsumtion (eller snarast -produktion) är ett stort miljöproblem, att vi behöver minska köttkonsumtionen. Och jag är helt med på att djurhållningen inte alltid är den bästa.

Men jag tycker ändå inte att det är så enkelt som att allt är svart eller vitt. Jag tänker inte bli vegetarian. Jag tänker inte ens ta ett principmässigt beslut om en vegetarisk dag i veckan.

Jag äter gärna vegetarisk mat.

Men det finns djurhållare som tar bra hand om sina djur. Om ingen köper deras dyrare produkter, så kan de inte fortsätta. Och då skulle ju ett val att inte äta kött missgynna de som gör bättre än genomsnittet. Likaså finns det djurhållare som anstränger sig att ge djuren bättre foder, ur miljöhänseende.

Och det finns djur som gör en god insats som naturvårdare, som betar gamla artrika betesmarker. Den biologiska mångfalden klarar sig inte utan denna insats. Dessa djur äter dessutom växtlighet som inte vi människor kan äta, och marken är mager och har inte lönat sig för odling.

Äter jag viltkött så är det djur som fått leva ganska lyckligt fram till dödsögonblicket.

Dessutom, när djuret redan är uppfött (om det är ett tamt djur) och dött, så är det trots allt bättre att köttet äts. Tänk annars vilket slöseri med det stackars djurets liv och alla de resurser som använts, om det sedan bara slängs! Så därför letar jag igenom affärernas köttdiskar och köper kött som är bäst före innevarande datum, eller till och med passerat bäst före-datum med en eller två dagar, och får oftast köpa det för halva priset. (Hittills har det aldrig varit fel på det.) Ingenting skulle bli bättre, vare sig miljömässigt eller djurskyddsmässigt, av att det köttet istället slängdes.

Däremot försöker jag minska på köttätandet här hemma, sett till totala mängder. Det behöver inte vara mycket kött per person/portion. Äter man en god köttbit så är det ju ändå ofta de första tuggorna, när köttbiten är alldeles nystekt och varm, som är godast. Alltså behöver köttbiten inte vara större än 100 gram – man kan ändå njuta rejält :-) (Ja, kött är gott.)

Men vegetariskt en dag i veckan, då?

Mnja… Jag försöker laga vegetariskt ibland. Barnen älskar grönsaker, åtminstone en hel del sorter. Men små växande barn behöver ett vettigt proteintillskott. Och barnen är inte särskilt förtjusta i bönor, linser och kikärtor. Jag jobbar på saken, kan vi säga: jobbar på att de ska vänja sig. Och då är det en betydligt framkomligare att laga mat som de tycker om, och smyga in lite linser och bönor så att de vänjer sig allteftersom. Om det då innebär att maträtten också innehåller kött eller fisk, eller lite köttbuljong eller nåt liknande, så tycker jag ändå att det är rätt val – hellre än att ”tvinga” på dem mat de inte gillar och som de därmed kommer att bli ännu mer negtivt inställda till. I det långa loppet tror jag det istället ökar möjligheten att äta mer vegetariskt, förhoppningsvis under resten av deras liv.

Dessutom äter jag en hel del vegetariskt. Jag har konstaterat att olika varianter på grytor med linser, bönor och kikärtor är jättesmidig mat att laga i stor mängd och frysa in och ha med som lunchlåda. Då behöver jag dessutom inte ta hänsyn till barnens smak. Men då är det ju bara vegetarisk lunch, inte en helvegetarisk dag.

En annan form av matextremism som blivit poppis är LCHF. Massor med fett och inga kolhydrater. Och så en hel del protein också, tror jag.

Dels tror jag personligen inte alls att det är bra att helt skippa kolhydrater – jag tror kroppen behöver dem. Nu är det alldeles för länge sedan jag läste cellbiologi, såjag nöjer mig med att skriva ”jag tror” – jag kan helt enkelt inte redogöra för cellens kemiska processer längre. Men jag är övertygad om att kroppen behöver både kolhydrater och fett – jag tror inte det är bra att utesluta någotdera i längden. (Det finns säkert undantag, beroende på olika typer av sjukdomar, när kroppen kanske fungerar bättre med en viss diet av detta slag – men nu snackar vi ”normala” människor.) Däremot är det säkert sunt att försöka balansera, just så att det inte blir för mycket av det wena eller det andra. och var optimum ligger varierar säkert från person till person, och beror både på genetiska faktorer och vilket liv man lever.

En annan aspekt av en kost som denna är kopplad till resonemanget ovan, om kött. Om vi ska minska köttkonsumtionen, men ändå bli mätta, så måste vi ju äta annat som är mindre resurskrävande ur framställningshänseende. Alltså mer cerealier och grönsaker etc. Att kombinera detta med att skippa kolhydrater verkar minst sagt svårt – eller? Och produktion av feta ostar, smör, grädde etc (”vegetariska” högfettprodukter) är förstås också mycket resursslukande.

Och ja, det är förmodligen möjligt att till och med äta veganskt och LCHF. Men jag gissar på att det är dyrt och komplicerat, och förmodligen blir det ganska enformig kosthållning.

Men nej, vi äter inte lightprodukter heller, och inga margariner (utom bregott). Riktigt fett är gott och nyttigt, i lagom mängd.

Så… jag försöker äta sunt och varierat. Både fett och kolhydrater. Mycket grönsaker, men inte helt vegetariskt. (Och förstås med en massa andra miljöhänsyn.)

Lagom är bäst.

Svarta strumpor

Jag tycker inte om svarta strumpor. Det är så hopplöst svårt att lycks para ihop rätt strumpor med varandra när det är så små skillnader i nyans och längd och resårbredd.

Min man vill bara ha svarta strumpor. Han tycker det är jättesmidigt att de alla är så lika, då kan man ju kombinera dem som man vill, även om de egentligen inte hör till samma par, och behöver alltså inte lägga så mycket kraft på att sortera dem.

Apotek, medicin och bäst före-datum

Det pratas ju en massa om att vi slänger mat som är helt OK, bara för att den passerat det magiska bäst före-datumet – som ju är just ett bäst före-datum, inget sista förbrukningsdatum. Det är ju oftast inget fel på maten, och den blir inte dålig just precis när, eller för att, datumet passeras. (Mer om detta en annan gång.)

Samma sak borde gälla för mediciner – fast i ännu högre grad. Rimligen kan inte medicinen tappa all sin effekt i samma ögonblick det magiska datumet passerat. Snarast bör nedbrytningen av det aktiva ämnet vara en sakta dalande kurva av något slag.

Detsamma bör gälla eventuella farliga eller onyttiga ämnen som bildas vid nedbrytningen: halten av dessa bör stiga ganska långsamt, och de bör i så fall finnas i icke obetydliga halter redan innan det aktuella datumet. För övrigt tvivlar jag på att det bildas särskilt farliga nedbrytningsprodukter alls, för då hade man förmodligen inte alls fått sälja medicinen, eller i alla fall hade det varit varningstexter på förpackningarna.

Alltså: förmodligen funkar medicinen fortfarande ett bra tag efter den angivna datumet, men med en långsamt avklingande effekt.

Det innebär att man bör kunna ha kvar medicin som är ”för gammal” i reserv. En del mediciner har man ju hemma lite i fall att. Som migränmedicinen jag fick utskriven för snart två år sedan, efter en besvärlig tiodagarshuvudvärk som man inte riktigt kunde förklara, för att jag skulle kunna ha den hemma ifall det någon gång skulle komma igen och ifall det skulle vara migrän. Skulle den komma igen så är det en fördel att i så fall kunna ta medicin snabbt, innan jag hinner uppsöka läkare. Men det är inte vettigt att be en läkare skriva ut ny medicin istället för den som nu blivit för gammal, på så lösa indikationer – och det är inte rimligt (ur resurs- och miljöhänseende) att destruera den gamla medicinen oanvänd och köpa ny, när jag inte vet om den nånsin kommer att användas. Det är helt enkelt vettigare att trots allt behålla den gamla ifall att.

Detsamma gäller hostmedicin, som trots att den är för gammal rimligen bör vara ett bättre alternativ än ingen hostmedicin när hostan slår till en sen kväll – åtminstone tills dess att man nästa dag kan köpa ny. Och allergimedicinen man köpte ett år när pollensäsongen var extra besvärlig men som man sedan inte behövt på flera år har sannolikt en viss effekt när det plötsligt är ett ”pollenår” igen och hasseln slår till med full och oväntad kraft, tills man hinner till apoteket.

Men det skulle förstås vara en hjälp med någon sorts nedbrytningskurva för aktiva ämnen i mediciner. Det bästa vore förstås en kurva för varje enskild medicin, men det är väl förmodligen att begära för mycket. Men i alla fall en kurva för varje typ av medicin, och så tillhörande information om hur kurvan eller hastigheten påverkas av lagringsförhållandena. Jag tycker att det borde höra till det ansvar medicintillverkarna ska ha och den information apoteken bör tillhandahålla.

Men apoteket (Apoteket AB ska jag väl förtydliga i dessa tider – jag har inte kollat med övriga) delar inte denna uppfattning. Deras hållning är att medicin som passerat angivet datum inte alls ska användas. Punkt.

Visst, jag kan förstå att de vill ta det säkra före det säkra, och att det är enklare att med denna hållning gentemot en allmänhet som man antar inte är kompetent nog att hantera denna sorts information. En annan faktor är säkert pengar: de får förstås såltmer med denna inställning.

Men jag tycker ändå det är fegt.

Kan man kanske hoppas att något av de andra apoteken eller något av läkemedelsföretagen antar utmaningen?

Barfota-Sanne, högklackat och gympa

Jag är en barfotamänniska.

Inte så att jag alltid eller helst går barfota. Snarast går jag väl i strumplästen så mycket som möjligt. Så barfota är väl mer i motsatt till ”skoklädd”.

Skoutbudet i de flesta affärer tycker jag är bedrövligt. Det finns kopiösa mängder med skor jag aldrig skulle sätta på mig – med konstiga klackar, skor som sitter åt på konstiga sätt, skor som inte fyller grundläggande funktioner (skydda mot vatten, snö och kyla beroende på säsong samt mot smuts och som ger vettigt stöd åt foten). Och det finns ytterst få vettiga skor – sånt där som (nedlåtande?) kallas fotriktiga skor. Och eftersom utbudet av vettiga skor är så uselt så tycker jag inte heller att det är roligt att gå och köpa skor. Sannolikheten att jag ska hitta något jag gillar är rätt liten.

Dessutom är det inte ens säkert att de skor som vid första intrycket verkar bra passar mig, för jag har breda fötter. Och de gånger det finns färgglada roliga gummistövlar (gummistövlar gillar jag – de är praktiska – och jag vill gärna ha färgglada) så kan jag glömma att de passar mig, för de är alltid gjorda i en ngot annorlunda modell: för smalare vader. Jag får helt enkelt inte på mig dem. Jag får hålla mig till de vanliga gröna.

(Hade jag tillhört ett annat kön, eller haft något lite större fötter, så att jag ändå kunde handla på andra avdelningen, så hade utbudet av vettiga skor varit mycket bättre. Män förväntas ha vettiga skor.)

Och nej, högklackat går jag inte i. Jag har några par med liten klack, köpta för över femton år sedan. De används inte. De står långt in i garderoben.

Men det var det här med barfota, ja. Jag har ju dansat en massa genom åren. Och då har jag huvudsakligen dansat i strumplästen, eller med en liten tekniksko (balett) eller jazzsko av det ”gamla” slaget (med tunn skinnsula). Jag trivs bäst i strumplästen eller barfota. Då kan jag använda mina fötter.

Jag har aldrig fattat vitsen med gympaskor på vanliga träningspass av typen gympa/aerobics/liknande. Skorna är i princip bara i vägen. Visst, det finns vissa hoppiga delar då det kan vara skönt med något dämpande. Men varför vill man då ha något så stumt som gympaskor på sig?

När jag går på den sortens pass brukar jag dock försöka anpassa mig och sätta på mig skor. En stund. Sedan åker de av – förr eller senare kommer man till övningar som ju helt enkelt är omöjliga att göra på ett vettigt sätt med gympaskor. (Nej, jag fattar inte hur alla de andra kan tycka att det funkar.) Det mest hopplösa är när det är pass där det liksom skiftar fram och tillbaka: först hoppiga delar ett tag, sedan sånt man måste ta av skorna för, sedan hoppigt igen, och så vidare… Man kan ju inte hålla på och snöra på och av skorna hela tiden. På ett danspass (typ jazz) brukar det ju visserligen finnas många som vill ha skor, men då är passet upplagt så att det finns en vettig brytpunkt efter uppvärmningen när man tar på skorna.

Häromsistens kom jag i alla fall på att jag borde skaffa ett par jazzsneakers. (Det är som ett par gympaskor av ganska mjukt slag fast med delad sula – en gummisula fram, en bak, och mjukt emellan.) Inte till dansen, men till gympa, som ett bättre alternativ än vanliga gympaskor.

Nu har jag testat. Jo, det känns lite bättre. Och det tog liiite längre tid innan jag tog av dem. Kanske fem minuter.

Föräldraskap och prata med andra föräldrar

Jag ska inte påstå att jag har telefonskräck. I de allra flesta fall är jag ganska bekväm med att ringa samtal även till okända människor – om det inte är ämnet för samtalet i sig som är besvärligt (till exempel när man ska ringa hantverkare eller bilreparatörer eller annat där man riskerar att blotta sin okunskap och man som tjej bör ladda upp ordentligt så att man kan bevisa att man minsann inte är något korkat våp utan tvärtom minst lika bra som en karl…) Att ringa försäkringsbolag, försäkringskassa, kommuner och annat är inga som helst problem.

Men som förälder till ett skolbarn är det en ny sorts samtal man måste vänja sig vid: samtal till andra barns föräldrar.

Barnen vill ju förstås leka ibland. Då måste man som förälder ringa till det andra barnets förälder och bestämma något. Och då plötsligt blottas en massa.

Jag är den jag är, och det behöver liksom ingen annan bry sig om – det är mitt val, mitt sätt att leva. Tills nu. För plötsligt känner jag mig skärrskådad. Jag måste tänka mig för kring vad jag säger – hur tolkar de det? Vad får de för bild av mig, av oss, av vår familj, av vårt barn? Vad ska vi bestämma? Vilka för oss okända och oskrivna regler kan tänkas finnas i trakten? Hur går man tillväga? Vad får små små saker för effekt på längre sikt?

Och även sedan när det gästande barnet är på plats. Hur förväntas vi vara, för att inte vara alltför konstiga? Vad ska vi bjuda på för mat för att inte skrämma bort kompisarna  ska vi anpassa oss eller bara köra på? Det ligger ju egentligen inte för mig att bjuda på korv och mos…

Trotsålder – eller livskris?

Vår minsting, född sommaren 2008, är inne i värsta trotsåldern. (Eller ja, jag vet – det ska kallas utvecklingsfas.)

Han ska bestämma allt. Han vill oftast inte som vi. Han vill – nej, ska – inte tvätta händerna före maten – och inte äta. Han ska inte byta blöja. Han ska ha just den lila vällingflaskan, trots att det är den enda som är odiskad och trots att klockan är halv sex på morgonen (när han normalt sett sover och definitivt inte brukar få flaska). Han ska inte åka till dagmamman, och han ska inte åka därifrån. Han är beredd att göra allt som står i hans makt för att få sin vilja igenom – skrika, spotta, slåss, bitas, sparka och springa sin väg, hur långt som helst.

Och har han bestämt sig så finns det inget sätt att få honom att ändra sig. Det låser sig totalt. Övertala och liknande är ingen idé. I princip finns det tre sätt att hantera detta.

Den första är förstås att undvika att hamna i dessa situationer. Gott om tid, god fantasi, god eftertänksamhet i vad man säger, när man säger det, hur man säger, är några delar i det. Men det är ibland svårt att förutsäga vad som kommer att ställa till problem. Och det är inte alltid man har möjlighet, eller tid, att anpassa sig.

Den andra och vanligaste heter vänta ut och genomleva och är ytterst plågsam, för han kan skrika i en timme. Och det är ytterst få situationer då man faktiskt bara kan vänta. Bajsblöjor måste förr eller senare bytas, och ju längre man väntar desto större andra problem. När han vill springa ut från affären, rakt ut på parkeringen och ut på vägen, så måste man helt enkelt fånga honom, av rena säkerhetsskäl, och han är stark, så det är en match varje gång – och på något vis måste man dessutom försöka betala och få med sig varorna.

Den tredje handlar om att göra så att han tycker att han fått som han vill på ett sätt som ändå innebär att jag också får som jag vill. Jag menar inte kompromisser, utan lösningar som smutset och bajset här. Men det kräver god fantasi och uppfinningsrikedom, och det har i alla fall jag oftast inte i en pressad situation.

Som sagt var, det kallas trotsålder, och ibland utvecklingsfas. Och jo, visst handlar det om en utvecklingsfas, som kan tyckas manifesteras som att han ”trotsar”. Men jag har sett hans jagade blick, denna panikslagna känsla, när han rusar genom affären för att försvinna därifrån, långt långt bort. Jag har stått och pratat med honom ute i blåsten på tomten, när han haft tårarna rinnande nerför kinderna efter nära en timmes kamp över att komma hem, och han har svarat att han inte vill vara här, att han vill vara någon annanstans. Det jag ser hos honom har dimensioner av ångest. Jag vill hävda att det han genomgår är en livskris. Må vara att det är en livskris som infaller tidsinställt, vid en viss ålder och på grund av en viss utvecklingsnivå, men i alla fall en kris. Jag antar att de insikter om livet han kommit till genom den utveckling som skett är väldigt väldigt jobbiga och ställer tillvaron på ända.

Bara insikten om att man inte alltid kan få som man vill kan ju vara ganska jobbig i sig, minst sagt.

Och jag känner igen känslan jag ser hos honom, den totala förtvivlan, envisheten och vägran att ge med sig. Att inte vilja att någon alls är i närheten, att stöta bort alla och vilja vara ifred för att alla är så dumma – och samtidigt ha ett enormt behov av att någon ska trösta.

Eller läser jag in mer än där finns?

Oavsett vilket, så är det inte lätt. Inte för honom – och inte för oss.