Category Archives: Reflektioner och tankar

Om att lyssna

Jag tycker inte om att bli avbruten. Oavsett om det handlar om att jag pratar med någon eller jag håller på med något. Jag gillar inte att bli avbruten mitt i en tankegång. Jag tappar lätt tråden, glömmer bort vad jag höll på med. Jag har inte mycket till simultankapacitet – i alla fall inte tillräckligt och i alla fall inte om det är saker som kräver min tankeverksamhet. Och så gör det mig irriterad över att avbrytaren inte respekterar det jag gjorde – inte respekterar mig. Oavsett om det är ”avsiktligt” eller om det beror på att vederbörande helt enkelt inte lyssnar av vad som pågår och alltså inte märker att jag redan pratar med någon eller gör något.

Som förälder till två barn är det här förstås något som inträffar ofta. Men med barnen har jag ändå en viss förståelse för att det blir så. Jag uppskattar det inte, men jag fattar det ändå. Men vi försöker lära dem att man ska få prata till punkt och att man inte ska avbryta.

Svårare är det när det är vuxna inblandade. Vissa människor är snarast sämre än barnen på att lyssna först innan de börjar prata. Vissa vuxna bryr sig verkligen inte ett dugg om att de avbryter – eller märker det inte. Det gör det knappast lättare att lära barnen… Med vuxna besökare är det dessutom svårare att kunna ryta till och säga ifrån. (Vilket ju i någon mån innebär att man ställer högre krav på barnen – och det känns ju inte så himla bra :-()

När dessutom barnen och de vuxna kommer och avbryter båda två samtidigt och pratar i mun på varandra och båda förväntar sig att jag ska svara omedelbums, och jag själv egentligen är mitt uppe i nåt annat, då blir det för mycket.

Över huvud taget har jag ett stort behov av att få göra saker ostört, att tänka klart en tanke eller hänge mig åt något fullt ut. Oavsett om det handlar om banala saker som att diskutera med min man om vad vi ska göra i helgen eller stoppa in i diskmaskinen och sätta igång den, eller det handlar om något mer kreativt eller engagerande som att sy något, bygga en vägg, läsa en bok eller skriva en text. Jag blir oerhört stressad av att hela tiden springa iväg till barn som ropar i mun på varandra om att de vill ha hjälp med något eller fråga något eller för den delen bråkar med varandra, eller telefoner som ringer eller katter som vill gå ut och sedan ändå inte vill det ändå när jag kommer för att släppa ut dem. Och så fort jag sätter mig ner för att ta det lugnt ett par minuter så kommer minst ett barn kutande och frågar mig saker igen. – Men som småbarnsförälder så är det denna situation jag har nästan jämt. Det gör mig oerhört förvirrad och stressad i längden, ger mig dåligt minne, ont i magen och konstiga spänningar i kroppen samt en massa andra stressymptom.

Och tyvärr uppskattar jag numera sällan att telefonen ringer. Jag är dålig på att själv höra av mig, men det beror på att jag så sällan har möjlighet att sätta mig ner och ringa i lugn och ro. Så då ringer folk mig istället. Men jag har ju inte mer möjlighet att sitta ner och ta det lugnt för att någon annan ringer mig. Det vill säga det är långt ifrån alltid jag faktiskt har möjlighet att prata. För det mesta måste jag rusa efter ungar inom ett par minuter, eller har mat på spisen, eller har just satt mig att äta, eller är kladdig om händerna av att byta bajsblöja. Och den som ringer (eller i alla fall flera av de mest frekventa ringarna) tycks alltid utgå från att jag kan prata närhelst de ringer, och det räcker inte med lätta antydningar eller ens raka uttalanden från min sida om att jag inte kan prata just nu – det krävs ofta att man är så brysk att man är otrevlig för att få avsluta. – Och nej, det finns inget självklart bättre tillfälle, utom möjligen efter 22 på kvällen…

Och jag är så trött på att tjata. Att upprepa, lirka, övertyga, motivera, argumentera för varenda liten sak som måste ske – och bli biten eller spottad på tillbaka. För att få byta en blöja som väller över av frätande bajs innan ungens bak är skinnflådd och hela huset måste saneras. För att få sätta på kläder och borsta tänder på barnet, så att vi kan komma iväg på den där utflykten till havet han så gärna vill komma iväg på, men som han inte har lust att anstränga sig ett dugg för att det ska kunna bli av. För att de ska komma och äta eller stänga av TV:n eller plocka undan leksaker eller sitta åtminstone så pass ordentligt vid matbordet att inte både de och stolarna ska gå sönder. För att storebror ska göra något fastän inte lillebror måste – ”Det är orättvist!” Det atr så mycket energi.

Och istället för att göra alla de kul saker jag vill så sätter jag mig till slut hellre ner och stirrar på datorn en stund till. Det är ändå inte lönt att försöka något annat.

Om hur man mår när man inte stämmer med mallen

Annica Dahlström är i farten igen. Den här gången tycker hon sig se kopplingar mellan att barn och unga mår sämre (hur hon nu bevisar det) och framför allt två saker: dels att barn placeras i barnomsorg från ungefär ett års ålder, dels att ”de levt i ett samhälle som inbillar oss att män och kvinnor är likadana och har identiska förutsättningar att ta hand om barn”.

Jag antar att jag, ungefär, faller inom kategorin unga som mår dåligt. Okej, jag är inte så ung längre – det är nog några år sedan jag faktiskt föll ur kategorin unga. Men ändå. Jag hörde dit för inte så länge sedan – redan när jag hörde dit pratades det om hur dåligt unga mår.

Självklart kan jag inte motbevisa Annica Dahlström, bara baserat på mina egna erfarenheter, för jag är bara en person, och därmed irrelevant för statitistiken ur det hänseendet. (Å andra sidan kan man ju fråga sig vilken statistik det är hon använt, när man läser den här repliken.) Jag tror själv inte att det knappa år jag gick på dagis (fram till knappt två års ålder) eller alla åren hos dagmamma senare varit avgörande för mitt mående. Men dagistiden kan jag förstås inte minnas något alls av, jag var helt enkelt alldeles för liten för att minnas.

Det jag däremot vet, vill jag hävda, är att en kraftigt bidragande orsak till mitt mående (i form av problem med självkänsla, ångest och balanserande i att våga vara mig själv) är att jag inte passat in i mallen. Jag har inte följt mallen för hur jag ska vara som flicka/tjej/kvinna. Jag har tyckt för mycket, pratat för mycket, märkts för mycket, ”tagit för mycket plats” – redan sedan tidig ålder. Detta är hur och vem jag är, och den jag varit alldeles spontant. Men det har inte alltid varit accepterat – bland lärare, klasskamrater, grannar eller för den delen familj och släkt. På olika sätt har jag fått veta att så där bör jag inte säga, vara, göra – på sätt som gjort ont i själen. Och hur gärna man än vill att det inte ska påverka, så gör det självklart det. Det som en gång var ett självklart att vara just jag själv, utan att tänka närmre på det, är istället något jag kämpar med att stå upp för, ett medvetet val som jag vet kan få jobbiga konsekvenser och dessutom kan riva upp gamla minnen. Och detta är en del i de krav jag ställer på mig själv och de demoner jag slåss med.

Alltså, i korthet: det faktum att jag inte stämmer med den gängse stereotypen av hur jag, baserat på mitt biologiska kön, bör vara, är en viktig orsak till att jag periodvis inte mår så bra.

Den stora poängen med feminism och genusdiskussioner är att ingen ska tvingas in i en roll – intressen, smak, yrken, utbildning, krav, etc – baserat på sitt biologiska kön, utan man ska lika möjligheter (och skyldigheter) oavsett kön. Huruvida det finns statistiska skillnader mellan könen eller inte – och om det råder det nog också delade meningar – är inte intressant. Det viktiga är att alla är individer, och ingen ska placeras i ett fack, baserat på kön. Lika lite som baserat på hudfärg eller religion.

Telefontidningsförsäljare

Jag tror inte på att erbjudandet är för att ni vill gynna trogna kunder. Ni vill ha tillbaka mig som prenumerant och tjäna pengar på mig.

Jag vill inte ha en ny prenumeration just nu. Jag sa upp tidningen för att jag inte vill ha den i nuläget. När/om jag vill ha den igen så är jag fullt kapabel att höra av mig igen, alldeles av mig själv. Jag är vuxen, jag är kapabel att leta reda på ett telefonnummer och ringa om jag behöver det.

Nej, det är inte ett alldeles fantastiskt erbjudande. Jag behöver inte alls den där prylen ni försöker prångla på mig alldeles ”gratis”.

Och ni lyckas faktiskt ännu sämre med att övertyga mig just för att ni har ett färdigskrivet manus, där ni ”spontant” frågar om hur jag mår och hur vädret är, en överdrivet klämkäck attityd och dessutom klämmer in mitt namn på alla omöjliga ställen.

Om ni verkligen vill ha en chans att sälja något till mig, ring då med utgångsläget att jag är en (åtminstone) normalbegåvad kompetent vuxen människa – ingen lättlurad idiot.

Facebook ändrar betydelsen av ”gilla”

Ibland när jag skrivit en statusuppdatering på Facebook om något tydligt otrevligt – typ ”Hittade äckliga matrester i en burk i kylskåpet” eller ”Är hemma och vabbar med kräksjukt barn” eller ”Missade tåget idag igen!” – får jag ”likes” på detta. ”Musse likes this.”

Hur ska jag tolka det? Gillar Musse att mitt barn är kräksjukt? Gillar Musse att jag berättar om det? Eller vad?

Efter ett tag insåg jag att en möjlig tolkning är att Musse bara vill försäkra sig om att få information om att nåt mer skrivs i tråden. Fast jag är fortfarande inte säker på om detta är anledningen. Och det är inte heller någon garanti för att få veta fortsättningar – Facebook är opålitligt ;-) Jag blir fortfarande konfunderad varje gång jag får ett sådant ”like”. Men jag har lärt mig att ignorera det nu…

Dessutom har jag börjat ändra på min egen användning. Det tycker jag egentligen inte om. Men jag har insett att företags och organisationers Facebook-sidor är en bra kontaktväg: ett bra ställe att ställa frågor och framföra synpunkter. Men då måste jag först klicka på ”like”. Även om det är ett företag jag inte alls gillar.

Att gilla något är helt enkelt grunden för Facebook-världen. Inte konstigt att det blir överdrivet positiva statusuppdateringar som ger en märklig bild av världen. Vill man använda mediet FB får man helt enkelt gilla läget.

Jag skulle vilja ha dubbla tvättråd!

Trenden går ju mot att klädföretagen märker kläderna med allt lägre rekommenderad tvättemperatur. Ett av de anförda skälen är miljön: lägre temperatur ger mindre energiåtgång, och lätt smutsade kläder ska förstås inte tvättas på högre temperatur än nödvändigt.

Men jag skulle också vilja ha en märkning med maximal tvättemperetur som plagget (eller bäddmadrassen eller vad den nu må vara, för den delen) kan tåla vid enstaka tillfällen. Vid kräksjuka och liknande vill man kunna tvätta på så hög temperatur som möjligt. Med många bomullstextilier vågar jag ändå chansa på att köra i 60 grader – men skulle de kanske gå att köra i 95? Och hur är det med andra material?

Allra helst skulle jag vilja ha ännu utförligare information: en kortfattad beskrivning av vad som händer om jag kör på varmare än angiven (max)temperatur. Krymper plagget? Smälter? Förstör tvättmaskinen? (Det vore egentligen det enda som vore riktigt illa.) Tappar formen? Eller bara slits fortare?

Och självklart är det då jag som tar risken att förstörta plagget – jag inser att jag inte kan komma tillbaka och klaga om det påverkats negativt. Den risken kan jag leva med när jag ska tvätta kräksjukekläder.

Ångest och ansvar

Det är påfrestande ibland att leva med ångest och med en överdriven ansvarskänsla.

I tisdags när jag var på väg hem från jobbet, gick jag som vanligt genom ett köpcentrum (som ligger på vägen).
Man möter en del människor då.
Just när jag befann mig jämsides med en mötande människa – han befann sig ungefär rakt bredvid mig, inte en meter ifrån mig, på min vänstra sida, påväg åt motsatt håll. Då NÖS han.

Ja, det lär ju ha kommit på mig, även om jag inte knde något.

Ångest.
Svininfluensa.
Nu drar jag hem smittan till mina barn, och så DÖR vi.
För att jag gick fel väg till tåget, inte höll tillräckligt avstånd till andra människor.
Nej, jag kunde inte veta att han skulle nysa. Men ändå. Jag kunde hållit bättre avstånd.
Att behöva leva med att det kanske är mitt fel att mina barn dött!

Jag satt på tåget med ångest.
Jag skulle och hämta barnen.
Jag körde snabbt hemom, bytte kläder, tog en mycket snabb dusch. Men håret kunde jag inte tvätta. Håret, som J gosar in sig i, speciellt på just den sidan.
Och jag hade ju tagit i nycklar, i plånbok, i bilratt och växelspak. Det fanns liksom ingen möjlighet att på några minuter som ju inte ens fanns sanera alla ytor jag kunde ha kontaminerat. Och vad skulle det hjälpa om jag själv ndå var smittad?

Fan, tänk om allt blir mitt fel, för att jag gjorde, jag valde, FEL.

Och att välja rätt – hur ska man veta? Att välja rätt mellan vaccin och inte, när alla världens konspirationsteoretiker och rättshaverister härjar och vill tala om att WHO minsann planerat vaccinationen som ett massmord? Nojångestikern i mig blir självklart påverkad, hur mycket än förnuftsmänniskan kommer med vetenskapsargument. Det pågår ett inre krig, med vunna delsegrar åt båda sidor.
Eller nä, det är nog vaccinationssidan som vinner alla segrar – men så kommer den andra sidan och retas lite till…

Så det är ångest.

Men det märks nog inte utåt. Jag tror inte en kotte, förutom de närmsta, nånsin anar ångesten. Jag är bra på att hålla den gömd. Bra på att hålla mig till rationella sakargument utåt, stå på förnuftets sida och inte jaga upp mig. Sånt visar man inte. Sånt håller man undan. Sån är man inte – för det är ju liksom inte vettigt. Inte rationellt. Inte meningsfullt. Och sån är ju inte jag.

Fast kanske är det egentligen mest för mig själv. För att hindra att det äter upp mig. Kan jag hålla det borta i alla fall i det offentliga så kanske jag kan hålla det stången…?

Nä, nu ska jag släppa det här. Egenetligen mal jag mest på. Jag har ingn aning.

Och egentligen är ångesten inte så illa just nu. Men jag är snorig och nysig och har lite ont i halsen. Liksom barnen. Sedan ett par dagar. (Fast jag var inte först.)

Ja, jag har influensaångest

Jag har generaliserat ångestsyndrom. Jag oroar mig för saker.

Jag vill inte dö i ”den nya influensan”. Jag vill inte heller att min sambo eller mina barn ska göra det.
Jag är rädd.
Jag vill inte att någon av oss ska vara den där futtiga halva procenten som dör.
Nej, risken är inte stor.
Men med små risker funkar det så att jag EGENTLIGEN inte tror att det ska hända mig, och då måste jag liksom påminna mig om att jag faktiskt kan vara den som drabbas precis likaväl som någon annan, och då blir risken plötsligt väldigt stor, eftersom jag liksom måste visualisera det för att tro på det, och då blir det jätteverkligt. Jag intalar mig liksom på något sätt att jut jag/v ska drabbas, för att inte hamna i sitsen att jag inte oroat mig tillräckligt, för att inte behöva känna att jag inte tog det på allvar och skakade bort de. Så jag vacklar mellan någonsorts ”det där drabbar inte oss” och ”det där kommer att drabba just oss”. Sammantaget väldigt påfrestande.

Jag har ångest.
Jag är rädd.
Och som en konsekvens får jag någon sorts ansvarsångest.
Vad borde jag göra? Vaccinera eler inte? Hur göra med barnen? Äter vi tillräckligt med frukt och grönt? (Nej, det gör vi inte för tillfället.) Hur ska vi vara bäst rustade? Jag bryr mig inte tillräckligt om barnen och ägnar inte all tid åt dem – det borde jag ju göra ifall ifall att…

Blä.

De grå tiningarnas charm

Den här hösten har mina grånande tinningar blivit mer påtagliga. Det är inte längre frågan om enstaka gråaktiga hårstrån som man ser om man letar efter dem. Det är rejäla stråk av grått.
Jag är inte längre sjutton. Det som en gång var lite kortare tunnare hårstrån som lockades skirt runt ansiktet av regnväta är nu ännu kortare, spröda grå strån som lätt går av. Både grova och bräckliga på samma gång. Och kanske en tendens till uppåtkrypande hårfäste när de inte lika ersätts lika effektivt som förr.

Fanatisk periodare

När jag gick på gymnasiet, så gjordes det någon årsbok eller skoltidning eller nåt sånt. Och i den var den en intervju med någon av skolans musiknördar – någon av de där som la hur mycket pengar som helst på skivor. Han hävdade bestämt att en skiva dög att lyssna på tre gånger. Sedan var den liksom slut. Tråkig. Inte lönt att lyssna på längre.

Jag funkar lite tvärtom. Vist, jag kan gilla en skiva vid första genomlyssningen. Men vissa skivor, och vissa låtar, behöver lyssnas på många gången.
Första gången: sådär.
Efter ett tag: rätt bra.
Efter ett antal lyssningar: Wow! Wow!! WOW!!!

Jag kan blir riktigt fanatisk. När jag lyssnat in mig på en låt eller en skiva, så kan jag spela den igen och igen och igen. Då är ingen annan skiva intressant. Det kan röra sig om dagar, veckor eller ännu mer, när det liksom bara är DEN skivan eller DEN låten som ger mig en kick. Det blir liksom bara bättre och bättre. Fler och fler nyanser som känns mer och mer fantastiska

Plågsamt för omgivningen, jag vet. Inte så kul när jag sätter en enda låt på repeat Så jag försöker sansa mig numera, när jag har fler att ta hänsyn till.

Men samtidigt mår jag bra av den där fanatismen. Jag mår bra av att gå upp i något, leva mig in i något, känna så starkt och intensivt.

Det gäller för ganska mycket i mitt liv. Jag mår bra när jag kan vara fanatisk, gå upp i ett projekt, leva för det, brinna för det… Oavsett om det handlar om att läsa allt jag kommer över om Anastasia (jag var väl 13?), om en dansföreställning eller om att repa upp varenda rot av kirskål i ravinen hos mina föräldrar. Jag mår bra!

Periodare? Ja… För det blir ju liksom att man kan dela upp min tillvaror i perioder. Perioden när jag dansade. Perioden när jag lyssnade på den där musiken. Perioden när jag…

Det gäller för övrigt även för kaffe. Periodvis dricker jag gärna kaffe. Sedan tar det plötsligt stopp. Smakar illa. Ger mig ont i magen. Och då tvärslutar jag. Uppehåll från kaffe, ofast i ett halvår eller mer.

Att köpslå med sig själv (fortsättning på det där med samvetet…)

För att stilla det dåliga samvetet, köpslår jag med mig själv.

”Jag borde ha jobbat effektivare, ha koncentrerat mig bättre!” ”Ja, men då tar jag ingen fikarast, så jobbar jag den tiden också. Och så kan jag ta med lite saker och läsa på tåget hem!”

”Jag borde nog inte ha köpt den där tröjan. Det var onödiga pengar, som jag kunde använt till något bättre.” ”Fast visserligen, när jag köpte byxor senast – för att jag verkligen BEHÖVDE dem – så fick jag fatt i dem billigt på rea. Den hundralappen emellan räcker ju till byxorna. Då kanske det är OK?”

”Nä, jag borde inte köpa en kaffe på vägen hem!” ”Fast jag köpte bara en baguette till lunch igår, så då sparade jag några kronor.”

”Usch, så onödigt att köpa det dyra köttet.” ”Ja, men vi åt ju…”

…och så vidare och så vidare…

Ständigt dessa interna diskussioner i mitt huvud. Gjorde jag rätt eller gjorde jag fel? Borde jag gjort annorlunda? Hur ska jag kompensera för att jag gjorde fel?

Blir trött på mig själv