Jag tycker inte om att bli avbruten. Oavsett om det handlar om att jag pratar med någon eller jag håller på med något. Jag gillar inte att bli avbruten mitt i en tankegång. Jag tappar lätt tråden, glömmer bort vad jag höll på med. Jag har inte mycket till simultankapacitet – i alla fall inte tillräckligt och i alla fall inte om det är saker som kräver min tankeverksamhet. Och så gör det mig irriterad över att avbrytaren inte respekterar det jag gjorde – inte respekterar mig. Oavsett om det är ”avsiktligt” eller om det beror på att vederbörande helt enkelt inte lyssnar av vad som pågår och alltså inte märker att jag redan pratar med någon eller gör något.
Som förälder till två barn är det här förstås något som inträffar ofta. Men med barnen har jag ändå en viss förståelse för att det blir så. Jag uppskattar det inte, men jag fattar det ändå. Men vi försöker lära dem att man ska få prata till punkt och att man inte ska avbryta.
Svårare är det när det är vuxna inblandade. Vissa människor är snarast sämre än barnen på att lyssna först innan de börjar prata. Vissa vuxna bryr sig verkligen inte ett dugg om att de avbryter – eller märker det inte. Det gör det knappast lättare att lära barnen… Med vuxna besökare är det dessutom svårare att kunna ryta till och säga ifrån. (Vilket ju i någon mån innebär att man ställer högre krav på barnen – och det känns ju inte så himla bra :-()
När dessutom barnen och de vuxna kommer och avbryter båda två samtidigt och pratar i mun på varandra och båda förväntar sig att jag ska svara omedelbums, och jag själv egentligen är mitt uppe i nåt annat, då blir det för mycket.
Över huvud taget har jag ett stort behov av att få göra saker ostört, att tänka klart en tanke eller hänge mig åt något fullt ut. Oavsett om det handlar om banala saker som att diskutera med min man om vad vi ska göra i helgen eller stoppa in i diskmaskinen och sätta igång den, eller det handlar om något mer kreativt eller engagerande som att sy något, bygga en vägg, läsa en bok eller skriva en text. Jag blir oerhört stressad av att hela tiden springa iväg till barn som ropar i mun på varandra om att de vill ha hjälp med något eller fråga något eller för den delen bråkar med varandra, eller telefoner som ringer eller katter som vill gå ut och sedan ändå inte vill det ändå när jag kommer för att släppa ut dem. Och så fort jag sätter mig ner för att ta det lugnt ett par minuter så kommer minst ett barn kutande och frågar mig saker igen. – Men som småbarnsförälder så är det denna situation jag har nästan jämt. Det gör mig oerhört förvirrad och stressad i längden, ger mig dåligt minne, ont i magen och konstiga spänningar i kroppen samt en massa andra stressymptom.
Och tyvärr uppskattar jag numera sällan att telefonen ringer. Jag är dålig på att själv höra av mig, men det beror på att jag så sällan har möjlighet att sätta mig ner och ringa i lugn och ro. Så då ringer folk mig istället. Men jag har ju inte mer möjlighet att sitta ner och ta det lugnt för att någon annan ringer mig. Det vill säga det är långt ifrån alltid jag faktiskt har möjlighet att prata. För det mesta måste jag rusa efter ungar inom ett par minuter, eller har mat på spisen, eller har just satt mig att äta, eller är kladdig om händerna av att byta bajsblöja. Och den som ringer (eller i alla fall flera av de mest frekventa ringarna) tycks alltid utgå från att jag kan prata närhelst de ringer, och det räcker inte med lätta antydningar eller ens raka uttalanden från min sida om att jag inte kan prata just nu – det krävs ofta att man är så brysk att man är otrevlig för att få avsluta. – Och nej, det finns inget självklart bättre tillfälle, utom möjligen efter 22 på kvällen…
Och jag är så trött på att tjata. Att upprepa, lirka, övertyga, motivera, argumentera för varenda liten sak som måste ske – och bli biten eller spottad på tillbaka. För att få byta en blöja som väller över av frätande bajs innan ungens bak är skinnflådd och hela huset måste saneras. För att få sätta på kläder och borsta tänder på barnet, så att vi kan komma iväg på den där utflykten till havet han så gärna vill komma iväg på, men som han inte har lust att anstränga sig ett dugg för att det ska kunna bli av. För att de ska komma och äta eller stänga av TV:n eller plocka undan leksaker eller sitta åtminstone så pass ordentligt vid matbordet att inte både de och stolarna ska gå sönder. För att storebror ska göra något fastän inte lillebror måste – ”Det är orättvist!” Det atr så mycket energi.
Och istället för att göra alla de kul saker jag vill så sätter jag mig till slut hellre ner och stirrar på datorn en stund till. Det är ändå inte lönt att försöka något annat.
Så jag försöker sansa mig numera, när jag har fler att ta hänsyn till.