Category Archives: Reflektioner och tankar

Överaktivt samvete, ambivalens och ansvar

Jag har alltid dåligt samvete. Eller i alla fall nästan alltid. Känslan av att inte ha dåligt samvete är så ovan att om jag känner den så börjar jag leta efter vad jag borde ha dåligt samvete över – för nånting måste det väl vara – och då kan jag möjligen få dåligt samvete över att jag inte minns…

För det finns så mycket att ha dåligt samvete för:

* Att jag inte leker tillräckligt med min son
* Att jag inte tillräckligt tydligt hävdar min rätt att inte leka när jag varken vill eller har tid
* Att jag inte kommer ihåg alla saker jag sagt till honom att det får vi göra någon annan gång

* Att jag är för ineffektiv på jobbet och lätt fastnar med att dumsurfa, när jag borde lyckas fokusera. (Fast jag BEHÖVER de där mikropauserna. Om jag bara biter ihop så blir det inte heller bra… )
* Att jag inte är tillräckligt strukturerad
* Att jag är för dålig på att ta paus och tillåta mig att fika, ”snacka skit” m.m.
* Att jag borde hunnit mer
* Att jag borde prioriterat annorlunda

* Att jag inte gör något kul
* Att jag inte gör någon nytta istället för att sitta här – diska, städa, sortera saker på skrivbordet, deklarera, köra igång en tvättmaskin…
* Att jag är för dålig på att ta det lugnt, unna mig något, slappa, vara spontan

För det finns ju alltid något man kan ha dåligt samvete för. Alltid. Oavsett vilket val jag gör, oavsett hur jag agerar, så kan jag alltid ha dåligt samvete över mitt val. Och hade jag gjort tvärtom så kunde jag ha haft dåligt samvete för det.

Inte minst har jag dåligt samvete över att jag jämt har dåligt samvete. Över att jag inte kan slappna av mer och ta saker som de kommer…

Det överaktiva samvetet hänger tätt samman med valmöjligheter och ansvar.

I varje situation där det finns valmöjligheter, så kan man göra det bästa valet. Att göra det bästa valet är att ta ansvar. Och jag kräver av mig själv att ta ansvar.

För att göra det bästa valet, måste jag väga samman alla aspekter. Det är inte alltid så lätt. Framför allt är det svårt att ta ställning till vilka aspekter som ska väga tyngst.

Ska jag leka med sonen? Han har behov av närhet. Jag har behov av att sitta och tänka. Dessutom behöver det diskas. Om jag inte får sitta och tänka så blir jag slutkörd. Om han inte får leka med mig så blir han gnällig, och då blir jag ännu mer slutkörd. Om jag inte diskar nu så får jag diska senare. Då hinner jag inte upp och jobba på vinden, eller så kommer jag i säng jättesent och blir ännu tröttare.

Vad ska jag köpa för mat? Då ska hänsyn tas till att det ska vara
* miljövänligt – vilket både handlar om odling, framställning, transporter och valet mellan t.ex. kött och grönsaker eller kött från lamm, nöt eller gris
* nyttigt – fetthalter, fettyper, fibrer, vettig framställning, inte en massa tillsatser etc
* billigt (eller i alla fall rimligt i pris)
* framställt på etiskt/rättvist vis
* snabblagat (så vi hinner renovera)
* något alla i familjen gillar någorlunda
* något vi inte ätit de senaste dagarna
Fet chans att uppfylla alla dessa kriterier

Ska jag köpa tröjan eller inte? Behöver jag en tröja? Behöver jag DEN tröjan? Finns det kanske en snyggare/bättre/mer användbar tröja i någon av de andra tio affärerna jag skulle kunna kolla? Kan jag kanske få fatt i en tröja som är av ekologisk bomull, eller i alla fall tillverkad av människor som fått vettigt betalt? Vore det kanske bättre ur miljöhänseende att inte köpa någon tröja? Vore det bättre att köpa en tröja hemma på orten där jag bor, för att gynna det lokala näringslivet? Eller borde jag kolla någon annastans? Fast det är ju förstås istället slöseri med tid. Och bensin.

Vad är det magonda egentligen? Borde jag ringa doktorn? Eller sjukvårdsupplysningen? Ska jag tro att det är akut? Eller rent av dödligt? Eller är det kanske helt harmlöst? Tänk om det visar sig jättefarligt, och så har jag ignorerat det? Tänk om jag BORDE ha fattat? Men man kan ju inte heller rusa till doktorn jämt?

(Borde jag inte ha satt mig i den där bilen? Borde jag ha satt mig lite annorlunda, så hade inget hänt? Var det en onödig resa? Borde jag ha tagit mig dit på annat sätt?)

Tusen frågor. För varje liten valmöjlighet finns precis hur många aspekter som helst.
Hur jag än gör så finns det nackdelar.
Hur jag än gör så har jag i viss mån valt fel.

Men jag ska ju välja RÄTT. Jag är ju en klok och vettig människa, som kan och vet en massa. Jag ska ju välja det rätta – det är det minsta man kan begära. Välja det som är rätt för mig, min familj, andra människor, miljön, Jorden…

Alltid.
ALLTID.

Inget litet ansvar.
Svårt att vara nöjd med sig själv då.
Svårt att inte ha dåligt samvete.

Valmöjligheter är något fantastiskt. Och samtidigt något fruktansvärt.

Jag har ansvar för mina handlingar. Ansvar för att göra det rätta, det kloka.
Det ansvaret utkräver jag.
Därför är jag så ambivalent. För jag vet att jag alltid väljer fel. Alla val är ju fel…
Därför har jag dåligt samvete. Jämt. För ur någon aspekt har jag alltid valt fel. Jag kunde alltid gjort bättre.
Därför känner jag mig alltid skyldig.
Därför har jag alltid åtminstone liiiiiiiiite ångest. För nåt. För det finns alltid något jag inte gjorde fullt så bra som det var möjligt. Och det kan alltid visa sig att något av mina val i själva verket var ödesdigert. Och jag kan ju aldrig i förväg veta vilket. Så då är det bäst att anta att det är alla. För i slutändan är ju skulden min

Jag vet. Jag gör livet komplicerat för mig. Så alltsammans är mitt eget fel

Obesvarat

När jag var liten, eller i alla fall yngre, när jag trodde på Gud, och himlen, eller i alla fall på något efter döden, att allting inte bara tog slut… då trodde jag att man skulle få svaren.

För det finns ju en massa saker vi aldrig får svar på. Var Anna Andersson Anastasia? Vem sköt Olof Palme? När uppstod livet? Vad finns utanför universum?

Och vi kan inte få svaren – för att det var så länge sedan sakerna hände. Bevisen är förstörda. Och universum är för stort. Det finns saker som människan aldrig kan ta reda på. Vi är för små, vår kunskap är för liten, vi är inte allvetande. Vi kan ”hålla för troligt”, men vi kan inte VETA.

Och samtidigt så FINNS det ju svar. Det FINNS en sanning, en lösning, o.s.v. Bara det att vi aldrig lyckas ta reda på den.

Och om det finns en sanning, så måste den ju gå att få veta. så får vi inte veta den under livet, så måste vi ju få veta den sedan. Som en sorts upplösning. Slutet. Facit.

För om det finns en Gud, och en himmel, så måste det ju vara självklart att man kan få de svaren där.
Svaren kan ju inte bara försvinna.
Sanningen kan inte bara försvinna.
Någongång måste vi få veta.

…trodde jag.
Eller ville jag bara tro det?

Sanningen är viktig för mig. Bevis. Förklaringar.
Insikten om att vi inte FÅR svaren tog mig nog faktiskt rätt hårt.
På sätt och vis hårdare än både dödens slutgiltighet (intigheten – att inte finnas mer) och ondskan i världen.
För om vi aldrig får veta säkert, aldrig får facit – vad är det då för mening med att ägna sitt liv åt att leta svar, där det inte med säkerhet kan hittas svar? Om vi inte ens får svaren när ”allt är slut”?

”Jag heter Sanne, och jag är läsberoende”

Eller hur ska man kalla det?

Jag läser. Ständigt och jämt. Det är inte frågan om några djuplodande läsupplevelser – alldeles för sällan läser jag djupa reportage i tidningar eller härligt tjocka romaner.

Men jag läser. Nåt.

Sitter jag och äter vill jag helst ha något att bläddra i. En tidning eller en bok eller nåt annat. (Jag försöker låta bli. Verkligen. Jag försöker vara en social förälder som pratar med mitt barn vid frukosten och middagen. Men tidningen DRAAAAR mig till sig… Kommer inte tidningen så hugger jag något annat – vad som helst är bättre än inget.)

Sitter jag en längre stund på toa så vill jag ha något att bläddra i. Finns det inget annat därinne, så tar jag en av sambons speltidningar att bläddra i. Jag är TOALT ointresserad av det som står i dem, men NÅGOT måste jag ha.

Där jag oftast äter lunch, brukar de plocka in dagens Metro. Den läser jag. Hellre än att sitta och prata med någon kollega… Inte för att det står så mycket intressant att läsa, men FÖR ATT, liksom. Har de INTE plockat in Metro, så blir jag förvirrad… ”Ah, vad ska jag NU göra medan jag äter?”

Och om jag inte är så trött så jag vill småslumra på tåget hem, så läser jag lite mer i Metro, City och punktSE. J-a kassa tidningar – men…

Och jag fastnar här. Läser… inte för att allt som skrivs på FL är intressant. Men jag läser. Jag måste ha något att läsa.

Det är väl ett sätt att hantera rastlösheten.

Att bara sitta ner och ta det lugnt, utan att göra något alls, utan att tänka, fundera, på något – nä, det GÅR ju faktiskt inte.

Så, ja… läsberoende. Tror jag är det.

Att äta potatisen först… (ett ganska kasst beteende i längden)

När jag var liten var jag inte särskilt förtjust i potatis. Inte så att jag tyckte illa om det – men jag tyckte det var ganska tråkigt. Kött, sås och grönsaker var mycket godare.

Jag insåg ganska tidigt att det faktiskt var roligare att ha kvar det goda till sist, och kunna njuta av bara det. Så jag lärde mig att äta upp potatisen först.

Det är ett beteende jag praktiserat i många sammanhang här i livet. Göra det tråkiga först, det som måste göras – innan jag ger mig på det roliga.

Klokt! Smart! Läxorna blir gjorda. Och disken. och städningen. Och så vidare.

Men det finns så MYCKET tråkigt som behöver göras. Det blir så lite tid kvar till det roliga. Ofta ingen tid alls. Och ju mer sällan man gör roliga saker, desto tråkigare blir de tråkigare, och desto längre tid tar de, och desto mer drar man sig för att göra dem, och desto längre tid tar det innan man ens kommer igång med dem, och desto mindre tid blir det till att göra roliga saker, och desto mindre inspiration och glädje i livet…

…och ju mindre roligt och inspiration och njutning och glädje, desto svårare att komma ihåg varför det är viktigt att ha roligt ibland, och svårare att tillåta sig att ha roligt… bättre att göra det kloka och förnuftiga först…

…tills man ser sig själv som en maskin. Lite till går det. Lite till kan du bita ihop och göra det du borde. Vadå mår dåligt av det? Vadå tråkigt?

Inte alls bra.

Tänk om jag hade lärt mig att skita i läxorna ibland. Eller äta potatisen sist.

Jag har blivit en dålig, oengagerad människa :-(

Jag läser inte tidningen ordentligt. Skämtar bort att jag inte orkar läsa viktiga, intressanta reportage om miljökatastrofer, inrikespolitik eller barnarbete. Ser inte TV-nyheterna, mer än möjligen för vädrets skull.

Orkar knappt ens hänga med i klimatdiskussionerna, som ÄNTLIGEN kommit igång.

*skäms för mig själv*

Jag som aldrig kunde fatta när de vuxna inte orkade engagera sig. Hur kunde man tycka att annat var viktigare?!?

Fast det är väl inte att man tycker att annat är viktigare. Det är att man inte orkar längre

Problemen är ju i någon mån de samma som de var då, när jag var 17. Det har egentligen inte hänt mycket. Eller jo, det har det. Men ändå. Växthuseffekten kände vi till redan då, de saker som folk ombeds göra nu – köra mindre bil, ta tåget, stänga av prylar på riktigt istället för med standby – det visste vi ju redan då. Diskussionen om huruvida klimatet verkligen förändras fanns redan då.

Jag har redan engagerat mig så länge. Redan stått och diskuterat, stångat mig blodig, så många gånger.

Jag orkar inte.

Jag har redan gjort mitt bästa i så många år. Jag börjar tappa drivkraften, orken, engagemanget.

Och… hur ska jag hinna/orka läsa tidningen? Jag är tacksam om jag hinner få läsa lite i tidningen i lugn och ro. Då får det vara KORTA artiklar/notiser. Dem kan jag med lite tur hinna igenom utan att bli avbruten så ofta att jag tappar tråden. Och jag slipper få dåligt samvete (eller lika dåligt samvete) över att jag sitter och läser när jag borde prata med sonen medan vi äter frukost.

Min ”surt förvärvade egentid” vill jag ägna åt annat än att läsa analyser av sossarnas nya partiledare eller moderaternas försök att engagera sig i klimatfrågan. Då vill jag hinna ta hand om mig själv, träna, bygga lite… Resten av tiden går ju åt till vardagsbestyren som ska göras.

Så – engagemanget har dalat.

*dålig jag*

Och så var det det där med religion, då…

I begynnelsen var… en liten by på landet. Där fanns en liten kyrka, ett församlingshem, söndagsskola, kyrkans barntimmar och kyrkans barnkör. Och inte så mycket mer.
En bit utanför den lilla byn bodde en liten flicka i ett stort gult hus.

Den lilla flickan var förstås jag.

Det var den värld jag växte upp i. Inte så att kyrkan var en oerhört viktig del av mitt liv – vi var inte ofantligt religiösa eller så. De gånger jag i gick i kyrkan var de gånger kören skulle sjunga samt julottan och skolavslutningen. Men kyrkan, eller tron på Gud, var liksom en naturlig del av livet. En självklarhet. Så var det. Och den som ifrågasatte detta, argumenterade jag nog emot

Det är egentligen ganska märkligt. För jag var egentligen tidig på att ifrågasätta. Men just denna sak var jag bergfast övertygad om.

Eller är det kanske just så det är? Att när jag är övertygad om något så är jag det, och då går det inte att rubba mig. Men oftast så baseras denna övertygelse på något, på mina erfarenheter och slutsatser. I frågan om religionen så accepterade jag den lösning, det svar, som serverades åt mig.

Kanske för att det var en tilltalande lösning. Det gav svar på en massa frågor. Den gav en stomme, en världsbild. En trygghet. En mening. Ett svar på varför och vad händer sedan.

En tilltalande saga. Och sagor är sköna att tro på. De flesta sagor FÅR man inte tro på. Man vet ju att de inte är sanna. Det här är liksom undantaget: man får lov att tro på sagan.

Så – jag ifrågasatte aldrig. Jag var nöjd med hur det var.

Jag konfirmerades utan att ha ifrågasatt något av det. (Fast vi ägnade egentligen inte konfirmationsundervisningen särskilt mycket åt religiösa frågor.) Jag var liksom övertygad.

På gymnasiet gick vi nog in i kristendomen på ett lite annat sätt på religionstimmarna. Jag hängde väl i huvudsak fast i att jag trodde på det.
Men någonstans började jag liksom ändå fundera. Ställde jag verkligen upp på allt det där?
Treenigheten kunde jag inte hålla med om
Jungfrufödsel kändes som blajblaj

Men jo, jag trodde nog ändå på Gud. Bara inte på alla detaljer.

Sedan började jag läsa en massa om modergudinnereligioner och om andra religioner som funnits i området före judendomen. Och allt mer började jag ifrågasätta, en del i taget.

Jag började plugga biologi på universitetet. Det var morfologi och systematik och evolution. Archaeabakterier och eubakterier och eukaryoter. Plattmaskar och slemsvampar, kammaneter och kottepalmer. Endosymbios och mitokondrier och kloroplaster. Och virus. RNA och DNA och självreplikerande molekyler. Artbildning och kromosomtalsfördubbling och evolutionärt stabila strategier. Slump och mutationer och urval och ökad genfrekvens.

Och nånstans, någon gång – jag vet inte när, för det kom smygande – så tvingades jag inse att jag hade släppt alla bitarna. Det fanns inget kvar.
Jag trodde inte på gud. Inte på den kristna guden, inte på någon modergudinna eller något gudomligt väsen.

Jag trodde enkom och bara på slumpen och naturlagarna.

Fy sjutton vad jobbigt!

Det tog tid innan jag accepterade det, ens för mig själv. (Och ytterligare ett antal år innan jag accepterade det så fullt ut att jag tog den ärliga konsekvensen och gick ur kyrkan.)

Jag insåg att till viss del så hade det nog handlat om att jag VILLE tro. Jag ville ha tryggheten kvar. Jag ville ha min saga, mina myter, mina mysterier.
Nu hade jag bara förnuft och vetenskap kvar. De ger en massa svar, men de ger inte trygghet, för många av svaren är sorgliga. Det finns inga svar om mening och liv efter detta. För det FINNS ingen mening i ordets rätta bemärkelse. Ingen organism finns för en avsikt. Den finns för att det av slumpen uppkom en molekyl en gång i tiden, och denna molekyl har sedan fortsatt att replikera sig, men blivit lite fel – p.g.a. mutationer – på ”vägen”. Det är ju ingen mening. Och när man dör så dör man.

Jättemuntert.

Hade jag hellre fortsatt tro?
Ja.
Och nej.

Ja: det var tryggare, härligare, bättre på alla sätt och vis. Jag hängde kvar i det så länge jag kunde.
Men nej: jag kan aldrig önska att jag inte skulle kommit till… ”insikt”.

Jag var lyckligare med tro. Men jag kan aldrig önska mig tillbaka.

Men jag saknar det. Absolut. Och den tomhet som uppstod var säkert en bidragande orsak – och är fortfarande – till perioder med ångest och depression.

Under en period fick jag på ett fantastiskt sätt möjlighet att fylla ut tomrummet. Jag var med i en uppsättning av Jesus Christ Superstar. Där kunde jag leva ut hängivenheten, den där fulla övertygelsen, dyrkan. Där kunde jag ”tro” på HONOM, ryckas med, hylla honom. Gå upp i extasen. Allt detta samtidigt som jag visste att jag inte trodde på det. Jag kunde ha kakan även om jag visste att den var bakad av luft, att den inte fanns.

Kristus, dig vi följer
när och vart som helst.
Ja, jag tror på dig och Gud
– så säg att jag är frälst!
Ser du att jag vinkar?
Dig vi hyllar helst.
Ja, jag tror på dig och Gud
– så säg att jag är frälst!
Jesus, jag är med dig.
Rör mig, rör mig, Jesus!
Jesus, du är min idol.
Kyss mig, kyss mig, Jesus!

Jag njöt. Jag fick min religiösa upplevelse, i några timmar flera kvällar i veckan. Utan att behöva förneka mig själv.

Saknaden var enorm efteråt.

Och sedan då?
Jo, som sagt var, jag gick slutligen ur kyrkan.
Jag är ateist.
Hade jag varit det redan från början, om jag hade tänkt efter? Har jag förändrats eller inte?

Och ja. Jag saknar sagan. Förnuftet är jävligt trist, och krävande. Sagan ger mer utrymme för… konstnärlig frihet
Men det är inte mycket att göra åt saken.