Jag har alltid dåligt samvete. Eller i alla fall nästan alltid. Känslan av att inte ha dåligt samvete är så ovan att om jag känner den så börjar jag leta efter vad jag borde ha dåligt samvete över – för nånting måste det väl vara – och då kan jag möjligen få dåligt samvete över att jag inte minns…
För det finns så mycket att ha dåligt samvete för:
* Att jag inte leker tillräckligt med min son
* Att jag inte tillräckligt tydligt hävdar min rätt att inte leka när jag varken vill eller har tid
* Att jag inte kommer ihåg alla saker jag sagt till honom att det får vi göra någon annan gång
* Att jag är för ineffektiv på jobbet och lätt fastnar med att dumsurfa, när jag borde lyckas fokusera. (Fast jag BEHÖVER de där mikropauserna. Om jag bara biter ihop så blir det inte heller bra… 
)
* Att jag inte är tillräckligt strukturerad
* Att jag är för dålig på att ta paus och tillåta mig att fika, ”snacka skit” m.m.
* Att jag borde hunnit mer
* Att jag borde prioriterat annorlunda
* Att jag inte gör något kul
* Att jag inte gör någon nytta istället för att sitta här – diska, städa, sortera saker på skrivbordet, deklarera, köra igång en tvättmaskin…
* Att jag är för dålig på att ta det lugnt, unna mig något, slappa, vara spontan 
För det finns ju alltid något man kan ha dåligt samvete för. Alltid. Oavsett vilket val jag gör, oavsett hur jag agerar, så kan jag alltid ha dåligt samvete över mitt val. Och hade jag gjort tvärtom så kunde jag ha haft dåligt samvete för det.
Inte minst har jag dåligt samvete över att jag jämt har dåligt samvete. Över att jag inte kan slappna av mer och ta saker som de kommer…
Det överaktiva samvetet hänger tätt samman med valmöjligheter och ansvar.
I varje situation där det finns valmöjligheter, så kan man göra det bästa valet. Att göra det bästa valet är att ta ansvar. Och jag kräver av mig själv att ta ansvar.
För att göra det bästa valet, måste jag väga samman alla aspekter. Det är inte alltid så lätt. Framför allt är det svårt att ta ställning till vilka aspekter som ska väga tyngst.
Ska jag leka med sonen? Han har behov av närhet. Jag har behov av att sitta och tänka. Dessutom behöver det diskas. Om jag inte får sitta och tänka så blir jag slutkörd. Om han inte får leka med mig så blir han gnällig, och då blir jag ännu mer slutkörd. Om jag inte diskar nu så får jag diska senare. Då hinner jag inte upp och jobba på vinden, eller så kommer jag i säng jättesent och blir ännu tröttare.
Vad ska jag köpa för mat? Då ska hänsyn tas till att det ska vara
* miljövänligt – vilket både handlar om odling, framställning, transporter och valet mellan t.ex. kött och grönsaker eller kött från lamm, nöt eller gris
* nyttigt – fetthalter, fettyper, fibrer, vettig framställning, inte en massa tillsatser etc
* billigt (eller i alla fall rimligt i pris)
* framställt på etiskt/rättvist vis
* snabblagat (så vi hinner renovera)
* något alla i familjen gillar någorlunda
* något vi inte ätit de senaste dagarna
Fet chans att uppfylla alla dessa kriterier
Ska jag köpa tröjan eller inte? Behöver jag en tröja? Behöver jag DEN tröjan? Finns det kanske en snyggare/bättre/mer användbar tröja i någon av de andra tio affärerna jag skulle kunna kolla? Kan jag kanske få fatt i en tröja som är av ekologisk bomull, eller i alla fall tillverkad av människor som fått vettigt betalt? Vore det kanske bättre ur miljöhänseende att inte köpa någon tröja? Vore det bättre att köpa en tröja hemma på orten där jag bor, för att gynna det lokala näringslivet? Eller borde jag kolla någon annastans? Fast det är ju förstås istället slöseri med tid. Och bensin.
Vad är det magonda egentligen? Borde jag ringa doktorn? Eller sjukvårdsupplysningen? Ska jag tro att det är akut? Eller rent av dödligt? Eller är det kanske helt harmlöst? Tänk om det visar sig jättefarligt, och så har jag ignorerat det? Tänk om jag BORDE ha fattat? Men man kan ju inte heller rusa till doktorn jämt?
(Borde jag inte ha satt mig i den där bilen? Borde jag ha satt mig lite annorlunda, så hade inget hänt? Var det en onödig resa? Borde jag ha tagit mig dit på annat sätt?)
Tusen frågor. För varje liten valmöjlighet finns precis hur många aspekter som helst.
Hur jag än gör så finns det nackdelar.
Hur jag än gör så har jag i viss mån valt fel.
Men jag ska ju välja RÄTT. Jag är ju en klok och vettig människa, som kan och vet en massa. Jag ska ju välja det rätta – det är det minsta man kan begära. Välja det som är rätt för mig, min familj, andra människor, miljön, Jorden…
Alltid.
ALLTID.
Inget litet ansvar.
Svårt att vara nöjd med sig själv då.
Svårt att inte ha dåligt samvete.
Valmöjligheter är något fantastiskt. Och samtidigt något fruktansvärt.
Jag har ansvar för mina handlingar. Ansvar för att göra det rätta, det kloka.
Det ansvaret utkräver jag.
Därför är jag så ambivalent. För jag vet att jag alltid väljer fel. Alla val är ju fel…
Därför har jag dåligt samvete. Jämt. För ur någon aspekt har jag alltid valt fel. Jag kunde alltid gjort bättre.
Därför känner jag mig alltid skyldig.
Därför har jag alltid åtminstone liiiiiiiiite ångest. För nåt. För det finns alltid något jag inte gjorde fullt så bra som det var möjligt. Och det kan alltid visa sig att något av mina val i själva verket var ödesdigert. Och jag kan ju aldrig i förväg veta vilket. Så då är det bäst att anta att det är alla. För i slutändan är ju skulden min
Jag vet. Jag gör livet komplicerat för mig. Så alltsammans är mitt eget fel
