Oliver Queen, a k a Green Arrow, är världsmästare på att alltid ta på sig skulden för när något går dåligt. (Eller, frågan är ju om han verkligen slår mig i den grenen.)
I ett av de avsnitt vi sett idag, säger han så här angående att ta på sig skulden:
Do you know why I always blame myself in situations like this? Because at least it’s an answer. Sometimes, we just need a reason when a situation is completely unreasonable.
(Canary Cry)
Det är väl inte utan att det ligger något i det…
Valborg och första maj. Twitterflödet fylls med… gnäll och pajkastning. Många på twitter har uppenbarligen många starka åsikter kopplade till Valborg och första maj. Och allting känns så polariserat. (Och då älskar jag ändå twitter i vanliga fall, och har ett trevligt och vänskapligt flöde.)
Uppfattningen att bara ”vänstern” får vilja ändra världen – eller i alla fall säga vad de tycker vid demonstrationer.
Uppfattningen att första maj bara är viktig just för de som vill förändra världen och manifestera genom demonstrationståg.
Uppfattningen att det är slöseri med en extra dag fri från lönearbete. För det kan ju ingen behöva i vackra stressiga maj?!?
Uppfattningen att Valborg är borgerligt. Ursäkta, va?
Det känns som att ni driver på någon sorts polarisering för att ni vill det. För att ni vill vara osams om något, för sakens skull. Nästan som syskonbråk, eller bråk två grannstäder emellan.
Och nej, jag har aldrig upplevt den polariseringen förrän de senaste åren. Den finns inte omkring mig, bara på sociala medier. Är det ett storstadsfenomen som kommer närmre mig för att jag träffar på mer storstadsfolk här?
Jag är van vid att Valborg är en synnerligen okomplicerad grej. Nånstans i bygden tänds en stor brasa. Och alla samlas där. Barnfamiljer. Tonåringar. Gamlingar. Alla. Någon lokal förening – scouter, byalag, kyrkan, vem som nu är aktiv på orten – håller i saker. Säljer grillad korv. Någon håller tal som ingen kan höra. Någon kör sjunger de gamla vanliga sångerna. Elden tänds (eller så misslyckas man). Folk står och njuter alternativt fryser beroende på vädret. Och beroende på vädret skyndar man hem så fort man kan eller stannar länge.
Och första maj är en ledig dag. Det behövs lediga dagar efter aftnar, liksom. En del demonstrerar. En del arbetar i trädgården. En del åker på skogsutflykt. Alltsammans är bra saker att göra en dag i maj. En paus från ”det andra”, det där ekorrhjulet som har en tendens att rulla på som värst så här års.
Det finns många vägar att åstadkomma förändring, jobba för en bättre värld. Din väg är inte nödvändigtvis bättre än någon annans. Så klaga inte på att någon annan gör på det sätt som passar hen. Ta ansvar för att göra det du gör på ditt sätt bra i stället för att klaga på andra.
Och för företagare är det uppenbarligen väldigt känsligt att betala lön för en helgdag då det finns en möjlighet att några av deras anställda demonstrerar mot dem. Samtidigt som det från andra företagare påpekas hur dumt det är att betala för en ledig dag när det ju bara är några få som demonstrerar.
Vi har mängder med helgdagar med mer eller mindre tydlig koppling till religion. En specifik religion. De helgdagarna är i huvudsak ohotade. Trots att de ger kristendomen en särställning. Och trots att vi är många som inte alls är religiösa. Men 1 maj sticker uppenbarligen i ögonen. Trots att det ju inte alls bara är arbetarrörelsens demonstrationsdag, utan så mycket mer.
Och nationaldagen, denna ganska nya helgdag av sekulärt ursprung, ifrågasätts också vartenda år. Vartenda år gruffas det och diskuteras vad den egentligen ska vara bra för.
Medan de religiösa högtiderna som sagt var står ohotade. Det tycker jag är spännande i vårt sekulariserade samhälle.
Vad gör folk med sina lediga dagar, då? Bortsett från vad man äter så tror jag att för många kvittar det ganska mycket vad namnet på dagen är. Man träffar släkt och vänner, tar det lugnt, eller jobbar ikapp med saker man inte hunnit hemma.
Och ovanpå detta, som ett sidospår, så har vi Beltanefirandet. Människor som av olika anledningar inte känner samhörighet med de ”stora” religionerna har plockat upp gamla märkesdagar – ja, i det här fallet sammanfallande med vår Valborg – och gör något med det. Skapar nya traditioner, med spår av gammalt i sig. Skapar ritualer och symbolik som passar dem.
Och det är banne mig det farligaste man kan göra. Inget är så hånat från det omkringstående samhället som den sortens nyreligiositet. Ska man ägna sig åt riter och ceremonier så ska man ha bevismaterial för att folk har ägnat sig åt idiotin i över tusen år eller så. Då kan man få hävda att vin blir till en guds blod och dricka det under högtidliga former och hävda att den döde återuppstått – och ha helgdagar för det utan att någon får ifrågasätta. Men ack nåde den som gör något liknande och inte hänför det till en abrahamitisk gud. Vilket gör att sådana som jag, som skulle behöva hitta ett sammanhang utan att behöva tro på något, står och tittar på från sidan, för jag vet att det ses som extremt och konstigt (vilket ju ingen skulle tycka om jag drällde in på en gudstjänst i kyrkan i advent för samhörighet och att sjunga några psalmer).
Detta trots alla fina ord om att alla ska få tro det den vill och leva som den vill och göra sina egna val så länge det inte skadar någon annan.
Kyrkan har fortfarande en otrolig särställning i det svenska samhället.
Sorry för rörigt inlägg. För många trådar åt olika håll. Och egentligen hade jag inte alls tänkt skriva. Skulle göra annat. Men kunde inte låta bli.
Jag sitter på toa när jag börjar fundera på det. Visst är det ofta då man börjar fundera? Jag tänker på mitt skrivande, på behovet av att bolla idéer med någon annan. Behovet av input av typen ”vad borde hända här?” eller ”hur löser jag den här klurigheten?”.
Och jag inser att det sitter en bromskloss där någonstans. För sedan barnsben har vi lärt oss hur viktigt det är att göra saker själva. Att sätta en ära i att den här saken – teckningen var det väl ofta när man var liten, men andra saker också – har jag gjort själv. Och hur viktig gränsdragningen är. För om jag diskuterat med Sven, Lisa och Pelle, kan jag då verkligen sätta mitt namn på det jag gjort utan att nämna alla dem? Om Tindra och Malte och dessutom både mamma och läraren varit med och dragit några streck på teckningen, sjunker dess värde då automatiskt?
Vi får alltså tidigt lära oss att det är individuella enskilda prestationer som är viktiga och värdefulla.
Och detta SAMTIDIGT som vi tidigt får lära oss att det är viktigt och värdefullt att samarbeta. Bland annat lär vi oss detta genom skolans förkärlek för grupparbeten. Där ska alla vara med – på lika villkor. Alla förväntas åstadkomma lika mycket och lika bra. Och alla ska ha gemensam och lika del av äran. Det är så vi förväntas lära oss att samarbeta.
Det är liksom prestige åt båda hållen. Prestige i enskilda prestationer. Prestige i grupparbeten. Och definitionen av vilket är JÄTTEVIKTIG.
Är det inte fullkomligt bisarrt?
För verkligheten, den rimliga verkligheten, är väl egentligen ofta att det är en person som har en bra idé om något att genomföra, och en person – ibland den som kom på idén, ibland någon annan – är alldeles utmärkt att hålla i det mesta av arbetet, men behöver hjälp med delar som någon annan är bättre på eller delar som blir bättre av flera inblandade.
Är det inte det vi borde lära oss och öva på från tidig ålder? Både hur man på ett bra sätt samarbetar när någon har en idé som man vill hjälpas åt att genomföra – och hur man på ett bra sätt hanterar de olika aspekterna av prestige, stolthet, cred etc när många är inblandade på olika nivåer?
För övrigt tror jag att de människor som trots allt lyckas hitta bra former för detta ofta är de som lyckas bra i livet.
Posted in Reflektioner och tankar, Samhälle, Skola
En av de saker man kan göra, en av de ambitioner man kan ha, om man skriver ”fiction” (skönlitteratur, men vad heter det på svenska när det inte handlar om text utan om film eller liknande?), är att ”ta upp viktiga frågor”. Alltså: man tycker att något i världen är problematiskt eller fel, och så berör man på något vis det ämnet i det man skriver/skapar.
Det där kan man ju göra på olika sätt. Ett sätt är att belysa det som är fel genom att beskriva det som är fel på ett tydligt sätt så att läsaren ser felet och förstår vad som är fel. Det kan i sin tur bli en del av ”storyn”, plotten, och bidra till att leda historien framåt, eller rentav vara upprinnelsen till det man skriver om.
En annan variant är att istället beskriva saker så som man tycker de rimligen ska vara. Beskriva en tillvaro där saker är på det sätt man tycker att de borde vara i verkligheten, fastän de inte är det.
På ett sätt är den senare varianten radikalare. Och trots det är den ganska otacksam. Den bygger ingen intrig. Den riskerar faktiskt att gå spårlöst förbi, inte noteras av läsaren, om den inte är väldigt tydlig eller läsaren är väldigt medveten på det aktuella området. Och det hör liksom till sakens natur att det som beskrivs måste passera mer i förbigående, just för att det inte kan bygga intrig, och därmed ökar liksom risken att det man vill lyfta fram bara går spårlöst förbi.
Det är liksom bara småbarnsböcker som kan beskriva en okomplicerad bra fin tillvaro utan problem. En bok för vuxna, eller ens större barn, som kan sammanfattas ”de levde lyckliga från början till slut” finns väl knappast.
Så den radikala varianten ”i förbigående beskriva saker på ett sätt som vore drömmen” ger liksom ganska små krusningar på vattnet jämfört med varianten ”beskriva något som är skit”. Och ändå… ändå är det så förbannat önskvärt med det.
Det är väl liksom något som tangerar att bygga förebilder. Och att långsamt långsamt flytta kontinenter.
Det är sånt jag funderar över stundtals i mitt skrivande och när jag funderar över hur det jag skriver uppfattas.
Apropå förra inlägget, och dansgolv och fester och nattligt röj…
… så associerar jag via det faktum att jag är nykterist och ”alltid” varit, och det faktum att det nog faktiskt var ganska smart av det var UNF som höll i showdanskurserna jag gick på högstadiet, för det var trots allt början till en trygghet på dansgolvet, en trygghet att vara mig själv, och det är säkert en bra förebyggande grej om man ska hålla ungdomar borta från alltför mycket alkohol? Fast för mig så var det väl kanske snarast så att jag inte skulle gett mig på alkoholen annars, utan snarast stannat hemma. Och därmed förstås missat en jävla massa kul…
… och därifrån hamnar jag associationsvägen vidare i saker som anses vara fullgoda ursäkter för en massa dumheter. Och ja, det var det jag egentligen tänkte skriva om nu.
För det är ju uppenbarligen så: det finns en massa accepterade ursäkter. Ursäkter som jag på det hela taget tycker är märkliga eller ger märkliga konsekvenser.
Alkohol är en sådan. Om man var full eller berusad så kan man komma undan med en hel massa saker som man inte skulle komma undan med om man var nykter. Trots att folk vet att det är en effekterna av att dricka alkohol, och därmed kunde låta bli att dricka om de ville undvika att de där sakerna händer. Vilket gör att jag helt enkelt måste anta att folk ibland väljer att dricka alkohol för att kunna skylla på alkoholen. Och ja, jag kan känna mig lite avundsjuk på det där ibland. På att ni som dricker kan dricka och sedan göra saker ”i skydd av det” – medan jag liksom måste våga av egen kraft, eller hur man ska säga. Och jag som är nykter förväntas liksom på ett annat sätt ta konsekvenserna av det jag eventuellt gör, medan någon som druckit alkohol kan komma undan med och bli förlåten på grund av att hen inte kunde hjälpa det, typ.
En annan sådan där sak är ungdom. På något märkligt sätt verkar folk kunna ursäkta en hel massa saker med ungdom. Fan att man var snäll och duktig och ordentlig istället för att utnyttja det där en gång i tiden :P
Ungdomsursäkten har två varianter. Den ena lyder ungefär ”Vi var så unga så vi förstod inte bättre.” – Ursäkta, men de saker ni säger att ni inte begrep är liksom inga komplicerade grejer. Och nej, ni var inte korkade bara för att ni var unga. Faktiskt inte. Den andra varianten av ungdomsursäkten handlar på något vis om hormoner eller ungdomligt sinne och liknande.
Jag har också varit ung. Jag var inte korkad när jag var ung, jag var typ lika smart då som nu :P (Och jag, som aldrig utnyttjade de lägre förväntningarna på intelligens och allmän tankeförmåga till något som var fördelaktigt för mig, fick jämt höra från jobbiga vuxna att jag inte begrep bättre när jag tyckte att de inte tog ansvar på jobbiga områden som miljö. Fast det handlade nog snarast om att de vuxna inte ville behöva bry sig om jobbiga saker.)
Ja, och sedan har vi alla de där som ursäktar sig med vad andra gjorde. Hur någon annan klädde sig, uppträdde, och så vidare, och liksom lyckas använda det som en ursäkt för att få lov att uppföra sig som skitstövlar.
Nu har jag säkert glömt något exempel – så känns det i alla fall. Men poängen är i alla fall att det finns saker som anses vara accepterade ursäkter. Och vi som sköter oss, vi missar hela tiden möjligheten att gömma oss bakom dessa ursäkter. Skulle vi råka göra något misstag eller något som blir pinsamt, då får vi märkligt nog stå med mycket mer skam.
Döden leder till mycket språkfilosoferande.
Som nu. Mina svärföräldrar är här några dagar.
Eller?
Är de mina svärföräldrar? De är ju föräldrar till min man. Jag är ju liksom fortfarande gift med honom. Väl? Även om jag formellt sett får lov att gifta mig med någon annan, så är jag ju fortfarande gift med honom, och kommer alltid att vara.
Ja visst, jag kan snärja mig ur det enkelt och bara benämna dem barnens farmor och farfar. Det är sant och det är enkelt. Men det intressanta här är ju att gräva i det som inte är de enkla lösningarna, det som liksom blir skärningspunkterna för olika saker eller hur man ska säga.
För jag är ju liksom på samma gång både gift och ogift. Och inte bara för att det formellt sett går att hävda båda varianterna, utan för att det liksom känslomässigt är så det är. Och så jag vill att det ska vara. Och egentligen är det inget konstigt med det, mer än att det liksom samtidigt inte är så vårt samhälle är konstruerat. Man ska vara antingen eller, inte både och. Och det gäller liksom inte bara det här.
Och om jag någon gång framöver blir ihop med någon ny… så blir på något plan som polygami, eller? Det känns lite så. Eller nej, det gör det inte. Det känns som att det teoretiska resonemanget landar i polygami, för att det teoretiska resonemanget och vår gängse moral bygger på principen ”en i taget”, det vill säga man ska ha gjort sig av med en partner (mentalt) innan man blir ihop med nästa. Inte liksom behålla den förra.
Eller? Det kanske bara är jag som övertolkar samhällets moral och struktur?
För mig är det i alla fall inget konstigt egentligen. Mest bara intressant. Och något jag gärna skulle vilja diskutera med… honom. För han var ju ruskigt intresserad av både språk, moralfilosofi och en massa andra saker i det här sammanhanget. Jag skulle vilja veta vad han ansåg om sillburken i det här fallet. [Och jag är väldigt nyfiken på vilka som läser som förstår referensen här, liksom.] Och han skulle förmodligen kunna komma med infallsvinklar om vad den ene och andre och tredje filosofen sagt etc. Men i slutändan skulle vi nog komma fram till ungefär samma sak, på något vis.
Och apropå eventuella framtida partners så är det en sak som stör mig mest av allt, och det är att jag inte kommer att ha möjligheten att presentera och visa upp denna person för älsklingen. För det känns som en så självklar sak att vilja göra. Om jag hittar någon så vill jag ju kunna visa upp och berätta: ”Titta vilken bra jag hittat!”
Jamen ni hör ju. Så där ska man ju inte alls tänka i vår värld. In med dig i boxen, Sanne!
– Så vad är det för bok du skriver?
Jag fick frågan innan idag. Eller någon variant av den i alla fall. Det är den självklara första frågan när man [jag] säger att man [jag] skriver på en bok. Förstås.
Den som ställer den där frågan till mig får nästan aldrig något svar. Eller ett väldigt undvikande svar. Eller ett svar i stil med att det där klarar jag inte om att prata om.
Jag inser att det nog är ganska udda, för att vara mig. Jag pratar utan några påtagliga problem om de allra flesta saker; väldigt många saker pratar jag med glädje om och kommer jag igång så är det nog ibland svårt att få tyst på mig.
Men Boken (TM)… där tar det stopp.
Och jag tycker själv det är intressant. Jag tycker själv att det är värt att bena i vad problemet är – även ”här ute i det fria”, i den här bloggen där jag skriver om det mesta, men inte om just bokskrivandet.
För just det, jag klarar inte ens av att skriva om det :P
Så… vad beror det på?
Tja, en bit av det är att jag fortfarande har förbannat dåligt självförtroende när det kommer till bokskrivandet. Jag vet annars vid det här laget att det finns en hel drös människor som tycker att jag skriver bra, både när det handlar om faktatexter och annat på jobbet och när det kommer till det jag skriver här i bloggen. Jag vet att jag kan skriva. Men samtidigt är både jobbskrivandet och bloggskrivandet saker där innehållet är det allra viktigaste, även om det är en bonus att språket är bra etc. Men när jag ska skriva en bok så är kvaliteten på själva texterna på ett helt annat sätt det bärande, självändamålet. Och samtidigt har jag egentligen ingen riktig feedback på det området. Jag har inte en susning om jag är usel, medioker eller bra. Och då har jag svårt att stå för skrivandet. Svårt för att stå för att jag vill och hävda att jag kan när det ju kan visa sig att jag faktiskt är riktigt jädra skitkass.
Fast det där säger ju inget om det faktum att jag inte kan klara av att prata om vad det är för bok?
Nä…
En bit i det handlar om en oförmåga – och ovilja – att definiera. Det problemet har jag på andra områden också. Till exempel inom biologin. När jag pluggade biologi så handlade mycket om att definiera och kategorisera och klassificera. Hur mycket är det av ditten och hur mycket av datten och hur samverkar de? Jaha, då är det en sådan här vegetationstyp. Och det här naturområdet är viktigare och värdefullare än de andra, på grund av det här och det här. Jag är riktigt jävla kass på sånt. Jag jobbar inte med sånt längre. Jag har också svårt för att kategorisera människor. Och jag stämmer ju själv aldrig in på de enkla kategoriseringarna av människor, och har alltid mått dåligt av effekterna av när folk vill placera mig i en kategori jag inte stämmer med. Och på samma sätt har jag svårt att definiera det jag skriver. En definition och en kategorisering innebär alltid att man förenklar, och därmed också alltid utesluter saker.
Men den viktigaste biten är nog att jag är rädd att bli dömd på förhand. Att jag alltför många gånger i livet fått höra nedvärderande kommentarer baserade på klädsmak eller smak på andra områden. I de sammanhang jag nu rör mig skulle mycket av det jag en gång fick skit för snarast ses som coolt nörderi. Men tja, mina spår sitter djupt. Jag är beredd på så många nedsättande kommentarer bara jag yppar en gnutta av det jag skulle kunna definiera min bokstory som. Barnsligt. Banalt. Jag är säkerligen överdrivet nervös på området, jag vet. – Och samtidigt inser jag att det finns en risk att jag själv skulle fnysa (om än kanske tyst) om någon presenterade ett bokprojekt så som jag själv skulle bli tvungen att beskriva det här om jag blev tvungen att förenkla.
En brist på självkänsla. En enorm brist på tron att det här riktigt håller. Och ändå. Ändå kan jag efter alla dessa år fortfarande inte släppa tanken, utan ändå envisas skiten med att vilja skrivas och utvecklas.
Och kanske kanske borde jag öva på att kasta mig utför det där stupet och försöka svara på frågan. Även om jag kommer att känna mig som en enda stor blobb av rodnad. Kanske vore det nyttigt. Kanske är det inte riktigt så farligt som jag tror.
Eller så är det just precis så farligt som jag tror. Den risken är ganska stor, faktiskt.
Men vem fan vill läsa en bok som inte ens författaren vågar tala om vad den handlar om?
Tillägg en stund senare:
Tanken slår mig: Jag började skriva boken under högstadiet. Det var den tid när jag var som allra mest utsatt pga avvikande smak, inte passade in, och det fanns vissa människor som var påtagligt elaka om allting som var påtagligt jag. Alltså: boken är uppkommen i den kontexten. Och jag har egentligen aldrig kunnat prata om boken. Kanske ligger en del av roten till det just i tidpunkten för uppkomsten och livet i stort under den perioden?
Jag har alltid varit intresserad av arkeologi. Och i slutändan kom jag också att läsa ett halvår arkeologi på universitetet. Det var hösten 1997, i Göteborg. Jag hade redan pluggat på universitetet i tre år, huvudsakligen biologi samt lite kemi och geovetenskap. Fullfjädrad naturvetare. Men så skulle jag gå danslinjen kvällstid och skulle plugga något dagtid – delvis för att ha studiemedel som inkomst – och då blev det A-kurs i arkeologi.
En del i att läsa arkeologi var att läsa om människans ursprung. Och jag minns hur upprörd jag var över att det framställdes som att de två olika teorier man lärde ut om den moderna människans ursprung ansågs likvärdiga, lika sannolika/troliga. Den ena handlade om att den moderna människan uppstått på ett ställe och sedan spridit sig. Den andra, som jag minns det kallad kandelaberteorin, gick ut på att tidigare människoformer först spritt sig över världen och sedan parallellt utvecklats likadant överallt, det vill säga att den moderna människan skulle ha uppstått parallellt både i Europa och Asien och Afrika och så vidare.
Biologen i mig protesterade. Det där var inte rimligt. Visst, liknande lösningar på liknande problem kan uppkomma evolutionärt i olika arter och på olika platser. Men då rör det sig om enstaka egenskaper, inte om att liksom hela moderna människogrejen, hela paketet, skulle uppkomma simultant på så många ställen. Så funkar det inte.
Fast att komma med den sortens invändningar när man läser en A-kurs i ett ämne där lärarna kan betydligt mindre om biologi, evolution och genetik än man själv är… fruktlöst, för att uttrycka det milt.
(Jag hade andra delar av kursen med frustration också. Som när det kom till kol-14-metoden och de hade uppfattningar om hur det där funkade som var helt befängda, som jag minns det – men jag minns inte detaljerna av det längre.)
I alla fall. Jag har börjat läsa ”Min europeiska familj de senaste 54 000 åren” av Karin Bojs. Den låg framme på Pocket Shop när jag strosade runt och letade efter något att lösa in älsklingens fullstämplade tiostämpelkort mot. Jag hann inte långt i boken förrän jag läste det här:
Några år senare, 1995, kunde amerikanska forskare publicera rön om den manliga motsvarigheten till mitokondrie-Eva. Han kallas Y-kromosom-Adam. Den förbättrade DNA-tekniken och de alltmer kraftfulla datorerna hade nu gjort det möjligt att jämföra även Y-kromosomer från ett antal män från olika världsdelar. /—/ Resultaten visar att för ungefär 200 000 år sedan levde en man som är anfader till alla nu levane män. Även denne Y-kromosom-Adam levde i Afrika.
Det var inget snack längre. Den multiregionala teorin var död. Den moderna människan har sitt ursprung i Afrika.
1995, alltså. Det vill säga ett par år innan jag pluggade arkeologi. Redan då var den multiregionala kandelaberteorin död. Men det var fortfarande inte poppis att vara en student som ifrågasatte den :-D
Posted in Reflektioner och tankar
Jag testar mitt ordförråd i ett test på nätet och får det här resultatet:
Och så tänker jag på att jag nog inte använder något särskilt avancerat språk när jag skriver. Tvärtom. För det är ju när jag låter orden flöda, låter texten bli talspråksmässig, och skiter i regler och konventioner, som jag tycker det blir bra. Eller läsvärt. Eller intressant.
Jag KAN ju skriva som man borde. Om jag vill. Men det blir så tråkigt!
Och så tänker jag på att folk brukar säga när man svär att det tyder på dåligt ordförråd. Jahapp. Och ja, jag svär en hel del :P
Nejdå, jag tror inte alls att jag tillhör de översta 0,01% vad gäller svenskt ordförråd. Men det är ändå en trevlig sak att få bra resultat. Jag kan ju liksom få sträcka mig till att konstatera att jag inte är usel.
Och så undrar jag vad älsklingen skulle fått för resultat på testet. För han var ju alltid minst ett par snäpp skarpare än mig. Kunde mer. Hade läst mer. Hade mer koll. Och vågade tro på sig själv, förstås.
Och så funderar jag ett varv på det där. På att jag alltid uppfattade honom som skarpare än mig, och på att han alltid hade bättre självförtroende än jag. Och det kan ju låta som att det var hans fel att jag kände som jag kände. Fast det var ju tvärtom. Han var den som var bäst i världen på att få mig att tro på mig själv och på att jag inte var så usel som jag inbillade mig.
Jag tror att det var redan under den där månaden vi mejlades vid (det måste det ha varit, även om jag inte har det mejlet kvar?), innan vi blev ihop, som jag påpekade att han kunde kalla mig Sanne. För det gjorde familjen.
På den tiden var det verkligen bara familjen som kallade mig Sanne. Och inte de heller hela tiden, förstås. Och det där, att jag påpekade att han kunde kalla mig Sanne, var på något sätt ett väldigt tydligt steg till att det här var en väsentlig bekantskap, eller hur man ska säga. Som att jag faktiskt gjorde honom till familj redan där och då, alldeles oavsett position i familjen.
För honom blev jag alltså Sanne nästan från början. Och det innebar efterhand att han kom att presentera mig som Sanne för andra, att Sanne var det självklara till sådan grad att jag blev det för väldigt många andra. Så mycket att jag tror att jag vid något tillfälle, efter ett par år, hade ett allvarligt snack med honom om att det faktiskt inte var okej, för Sanne var liksom mer privat och absolut inte något som var självklart att alla kunde kalla mig.
Fast det släppte efter med tiden. Jag vande mig. Och det hängde nog samman med en ökad öppenhet i övrigt. Om man använder sitt privata smeknamn öppet så kan man inte stänga till om sig själv på samma sätt, på nåt vis.
Se det som personlig utveckling eller nåt.
Så när jag sedan började vistas ute på nätet i diverse sammanhang föll det sig tidigt ganska självklart att det var Sanne jag använde som alias, i olika varianter. Det är ju Sanne jag ÄR.
Så… jag har numera inget problem med att vänner, folk jag känner privat, kallar mig Sanne. Det är helt okej.
Däremot vill jag inte kallas det i jobbsammanhang. (Fast det är inget problem om kollegor jag umgås med privat kallar mig det!) Eller av barnens lärare i skolan. Eller personer som jag liksom har föreningsmässiga eller politiska eller liknande relationer till.
Sanne är fortfarande förbehållet vänner och familj. (Oavsett om det är vänner online eller IRL.) Och det innebar att förstås i praktiken att för väldigt många vänner så är det Sanne jag är. Och det är fine.