Category Archives: Reflektioner och tankar

Döden och livet och att både äta kakan och ha den kvar

Stundtals känns det så snårigt.

För han kommer ju att fortsätta att vara en del av mitt liv för alltid, och en påtaglig del av mitt liv för väldigt lång tid framöver. Jag kommer att i nästan varje upptänklig situation (okej, det var en rejäl överdrift, faktiskt) referera till något som har med honom att göra. Saker han gjort, saker han sagt. Saker vi gjort tillsammans. Eftersom vårt liv var tillsammans i nästan sjutton år. Och allting jag har omkring mig är fortfarande starkt påverkat av honom, ibland rent fysiskt byggt och hopsamlat av honom.

Så är det. Så måste det vara. Och jag vill inte ha det på något annat sätt.

Men det innebär ju att det kan uppfattas som att jag ältar. Som att jag inte klarar att gå vidare, inte är redo att släppa. Så är det inte. Det är inte så att jag fastnat i dået och inte vill komma vidare i livet. Jag vill båda delar: jag vill minnas allt det bra han var (och det dåliga, även om det var väldigt lite), allt det vi gjorde (och det vi inte gjorde). Allt det livet var under de sjutton åren. Jag vill inte radera, vill inte glömma. Och jag vill leva nu och framåt. Jag har ett stort behov av att leva, på nåt vis. Och samtidigt finns en liten fånig rädsla varje gång jag nämner honom – olika stor beroende på sammanhang och vilka personer som finns omkring mig, förstås – att det liksom ska stöta bort folk, skrämma bort. Och den rädslan ökar sakta allt eftersom tiden går, just för att tiden går.

Jag hoppas att det bara är min egen oro som spelar mig spratt. Att alla som läser det här faktiskt tycker att det är fånigt att jag ens känner behov av att poängtera det här. Jag vet att många av er kommer att tycka det, i alla fall.

Men det skaver i alla fall.

För det känns liksom som att det kan uppfattas som att jag både vill äta kakan och ha den kvar, på nåt vis. Och… det vill jag ju. Jag vill foga ihop mitt liv då, med honom, med livet nu och framtiden, det där levande livet jag vill fortsätta med. Och om jag rensar bort honom, de spår han lämnat, ur mina dagliga samtal och reflektioner, så städar jag liksom bort väsentliga delar av mig själv också. Det vill jag självklart inte.

Men ändå. Livet är nu. Och framåt.

Det där mörkret

Vissa dagar vill mörkret ta tag i mina tankar. Som dagar när jag för hundrade gången (typ) hittar en bit av en eternitplatta någonstans i jorden i trädgården och tänker hemska tankar om cancer och vad som finns i jorden här och att vi säkert inte borde odla i trädgårdslandet och säkert borde flytta härifrån för det är säkert något här i marken eller luften som gör att vi alla kommer att drabbas av cancer och dö och jag borde ta mig samman och se till att vi flyttar härifrån för säkerhets skull för det kommer att vara så jobbigt den dagen jag inser att vi borde ha gjort det för att vi inte alla ska dö.

Men jag skjuter bort tankarna. Jag orkar inte ha ångest. Livet är för jobbigt i vilket fall, och jag orkar inte riva upp och ner på det mer.

Fast det har jag förstås dåligt samvete för. Förstås.

Men jag har inte utrymme för att låta mörkret släppas fram. Om jag låter mörkret sluka mig så finns det ingen som kan dra upp mig längre. Så jag måste låta bli att falla ner. Även om det innebär att ta den här sortens risker.

Konventioner

Konventioner är knepiga saker. – Ska det kallas konventioner? Eller praxis? Nå, ni fattar nog vad jag menar? Saker som ska vara på ett visst sätt, liksom.

Konventioner jag känner till och ”förstår” kan jag hantera. Om jag vet vad som ”gäller” så kan jag förhålla mig till det. Tycker jag konventionen är dum så kan jag bryta mot den, medvetet göra annorlunda, för att jag tycker det är bättre, roligare, mer moraliskt rimligt eller vad det nu må vara. Eller bryta mot konventionen bara för att den är meningslös och fånig och jag kan. (Jodå, jag kan också följa konventioner när det är praktiskt, eller när de för den delen är vettiga eller inte stör mig. SÅ rebellisk är jag inte. Faktiskt.)

Det är knepigare med konventioner jag inte greppar. Konventioner jag bara anar men inte kan sätta fingret på.  När jag får en känsla av att här finns en oskriven regel som jag förväntas känna till och greppa, men det är så vagt att jag liksom inte alls förstår vad regeln är om den nu alls ens finns. Då finns inget konkret att förhålla sig till. Jag vet inte om jag bryter mot några regler, jag har bara en väldigt stark känsla av på det här området finns det outsagda saker som jag automatiskt i andras ögon förhåller mig till genom hur jag agerar om jag alls tar min in på området – alldeles oavsett om jag själv vet och fattar, liksom.

Sånt gör mig osäker: den där känslan av att här är det försåtsminerat och jag vet inte ens riktigt vad det är jag borde leta efter. Risken är att jag helt håller mig borta från området, för säkerhets skull.

Och det kan röra sig även om små fåniga saker. Som det här med att det finns olika färger på emoji-hjärtan. Betyder de olika färgerna olika saker, som jag borde känna till, som jag antas veta om jag använder hjärtan i olika färger? Jag vet inte. Istället väntade jag länge innan jag vågade använda ”riktiga” hjärtan på twitter, alltså inte bara <3 Numera har jag vågat mig på röda hjärtan i alla fall. Men ibland tänker jag att folk kanske tolkar in mycket mer i röda hjärtan än just bara röda hjärtan. För jag VET ju inte.

Skönast är det väl egentligen när jag inte alls har fattat att det finns eller kan finnas konventioner att förhålla sig till på ett område. När jag kan vara som jag är och vill vara utan att ens fundera över om det är så det ska vara eller inte. När jag kan strunta i analysen. Det där som väl är oskuldsfullhet och naivitet och så där. Bara vara. Sjunga för full hals för att det är kul och dansa som att jag bara har lika danslekälskande vänner omkring mig.

Värde

Det är så konstigt det där.

På ett sätt så har jag inga problem att stå upp för det jag tycker. Jag tycker saker. Jag säger dem. Jag försvarar viktiga värderingar. Jag förklarar och resonerar. Jag tycker rättvisa och miljö och jämställdhet är viktiga och självklara saker. Att säga att jag inte viker mig en tum vore att överdriva, men tja, jag är ganska principfast på sådana saker :-) Inte så att jag dundrar det i huvudet på folk oprovocerat, men när det finns skäl, liksom. Folk känner mig nog som en som står upp för vad jag tycker och står upp för andra och som inte är rädd för att ha obekväma åsikter och ifrågasätta. Och på sådana områden har jag liksom inga problem med att vara övertygad om att jag har rätt. Det har jag ju :-) (Sedan finns det områden där jag kan för lite. Då har jag ofta ingen åsikt, för jag klarar inte av att ha en åsikt när jag känner att jag inte är tillräckligt insatt.)

Det där är Sanne. Det där är den Sanne som ingen riktigt lyckats sätta sig på, den Sanne som lyckats ta sig igenom och finnas kvar genom all möjlig skit – skit kanske mestadels koncentrerad till tidiga skolår, men även senare, den Sanne som hela tiden mot alla odds lyckas resa sig igen.

Och samtidigt… så stångas jag hela tiden med det här med värde. Med om jag själv faktiskt har något värde i mig själv. Om jag är värd att må bra. Om det har ett egenvärde att jag får göra saker jag tycker är kul, saker som jag mår bra av. Där har jag ingen övertygelse. Jag tycker inte jag är värd det. Jag tycker inte det har ett egenvärde att jag får må bra. Jag tycker det är viktigt att jag gör bra saker och rätt saker. Men att göra saker bara för att de får mig att må bra, gör mig lycklig, det ifrågasätter jag. Jämt. I alla fall om det inte kan motiveras med någon sorts nytta också.

Jag lyckas liksom inte motivera för mig själv att göra ditt eller datt bara för att jag VILL det. I alla fall inte om någon annan har motargument om att de inte vill. Eller om det kostar pengar, eller tar tid som jag skulle kunna använda till något vettigt. Jag behöver argumentera utifrån förnuft, utifrån vad jag borde, för att tycka att det är okej.

”Din vilja sitter i skogen”, säger man ju ibland. Ja, och mitt värde har någon grävt ner i en grop vid sidan om.

Älsklingen var bra på det där med att påminna mig om mitt värde. Påminna mig om att jag inte bara skulle tänka på andra. Och när man levde i hans närhet var det lättare på det hela taget att svepas med i självklarheten av att ha ett värde. Till och med för mig. För han skulle liksom aldrig komma på tanken att man inte hade ett värde. Han lyckades för det allra mesta hålla mig ovanför den ytan.

Och älsklingen hade kunnat läsa det här, och till och med komma med ett lite granna utifrånperspektiv på det, nu när han känt mig så länge, och förklarat lite för mig, fått ihop de olika bitarna av mitt liv och förklarat hur det blev så här. Och prata om självkänsla och självförtroende och annat. Och konstaterat att vi har varandra och saker blir bättre och så där…

Men älsklingen är borta. Den som kände mig bäst i världen är borta, den som förstod mig bäst och stöttade mig bäst är borta. Och i mitt huvud blir alltsammans bara en obegriplig gegga. Och en oförmåga att se att jag har ett värde och är värd att må bra, bara för min egen skull. För det är för själviskt. Och självisk får man inte vara.

Osammanhängande och meningslöst om fokus och principer

Jag sitter och jobbar. På grund av livet och rådande omständigheter i nuläget jobbar jag tre timmar om dagen. Nästan alltid på distans, hemifrån, från matbordet.

Det är nästan aldrig tre sammanhängande timmar. Någonstans förbi mitten av den där tiden behöver jag nästan alltid hämta barn på skolan och får oftast ett längre avbrott.

Tre timmar är väldigt kort tid när man ska göra något sammanhängande, koncentrerat. Något som kräver lite fokus och överblick. Och jag är ganska kass på det där med fokus och överblick för tillfället. Det hör till effekterna av mitt allmänna mående i detta livskaos. Det är en ganska lång startsträcka för mig att komma in i saker, hitta tråden. Jag får kämpa för att ta mig dit. Och det går snabbare än vanligt för mig att tappa tråden. Samtidigt: när jag väl lyckats komma igång så tycker jag faktiskt det är kul. Jag börjar hitta tillbaka till den nivån. Jag klarar av mer av sånt än… för ett tag sedan.

Men de där stunderna är värdefulla och ska störas så lite som möjligt. För att jag så lätt blir störd. Och för att jag vet att jag ändå måste skifta fokus efter ett tag, ställa om till att ha ork för annat trassel i tillvaron. De ostörda stunderna är värdefulla och viktiga. Arbetet tar kraft, men stunder av ostört arbete, när jag kommit in i saker som flyter på, fyller också på, med känsla av att kunna och få gjort och känsla av FLYT.

Och så ringer då telefonen. Och det är mamma som står på en loppis och vill veta om jag vill att hon ska köpa ett par stolar åt mig.

När telefonen ringer förväntar jag mig att det är skolan som vill meddela något som är bråttom. Eller chefen som ringer och vill stämma av. Det är de områden jag klarar att skifta fokus till där och då. Men nej, det är mamma som ringer om ett par stolar. Och jag måste ställa om huvudet till något annat. Stolar. Behöver jag stolar? Vilka stolar är det som behöver bytas? Och varför? Och är det här några stolar som är relevanta? Och pris, och utseende, och när, och vill jag…?

Ja, det låter som en petitess. Ja, mamma ringer för att vara snäll. Men mitt huvud klarar inte av omställningen, bytet av fokus, de snabba skiftningarna där jag tvingas släppa det jag är inne i och hoppa till något helt annat som kräver… att jag sätter mig in i det. Och som sedan kräver att jag kämpar mig tillbaka in i det jag gjorde jobbmässigt en gång till. Irritationen över det där sitter kvar, skaver och irriterar i ett par timmar efteråt. (Ja, mamma, jag vet att det var snällt menat. Jag vet det.)

Och så inser jag samtidigt att för omgivningen måste det verka som att jag är hur bra som helst på att skifta fokus och göra flera saker samtidigt och att det finns mycket annat än telefonsamtal om stolar som borde rensas bort om jag har för dåligt fokus. För alla som känner mig hyfsat väl vet att det i princip alltid finns en flik med facebook och en flik med twitter uppe när jag jobbar. Att jag alltid har en liten tråd i huvudet som sysslar med helt andra saker än det jag borde jobbmässigt.

Så – nu halkar vi vidare här, till ett ganska annorlunda ämne. Och man kan ju fundera på om det verkligen borde ligga i samma inlägg eller om det borde vara en egen text, men eftersom mitt huvud är som det är och det hänger samman i mitt huvud, i alla fall idag, så får ni det i samma inlägg. För det är ju så: saker hänger samman och man kan inte stycka sönder hur mycket som helst :P

Sociala medier. Hålla isär jobb och fritid. Principer.

Så här: Jag hör egentligen till dem som tycker det är viktigt att hålla isär jobb och fritid. Jag kollar INTE jobbmejl utanför arbetstid (mer än om jag behöver kolla var det nu var jag skulle bli av imorgon eller så där). Är jag ledig så är jag ledig, och jobbar jag så jobbar jag. Punkt.

Utom när det kommer till sociala medier.

Sociala medier-sfären öppnade sig på allvar för mig när jag blev gravid första gången. Ja, jag hade skrivit i gästbok och forum på Lars Winnerbäcks hemsida innan dess, det var väl liksom någon sorts första början, men i praktiken så var det med den första misstanken om att jag var gravid – och den strax efter det obehagliga noteringen att jag ändå blödde – som jag på allvar tog mig ut i sociala medier-sammanhang och fastnade för gott. Då på diskussionsforumet på gravid.se (och det bör ha varit någon av de allra första dagarna i mars 2003). Gravidforumet där, och vännerna där, var stöd och råd genom missfall och graviditet under det året. Och på den tiden hade vi inte fast nät (bara modem) hemma, så det var förstås trots allt på jobbet det var lättast. Och nej, vi diskuterade förstås inte bara graviditeter, utan även annat. Ju.

Sedan föddes den där ongen, och jag var mammaledig och hemma. Och på det hela taget för snål för att tycka att jag behövde slösa pengar på modemtid för att snacka på sociala medier. Fy fan vad jag hade behövt det! Men det insåg jag ju inte förrän i efterhand, att det hade kunnat göra att jag hade mått något mindre dåligt under den där mammaledigheten :-(

Nå. Tillbaka på jobbet har jag förstås fortsatt som innan. Även om plattformarna skiftat genom åren, så har jag fortsatt att ha en liten fot (eller flik) i sociala medier medan jag jobbar. Ständigt med dåligt samvete över det. För jag tycker ju egentligen, principiellt, att det är fel.

Så under perioder har jag försökt låta bli. Och jag har då insett något lite förvånande: jag jobbar SÄMRE om jag inte har sociala medier igång. För grejen är att det där blir min respit, mitt andningshål, mina mentala mikropauser. Och de gör att jag kan fortsätta fokusera bättre på det jag egentligen håller på med. Och för den delen bättre orka igenom när jag håller på med något riktigt tråkigt eller enformigt eller alltför påfrestande. Så ja, jag BEHÖVER sociala medier, även när jag jobbar. Jag gör inte mindre nytta då, utan MER.

På senare år har det dessutom faktiskt kommit till stor jobbnytta. Jag plockar upp mycket via sociala medier som jag använder i mitt arbete. Både vad gäller faktamaterial och kring hur man arbetar med sociala medier och kommunikation. Numera är hyfsat stora delar av mitt arbete kopplat till sociala medier. Det hade inte varit möjligt om jag inte hade hängt där så mycket och lärt mig så mycket. Jag hade inte varit så bra på det folk tycker jag är bra på om det inte vore för detta, liksom. Det är inte ”skolk”, det är kompetensutveckling.

De här avbrotten skiljer sig för övrigt på en väsentlig punkt från telefonsamtal om stolar på en loppis: jag bestämmer själv över dem. När, hur, vad. Utifrån mina behov och krav för stunden.

Med åren har dessutom gränsen mot fritid suddats ut åt andra hållet också när det gäller just sociala medier. Hittar jag något relevant som jag tycker ska ut på ”mina”/jobbets sociala medier och det är snabbfixat så gör jag det ibland utanför arbetstid. För att jag vill och tycker det är kul, och för att det tynger hjärnan mindre än om jag behöver komma ihåg det tills jag jobbar. Och ibland hanterar jag problem på jobb-sociala medier även off arbetstid. Gissningsvis jämnar det där ut sig ganska väl numera. Och det känns inte blodigt viktigt. Ja, jag lever stor del av mitt liv på sociala medier. Ja, jag vet att det anses fult, men jag gör det. Och ja, jag har engagemang privat för de saker jag jobbar med. Det går in i vart annat. Det känns inte som ett problem utan faktiskt tvärtom.

Så mycket för principer, eller nåt :P

Nej, jag klankar inte ner på principer. Jag har också principer, även om de rena principerna blivit färre med åren för min del. Grejen är att var och en måste hitta de principer och regler som funkar för henom, utifrån hens förutsättningar och omständigheter. Det som funkar för mig behöver inte alls vara det som funkar för någon annan. Jag ville nog egentligen mest förklara mig, förklara hur jag landat där jag landat. Eller, helt uppenbart vill jag ju försvara mig :-D För jag tycker ju fortfarande, principiellt, att jag gör fel. Och ändå gör jag på det sätt jag lärt mig funkar bäst för mig.

Det fångar nog ganska mycket av mig? Jag försöker leva på ett sätt som ska stämma både med mina värderingar av vad som är viktigt och vad jag och min omgivning mår bra av – men jag upphör ALDRIG ha dåligt samvete över att jag inte lyckas leva upp till mina egna löjligt höga ideal.

[End of meningslös rant.]

Kung och kung?

Just ja, jag hade ju ett spår till i funderingarna kring ord för regerande monark (ja, alltså kung och drottning), ett spår som dök upp i tankarna under tiden jag skrev inlägget men som hann trilla bort. Ett spår som väl historiskt sett aldrig varit relevant, men som åtminstone teoretiskt skulle kunna bli det idag: Vad händer om det regerande paret är samkönat? Kung och kung? Drottning och drottning? Eller kung och gemål respektive drottning och gemål? Vilken status har de båda relativt varandra? Är det olika beroende på om paret består av kvinnor eller män?

Eller är ett regerande pars viktigaste uppgift fortfarande att producera arvingar?

Ja, jag inser att detta ju bara är ett teoretiskt resonemang. Sannolikheten att situationen ska uppstå är sannolikt liten, eftersom djupt rotade traditioner är en så påtaglig del av monarkin att man förmodligen fortfarande ännu i våra dagar skulle trassla sig ur situationen på något sätt som innebar att man inte behövde lösa grund-”problemet”.

Inte desto mindre är det intressant. Både språkligt och kulturellt. Och sätter väl dessutom fingret på en del i det märkliga med monarkins konstruktion över huvud taget…

Fastan och symbolerna

Det är fastetid. Och det här dyker upp i twitterflödet:

Jag är ateist, sedan lång tid tillbaka. För mig är den kristna tron – och andra religioner för den delen – bara sagor skapade för att hantera människors behov av förklaringar och mening.

Men det är sådant som det ovan som fortfarande tar tag i min saknad. Det jag saknar är symbolspråk och riter. De som finns omkring oss och är accepterade är de som hör till kristendomen eller andra världsreligioner. Alla försök att skapa alternativa ritualer och symboler ses med misstro, just för att de inte har en djup förankring i tro och skitlånga traditioner. Till och med ritualer och symboler kopplade till mindre religioner saker i en flytande tillvaro mellan gammal och nykonstruerad religion ses med den misstron. För att få omvärldens acceptans för ritualer och symboler behöver man vila på tusentals år med kontinuitet genom all den tiden.

Och ändå tror jag att symbolerna och ritualerna för många – inte bara mig – är viktigare än religionernas förklaringsmodeller och sagor.

Ord och betydelse och status

Jag tittar ju en del på Reign. Och hjärnan arbetar på diverse sidospår :-) Det här är ett av dem:

När en kung gifter sig med en kvinna blir kvinnan drottning. När en drottning gifter sig med en man blir han… tja, prinsgemål är väl den vanligaste benämningen? Dvs kungens maka får titel på samma nivå som honom, men drottningens make får det inte.

Anledningen är väl att en kvinna som regent liksom har en svagare ställning än en man i samma position, och att den som gifter sig med en kvinnlig regent inte får kallas kung eftersom han då per automatik hamnar högre i rang än henne, eller i alla fall på samma nivå. Och det är inte okej, liksom…?

Den bisarra tankevurpa mitt huvud gör i detta är att jag tycker att det borde innebära att en kvinnlig regent har en starkare position än en manlig. Att en drottning av egen rätt liksom är herre på täppan, medan en kung får en jämlike (typ) om han gifter sig. – Vilket väl egentligen är motsatsen till verkligheten?

Förvirrande är det. Och förvirringen hänger väl samman med att orden har någon sorts inbördes relation med en historisk bakgrund. Det vore smidigare med ett ord för den som ärvt tronen och ett annat ord för den som gift in sig. Oavsett kön. Eller möjligen med könade varianter av båda orden.

 

Sidospår: Under tittandet på Reign blir jag mycket ofta påmind om det här med att ord betyder olika saker på olika språk. Regent, som på svenska väl kan sägas vara den samlande beteckningen på den regerande monarken, betyder på engelska istället ungefär riksföreståndare, alltså den som agerar ställföreträdare om den som borde vara kung/drottning är för ung.

 

Ytterligare sidospår: Större delen av tiden är den svenska textningen rätt okej. Men ibland hoppar det in saker där översättaren fått hjärnsläpp. Som när ordet ”court”, alltså hovet, som förekommer hur ofta som helst, plötsligt översätts med ”rätten”. Eller när ”shirt” plötsligt blir ”t-shirt” (hallå, vi snackar 1500-tal!). Och en del andra tokerier.

Frukostfunderingar om integritet

Till frukost läser jag Sydsvenskan. (Om den kommit då; det har varit lite si och så med det de senaste månaderna.) Idag finns ett reportage under den återkommande vinjetten Inpå livet. Temat är ”hänga med sin tid”, och artikeln har rubriken ”Generationer med olika syn på integriteten”. (I nuläget får ni klara er utan länk, för artikeln verkar inte vara utlagd på nätet ännu, och de tidigare ligger ändå som premium och kan bara nås om man är inloggad. Här finns artikeln, men troligen kan du inte läsa den eftersom den är ”premium”.) Dels har man intervjuat fyra äldre personer – så där med porträttbild och så en lång bildtext – om deras digitala liv. Dels är det själva artikeltexten, som huvudsakligen är en intervju med Bengt Holgersson, 75 år gammal och tidigare landshövding i Skåne, om hans syn på den moderna världen och integritet.

Holgersson tycker det är hemskt med människor som sitter och pratar om privata saker i mobilen på bussen eller som lägger ut nätet.

Nej, Bengt Holgersson har inget emot mobiler eller annan informationsteknologi. Detta handlar om hur vi ser på vår egen personliga integritet, säger han.

– Jag tror att min generation är mycket mer noga med den, medan dagens yngre generation inte är det.

Ja, och så fortsätter det i liknande stil.

Men det jag sitter och funderar över är att jag tycker intervjuaren/artikelförfattaren har missat att belysa att att integritet förmodligen betyder olika saker för olika personer. Olika generationer, om vi nu ska förenkla det på det sätt som Holgersson gör. Och i det hänseendet är det helt uppenbart att jag tillhör den där konstiga yngre generationen.

Jag tror inte att den yngre generationen bryr sig mindre om integritet. Absolut inte.

Men min gissning, utifrån det Holgersson säger i artikeln, är att för Holgerssons generation betyder integritet att man håller tyst om saker som är privata, ser till att så få som möjligt vet om det som kan vara känsligt. Att det är så den generationen lärt sig att ”skadeförebygga”.

Jag och mina gelikar skadeförebygger istället genom att vara raka och tydliga med vem vi är. Genom att vara öppna med vem vi är, vad vi tycker, vad som får oss att må bra och dåligt. Därmed talar vi också om att den som klampar över gränser och inte respekterar dessa våra personliga behov inte har tagit hänsyn. Vi ”skadeförebygger” genom öppenhet, inte slutenhet.

Vi ”yngre” värnar vår integritet med de fantastiska medel som står till buds. Integriteten har inte blivit mindre viktig, den har bara utvecklats.

Och nej, jag har inte till de unga. Jag är medelålders. Och jag avundas dagens unga, som genom digitala kanaler och öppenhet kan hitta själsfränder tidigt och därmed värna sin integritet på ett helt annat sätt än vad som var möjligt när jag var riktigt ung.

Faser och meta

Sorgen har så många faser. Sorgen och saknaden.

Jag pratar inte om några eventuella officiella accepterade faser. Om sådana finns så har jag ingen koll på dem. Jag vägrar fortfarande läsa sånt. Vill inte att min sorg ska klassas och kategoriseras och bedömas om den följer mallen, varken av mig själv eller någon annan. Framför allt inte av mig själv. Vill inte behöva relatera till självuppfyllande profetior och sånt. Sorgen behöver få vara vad den är. Dessutom är sorgen och saknaden självklart inte ”ren” – livet är liksom inte uppdelat så att man bara har en sak att hantera i taget.

Men. Sorgen och saknaden, MIN sorg och saknad, har många faser. Och den jag är inne i nu… inser jag att jag har svårt att skriva om.

Det må vara så att många saker jag skriver om känns för privata för en del av er. Jag vet det, jag vet att det finns de som mer eller mindre slutat läsa här för att det känns för privat. Men vad ni tycker är för privat är ju knappast avgörande för vad jag tycker är besvärligt att skriva om :P Men ja, det finns stunder när jag längtar efter en helt anonym eller stängd blogg igen – som när jag bloggade i början av min andra graviditet och inte ville att världen skulle veta.

Fan vad meta jag blev nu då.

Nå. Sorgen. Saknaden. Den är för tillfället väldigt… fysisk. Det finns en bubblande längtan och saknad efter fysisk närhet. På alla nivåer. En fysisk ensamhet, i det stora och det lilla. Och den kopplar an till, eller väcker behov, av åtminstone någon sorts fysiskt… utlopp. Ett behov av att få vara en fysisk människa. (Haha, ni ser hur bra jag klarar av att skriva om det här. NOT.)

Och jag längtar efter att få dansa – gå på bal, röja en hel natt på ett discogolv, eller… whatever. Inte så att dansen ersätter eller har funktion av andra fysiska aspekter. Inte alls. Dans är dans och inte något annat.

Men ja, det hänger samman.

Dessutom hänger det samman med ett behov av att få vara spontan. Kunna sticka iväg och göra något för att det verkar kul, för MIN skull. Utan att behöva planera i veckor i förväg. Och utan att veta att det är stor risk att jag ska behöva ställa in med kort varsel, för att någon annans behov ska gå före.

Jag känner mig så väldigt låst. Det finns så väldigt mycket krav att jag ska var vuxen och klok och förståndig och förälder och ro iland och ordna med det praktiska och det andra behöver. Och det finns nästan ingen påfyllnad av något av det som behövs för att jag ska orka det. I bästa fall lite TV-serier och eget skrivande och en stunds träning i vardagsrummet med Lazy Dancer Tips.

Fan, jag längtar efter att ens ha möjligheten att kunna sitta och titta på TV efter att barnen somnat på kvällen, istället för att behöva finnas för någon annan. Längtar efter att inte ständigt bara behöva vara den som hela tiden finns för någon annans behov.

Stundtals känns det som att jag håller på att sprängas.

Och kanske är det inte alls en fas av sorgen. Kanske är det bara ett behov av att få vara människa.