Category Archives: Reflektioner och tankar

Ett ufo som skriver det man inte får tänka

I allt detta, de senaste dagarnas tankar kring Linnea och kring annat kring döden och sorgen och vad man pratar om, så virvlar också många tankar på metanivå. Kring detta att jag hela tiden känner att jag tassar i kanten av tabuland. Att jag uttrycker tankar som inte riktigt är okej. Så får man inte tänka och känna, eller i alla fall inte uttrycka sig. Jag känner att jag hela tiden balanserar på gränsen, väger varje litet ord.

Alla andra som skriver om Linnea skriver vackra och hoppfulla saker, eller saker om det självklara i att man som förälder försöker allt, och sånt där. Ingen annan än jag skriver saker med tvivel och grumlighet. Och även om jag ser stora poänger med att uttrycka det jag tänker och känner (för jag kan väl ändå inte vara ensam i världen om de här tankarna?) så skäms jag ändå, skäms så mycket att jag inte delar några länkar till dessa texter jag skrivit, för att jag liksom ändå bara förväntar mig att bli betraktad ännu mer som en ufo.

Jaja, jag är väl ett ufo i vilket fall.

Om kategorier man inte passar in i och förväntningar på vem man ska vara när någon dött och vad man egentligen ska prata med vem om

Någon gång i höstas, när jag på twitter gav utlopp för någon del av tomheten och ensamheten och otillräckligheten i tillvaron, så fick jag en kommentar som löd ungefär så här:

Tids nog hittar du någon ny. Någon som varit med om samma [död livskamrat]. Jag har sett det flera gånger i min närhet.

Jag vet att det var snällt och omtänksamt menat. Men det störde mig, och stör fortfarande. Inte bara för att det jag var ute efter i min klagan just då inte alls var att ”hitta någon ny” (som om någon människa skulle gå att ersätta ens om det var det relevanta) utan framför allt för att jag verkligen avskyr det här med att kategoriseras på detta enkla sätt. Förringas till att först och främst vara en sådan där som förlorat sin älskade.

Det är alltså inte bara i just det här fallet jag avskyr det, utan generellt. Det här att snabbt och enkelt sorteras in i en kategori, och utifrån den kategoriseringen så antar omgivningen en massa saker, förväntar sig saker, ibland kräver saker.

Du är kvinna, så du ska vara så här.

Du är barn, så du är så här.

Du har nyss blivit förälder, så du är så här.

Du är änka, så du är…

Du är … och därför är du intresserad av … och vill … och kan … och kan inte …

Jag har i princip aldrig passat i de där kategoriseringarna. Jag är en blandning av många olika och passar egentligen aldrig in någonstans så länge man försöker basera världen på enkla kategorier. Men får jag själv hitta mina vägar och mina vänner så passar jag in alldeles ypperligt.

Jag vet inte om det bara är jag som är så här sabla komplex. Det tycks mig udda, för jag tycker att det rimliga vore att alla är komplexa. Men trots allt verkar många människor nöjda med att placeras i en kategori. En del människor tycks till och med sträva efter att fylla sin plats ordentligt i den kategori de placerats i? Eller, inte vet jag. Det hör till sånt där jag inte förstår. Jag vet bara att jag på olika sätt fått ägna stora delar av mitt liv åt kamp för att få lov att vara JAG, trots att detta JAG inte platsar i de kategorier folk velat stoppa mig i.

Men. I alla fall.

Ja, sorgen och döden finns och påverkar mig. De erfarenheter de gett mig, den påverkan de har på mig dagligdags, är självklart en del av min identitet, nu och för all framtid. Så är det. Men det är inte hela min identitet.

I huvudsak är jag, tro det eller ej, samma person som innan. Samma värderingar, samma principer, samma saker som gör mig glad och ledsen. Samma drömmar.

Däremot har jag fått anpassa mig utifrån nya förutsättningar. Förutsättningar som består i att jag får prioritera annorlunda. Av praktiska skäl och av känslomässiga skäl. Jag kan inte genomföra samma saker utan honom vid min sida. Jag får prioritera andra glädjeämnen och drömmar när jag måste klara det på egen hand. Det innebär också i praktiken att jag släpper fram en del drömmar jag prioriterade bort när livsförhållandena var andra än nu. Och att jag får hålla mig ifrån en del saker jag inte klarar när jag inte har honom som stötdämpare.

Men i huvudsak är det samma jag här inombords. Ett jag med större påfrestningar att hantera. Men samma jag ändå.

Och därför stör det mig med antydningar om att det sannolika är att om jag hittar någon ny kärlek så ska det vara hög sannolikhet för att det är någon som också förlorat sin älskade. Att jag ska förringas till att bara vara änka. Att det ska vara min tyngst vägande egenskap.

Jag har genom livet hittills hittat en, säger EN, enda person som jag varit kär i som också varit kär i mig och som det lett till ett förhållande med. En. Vi träffades när jag var 24 år. Vi tillbringade sjutton år tillsammans. Och det var egentligen fullkomligt osannolikt att vi alls skulle träffas och det berodde på en lång kedja av omständigheter. Det är så mycket som ska stämma för att hitta ”den rätta”. Ja, eller så finns det massor med människor därute som skulle kunna vara rätt för mig. Det är fullt möjligt, förstås. Men att det skulle baseras på att vi båda skulle ha förlorat en älskling till döden, det stör mig väldigt. Ja, det är förstås uppenbart för dig som läst så här långt :-D

(Och nej, självklart utesluter jag inte möjligheten att bli kär i någon som också förlorat. Det är inte alls det jag säger. Men jag inser att jag måste förtydliga det. Jag minns fortfarande tydligt när jag i femman, i ny klass, fick frågan om jag haft någon pojkvän, svarade att nej, det var väl ingen brådska, jag var ju inte ens tolv år ännu – varvid plötsligt alla visste att jag hade någon princip om att inte ha pojkvän innan jag fyllt tolv. Folk drar så märkliga slutsatser…)

Men det är ändå intressant. För det där som hon som kommenterade hade sett, att det upprepade gånger i hennes omgivning blivit just så, att personer som förlorat någon nära till döden funnit varandra och blivit par, det säger ju ändå någonting.

Jag undrar om det kanske snarast handlar om vem man känner att man kan prata med. Eller FÅR prata med.

För alltså, döden är en så förbannat känslig sak att prata om för många. Jag förstår det. Jag förstår att man drar sig för att vilja släppa fram den jobbiga tanken på döden om man inte måste. Men jag tror att vi också många gånger blivit absurt försiktiga. Och att många drabbade känner att det inte är okej att prata om döden med dem som ännu inte är drabbade. Så man pratar inte om det man känner och tänker. Undviker ämnen som rör döden. Och när man förlorat någon nära så handlar ju alla ämnen om döden. Varje gång jag vill berätta om en liten vardagshändelse, något som hänt, hur vi brukar göra i den ena eller andra situationen, så finns ju döden där. Eftersom älsklingen varit en del av mitt liv i sjutton år, och han nu är död, så finns döden där varje gång jag öppnar munnen över en kopp kaffe i jobbets fikarum. Jag vet det. Jag är oerhört medveten om det. Men jag gör ändå valet att fortsätta prata, fortsätta vara jag, fortsätta låta honom vara en del av samtalet. Fastän jag vet att det kan finnas folk som tar illa upp. Fast det gör folk oftast inte. Men ändå. Det krävs ett visst mod. Folk som lärt sig att först och främst ta hänsyn till sin omgivning låter nog ofta bli? Och då blir man begränsad, oerhört begränsad. Och då kanske man lätt hamnar i sitsen att det faktiskt bara är de som drabbats av något liknande man känner att man kan prata med? Ja, i så fall är det förstås inte så konstigt om det bara är bland andra med liknande erfarenheter man finner kärleken. För att det faktiskt bara är med dem man pratar med om riktiga saker.

Jag vill inte hamna i den fällan. Jag tror inte jag gör det heller. Jag plågar min stackars omgivning och håller älsklingen vid liv :P

Och det där är ju en annan bit av det. Älsklingen – inte det faktum att han är död, utan det faktum att han varit en del av mitt liv så länge – kommer alltid att finnas. Han, som en levande viktig person i mitt liv, kommer alltid att finnas kvar. Jag älskar honom fortfarande. Jag har inte gjort slut med honom för att vi blivit ovänner utan för att vi av praktiska skäl inte längre kan leva ihop. I någon mån är det extremvarianten av något som många människor verkar ha svårt för redan i de enklare varianterna: när det handlar om tidigare partners som fortfarande är i livet. Fast det där har liksom alltid hört till de enkla sakerna för mig och älsklingen. Jag hade inte tidigare pojkvänner som han behövde förhålla sig till, men han hade ett antal tidigare flickvänner. En del av dem kände jag bara till namn, men andra har fortsatt att finnas i utkanten av hans, och mitt, och vårt, liv under alla tider. (En del av dem finns fortfarande i mitt liv.) För som han sa, om man man älskat någon så slutar man ju inte bry sig bara för att man inte längre är ihop. (Eller nej, han uttryckte det mycket bättre och tydligare och självklarare. Fan. Jag minns inte.) Det är ju fortfarande samma människa, och så länge det inte handlar om svek eller något annat hemskt, utan bara att man inte längre väljer att leva tillsammans, så kan man ju fortfarande bry sig om varandra som vänner. Fortsätta att älska varandra som vänner – kärlek finns liksom på så många nivåer. Det är liksom det självklara och logiska. Och ändå så förbannat känsligt för så många…

Och det är ju så: älsklingen kommer alltid att finnas kvar i mitt liv. Det kommer alltid att finnas spår av honom i mitt liv. Än så länge i långt mer konkret form än jag skulle önska, för att jag inte ens orkar sortera igenom hans kläder eller gå igenom småsaker i sovrummet, men även på längre sikt i form av viktiga minnen, känslor, erfarenheter. Så är det. Och det måste förstås alla som känner mig, alla som väljer att umgås med mig, oavsett typ av relation, förhålla sig till. Stå ut med. För jag kommer ju aldrig att välja bort honom. Vilket inte heller alls hindrar att jag går vidare i livet. Det finns ingen motsättning i det: att både ha kvar det gamla och fortsätta i vad som eventuellt kommer framöver. Men man måste våga förstå komplexiteten i det.

Så. Det blev uppenbarligen en lång och komplicerad drapa för att förklara något som egentligen känns väldigt självklart. Och jag känner samtidigt att jag tassar omkring i tabuområde. För att han ”bara” varit död i knappt tio månader. Jag borde väl sitta i mitt soffhörn med ett svart flor och gråta milda tårar och inte tänka så förbannat mycket. Nå. Fet chans. Jag har som sagt var ändå aldrig kvalat in i det kategorier jag satts i.

Malmö

En gång i tiden, när jag växte upp i nordvästra Skåne, var Malmö bara en stor men tråkig stad som man liksom inte hade något med att göra. Jag tror vi kände någon där som vi hälsade på någon gång. Och ibland åkte vi till Malmö för att gå på teater (och det uppskattade jag, jag var ju teaterapa, typ). Men annars var kopplingen till Malmö… typ ingen. De städer som hade någon relevans i mitt liv, utöver min hemstad, var snarast Helsingborg, Göteborg och Stockholm.

Men saker förändras. När jag under en ganska kort period pluggade i Lund (ett år; större delen av min studietid var förlagd i Göteborg) så var det i Malmö de vettiga danslektionerna fanns och därmed alltså dit jag åkte på kvällarna för att träna. Och bananskalen ledde vidare till att jag kom att spela amatörmusikal i Malmö, och kom sedan in på musikalutbildning och bodde faktiskt i Malmö under åtta månaders tid.

Min tid i Malmö bestod av fullspäckat schema. Skola hela dagarna, arbete många av kvällarna, och en hel del helger tillbringade jag i Linköping hos min nyblivna pojkvän. Malmö, detta Malmö som hade hunnit förändras sedan min barndom, detta Malmö som jag nu istället kom att älska, låg hela tiden så nära och samtidigt i princip utom räckhåll: jag hade varken tid eller pengar att njuta av det jag bodde mitt i, där i kollektivet på Möllan.

Sedan hoppade jag av musikalutbildningen, och hamnade i Linköping och på andra platser. Men sedan 2002 jobbar jag i Malmö.

Det innebär egentligen att Malmö fortsatt att vara huvudsakligen utom räckhåll. Jag har pendlingsavstånd och hus och barn. Men så länge vi var två vuxna här stod åtminstone lite av Malmö till buds i anslutning till jobbtider.

Nu är jag, på grund av livets och dödens omständigheter och komplikationer, huvudsakligen strandad hemma. Jag kommer sällan till Malmö, och när jag gör det finns det inte utrymme ens till extravaganser av typen att gå till ”Pappas te” och fylla på telagret.

Samtidigt läser jag ju om det som händer i Malmö. Visst har det under många år funnits folk från andra håll i landet som tyckt att det verkar farligt att jobba i Malmö. Och vi har skrattat åt dem. Men nu… har det liksom ändrats. Nu är det trots allt inte bara ovetande människor från andra delar av landet som tycker det är obehagligt. Det är något som ändrats.

Och jag läser om företag som inte vill ta jobb i Malmö. Jag läser om människor som är rädda att åka till Malmö.

Själv sitter jag här hemma och längtar efter möjligheten att få vara i Malmö igen. Jag saknar mitt älskade Malmö. Detta Malmö, som kommit att bli den självklara ”stan” för mig. Detta Malmö, som jag fortfarande känner att jag ännu inte fått tid och möjlighet att njuta fullt ut.

Hur bra behöver man vara på något för att få lov att ägna sig åt det?

En gång i tiden hade jag egentligen bestämt mig för att satsa på dansen. Men omgivningens påtalanden om hur tuff branschen var, hur få jobb, hur dålig lön, hur hård konkurrens och så vidare, fick mig att fega ur och aldrig våga försöka när det väl var dags…

… vilket jag ju ångrade några år senare, och försökte igen. Fast då hade oddsen hunnit försämras av den där faktiska detaljen om ålder som är så central i sådana sammanhang. Och kanske var det inte min värld ändå. Men jag är ändå, trots det totala magplask mitt nya försök slutligen landade i, glad att jag faktiskt försökte.

Jag tror jag hört Ingemar Stenmark berätta om en lärare han hade som sa att det där med skidåkningen kommer du aldrig att kunna leva på eller ha som jobb. Men det gick ju uppenbarligen.

Oavsett vad för något man drömmer om att göra så är ju egentligen budskapet ett jantelagsbudskap: Det finns redan alldeles för många som vill ägna sig åt det där. Och du ska fan inte tro att du är bättre än någon av de andra, så det är lika bra du lägger ner och struntar i det. Lägg av, lägg ner, låt bli.

Det där mal i mitt huvud nu också, vad gäller skrivandet. Jag är inte bäst, det vet jag. Jag kämpar som en blå för att åstadkomma något som förmodligen på sin höjd är medelmåttigt. Och det finns redan alldeles för många författare. Varför ska jag?

Fast jag vill. Är det meningen att man ska låta bli allting man vill och tycker är kul bara för att man inte är bäst i klassen? Eller vem ska bestämma vilka områden den regeln i så fall ska gälla på? Om jag skriver för att jag vill det, på min fritid, även om det inte är fantastiskt bra, varför ska jag då ändå ständigt känna att jag borde låta bli för att det finns andra som är bättre och för att all historier redan är skrivna.

Det är ju bara de som vågar skita i det som har en chans att lyckas, eller hur?

 

Det vackra och det fula (tankar kring orcer)

Jag har suttit och tittat på The Return of the King (tredje Sagan om ringen-filmen) med trettonåringen (och delvis med åttaåringen). Och som vanligt när jag tittar på de här filmerna så sitter jag och funderar över hur fruktansvärt fula orcerna är. Inte bara fula som i uppfyller någon annan princip än den vi är vana vid när det gäller skönhet. Utan den total symmetrilösheten. För den är mig liksom i grunden bisarr.

Det går liksom så på kollisionskurs med människans eviga mantra om att utseende inte är viktigt. Det är ju helt uppenbart att utseende är extremt viktigt. Och att vi vill att ondingarna ska vara fula, riktigt asymmetriska, för att vi verkligen ska vara helt säkra på att det är de som är ondingarna. Att alldeles oavsett vilka bevekelsegrunder vi har i övrigt, oavsett vilken sida vi står på i den vanliga världens konflikter, så ska vi ändå vara på det klara med att de som är förbannat fula i filmen, de är ondingarna.

Och jag funderar vidare kring detta att skönhet är ett så djupt rotat ideal hos oss, även om vi inte riktigt vill kännas vid det. För jag tänker att just den där symmetrin trots allt har en logik ur evolutionärt hänseende? Att symmetrin, generellt sett, antyder goda överlevnadsmöjligheter hos organismer vars biologi bygger på just symmetri. Bilateral symmetri som hos oss (och uppenbarligen varenda intelligent varelse i universum, om man ska tro diverse rymdfilmer). Att skönhetsideal i grunden handlar om att hitta överlevnadsduglighet – men sedan har det liksom gått bärsärk på samma sätt som trutar vars ungar ännu hellre hackar på en polkagrisfärgad pinne än på förälderns rödfärgade näbb.

Men de där orcerna är istället så fula och asymmetriska att de borde vara utan överlevnadsmöjligheter sett i ett längre perspektiv? Och de är så slumpmässigt fula (nej, jag vet, det är inte någon slump, någon har faktiskt suttit och designat varenda krake) att det liksom inte finns någon logik i det. Egentligen känns det mer som att de är formade utifrån människans skräck för allting som är avvikande och missbildat – och inte alls som något enhetligt.

Ja ja. Sånt sitter jag och funderar på här på söndagen. Och nej, jag kommer inte till någon vettig slutsats. För vi vet ju alla att det är fult att bry sig om utseende. Och då borde ju egentligen slutsatsen vara att vi ska heja på orcerna, eller hur?

Massproduktionen och planeringen

På gymnasieskolan Spyken i Lund kan eleverna anmäla intresse för de maträtter som erbjuds nästa dag på en ipad. På så sätt kan de som lagar maten veta hur mycket de ska laga av de olika sakerna. Så minskas matsvinnet.

Det tänker jag på när jag lagar dagens lunch. Pastasås på skinktärningar av julskinka jag köpte efter jul för att den inte skulle slängas.

Ja, jag är där i tankarna igen. På den blinda produktionen av varor där man inte vet om det finns någon avsättning, hur mycket som kommer att gå åt. Som julskinka. Det ”produceras” julskinka utifrån vad man TROR kommer att gå åt. Affärerna gör visst sina betällningar av julskinkor i september, det vill säga i september sitter affärerna och gissar hur mycket julskinka kunderna i upptagningsområdet kommer att vilja köpa tre månader senare.

Jag tänker tanken att jag egentligen hellre vill beställa hos någon av de mindre producenter som faktiskt bara ”producerar” så många julskinkor som det finns efterfrågan på. Fast då skulle ju ännu färre köpa av det som mataffären här tar hem. Det skulle liksom inget bli bättre av egentligen.

Men ändå. Jag fastnar i tankarna kring alla nackdelar med ”prêt à porter”, även om ordet förstås inte funkar riktigt bra i matsammanhang. Nackdelarna med att producera ”i blindo”, utan att veta hur mycket som behövs eller kommer att gå åt, och då hellre ta i i överkant. För ja, visst fins det många produktionsfördelar med prêt-à-porter och dess motsvarigheter, men det finns också stora nackdelar.

För ett par år sedan skrev jag det här: Längtan efter något som kanske är planekonomi fastän det ordet är skitläskigt för många – men hur gör vi?

Jag vet fortfarande inte hur vi löser det här. Men det Spyken i Lund gör är ett litet steg tillaka mot något som känns självklart :-)

Kanske är casinoreklamen faktiskt ett steg mot det bättre?

När man går in på Sydsvenskans webb så är det första man möts av ofta någon sorts reklam som lägger sig över hela sidan och som man måste klicka sig förbi genom en liten liten länk längst upp.

Tidigare har det väldigt ofta varit reklam för flygresor och bilar. För tillfället är det oftast reklam för casinon och onlinespel och sånt.

Min första reaktion är hela tiden att casinoreklamen är värre. För jag har ju lärt mig att det är fult, det hör liksom till sådant man ”vet”. Det är slöseri med pengar och man kan bli beroende och… ja, ni vet. Det är fel och fult.

Sedan tänker jag ett steg till. För jag brukar ju störa mig på bilreklamen och flygreklamen också. För det är saker som är dåliga för klimatet. Men det är liksom bara så mycket mer invant och accepterat. Flyg och bilar är normala saker att göra reklam för. Där är det mitt huvud som reagerar, och det tar lite längre tid innan reaktionen kommer. När det gäller casinon är det mer en direkt känslomässig reaktion eller vad man ska säga.

Och grejen är att ju mer jag tänker på det desto mer tänker jag att casinoreklamen egentligen måste vara bättre för världen i det långa loppet. Eller i alla fall inte ett dugg värre än reklamen för bilar och flyg.

Eller?

20 januari 2017

Hej älskling!

Jag skriver inte till dig särskilt ofta numera. Det känns liksom ganska meningslöst; jag vet ju att du ändå inte kan läsa det jag skriver.

Fast nu känner jag ändå att jag måste skriva. För att även om du inte kan läsa det så känner jag att jag måste göra ett försök att underrätta dig:

Och det är ju ganska idiotiskt, för skulle du ha någon som helst möjlighet att få någon info från Jorden så vet du förstås redan det här. Men ändå.

Idag har Donald Trump blivit USA:s president.

Ja. Precis så.

Jag minns inte hur långt saker var gångna när du dog. Men jag tror att det då fortfarande kändes ganska osannolikt att Trump skulle bli USA:s näste president. Visst, det hade nog hunnit bli lite mer sannolikt än ”det var det löjligaste jag nånsin hört”, men ändå, det måste fortfarande ha varit något som kändes ganska osannolikt. Något av nivån om allt skiter sig och går på sämsta möjliga sätt.

Nå. Nu är vi där.

Idag har Donald Trump tillträtt som USA:s president.

Det är så osannolikt så att det ändå fortfarande inte riktigt går att ta till sig. Och ändå genomför han liksom redan saker som… tja, det är ju knappast så att det verkar som att han tog i sin valkampanj och sedan kör en mildare linje.

Vi hade behövt dig här, nu mer än nånsin. Förstås. Nej visst, vad skulle du kunna göra för skillnad i det sammanhanget? Men du hade åtminstone kunnat komma med bra tips om böcker att läsa, ge oss tankar och infallsvinklar som kunde lyfta oss – eller fälla dräpande tramsiga kommentarer som fick oss att skratta. Sånt där som behövs under jobbiga tider. Dessutom var det ju du som lyckades vara optimist i de mest obegripliga sammanhang – inte för att du försökte utan för att du var sådan.

 

För övrigt så har jag så svårt att fatta det här med vad Trump vill åstadkomma. Han vill ”Make America great again”. Och det tänker han uppenbarligen göra genom att skrota allt det som varit ”Americas” styrkor, det som omvärlden sett upp till och uppskattat – forskning, kultur, framåtsträvande – och istället förstärka alla USA:s dåliga sidor. Det är så ologiskt och orimligt så det går bara inte…

Jag vill ha notifieringar från min affär

Jag har några kilometer till närmsta mataffär. Och där försöker jag handla så mycket som möjligt – för det är viktigt att de finns kvar, och det är viktigt att det finns en efterfrågan på deras ekovaror, och dessutom är det på det hela taget en bra affär.

Men de har inte allt.

Det finns också andra mataffärer på hanterbart avstånd. Några cirka en mil bort som jag besöker hyfsat ofta. Några ett par mil bort som jag besöker mer sällan. De här affärerna besöker jag för att komplettera det som saknas i min närmsta affär. Främst vad gäller miljömärkta och ekologiska produkter som inte finns här i den närmsta.

Med vissa varor funkar det smidigt: de varor jag behöver på de andra ställena finns liksom hemma för det mesta och jag kan köpa dem när jag har vägarna förbi. Tvål, disk- och tvättmedel, torrvaror, frysvaror.

Men med andra saker är det knepigare. Färskvaror av sådant slag som inte finns hemma hela tiden, som det rentav kommer leverans av ganska sällan. Ekologiskt lokalslaktat lokalproducerat kött. Eller kycklinglårfilé från Reko. Eller ekologisk butternutpumpa. Och så vidare.

För som det är nu så kan det mycket väl vara så att jag inte kommer inom just den affären som hade just den där saken under den perioden de hade det. Och så får de slänga för att inte rätt kunder kom. Men hade jag vetat så hade jag ju sett till att dyka upp!

Och alltså, för mig är det sådant som skulle vara rimligt i reklamutskick. ”På måndag får vi leverans av färskt kött från Gröna gården!”, typ. Men det är ju inte så nutidens reklamutskick ser ut. Reklamutskick går ut på att tala om att något är billigt, och har grundprincipen att det ska manglas ut samma saker till hundratals butiker samma vecka. Precis motsatsen till vad jag vill ha, alltså.

Jag skulle istället vilja ha en tjänst där jag hos varje butik kan bocka för att när de får leverans av de här varorna som får jag en notifiering.

Och jag tror att det skulle vara bra både för mig, för de engagerade mataffärerna och för miljön.

Flygskatten

Jag vet, jag är sen på den här bollen också. Har inte haft ork och kraft att skriva ”riktiga” saker på ganska länge. Men så ligger de där sakerna och skaver och vill bli skrivna i alla fall…

När flygskatten diskuterades som intensivast ”den här gången”, för sisådär en månad sedan (?), så var det två ståndpunkter som fördes fram ganska frekvent som argument från varsin sida.

Den ena sidan sa ungefär: ”Flygskatt är viktigt, och det rör sig om så lite pengar så det påverkar biljettpriset i så liten utsträckning att det inte gör någon större skillnad för dem som reser.

Den andra sidan sa ungefär: ”Flygskatt kommer att vara hämmande för en massa verksamheter, samtidigt som det rör sig om så lite pengar man får in att det liksom inte blir något reellt tillskott i statskassan och inte påverkar flygandet i någon direkt utsträckning.”

Typ något sådant. I alla fall är det så jag minns det. fast när jag skriver det låter det så bisarrt.

Men det jag tyckte var mest störande när diskussionen pågick var att det liksom aldrig kom förbi det där och till någon riktig analys, eller att prat om det i ett längre tidsperspektiv.

Det jag vill säga är väl ungefär det här:

  • Flyget betalar i nuläget inte skatt som andra transportslag. Så kan vi absolut inte ha det!
  • De föreslagna flygskattenivåerna är ett första steg för att förändra det. Ett första steg på ”jungfrulig mark”, för att åtgärda en märklig särbehandling. Ett första principsteg. På längre sikt bör förstås flygskatten bli betydligt högre. Och när den blir högre innebär den förstås större påverkan, antingen i form av att den får folk att välja bort flyget i större utsträckning eller i form av att den ger mer pengar (eller båda delar). Men det funkar inte, så som samhället och opinionen ser ut, att införa flygskatt på en högre nivå direkt. man måste börja någonstans.

På sikt är liksom poängen att båda de fetade argumenten däruppe ska bli fel. Eller? Men det känns som att ingen riktigt vågar säga det. Istället fortsätter fram-och-tillbaka-kastandet av korta ofullständiga argument…