Paris. 
Min första reaktion handlade förstås om det hemska i sig. Döda människor. hemska attentat. I Paris. Det händer hemska saker runtom i världen, men Paris är närmre än det mesta av det. Paris och Frankrike är dessutom nära mig känslomässigt. I huvudet försöker jag att ta in att det är staden jag, älsklingen och barnen var i för knappt ett och ett halvt år sedan. Och jag intalar mig att sannolikheten att mina släktingar som hör hemma i Bretagne skulle ha befunnit sig i Paris just nu är väldigt väldigt liten.
Men väldigt snabbt kommer också andra tankar. Paris. Paris är ett vanligt ord på jobbet för tillfället. Och även privat. Ja, alltså innan detta hände. Om två veckor ska det stora viktiga klimatmötet i Paris börja. Mötet som allting strävar mot och kretsar kring. Mötet där världen ska försöka samsas om ett klimatavtal, för att försöka förhindra klimatförändringar som faktiskt sannolikt annars kommer att innebära så drastiska förändringar att vårt samhälle kollapsar. Och ja, väldigt många människors död. Mötet där världens ledare och beslutsfattare ska sammanstråla. Men också mötet dit oändliga mängder ”vanliga” miljöengagerade människor reser från hela världen, för att demonstrera och påverka. Jag har ett antal vänner som ska dit.
Medan nyheterna från Paris den 13 november fortsätter att rulla in under kvällen funderar jag över hur klimatmötet kommer att påverkas. Detta viktiga, avgörande möte, som måste ros iland för hela världens framtid, detta möte som är så beroende av att människor kan känna sig trygga i att åka dit. Vad kommer att hända nu?
Detta funderar jag över och oroar mig över. Det betyder inte att jag tycker att de människor som redan är döda är oviktiga. Det som har hänt är fruktansvärt på så många sätt. Och ett av sätten är att det påverkar våra möjligheter att vara människor och göra sånt som människor gör – de goda och bra saker som människor gör. Jag tänker på det hemska i stunden och de hemska efterverkningar det kan tänkas få.
https://twitter.com/Sanne_skriver/status/665288818271064066
https://twitter.com/Sanne_skriver/status/665289164351492097
En stund senare twittrar klimat- och miljöminister Åsa Romson. Först en klassisk tweet av det slag viktiga personer twittrar vid sådana här tillfällen:
Sedan, alldeles därefter, en tweet som hon numera raderat, men som finns i skärmdumpar överallt:
Fler som funderat i samma banor som jag, noterar jag.
Och då startar drevet. Plötsligt är det som att twitter exploderar av alla människor som tycker att det här är så hemskt att Romson bör avgå.
För i ett läge som detta är det tydligen inte acceptabelt att tänka framåt och tänka på vilka konsekvenser terrordåden får framöver. I ett läge som detta får man bara tycka att det är hemskt just precis nu. Att man tänker på helheten, vilka konsekvenser det får för mänskligheten om vi inte lyckas lösa krimatkrisen, det är tydligen inte okej.
Och jag som tycker att det är ansvarstagande att tänka så.
Jag är van att bli betraktad som PK, inte minst för mitt miljöengagemang. Men just nu är det tydligen precis motsatsen till PK?
Det finns för mig ingen motsättning mellan att tycka det som har hänt är fruktansvärt och att fundera över vad det får för konsekvenser för andra väldigt viktiga saker. Inte enligt mig. Men drevet är av en annan uppfattning. Och drevet har en jävla makt. Drevet ägnar sig åt att smutskasta och hata på Romson.
Man får verkligen känslan av att det är värre att bry sig om klimatet än att döda hundratals människor.
Och jag får också väldigt mycket känslan av att det handlar om att folk hänger upp sig på Romson. Visst, hon kunde ha formulerat tweeten bättre. Men jag tänker många gånger att riktigt så här hade folk inte agerat om det hade varit en man. Män kommer undan med helt andra sorters ”klavertramp”.
Det kan inte vara lätt att vara en offentlig kvinna med engagemang. Jag skulle aldrig orka. Och det är väl det de försöker se till: att hon inte ska orka :-(
Bilden på frihetsgudinnan är från vår resa till Frankrike förra året.
