Category Archives: Samhälle

Om förstågångsväljare och fyra år

Posted on 28 augusti, 2022 | Leave a comment

Min äldste är arton år och får i år för första gången rösta i valet. Och han tycker det är besvärligt. Han tycker inte han är insatt, och han vet inte riktigt var han ska börja. Det är så mycket annat som ska hinnas, med skola och kompisar och annat, och det där med att sätta sig in i politiken för att veta hur man ska rösta känns mest som en sak till som ska hinnas med. En jobbig sak,

Det finns förstås många saker som påverkar i det här. Inte minst att det är en ganska hemsk valrörelse, med mycket smutskastning och fula grepp, och det försvårar förstås möjligheten att sätta sig in. Debatter på TV undviker jag själv sedan länge, för att jag tycker uppläggen är så otrevliga.

Men det är ju inte så att min artonåring är ointresserad. Eller, kanske ointresserad av partipolitik, men absolut ntresserad av samhällsfrågor. Han är typen som suttit med som representant för sin klass och sin skola i olika sammanhang av demokratisk karaktär. På ett sätt är han mer allmänintresserad av sådana frågor än jag själv var som ung, eller i alla fall tidigare än jag blev intresserad.

Och ändå hade jag inga problem att veta vad jag ville rösta på när jag fick chansen första gången, som 19-åring (i praktiken bara ett halvår äldre än honom).

Och så slår det mig att en stor skillnad är att på den tiden var det tre år mellan valen, inte fyra.

Tre år är också längden på våra skolstadier i Sverige. Tre år lågstadium, tre år mellanstadium, tre år högstadium, och tre år gymnasium. Vilket innebär att en gång på varje stadium hann man ta upp demokrati- och valfrågor i direkt anslutning till pågående svensk valrörelse. Och på gymnasiet – för min del när jag gick i ettan på gymnasiet – hann jag med att rösta i ”skolvalet”.

Alltså: Under min gymnasietid hann jag med att behöva sätta mig in i de politiska partierna och komma fram till vem jag tyckte borde styra och prova på att rösta. Och jag gjorde det på skoltid, genom att vi i skolan gick igenom partiernas politik och skaffade oss en uppfattning i en neutral miljö.

Det innebar att jag hade hunnit skaffa mig en grunduppfattning, något att framöver relatera till. Jag hade satt mig in såpass att jag sedan kunde jämföra realpolitiken med partiernas teoretiska ståndpunkter.

Det är först nu, när jag ser min artonårings vilsenhet, som jag inser vilken sorts nytta det faktiskt gjorde.

Det är många år sedan det där skolvalet. Men jag tror jag minns vad jag röstade på. Om jag minns rätt så är det i praktiken enda gången jag röstade på ett visst parti – eftersom jag som sagt var senare hann upptäcka andra skillnader i det praktiska politikarbetet.

Jag ska tillägga att jag i huvudsak tycker det är bra att det är fyra år mellan valen. Tre år är en väldigt kort tid för att genomföra praktiska förändringar i samhället.

Men det här var ändå lite av en ahaupplevelse.

Leave a comment

Posted in Föräldraskap, Samhälle, Skola

Tagged

Men om vi ska klara förändringar behöver vi kunna vara människor

Posted on 2 januari, 2021 | Leave a comment

Coronapandemin har inneburit stora förändringar i människors liv: mycket av det människor brukar göra, både i vardagen och mer sällsynt, går inte att göra, eller bör i alla fall inte göras. Vår tillvaro ser påtagligt annorlunda ut nu än för ett år sedan.

I samband med detta påpekar många i mina flöden och sammanhang att denna förändring är en stillsam bris jämfört med de stora och besvärliga förändringar som väntar på grund av klimatförändringarna. Det har de förstås alldeles rätt i. Klimatförändringarna är här, och människans ansträngningar att begränsa vår klimatpåverkan är alldeles för små för att vi ska undgå katastrof. Vi kommer alltså att behöva hantera betydligt värre saker än coronapandemin framöver.

Ändå är det något som skaver med jämförelsen. För när jag tänker på framtiden, den där framtiden när klimatet förändrats mycket mer och vi behöver anpassa oss till väldigt annorlunda förutsättningar, så är det människor som ger mig hopp. Det vi måste bygga framtiden på är social interaktion. Hjälpsamhet. Vi behöver hjälpas åt för att hantera det, rent konkret och praktiskt hjälpa varandra, med ett handtag här och ett lyft där. Och genom att umgås. Finnas för varandra, rent fysiskt och närhetsmässigt. Kramas. Hålla om varandra. Trösta varandra. Och göra kul saker tillsammans, som att skapa och njuta av kultur. Tillsammans.

Människan ställer till med en massa skada och problem. Men vi har också bra sidor, och det är de sidorna vi behöver för att hjälpa varandra i den annorlunda framtiden.

Men under pandemin är det dessa sidor som fått stå tillbaka. Vi kan inte hjälpas åt, för vi ska inte träffas. Vi kan inte kramas och hålla om varandra för att trösta eller glädjas. Vi kan inte träffas för att dansa eller sjunga eller skapa.

Jag hoppas innerligt att vi i vår klimatförändrade framtid kommer att ha möjlighet att vara människor tillsammans. För det är nödvändigt för att vi ska reda ut det.

Leave a comment

Posted in Miljö, Reflektioner och tankar, Samhälle

Tagged , ,

Vad är egentligen nödvändigt?

Posted on 5 december, 2020 | Leave a comment

Ja, jag är sen på bollen med det här. Jag har haft för avsikt att skriva den här texten i säkert ett par veckor men har inte haft ork att skriva eller ork att formulera – och jag har fortfarande inte ork att leta källor eller ursprungsformuleringar :P

Det här med att vi ska avstå från allting som inte är nödvändigt i dessa coronatider, är det tydligt eller otydligt? Åsikterna går helt klart isär.

Vid första tanken kan det tyckas att det är väldigt självklart och jättetydligt. Tydligare kan det ju knappast bli? Låt bli allt som inte är nödvändigt.

Men tittar vi omkring oss är det ganska tydligt att folk har olika uppfattning om vad som är nödvändigt. Många människor – förnuftiga människor, inte alls de som struntar i rekommendationerna – gör saker som jag absolut inte skulle drömma om att göra när direktivet är att låta bli allt som inte är nödvändigt.

För mig innebär ”nödvändigt” att hålla sig till ett minimum av saker. Ren fysisk överlevnad liksom. Skulle jag gå på den principen skulle jag inte behöva lämna hemmet på många veckor. Vi har mat i frysen och i skafferiet så att vi kan klara oss ett bra tag. Visst, det skulle bli en märklig kosthållning. Barnen skulle vara synnerligen missnöjda. Ingen mjölk. Inget bröd. Efter ett tag skulle det mestadels bli tinade bär från frysen. Men vi skulle till nöds kunna överleva ganska länge, under förutsättning att barnen gick med på denna kosthållning. Vilket de väl väl skulle göra om ingen annan möjlighet fanns.

Men andra möjligheter finns ju i nuläget.

Och det är ju rätt uppenbart att nödvändigt inte avser ovanstående kosthållning. Det anses exempelvis nödvändigt att barnen går i skolan. (Eller, den äldste går på gymnasiet och har distansundervisning från och med måndag.) Det anses också helt uppenbart nödvändigt att handla färsk mat. Och utöver det är det en väldig massa andra saker som anses nödvändiga, att döma av vad folk gör. Exempelvis träffa andra människor.

Jag har inte varit och fått massage på nästan ett år. I vanliga fall går jag ungefär en gång i månaden. Massagen är nödvändig för att jag ska må bra. Men den är inte nödvändig för min överlevnad. Däremot hör jag att att andra människor går och får massage. En del människor tycks rentav göra det som ersättning för andra saker de inte kan göra under rådande omständigheter.

Och för några veckor sedan bokade jag för första gången städhjälp. (För jag ligger efter med så många saker under mina egna omständigheter med utbrändhet, och städning är en konkret sak som man faktiskt kan köpa.) Även i övrigt restriktiva personer, som är noggranna med att följa rekommedationerna pga corona, tycker att detta var mycket rimligt av mig. Men är det nödvändigt? Inte enligt min definition.

Helt klart är det alltså så att en hel massa saker som jag inte skulle betrakta som nödvändiga ändå ses som nödvändiga utifrån den gängse uppfattningen. Så vilken definition av nödvändighet är det jag ska agera utifrån? Min eller någon annans? Ska jag, som har en striktare definition, leva på frysta bär hela vintern, och de andra, som definierar annorlunda, ha mer möjlighet till ett drägligt liv?

Det här är inte frågan om att leta kryphål, som väl statsministern uttryckte det. Inte alls. Det är inte heller frågan om att märka ord, som vuxna skulle sagt till mig när jag var barn. Det är inte alls frågan om att jag försöker vara jobbig och obstinat. Jag vill bara peka på att det här med att lämna tolkningen av ”nödvändigt” upp till var och en. För väldigt många är det enkelt och konkret när man säger att man ska avstå från allt som inte är nödvändigt. För väldigt många människor är det självklart att det som är den korrekta definitionen för dem själva också är det för alla andra. De lever i sin väl definierade box och utgår från att alla andra också befinner isg i samma box.

Men för oss som ständigt vänder och vrider på allt, så blir det istället väldigt jobbigt. Vi vet inte vilken box vi ska utgå ifrån.

Jag, som utgår från en definition av nödvändig som är ganska strikt, ser samtidigt att omgivningen inte gör det. Jag känner skuld för att jag gör saker som faktiskt inte är nödvändiga, och samtidigt ser jag att andra gör så väldigt mycket mer och ändå verkar tycka att de begränsar sig mer än jag.

Och som sagt var, jag letar inte kryphål. Jag vill mest bara lyfta att den inbyggda osäkerheten och otydligheten i ett till synes jättetydligt budskap ställer till det för mig och en del andra.

Den där otydliga informationen skapar långdragna tankeloopar i mitt huvud, som sliter på min ganska trötta hjärna. Och för någon med npf, som behöver tydliga svar på en mängd förutsättningar för att inte bli enormt stressad, så blir problemen långt större. Det har jag skrivit mer om i ett tidigare inlägg:

Jag har slutligen insett att mitt gnällande om dålig information faktiskt är viktigt – för fler än mig själv

Leave a comment

Posted in Irriterande, Reflektioner och tankar, Samhälle

Tagged ,

Det svåra i att inte göra någonting fast normen lärt en att man borde

Posted on 3 april, 2020 | Leave a comment

Vi sitter på habiliteringen, jag och min npf-son.

I rummet finns, utöver oss två, ytterligare två personer. Båda jobbar på habiliteringen. För min son är båda dessa personer nya eller nästan nya.

Vi är där för att prata om hans mående, eller försöka hitta nya vägar för att saker ska bli bättre.

När alla satt sig, och några inledande ord om vem som är vem och sånt där är sagda, så plockar min son fram mobilen ur fickan och börjar spela något på den.

Och det kliar i hela mitt inre. För jag vet ju vad världen utanför anser. Det är fullt och oartigt på alla sätt och vis att plocka fram mobilen och spela spel. Vi är ju där för att prata! Man ska titta folk i ögonen och delta i samtalet. Lyssna uppmärksamt. Vara med. Allt annat är förkastligt, ses som oartigt, som lathet, och massvis med andra fula saker. Att en mobiltelefon, en skärm, är inblandad gör det förstås etter värre, på ren princip.

Jag vet. Jag vet att massor med människor tycker att det han gör är enormt ouppfostrat, och att jag ”låtit honom bli sådan”, och inte stoppar honom nu, gör mig per automatik till en dålig förälder. Jag vet att det finns massor med människor som tycker att jag borde säga åt honom, vänligt men bestämt, att lägga undan telefonen – och han snällt och artigt bör lyda denna uppmaning. Jag vet detta så väl att jag aktivt får motarbeta reflexen, igen och igen och igen.

För jag vet också att jag måste låta bli.

Det är en framgång att vi är där. Han är införstådd med varför vi behöver detta. Han har gått upp ordentligt på morgonen, vi har nästan kommit iväg i tid (och faktiskt hunnit dit före utsatt tid), han har hanterat det extra trassel som Corona innebär i sammanhanget utan protest. Vi är på plats. Vi är här. Han är på helt okej humör. Det är faktiskt över vad man kan förvänta sig. Det är rentav jättebra.

Skulle jag säga något om telefonen skulle jag störa det lugn som faktiskt råder. Risken är att han skulle bli rejält sur och att situationen skulle låsas helt.

Men så tappar han inte fokus när han sitter där och spelar? Inte nödvändigtvis. Om han är i skick att lyssna och ta in och delta så gör han det även om han har telefonen framför sig. Telefonen ger honom något att fokusera på, något att pilla med, och flyttar fokus lite från sånt som kan oroa honom. Har han ork att lyssna så gör han eventuellt det bättre med telefonen i händerna. Och har han inte ork att lyssna så är det plågsamt för honom att sitta med om han inte kan fokusera på något annat.

Jag är glad att han börjat känna sig trygg med telefonen. Det har varit ganska lång väg dit också: han har inte velat ta med den hemifrån, har varit rädd att använda den, tappa bort den, att den ska gå sönder – samtidigt som jag tycker det är en trygghet att han har den.

Att han plockar fram mobilen nu, som ett sätt att hantera en jobbig situation, är en framgång på många olika sätt. Det är jättebra att han hittar vägar att hantera det som är jobbigt för honom. Hitta strategier.

Ändå kämpar jag med den inlärda reflexen, detta som samhället lärt mig om mobiltelefoner och ouppfostrade barn och dåliga föräldrar.

Men ingen i rummet säger något om telefonen. För de båda andra vuxna i rummet är kompetent personal med kunskap om npf-barn. Den acceptans jag kämpar med att lära mig, acceptans för att göra på sätt som passar i en npf-familj, är förmodligen helt självklar för dem.

Och bara den lilla detaljen, acceptansen för de lösningar som funkar, är ett enormt mervärde.

Leave a comment

Posted in Föräldraskap, Samhälle

Tagged ,

Privilegier och sammanhang

Posted on 25 mars, 2020 | Leave a comment

Jag är normalt sett inte direkt någon privilegierad människa, i alla fall inte sett i svenskt perspektiv. Ensamstående mamma till två barn varav ett med npf. Även om min lön inte är låg så är den definitivt inte hög heller – arbeten i det offentliga är sällan särskilt välbetalda, speciellt inte inom ämnesområden där folk drivs av känslan att arbetsuppgifterna är viktiga rent värderingsmässigt.

Men i Coronakrisens tidevarv inser jag att jag plötsligt är privilegierad.

Jag kan jobba hemifrån. I vanliga fall (och även nu) är det visserligen en nödvändighet för att kunna reda ut familjesituationen. Men nu är det också en fördel på andra sätt.

Och jag har en trygg inkomst. Jag jobbar inte på ett företag som riskerar att gå omkull pga Corona, jag är inte beroende av att människor ska konsumera vare sig mat, kultur eller annat.

Jag har ett jobb, jag har ett billigt boende, jag kan jobba hemifrån, och jag har ingen akut ekonomisk kris för egen del.

(Däremot har jag ont i huvudet och är kanske på väg att bli sjuk. Jag tror jag hade mer att säga om ovanstående men det försvann nog när huvudvärken kom.)

Leave a comment

Posted in Samhälle

Tagged

Hallå alla! Försök att vara snälla mot varandra!

Posted on 18 mars, 2020 | Leave a comment

Hallå alla! Försök att vara snälla mot varandra! Det är en påfrestande tid för de allra flesta. Många är oroliga. Oron har olika skäl och tar sig olika uttryck. Och beroende på vad och hur och så vidare så behöver oron bemötas olika – men att håna den som är orolig är väldigt sällan en bra idé. (Jag vet inte om det nånsin är bra egentligen?) 

För en del människor är det här en påtaglig reell fara. En del människor är faktiskt i riskgrupper.

Lyssna. Och avfärda inte. Vifta inte bort. Man har rätt att vara rädd när man är i fara.

Du kan inte ta bort oron. Men du kan finnas som medmänniska. Se människan. 

En del kanske är i riskgrupp fast du inte vet det. Kanske vill de inte berätta det (det finns många stigman, och det finns massor med personliga skäl). Du vet inte allt om en människa. Och även den som inte själv är i riskgrupp kan ha någon nära – familj eller vän – som är det. 

Sen finns det många som inte tillhör någon riskgrupp och inte har någon nära som är det heller, men som är oroliga ändå. Det är mänskligt!

Vi är många som är ”bra” på att oroa oss. Och det hjälper inte att avfärda, håna eller förlöjliga oron. Inte ens när den är så gott som obefogad. Tvärtom förvärrar det. Är man orolig så är man. Och då behöver man få berätta om sin oro. Vädra den. Det är ofta en väg till att bli åtminstone lite lugnare.

Men om man då bemöts med avfärdanden och hån så sluter man sig istället. Känner sig förminskad och håller tyst. Men har kvar oron inombords. Om du har någon i din närhet som är orolig, fast du tycker att hen inte borde vara orolig, fråga – snällt och vänligt – vad det är som oroar. Vad hen tänker. Hur hen resonerar. Försök hitta trådarna oron är byggd av. Och försök sedan resonera och förklara. SNÄLLT OCH VÄNLIGT! Inget raljerande. Inget avfärdande. Det hjälper inte.

Men att resonera kring det kan hjälpa. Att bli lyssnad på kan hjälpa. Att få vända och vrida på det man oroar sig för, och kanske på vägen kunna avskriva några av orosmomenten, kan hjälpa. Att känna att man inte är fånig, att man blir lyssnad på, att bli bemött på ett vänligt sätt, kan hjälpa. 

Att bli hånad och mötas av dömande kommentarer och blickar etc hjälper däremot inte alls. Det bara ökar oron. 

Mitt utgångsläge i det här är min egen ångest. Den är visserligen rätt lugn i just det här. Men jag vet hur den funkar. Och av det jag sett av folks oro nu så tror jag många fungerar åt det hållet i denna situation. 

Leave a comment

Posted in Samhälle

Tagged

Hej fyrtiotalist!

Posted on 18 mars, 2020 | Leave a comment

Det här är ett meddelande till dig som är 40-talist. Eller för den delen dig som är född i början av 50-talet, och för all del även dig som är född på 30-talet.

Du har sannolikt haft ett ganska gott liv. (Inte alla, jag vet.) Du har levt ett liv där saker blivit bättre och bättre, världen utvecklats, och det materiella välståndet ökat.

Du är van vid att klara dig bra. Du vill inte se dig själv som gammal. Visst, du har fyllt 70 år, men ålder är bara en siffra! Du är inte alls gammal på det sätt som gamla människor var när du var ung. På den tiden var en 70-åring nära döden, men du lever ditt livs dagar och känner dig ibland som en tonåring som äntligen kan leva ut dina drömmar.

Men du: Du är ingen tonåring längre. Du behöver inse det. Och det är okej att leva ett gott liv under vanliga omständigheter, absolut (så länge du inte tär på kommande generationers möjligheter att ha ett drägligt liv – men det där kan vi ta en annan gång).

Men nu har vi Coronaviruset här. När det kommer till Coronaviruset så tillhör du en riskgrupp. Ja, baserat på din ålder tillhör du en riskgrupp. Även om du inte vill erkänna det så är du faktiskt gammal, rent medicinskt.

Resten av samhället ställer om. Människor distansarbetar, skolor ställer om till distansundervisning, sportevenemang och kulturella evenemang ställs in, landsgränser stängs. Allt detta görs för att skydda riskgrupper. För när människor i riskgrupper blir sjuka så blir en del av dem VÄLDIGT sjuka. Så sjuka att de behöver avancerad specialiserad sjukhusvård av ett slag som sjukvården bara klarar av för ett fåtal personer i taget.

Därför försöker vi, gemensamt, som samhälle, platta ut kurvan. Alltså se till att inte alla ska bli sjuka samtidigt. Att vi fördröjer förloppet så att sjukvården hinner med.

Då säger en del av er: Ja men JAG är så frisk och pigg. JAG blir inte sjuk. JAG är inte riskgrupp. Och skulle jag ändå råka bli sjuk och dö så är det väl ändå dags och skitsamma.

Men du. OM du blir sjuk, allvarligt sjuk, så kommer du att hamna på sjukhus. Du kommer inte att ligga och dö hemma, du kommer att hamna på sjukhus. Du kommer att ta upp en av de där ytterst få platserna med avancerad utrustning. Och när du tar upp den platsen så är det någon annan som inte kan få den platsen. Kanske en ung människa som är riskgrupp av andra skäl. Kanske dör du fastän du tar upp den där sjukhusplatsen. Kanske dör någon annan också för att du uppehöll en plats.

Och det är ju så det är: om många blir sjuka samtidigt kan vi inte rädda alla. Därför behöver vi alla hjälpas åt att se till att fördröja förloppet, så att sjukvården hinner med. Gemensamt. Solidariskt. Som ett samhälle.

Och det gäller även dig. För även om du känner dig pigg och frisk så ÄR du riskgrupp, bara genom din ålder. Ålder må vara en siffra när det gäller själen men inte när det gäller kroppen.

Ingen fotobeskrivning tillgänglig.

Leave a comment

Posted in Samhälle

Tagged

Min son använder skärmar till det jag använde böcker till

Posted on 18 september, 2019 | Leave a comment

När jag var barn så läste jag. Jag var ett sånt där barn som läste, läste och läste. Jag hade alltid en bok igång. Jag läste vid matbordet (fast mina föräldrar klagade på det). Jag läste på toa. Om vi fick i uppgift att läsa en bok i skolan så tog jag hem den och läste vidare, och sedan fick jag gå till skolbiblioteket och låna en ny bok nästa gång. Jag plöjde böcker. Vissa böcker läste jag om många gånger, men jag läste också totalt sett många böcker.

De vänner jag umgicks med var ganska likartade. De läste också massor, och till stor del samma saker. Vi utbytte boktips, vi diskuterade handling och personer och annat. Och vi lekte saker som på olika sätt tog sitt avstamp i det vi läst. (Även om det väl när vi blev äldre kanske inte hette ”leka”.)

Det mesta jag läste var skönlitteratur. Men jo, jag läste också en hel del faktaböcker av olika slag. Periodvis djupdök jag i specifika ämnesområden, läste allt som kändes lockande på en viss bibliotekshylla. Biblioteken var mina extrahem. Det lokala biblioteket, med öppet tre timmar om dagen tre dagar i veckan hade mig och mina kompisar som ständiga besökare. Och när jag börjat skolan inne i stan och stadsbiblioteket hamnade inom min comfort zone så utforskade jag även det flitigt. Jag rörde mig fritt mellan de olika avdelningarna, både barn, ungdom och vuxen. Biblioteket var världens samlade faktabank, det mest fantastiska som fanns att tillgå. (Och senare minns jag sensationskänslan när jag första gången gick in på ett universitetsbibliotek, med dess ENORMA mängd kunskap, ner på detaljnivå.)

Med tiden började jag också skriva själv. Eller nej, snarast, väldigt tidigt började jag också skriva själv. Hitta på egna världar, historier, karaktärer. Jag läste, och jag skrev. Jag läste och jag skapade.

Sågs allt detta läsande med blida ögon? Nej. Det sågs som problematiskt. Visst, det var bra att läsa, men det skulle ske i måttliga mängder. Absolut inte i volym. Och då var det ändå inte så att jag läste sånt som betraktades som skräp; det var fult nog att jag läste så mycket, att jag fastnade i böckerna. Man skulle ju vara ute och leka! Umgås med andra barn! Inte slösa bort fina soliga dagar med näsan över en bok!

Okej, nu hoppar vi framåt i tiden. Till nu.

Min yngste son är nu elva år gammal. Han har anpassad studiegång och kortare skoldagar. Resten av tiden sitter han till stora delar framför datorn.

Datorn är hans bibliotek. Han sitter i timmar och följer olika spår av ämnen han tycker är intressanta. Han ser youtubedokumentärer om historia, om avancerad naturvetenskap, och så vidare. I hans bibliotek finns saker på en nivå jag inte kunde drömma om när jag var i hans ålder – sannolikt fanns det inte att tillgå på mitt stadsbibliotek; åtminstone en del av de saker han tittar på är sånt jag vet att jag lärde mig på universitetsnivå inom mitt ämne (biologi). Det allra mesta han ser är på engelska, och han har ett avancerat ordförråd.

Jag läste böcker. För på min tid var det i böckerna informationen fanns att tillgå. Han tittar på videor. För det är det snabbaste effektivaste sättet att få tillgång till kunskapen idag. 

Hans fantasivärld stimuleras också av berättelser. Han ”läser” böcker i form av ”skärm”: han lyssnar på ljudböcker. Och ser filmer med samma saker. Och blir nyfiken och letar info vidare om det som väcker hans nyfikenhet. I form av filmer ja. Och i form av texter han hittar på nätet. Och när han leker så tar hans lekar avstamp i de fantasivärldar han fått tillgång till via böcker och filmer. Precis som på min tid.

Och så bygger han världar. Jag började skriva böcker, men han bygger sina världar i spelen han spelar. Han bygger städer i Cities: Skylines. Han utforskar undervattensvärldar i Subnautica. Han tänker strategiskt i Stellaris. Och så vidare.

Och ibland går han och hämtar ett ritpapper och sitter uppe alldeles för länge och konstruerar ett slag, med infanteri och kavalleri, baserat på det han dels lärt sig i youtubefilmer om historiska slag mellan romarna och andra och dels det han lärt sig från egen erfarenhet i datorspelen. Komplicerade slag.

Och precis som min generation boknördar hela tiden fick höra hur hemskt det var att vi satt med näsan över böckerna hela tiden, så får hans generation höra hur hemskt det är att de sitter framför skärmarna.

Och det är hela tiden fokus på skärmarna. Det fysiska mediet. Inte innehållet utan att det råkar vara en dator/telefon/TV-skärm. (Och nämner man att ja, men han gör det här och det här som är bra vid skärmen, så får man ibland höra ”ja men inte just det, men allt det andra vid skärmarna är dåligt. På något vis är det ganska likt när folk säger ”ja men just den där invandraren är ju bra och vettig, men alla de andra…”.)

 

Så, sammanfattningsvis: Min elvaåring använder skärmar till ungefär samma saker som jag använde böcker till en gång i tiden. Den största skillnaden är egentligen att han med några snabba knapptryck har tillgång till enormt mycket mer än jag hade tillgång till på min tid ens med maximal ansträngning – och att det enorma utbudet kräver större förmåga att sovra.

Men nu är det dags igen: Någon har panik över barns minskade läsning.

Och jag blir så trött på det. Så trött på att fokus hela tiden hamnar på just läsning av böcker. Det där som var så fult när jag var liten och som nu blivit så fint och eftertraktansvärt.

Det pratas om ordförråd. Varför är det så många som tror att man bara kan lära sig ordförråd via böcker? Ur vårt perspektiv är problemet att elvaåringen har större ordförråd på engelska än på svenska.

Och ja, jag läste massor för barnen när de var små. Vi släpade hem kassavis med böcker från bibblan, vi läste och läste. Men sedan kom brytpunkten när läsandet som medium snarast blev för långsamt för mina intensiva barn (och jag som förälder inte pallade högläsa mer av Lord of the rings).

Och jag själv då? Jag sitter framför skärmar. Skrivandet är min bästa kommunikationsform. Bokskrivandet jag ägnar mig åt är fan så mycket smidigare framför en dator än med kollegieblock och penna. Jag är inte intresserad av att gå bakåt i utveckling på det området innan apokalypsen kräver det.

Leave a comment

Posted in Jag, Reflektioner och tankar, Samhälle

Tagged , , , ,

Hänsyn

Posted on 22 juli, 2019 | Leave a comment

Plötslig insikt:
Jag har lärt mig att alltid visa hänsyn till alla andra.
Jag har lärt mig att aldrig förvänta mig att andra ska visa hänsyn till mig.

Jag har lärt mig att om jag förväntar mig att andra ska ta hänsyn till mina behov, då är jag krävande och besvärlig. Om jag desperat påpekar att det här är viktiga behov för mig som behöver beaktas för min skull, då är jag arg och tar för mycket plats.

Och då anses det att jag inte visar hänsyn till andra – bara genom att jag ber att det ska visas hänsyn till mig.

Och att värna ”tredje persons” behov – i form av exempelvis Jordens behov – har för övrigt för det allra mesta setts som att se till mitt eget personliga.

Jag föddes inte sån här. Jag föddes med en självklar känsla för att värna min egen rätt att vara jag.
Tyvärr tror jag det inneburit att omvärlden känt ett ännu starkare behov av att lära mig av med det.

Du ska fan inte tro att du är värdefull som du är.
Du ska fan inte tro att andra ska anpassa sig till dig.Det är fanimej du som ska anpassa dig till alla andra.

Så har jag istället lärt mig att be om ursäkt för mina egna behov. I alla upptänkliga situationer.

Förlåt för att jag är människa.
Förlåt för att jag inte är precis som alla andra människor.
Förlåt för att jag inte gillar samma mat eller musik eller kläder som du.
Förlåt för att jag blir trött av sånt som du blir pigg av.
Förlåt för att inte klarar eller vill spela med i spelet att vara som alla andra.
Men jag håller mig här på min kant där jag inte är i vägen, där jag stör så lite som möjligt.
Jag har på mig mina konstiga kläder när ingen ser – om jag tillåter mig att minnas att jag gillar dem – och lyssnar på min musik när ingen annan hör.

Och när någon klampar på på sätt som får mig att må dåligt så har jag lärt mig att hålla inne impulsen att säga ”Nej”. För att inte störa, inte vara besvärlig, inte göra någon arg.

Jag tar hänsyn till motparten och tar själv den jobbiga smällen inombords.
För det är så jag lärt mig att man ska göra. Om man ska accepteras.

Leave a comment

Posted in Jag, Reflektioner och tankar, Samhälle

Att säga upp sig från hemmets projektledarroll

Posted on 12 juli, 2019 | Leave a comment

Ibland blir jag så trött på allt tjat om att man ska säga upp sig från projektledarrollen för hemmet och kräva att mannen gör sin del. Eller, det jag blir så trött på är självklarheten i antagandet att det finns en förälder till.

Jag vet hur det är att leva i ett bra förhållande, där man delar på tråkgöra och ansvar och där båda har samma rätt att hitta på annat än ta hand om hemmet.
Men det hjälper liksom föga nu. Det finns ingen jag kan säga åt att göra jobbet istället.

Om jag låter bli så finns det ingen annan som tar över. Jag är ensam förälder. Alltid. Alla dagar. Hela dygnet. Året om.

Det finns snälla människor som kan rycka in i vissa situationer. Men det finns ingen jag kan kräva projektledarskap av.

Och jag vet att det inte är mig det handlar om all dessa gånger det pratas om vikten av jämställt föräldraskap eller att ge upp projektledarskapet. Jag vet. Och det känns fult att komma dragandes med ”What about me?”. För det är ju inte mig det handlar om.

Kanske är det just för att jag brukade kunna säga ”Fast så där är det inte hos oss. Vi delar det bra.” som det blir extra markant? För jag kan inte svara det längre. Mitt svar, som jag oftast sväljer, är: Det finns bara jag.

DET FINNS BARA JAG.

Och jag antar att jag bör låta bli att säga det alltför ofta. Det blir rätt tjatigt, det tillför ingenting, och vi som är ensamstående är inte relevanta i diskussionen. Det är inte oss det handlar om. Det handlar om dem som har privilegiet att ha någon de skulle kunna dela med.

Och samtidigt… samtidigt är vi ganska många. Eller i alla fall inte få. Vi som är ensamma med vårt föräldraskap. Vi som inte har någon vi kan överlåta projektledarrollen på. Vi som liksom inte kan säga upp oss.

En del av oss har dessutom en projektledarroll av ännu större dignitet, eftersom vi har barn med särskilda behov.

Och jag tänker att i alla fall ibland kanske man skulle kunna ta upp oss också när man slänger sig med diskussioner om hemmets projektledarroll. Någon gång kanske man kan diskutera vad vi ska göra när vi känner att vi vi vill säga upp oss från projektledandet.

För jag tror vårt behov är ännu större.

För tydlighetens skull: Jag har inte haft en dålig dag idag. Visserligen har jag mestadels lagat mat, men idag är ingen besvärlig dag. Jag bara råkade läsa en postning för mycket i ämnet ”hemmets projektledarroll” och var tvungen att uttrycka det här.

Leave a comment

Posted in Allvarlig sjukdom (cancer), död och sorg, Föräldraskap, Irriterande, Samhälle