Jag vet att jag har som princip att inte skriva om barnen i någon direkt utsträckning. För deras integritets skull. Och dessutom vet jag att en del av lärarna på skolan började läsa bloggen i samband med att du dog (det var ju inte direkt meningen, men blev en effekt av att jag delade länkar till bloggen mer tydligt till hela din vänkrets också, liksom – och du låg för döden, och folk fattade slutligen det), och jag vet ju inte om de läser fortfarande, men det gör det onekligen ännu viktigare att inte lämna ut barnen här.
Men jag känner mig stundtals desperat. För vem sjutton ska jag bolla oro och funderingar med, när jag ser att vårt barn mår dåligt och att en del av det som görs på skolan kanske snarast förvärrar det, för att förståelsen är för liten? Jag behöver dig, så jävla desperat, för att kunna reda ut det här. Men du finns inte längre. Och det finns ingen annan. Det är liksom ingen annan som är ordentligt insatt och fattar. Och ingen det är självklart att försöka förklara för heller. Och ingen som kan stötta mig i vad och hur, utom möjligen i form av glada hejarop över att jag försöker.
Så det är jag själv som både måste kunna bedöma och hantera situationen. Och ha orken till det. Fastän tid och ork liksom egentligen bara räcker till att hålla tillvaron rullande med jobb och mat och hus och sånt. Det berömda livspusslet har liksom inte utrymme för extravaganser som ett barn som inte mår bra.
Så var ska jag klämma in det? Och hur ska jag veta vad som behövs när jag inte har något bollplank som ens vet vad jag pratar om? Och var ska jag göra av mina suckar och tårar och min oro? Hur ska jag reda ut att se till att det här går åt ett bra håll istället för ett jävligt dåligt?
Skolstart. Årliga pappersbunten med information. Och den här formuleringen, som jag aldrig tidigare haft skäl att ens fundera över:
Information till vårdnadshavare
Om vårdnadshavarna lever åtskilda går information (av betydelse) till båda vårdnadshavarna. Om det endast finns en vårdnadshavare skall informationen bara gå till denne. Det är sedan upp till vårdnadshavaren, om denne så önskar, att informera den andre föräldern.
Så bra. Då behöver jag inte gå till kyrkogården och läsa upp all info som skickas hem.
Och om jag verkligen kunde informera den andre föräldern, så är jag inte säker på att det är den sortens info jag skulle prioritera.
Ja, självklart fattar jag att man inte kan anpassa informationen till sådana som mig – varken situationen eller tramsnivån. Men lite svart humor underlättar ibland.
När jag var liten fanns det vissa saker som var självklara. Människors lika värde, oavsett ursprung och hudfärg och religion. Medmänsklighet och hjälpsamhet och ärlighet och att välkomna dem som kommit hit för att det var krig eller svält där de kom ifrån. Sådana saker. Fast kanske inte uttryckt ens så komplicerat, men ändå. Det var sånt man pratade om i skolan, i samband med FN-dagar och temadagar och annat. Och för den delen långt innan dess, när jag gick i söndagsskolan, då på en ännu enklare nivå. Fast jag uppfattar det inte för den skull som ett kyrkligt budskap utan mer ett allmänmänskligt budskap, något samlande för ett gott samhälle. Och som fullkomligt självklara saker. Hade det setts som politiskt hade det liksom inte tagits upp som självklara saker i skolan från lågstadiet – hade det setts som något som kunde ifrågasättas hade det inte kommit förrän i högstadiet och på ett helt annat sätt.
Men det var då.
Visserligen pratar de fortfarande om dessa grundläggande värderingar som viktiga och självklara i skolan, efter vad jag förstår. Men utanför skolan har de numera blivit känsliga och heta. Att uttala sig om att man står för människors lika värde, för asylrätten och för människors möjlighet att få en chans istället för att dömas på förhand baserat på sit ursprung – eller ens att man vill stå för vanlig enkel vänlighet och medmänsklighet – ses tydligen numera som politiskt, ja, såpass politiskt att det hindrar att man sitter med i styrelsen för en ”opolitisk” förening.
Och visst, allting är politik. Men det är en bisarr tid när det har blivit kontroversiellt i vissas ögon att stå för medmänsklighet.
Jag har just suttit och lyssnat på Barnaministeriet Dokumentär om särbegåvade barn. (Eller suttit? Jag har stått i köket och grejat med mat, tänt en brasa, fixat och donat – och så suttit ner mellan varven :-) Bara sitta ner och lyssna på radio är inte min grej.)
I rummet bredvid har sjuåringen suttit och spelat Minecraft. Men han har uppenbarligen också lyssnat, åtminstone till och från, för han har under programmets gång sagt ”Det är så det är för mig i skolan!” och liknande saker.
Och ja, jag känner ju igen det. Mycket av det som beskrivs i programmet stämmer väldigt väl på honom – både i hur han funkar i grunden och vilka effekter det får i skolan och för honom som person.
Jag vet att jag läst om särbegåvade barn innan och konstaterat att det nog kan vara så, men det har liksom mer varit korta punktlistor och liknande. Nu blev det så mycket mer påtagligt.
Frågan är dock hur man går vidare med det. Vad säger man till skolan? För det finns en komplicerande faktor i det. Om man för det här på tal så säger man ju egentligen indirekt ”Jag tror att mitt barn är extra smart” – och det är fult och skrytsamt. Och skulle det sedan vara så att man kommer fram till att det inte var så så är det liksom ännu fulare.
Fast mitt barn behöver hjälp. Och det här stämmer liksom så väldigt mycket.
Jag tyckte jag hade hittat en bra lösning: Om jag ville bidra till Ikeas, Rädda barnens och Unicefs insamling till barns utbildning utan att behöva köpa onödiga prylar, så kunde jag starta en egen insamling till samma ändamål. För jag kunde ärligt talat inte tänka mig annat än att Rädda barnen skulle säga ”Jamenvisst, klart vi löser det och öronmärker insamlingspengarna till just det ändamålet”.
Jag tyckte jag hade hittat en konstruktiv lösning: istället för att bara klaga på det negativa i deras insamling, så löste jag problemet åt dem – på ett sätt jag tyckte att de möjligen själva borde ha tänkt på, men ändå.
Men… nä.
Så här har Rädda barnen svarat mig via facebook:
Tack för ditt mail och för att du vill starta insamling hos oss. Dock kan man endast öronmärka till generella medel eller katastroffonden. Utbildning är en stor del av vårt arbete och stora delar av våra generella medel stöder dessa projekt och aktiviteter.
Och en stund senare, när jag frågat ytterligare:
Vi har dessvärre inte längre öronmärkningar i större utsträckning utan har valt att ha generella medel eller katastroffonden. För oss är det viktigt att vara så kostnadseffektiva som möjligt och öronmärkta medel till specifika länder/verksamheter kostar för mycket resurser och vi måste kunna vara flexibla med våra medel och stödja de barn och områden som för tillfället behöver oss allra mest. Som jag skrev tidigare är utbildning en stor del i många av våra verksamheter och stora delar av våra medel går därför indirekt till utbildning. Självklart vill vi att du stödjer vårt arbete genom din egen insamling, men tyvärr kan inte våra system/rutiner som det ser ut just nu möta upp dina efterfrågade önskemål mer än som vi beskriver ovan.
Och alltså, jag förstår och håller med om att det är viktigt att resurserna ska användas effektivt och att pengarna ska gå dit där de behövs bäst just för stunden. Men jag antar att om man nu kör en stor, årligen återkommande kampanj ihop med Ikea kring barns utbildning, så måste man väl bedöma att det är ett område som man tänkt satsa på och som är prioriterat? Och det jag gjorde var ju bara att skapa en kompletterande insamling till den de redan har igång?!
Så… min lilla insamling finns, och har fått in den enda hundralapp jag satte in som startsumma. Och jag känner ingen längtan att försöka locka fler att skänka. För poängen med just den här insamlingen var ju att fånga in de som ville bidra i just det här men utan att behöva konsumera.
Jag trodde jag hade hittat en lösning på det, men det hade jag tydligen inte.
Någon som har några andra förslag?
(För övrigt: jag frågade både via twitter (öppet) och via facebook (meddelandefunktionen). Jag har inte fått svar på den öppna arenan.)
Det finns någon idé om att det är bättre att ge pengar till goda ändamål genom de inköp man gör än genom att skänka pengar rätt upp och ner.
I vissa fall håller jag verkligen med. Det är bättre att köpa mat och prylar man behöver som tillverkats på bra sätt – bra för miljön, bra för de anställda eller något annat sådant – fast de kostar mer, och därmed gynna bra verksamhet, än att köpa billiga saker och sedan skänka mellanskillnaden till välgörenhet. Att köpa de ”goda” produkterna är det bästa sättet att bidra till en bra utveckling.
Däremot gillar jag inte idén att jag ska motiveras att köpa saker för att en del av beloppet jag betalar skänks till välgörenhet. Ärligt talat känns det ganska pyttigt om en krona av det jag betalar för morotspåsen i oktober går till cancerforskning. Om jag verkligen vill sponsra cancerforskningen så köper jag ju inte morötterna, utan sätter in en slant på rätt konto. Morötterna köper jag för att morötter är gott och nyttigt. – Och då snackar vi ändå om matvaror som jag går och handlar oavsett.
Ännu sämre tycker jag om kampanjer som går ut på att jag ska köpa saker jag verkligen inte behöver för att mina pengar ska gå till välgörande ändamål. Som Ikeas årligen återkommande kampanj så här innan jul, där man uppmanar oss att köpa gosedjur, och för varje gosedjur som säljs skänker de 10 kronor till barns utbildning via projekt hos Unicef och Rädda barnen.
Jag vill gärna bidra till att barn som inte har turen att vara födda i ett rikt land under goda omständigheter ska få möjlighet till utbildning. Men jag vill inte köpa gosedjur.
De allra flesta barn i Sverige har gosedjur. Ganska många gosedjur. De har inte behov av fler gosedjur. Ett gosedjur till gör svenska barn glada en ytterst kort stund – och sedan blir det nya gosedjuret bara ytterligare en sak som tar plats och samlar damm.
För att göra gosedjur går det åt en massa resurser. Först ska materialet produceras – bomull odlas, olja utvinnas till polyesterframställning eller möjligen får hållas för ullframställning. Sedan ska människor tillverka gosedjuret. Under produktionen tillsätts säkert en och annan kemikalie – och ännu mer kemikalier hamnar i naturen där tillverkningen sker. Sedan ska gosedjuren transporteras hit. Och så köps de, och hamnar hos barn som knappt bryr sig.
Och ni vill att jag ska köpa gosedjuren för att ni ska skänka pengar till välgörande ändamål? Tack men nej tack. Jag vill inte bidra till onödig konsumtion och förbrukning av jordens resurser bara för att få chansen att bidra till något bra.
Så jag började med att kolla upp Unicefs gåvoshop. Där ”handlar” jag då och så. Men det kändes som att det liksom inte riktigt var samma sak att köpa en bunt skrivhäften och pennor till skolbarn som att vara med och bidra till uppbyggnad och undanröjande av hinder för skolgång och så där.
Men då hittade jag att man hos Rädda barnen kan starta en egen insamling. Så nu finns den här:
Istället för onödiga gosedjur: till utbildning
Så här innan jul kör Ikea, Unicef och Rädda barnen, precis som många år tidigare, en kampanj där Ikea för varje sålt gosedjur skänker 10 kr till barns utbildning. Jag tycker det är viktigt att barn får utbildning och sympatiserar alltså med kampanjens syfte. Men mina barn och barn i vår omgivning behöver inga fler gosedjur! Och jag tycker det är väldigt dumt att slösa med jordens resurser på saker som inte behövs. Därför startar jag den här insamlingen, för att de som vill bidra till kampanjen ska kunna göra det utan att köpa onödiga gosedjur.
Än så länge har jag inte lyckats få kontakt med Rädda barnen och lyckas lösa hur vi får till att pengarna öronmärks för just barns utbildning. Men jag hoppas på att det löser sig :-)
Han läser för bra för den läsläxa han egentligen ska ha – en bok på mellannivå av Kiwiböckerna. Fast han har ändå fått med sig en sådan bok hem: en alldeles fanastisk bok om bönsyrsan. Men utöver det har han fått en extra läsläxa av fröken: Djurväktarna 1. Humleboet.
Den läser han utan problem. Eller med visst problem för lyssnaren. För han har inte tid att andas utan läser i ett konstant flöde, och därför kommer en del av orden på inandningen, och då hör man inte mycket av dem, eftersom han snarast sväljer dem.
Det är en fin liten berättelse. Och i berättelsen plockar mormor fram Humlans blomsterbok som de läser ur – och då springer jag upp och hämtar den ur sjuåringens bokhylla, för han fick den i julklapp någon gång mer har inte brytt sig om den. Nu bläddrar han i den med nyväckt intresse.
Innan han somnar för kvällen får jag högläsa djurväktarläsläxeboken högt för honom.
Jag har varit och hälsat på sjuåringen i skolan idag. Lärarna på skolan poängterar ofta att vi föräldrar är välkomna att hälsa på när vi vill, och det är verkligen så, man känner sig väldigt välkommen att sitta med i klassrummet, delta och lyssna och se barnens vardag. Och man får äta skollunch i matsalen och blir bjuden på kaffe på rasten.
Att följa med och se vad de gör i skolan är ju förstås en poäng i sig. Men att sjuåringen ville ha mig med på besök handlar nog även en del om att se en del av det han berättar om. Om hur andra barn är.
För det finns barn som så gott som helt saknar respekt för andra. Visst, vi snackar om sex- och sjuåringar. De kan inte alltid sitta helt still eller vara helt tysta. Det finns för mycket sprattel i kroppen och för mycket glömska i huvudet. Men ändå. Det är skillnad på de som bryr sig och de som inte bryr sig. De som försöker och de som inte försöker. De som helt struntar i hur det de gör påverkar för andra men som själv blir fruktansvärt upprörda om de inte får sin vilja igenom. Och som verkar strunta helt i när fröknarna säger till.
Det är viktigt att se, viktigt att kunna relatera till när mitt barn berättar. Och jag inser att de redogörelser jag får hemma om kvällarna inte är särskilt vinklade utan betydligt mer objektiva än man skulle vänta sig. Det är viktigt.
Och det är inte mitt barn det är mest synd om – han blir visserligen stundtals rejält upprörd men har ändå en förmåga att ta för sig. Till skillnad från en del tysta och ordentliga barn som är de som hamnar i kläm, eftersom de är för snälla för att protestera och säga ifrån – det är deras utrymme som stjäls och de som får lära sig att den som skiter i reglerna ändå alltid får mest av allt och vinner i slutändan.
Precis som det var när jag var liten.
Och jag funderar över det här med vad man behöver säga och förklara och nöta in kontra vad som är självklarheter. Vad som behövs för att något ska gälla i praktiken. För mig har det alltid räckt med att veta vad som är tillåtet och inte tillåtet, att veta vad som är rätt och vd som är fel. Det som är fel GÖR MAN INTE (TM) – så enkelt är det liksom. Och såvitt jag kan se gäller detsamma för mina barn. Vad som är rätt och fel är helt avgörande. Men för en del andra barn (och vuxna förstås) verkar det verkligen vara helt ovidkommande. Och det är på något vis inte heller uppenbart vad det egentligen är som är avgörande. Mer än möjligen personlig vinning och vad som är kul för dem själva i stunden. Och jag undrar vad det är som gör att det blir så.
Och medan jag sitter på en bänk på skolgården, när skoldagen övergått till fritids, och en av pedagogerna sitter på bänken bredvid och sjuåringarna leker i sandlådan några meter ifrån oss, så ser vi några femteklassare på andra sidan fotbollsplanen, fullt synligt från oss (vilket ju innebär att de måste kunna se oss) uppträda väldigt märkligt vid idrottsföreningens kiosk, och slutligen kryper en av dem in där. Och det är helt uppenbart att det här med mitt och ditt och vad man får och inte får och att man inte får ta andras saker är helt ovidkommande för dem. Och med tanke på att det förtörs saker på skolgården nattetid är det ju knappast någon överraskning att det finns personer (barn) i närområdet som saknar de hämningarna – men det känns ändå bisarrt att de ägnar sig åt det dagtid när det finns vuxna inom synhåll.
Lösryckta stycken av Lars Winnerbäcks Eldvakt ringer i öronen på mig där på skolgården, men jag lyckas liksom inte riktigt fånga texten, trots att jag tycker att jag borde minnas den…
när våran dagistid tog slut
så såg vi likadana ut
med samma drömmar…
när jag somnar står en ängel vid min dörr
precis som förr
och gör att allting ordnar sig
och den blir tryggheten för mig
vem går eldvakt för dig
Och det far tusen tankar i huvudet om vad som gör att det blir som det blir. För en av mina teorier kring stökigheten i klassrummet handlar om allt fokus som är på barnen. Att vi som föräldrar ständigt påminns om hur viktigt det är att prioritera BARNEN, låta BARNEN vara centrum för allting – vi ska se till att de alltid har kul, vi får inte prioritera oss själva eller andra saker utan ska vara närvarande föräldrar med fullt engagemang för våra avkommor och de är vana vid att få komma till tals nästan när som helst – och det sätter förstås spår i form av hur de tycker det är okej att uppträda i klassrummet. Och det är ett elände, och jag kämpar hela tiden en inre kamp med att tycka det är okej att göra saker även om inte mina barn vill, typ. Att de måste lära sig att anpassa sig. Många barn skulle kanske behöva mindre prioriterade av sina föräldrar på något vis. Och samtidigt… samtidigt känns det som att det finns en märkligt glidande skala där de som är bortanför en viss gräns på den där skalan snarast måste ha blivit helt bortprioriterade på något vis och inte stått i centrum alls. Eller i alla fall inte på rätt sätt? Eller handlar det om att deras föräldrar har helt ruttna värderingar? För en del tror jag det kan vara fallet – men för alla?
Och ja, i dessa tider är det lätt hänt att dra till med att det nog är frågan om ”bokstavsdiagnoser” eller nåt sånt – och så avfärda det. Fast jag tror att det är att göra det för lätt för sig och att slippa ta ansvar för saker som behöver tas ansvar för.
när våran dagistid tog slut
så såg vi likadana ut
med samma drömmar om att bli en popidol
vi spelade boll och jagade troll
under ett trygghets parasoll
och var rätt säkra på att nå vårt drömda mål
men sen när sommaren tog slut
din farsa hämtades med snut
ni fick en lägenhet på andra sidan stan
du spelade boll på annat håll
under ett annat parasoll
fast vi såg likadana ut när vi var barn
när jag somnar står en ängel vid min dörr
precis som förr
och gör att allting ordnar sig
och den blir tryggheten för mig
vem går eldvakt för dig
vi växte upp på var sitt sätt
med skilda fel och skilda rätt
sen kom en ljuvlig doft från stan av grå betong
där i stan så fanns en låga
och en fråga om att våga
och om vem som vågade trotsa en batong
du vågade sno du vågade slåss
du vågade pröva några bloss
men du vågade aldrig nånsin komma hem
så du vaknade i en säng
hos någon vacker mannekäng
du blev en popidol som alltid kom i kläm
när jag somnar står en ängel vid min dörr
precis som förr
och gör att allting ordnar sig
och den blir tryggheten för mig
vem går eldvakt för dig
nu doftar hägg och björk slår ut
och våren leker som förut
det är fest jag dricker öl du röker på
jag är arbetslös och meningslös
men lever glad ändå
för jag har valt att för en tid få leva så
men jag undrar om du valt
att leva så banalt
och om du inte hellre vill bli fri
och jag undrar här uti
om dina vänner står dig bi
och om de nånsin i en tvist tar ditt parti
när jag somnar står en ängel vid min dörr
precis som förr
och gör att allting ordnar sig
och den blir tryggheten för mig
vem går eldvakt för dig
men vem är jag att sitta här
och vara bättre än dom där
säg vem är jag att tala om vem som är glad
vi lever våra liv
med våra egna perspektiv
på varsin sida om vårt samhälles fasad
Jag satt på möte innan idag. Ett sånt där möte där man sitter och vrider på sig inombords, för att det känns som slöseri att sitta och lyssna på personer som säger samma saker som man redan hört dem säga flera gånger innan – slöseri med tid och ens uppmärksamhet när man istället kunde göra något annat med tiden. Och ja, ibland måste det vara så: ibland är man i sammanhang där vissa nytillkomna i ett sammanhang måste komma ikapp på olika sätt. Men jag blir ruskigt rastlös. Jag har svårt för det där med att sitta och lyssna på saker som inte ger mig något, när jag samtidigt inte har något annat jag kan syssla med. (Och jag tror nästan det blir värre med åren.) Jag klarar det bättre om jag har något jag kan pilla med – om jag till exempel har med mig en dator och kan gå igenom mejl eller annat samtidigt så lyckas jag faktiskt hålla fokus och lyssna bättre :-) (Fast det betraktas som oartigt och som att man inte bryr sig.) Om jag däremot snarast måste sitta av tiden och bita ihop fastän jag inte alls får ut något av lyssnandet så är det synnerligen påfrestande.
Det blir en övning i att stänga av, försvinna iväg, tänka på annat.
Och det fick mig att tänka på när jag övade mycket på det – när det i mycket större utsträckning var en strategi för att överleva vardagen. För så var det en gång i tiden, under uppväxten. Som alla de gånger jag stått eller suttit och drömt mig bort på bussen hem. Inte egentligen för att drömma mig till något, utan just för att drömma mig bort från där jag varit. Förflytta mig själv i tankarna till något annat sammanhang. Till mina uppdiktade fantasier och historier och sagor. För om jag mentalt inte är kvar där på bussen så är det svårare att skada mig med ord och attityder. Om jag inte reagerar så slutar de dumma kommentarerna komma efter ett tag. Om jag mentalt är någon annanstans har jag lättare att låta det rinna av och inte reagera. Om jag mentalt ser ut att vara någon annanstans är det inte lönt att gå på mig.
För det var ju så: det fanns folk som älskade att komma med dumma kommentarer av olika slag. Jag vet inte varför de gillade att göra sånt, men det gjorde de. Och de gillade att komma med kommentarer till mig. Dumma kommentarer. Retande, ifrågasättande, besvärande kommentarer.
Min första reaktion på sånt var förstås att svara på relevant sätt. Vilket ibland kunde vara att det hade de inte att göra med. Och om de fortsatte blev jag förstås irriterad och arg på dem. Men effekten av det var bara att de tyckte det var roligt. Att bli arg för att någon kom med dumma kommentarer ledde aldrig till något stöd från omvärlden. Definitivt inte från vuxenvärlden. Att bli arg på det som det var rimligt och vettigt att bli arg för sågs bara som något dåligt, som att den som blev arg inte hade lärt sig att uppföra sig. Ilska skulle hållas tillbaka, kvävas. Den som blev utsatt för jobbigheter skulle lära sig att inte uppmuntra det, det vill säga hålla häften och låta det rinna av.
Så verklighetsflykten, flykten till drömmarna, blev ett sätt att orka. Genom att fly till att vara en annan person, i ett annat sammanhang eller en annan värld, ibland nästan som en fysisk känsla i kroppen, kunde jag stänga ute dem. Låtsas att jag inte hörde. Tänka på annat, vara någon annan.
Det jag lärde mig av detta var förstås att stänga av ilskan. Inte släppa fram dem. Inte bli arg på andra. Låta det rinna av. Om jag ändå blev arg, så var det mitt eget fel och jag hade mig själv att skylla för alla eventuella effekter.
Och de som stod för kommentarerna och frågorna, de där personerna som jag mentalt gömde mig för, de fick ju förstärkt det de redan hade fått lära sig länge: så här fick man göra, och vuxenvärlden hade inga invändningar. Redan tidigare hade de ju fått lära sig att det var okej att dra tjejer i håret och liknande utan konsekvenser; de vuxna gav den urskuldande förklaringen att det berodde på att pojkarna gillade en och inte begrep hur man skulle visa det. (OM det nu hade varit det det verkligen handlade om hade väl det självklara varit att tala om för pojkarna att det inte är så man kommunicerar – och sedan hjälpt dem att bli bättre på att kommunicera?) Och nu fick de bekräftat att det var okej att komma med vilka frågor och kommentarer som helst. Även om uppsåtet helt uppenbart inte var gott. Skulden flyttades från dem… och till dem de gav sig på.
Det var effektivt. Jag har mycket effektivt lärt mig att inte bli spontanarg. Att hålla tillbaka den rimliga reaktionen i många situationer. Sannolikt betyder det också att när jag väl kokar över så mycket att jag inte kan hålla tillbaka så blir reaktionen inte heller rimlig. Eller rätt.
Elvaåringen har läsförståelseläxa – sådan där tråkig övning där man först ska läsa en text och sedan skriva svar på en massa tråkiga frågor. Grunden den här gången är sagan om den lilla hönan…
… ja, ni vet den där klassiska sagan, om den lilla hönan som hittar ett korn, sår det, sköter det uppväxande strået, skördar det mogna axet, tar det kvarnen och mal det, och sedan bakar bröd av det – och hennes ”vänner” vill inte hjälpa till med arbetet, och får därför inte heller smaka det nybakade brödet.
Fast i versionen i elvaåringens läxbok så ska de bara grädda pannkakor, och första momentet är att hämta mjölet vid kvarnen.
I dessa moderna tider behöver man uppenbarligen inte odla säden? Man kan alltid räkna med att någon annan gjort det, och behöver inte se det som en del i samarbetet?
Ja, jag förstår också att det förmodligen åtminstone delvis handlar om att korta ner historien så att den tar mindre plats, och kanske göra den mer lättillgänglig, eller nåt sånt. Fast jag tycker ändå det är synd. Jag tycker ändå det finns en poäng med att vanliga svenska barn stöter på historier där maten inte bara uppstår av sig själv utan att någon odlar den.
Som tur är för just mina barn så har de den ”riktiga” sagan i en bok. För jag köpte den någon gång när jag var riktigt trött på deras bristande intresse för att vara delaktiga i vardagsbestyren.
