Varför ska vi gå i skolan? Varför ska vi lära oss saker utantill när allting går att slå upp?
Ovanstående är en ganska vanlig kommentar när det kommer till skola. Eller ja, det står kanske inte jätteofta ”vi”, för de som för fram åsikten är egentligen inte de som själva går i skolan utan de som är vuxna och har åsikter om skolan. Men ändå.
Katederundervisning, alltså att en lärare står och lär ut saker till eleverna, klassen, anses omodernt. Att lära ut faktakunskaper betraktas som omodernt och kallas korvstoppning. Inte bara när det handlar om rabblande av årtal, utan även när det gäller annat. Allt utantillkunnande anses onödigt och gammalmodigt. För, som sagt var, man kan alltid slå upp det på wikipedia.
Alltså ska man inte lära ut saker till eleverna. Alltså ska man bara lära dem var och hur man hittar informationen. Typ hur man googlar. Tycker en del då.
Jag håller inte med.
För det första så handlar ju förstås en del av det man ska lära sig i skolan om färdigheter. Både matte och olika språk. Det är ingen korvstoppning och inte heller något man kan slå upp.
Något liknande gäller även naturvetenskap i stort. Visst, en del av biologin är att känna till olika arter eller de olika delarna i matsmältningssystemet och deras funktion. Men det viktiga är inte namnen, utan den större förståelsen om hur saker hänger samman. Den är samtidigt svår att bygga utan att ens ha namn eller ord för att förklara och se delarna. Detsamma gäller byggstenar i kemi och krafter i fysik. Man behöver orden och behöver se och få förklarat delarna för att kunna se de stora spännande helheterna. Förståelsen kommer först när man sett tillräckligt av delarna. Naturvetenskaplig förståelse är inget man tillgodogör sig genom att slå upp i en bok eller leta på wikipedia.
Något liknande gäller faktiskt även sådant som betraktas mer som klassiska pluggämnen, den typ av fakta som både betraktas som korvstoppning, och även fakta som riskerar att ändras med tiden (som geografi eller historia, och för den delen områden där de vetenskapliga rönen ändras). Det finns en poäng med att faktiskt lära sig (typ utantill) vad som är ”sanning” vid en viss given tidpunkt. För det är sedan det man relaterar till. Genom att någon som har förtroende för (en bra lärare) har talat om hur det är eller hur det gick till eller vilket land en stad ligger i eller vad det nu är så finns det där i medvetandet och innebär att man relaterar till det när man senare hör om det slaget eller den staden eller det landet. Man reagerar om man hör något om det, att något har hänt där. Man reagerar när någon talar om att det där som läraren hade sagt var fel. Eller man kanske gläds när man hör på nyheterna att ett land som tidigare varit diktatur nu blivit demokrati.
En bra lärare funkar egentligen lite som en bra bok eller en bra film. Man fångas av det som hen berättar om och kommer framöver att vara mer intresserad av det.
Och grunden för lärandet är ju att något väcker nyfikenhet eller intresse – det är det som får något att fastna. En bra lärare kan väcka intresse, och även hålla ett väckt intresse vid liv.
Och visst, om ett intresse finns och är starkt nog från eleven själv, så kan det räcka med att någon hjälper en att leta ytterligare information. Men som sagt var, ofta behövs någon som väcker intresset, skapar intresset, vidmakthåller intresset. I bästa fall en bra lärare.Och då krävs det ju också att läraren själv får lov att fortsätta känna sig intresserad.Sedan kan förstås lärarens intresse eller glöd eller intresseväckande egenskaper funka på väldigt olika sätt. Det är liksom inte en lättfångad eller lättbeskriven egenskap. Det kan handla om personens eget brinnande intresse för ett område, eller en fantastisk berättartalang, eller en fantastisk förmåga att förklara saker på sätt som ger aha-upplevelser. Eller nåt annat.
Om du tänker efter: vilka saker kommer du ihåg av det du lärde dig i skolan? Vilka saker gav dig aha-upplevelser, och vilka kunskaper har etsat sig fast?
Och hur mycket av detta lärde du dig på ”grupparbetena” eller i andra sammanhang där du skulle ”leta informationen själv”? Och hur avgörande var de engagerade, mänskliga, intressanta lärarna? Deras anekdoter och stolligheter och fanatiska intresse för vissa detaljer?
För min uppfattar jag att nästan allt sådant som verkligen satt sig kommer från klassiska lektioner – men med bra lärare. Med en väldigt luddig definition av bra lärare – lärare som helt enkelt fått saker att fastna, för att de på något vis gjort ämnet intressant.
Dessutom: Vissa saker ÄR allmänbildning, sådant vi kan kräva att alla vuxna i Sverige ska känna till. Som hur riksdag och regering och myndigheter i Sverige fungerar. Sådant man behöver känna till som medborgare. Sådant SKA skolan lära ut och får inte tramsas bort som frivilliga valda delar där vissa elever gräver i vissa delar och alla sedan ska redovisa sin del för de andra och inget fastnar hos någon. Men även här finns stora vinster med om läraren väcker intresse.
Förresten, om nu ”katederundervisning” – där en engagerad lärare berättar – är fel, varför är då dokumentärer alls intressanta? För en dokumentärär ju just en väl genomarbetad föreläsning. Visst, med lite filmmaterial och så vidare, men ändå. Exakt hur en lektion eller en dokumentärfilm är uppbyggd har ju läraren/dokumentärbyggaren mer eller mindre full frihet att själv bestämma.
En annan sådan där idioti som dyker upp i liknande sammanhang är att läraren inte ens ska tala om ifall svaret är rätt eller fel. Ursäkta? Hur sjutton ska man kunna ha förtroende för en lärare som bara tycker alla idéer är bra? Vitsen med en lärare är ju att det ska vara någon som kan mer. Annars kunde vi ju bara släppa alla jämnåriga i ett klassrum, och så kunde någon komma och säga till dem när det är rast.
Det är ju i så fall samma sak mellan förälder och barn. Oavsett hur mycket jag bejakar mina barn och betraktar dem som kompetenta så måste jag ibland trots allt kunna vara över dem hierakiskt och kräva att de har på sig säkerhetsbälte i bilen eller går och lägger sig på kvällen.(Och för övrigt så handlar det här med att säga till någon vad som är rätt och fel inte bara om hierarki. Även elever/barn ska självklart kunna säga till lärare/föräldrar att de har fel, vid behov.)
