Category Archives: Skola

Nu har jag beställt bilder…

Våra barn kan ju inte hjälpa att det är Tema klasskort som anlitats för skolfotograferingen… Så efter lite resonerande kom vi fram till att vi i alla fall skulle beställa skolkatalogen till åttaåringen och gruppbilden till fyraåringen. Även om priserna är saftiga: 169 kr plus 29 i porto för katalogen; 149 kr plus porto 29 för gruppbilden.

Ifjol skickade Tema klasskort annat än vad jag hade för mig att jag beställt, men det inte fanns något vettigt bekräftelsemejl att kolla mot, så kunde jag inte bevisa något. Därför har jag i år gjort skärmdumpar på vad jag beställt. För även i år kom det två identiska bekräftelsemejl när jag hade gjort beställningarna:

Hejsan

Detta är ett bekräftelsemail gällande er beställning på TemaKlasskort.se. Vi har mottagit era uppgifter och kommer behandla dessa omgående.

Ha en fortsatt trevlig dag

Tema Klasskort

Jag är generellt sett imponerad av näthandelsföretag: från de allra allra flesta får man bra och tydliga bekräftelser, både innan man tryckt på den slutliga beställningsknappen (typ ”du vill bestälal följande, stämmer det?”) och sedan när beställningen gjorts, med information om vad man beställt, vad det kostar, vart det ska skickas, och så vidare.

Men inte Tema Klasskort.

Och med tanke på hur de agerar i övrigt och hur (o)intresserade de är av att förbättra sin information, trots de synpunkter de får, så tror jag faktiskt att det här är något de satt i system. Om folk inte med säkerhet kan bevisa vad de beställt så kan Tema Klasskort hävda vad som helst – och det tror jag de tjänar massor på. Folk som inte orkar skicka tillbaka, inte orkar bråka, och så vidare…

Jag önskar att någon kunde ge sig på att granska Tema Klasskort.

Shabby chic – det perfekta slarvet?

Jag funderade vidare kring det här med den hysteriska noggrannheten jag upplevde i slöjden i skolan. Är det kanske på något vis en bidragande orsak till att Shabby chic blivit så poppis? En sorts märkligt uttryck för att många längtar efter att saker ska få se lite lagom slitna, slarviga, inte jätteperfekta ut. Och samtidigt så är man så van vid att behöva göra sakerna perfekta, s att detta slår igenom även när man ska göra något som ska se ut som att det inte alls är perfekt. Det slår liksom knut på sig själv, när folk lägger oändliga mängder tid och kraft på att något ska se slitet ut på det perfekta viset.

Tema Klasskort skiter i miljön och kunderna

I år lät jag alltså bli att beställa när den första lappen från Tema Klasskort kom med posten – eftersom jag alltså visste att de hävdade att det skulle vara möjligt att få se bilderna först, om jag bara väntade. Så jag väntade förbi fotograferingen, och ett tag till. Och innan jag hunnit logga in igen, så kom det en ny lapp. Enda skillnaden mot innan var väl att det nu stod att de hade fotograferat. Annars stod det samma som innan på lappen.

Så jag loggade in igen. Och ja, mycket riktigt, nu möttes jag av en bild på mitt barn när jag loggade in.

Nå. Vi behöver inte köpa bilder för en massa pengar på våra barn varje år. Skolkatalogen däremot förstår jag att barnen vill ha. Och enligt lappen så skulle skolkatalogen – som inte hör till de rabatterade bildpaketen – kosta 59 kronor. Och skulle vara möjlig att beställa även utan att beställa övriga bilder.

Så jag knappade mig genom beställningen på nätet, förbi alla bildpaketen, till att kunna beställa bara katalogen.

Det märkliga var att då skulle den plötsligt kosta 169 kronor! Det stod det minsann inget om i brevet!

Jag stängde ner.

Idag har jag ringt och frågat Tema Klasskort. Och jodå, det stämmer. Beställer jag bildpaket plus skolkatalog så kostar katalogen 59 kronor. Beställer jag bara skolkatalog kostar den 169 kronor.

Bildpaketen kan man dock fortfarande skicka tillbaka. Så jag kan alltså fortfarande beställa bildpaket och katalog, och sedan skicka tillbaka bildpaketet och bara behålla katalogen. Då betalar jag bara 59 kronor för katalogen och inget för bilderna. Och alla de tillbakaskickade bilderna går till destruktion. Skiter jag i miljön kan jag alltså få det billiga priset.

– Det är ju vansinnigt, säger jag till personen på Tema Klasskort. Vansinnigt för miljön och dyrare för både er och mig.

– Nejdå, det blir inte dyrare för dig, det blir ju billigare!

– Nej, för dels får jag göra jobbet med att skicka tillbaka, och dels får jag dras med dåligt samvete för miljön.

Det kunde han inte alls fatta. Han tyckte inte alls det var något problem att en massa människor skickar tillbaka bilder som sedan destrueras. Och det var minsann inte hans sak att behöva svara på VARFÖR de hade satt sina priser så här, för det var minsann inte han som bestämt.

Han kunde verkligen inte alls förstå att det här var ett problem. Han insåg uppenbarligen inte heller att hans roll här var att ha kundkontakt, notera synpunkter och föra dem vidare, och att eventuellt återkomma när han skaffat fram svar. Han ville inte alls se att det är ett problem att allt folk säger om Tema Klasskort är negativa saker. (Jag har hittat en hel de negativa kommentarer om dem på nätet – men inget positivt – och fått några här på bloggen.)

Här har vi alltså att göra med ett företag som inte tycker det är intressant vad kunden tycker, som inte är intresserade av att försöka hjälpa kunden och som inte är intresserade av att försöka förbättra det man fått in synpunkter på (informationen ser ju fortfarande likadan ut som förra året). Det hjälper inte att kontakta dem via mejl eller telefon. Så då antar jag att det enda som kan tänkas fungera är om kunderna försvinner.

Och ja, det finns andra skolfotoföretag på marknaden som funkar bättre, det har jag också fått berättat för mig.

Så nu vill jag uppmana er som har kontakter med skolvärlden – föräldrar, lärare, rektorer och andra – försök få er skola att inte välja Tema Klasskort nästa gång. Välj ett företag som bryr sig om kunder och miljö!

Ja, jag fattar också att de behöver tjäna pengar. Men att bygga allt på en modell som ökar resursslöseriet, det kan jag inte acceptera.

Apropå det här med skolan, slöjden och noggrannheten…

”¦ som jag skrev om häromsistens, så tror jag att det hänger samman med min eviga känsla av att slarva.

Jag känner aldrig att jag gör saker tillräckligt noga. För jag tycker liksom aldrig att jag vill lägga ner den tid och noggrannhet som krävs för att jag ska känna att det är så bra som det borde, enligt den ribba som lades i skolan.

Den noggrannhetsnivån är ytterst sällan motiverad. Oavsett om jag ska sy gardiner, lägga upp byxor eller sätta panel i taket. Förmodligen är den kravnivån som sattes upp i skolan inte ens motiverad när man ska tapetsera (som vi ganska snart ska göra). Det är i alla fall inte en nivå som passar mig. Jag vill göra saker, men resultatet behöver inte vara perfekt annat än när det är motiverat tekniskt.

Så jag ger avkall på perfektionen. Den tilltalar mig inte.

Och samtidigt har jag alltid mer eller mindre dåligt samvete över det. Över att jag slarvar. Över att jag inte gör som man borde. Ursäktar mig ofta för det.

För övrigt så är det väl ganska många fler än jag som dras med det här problemet. I jobbsammanhang pratas det om att man måste lära sig att nöja sig med att göra saker tillräckligt bra. Vilket ju tyder på att alldeles för många känner krav på perfektion.

Minnen från barndomen: när man inte får förklara sig

Vissa minnen etsar sig fast, och påverkar en långt efteråt.

När jag gick i fjärde klass satt jag en gång bredvid en försteklassare på skolbussen hem; vi kan kalla henne Stina. (Disclaimer: jag kan minnas fel. Det kan vara så att hon gick i lekis – men det tror jag inte. Men minnet kan svika. Strumt samma.) Vi kände varandra lite grann privat, och det var liksom ingen big deal och inget vi närmre tänkte på vare sig hon eller jag.

För detta fick jag en utskällning. Ja, jag minns det i alla fall som en utskällning. (Någon dag senare eller så.) Kanske inte skrik och så, men i alla fall en rejäl uppläxning. Inte av min egen lärare, utan av 5-6:ornas lärare. Jag minns platsen: det var ute vid stängerna (ni vet sådana där som man hängde i knävecken på och gjorde diverse konster och så) på skolgården. Jag tror att det bara var läraren och jag, och möjligen något barn till i närheten; jag minns det i alla fall så. Min gissning är att hon hade valt ett ”avskilt” tillfälle.

Att sitta bredvid ettorna var nämligen faddrarnas uppdrag. Faddrarna, som gick i sexan. Så jag hade gjort FEL. Och läraren verkade anta att jag hade gjort det av elakhet eller avsiktligt eller så.
Hon talade om för mig, skarpt, att jag minsann fick vänta på min tur: jag skulle få sitta med någon av de små när jag själv blev fadder.

Jag visste själv att det förmodligen aldrig skulle bli så. Vi hade huset utlagt till försäljning, och skulle förmodligen flytta innan det blev aktuellt. Men det fick jag ingen chans att säga.
Och att få vara fadder var ju inte på något vis det relevanta i sammanhanget. Det var ju med Stina jag ville sitta, inte med ett slumpmässigt fadderbarn, utan med en kompis! Men det fick jag inte heller säga.

Det värsta med hela situationen var just det: jag fick ingen chans att förklara mig, ge min sida av saken, berätta vad som egentligen hade hänt. Jag försökte, men jag fick inte. Min redogörelse var inte värd att lyssna på. Hon var vuxen, jag var barn, och alltså hade jag fel.

Den sortens saker sitter kvar.

Och då är det värt att påpeka att jag sedan hann ha henne som lärare ett halvår (alltså halva femman) innan vi flyttade, och jag tyckte hon var en ganska bra lärare. Och trots det sitter den här händelsen kvar som mitt mest påtagliga minne av henne.

Det här blogginlägget skrev jag på vägen hem idag. När jag sedan kom hem fick jag veta att fyraåringen idag hade fått skäll på dagis för att han och någon mer hade great med/öppnat och stängt grinden. Jag frågade honom: ”har någon sagt att ni inte får greja med grinden?”. Nej, det hade ingen. ”Frågade någon DIG vad som hade hänt?” Nej, inte det heller.

Jag tycker att man inte bara kan anta att barn vet att det är förbjudet att greja med grinden. Han är fullt medveten om att han inte får sticka iväg från dagisgården, men det är faktiskt inte samma sak. Man kan inte utgå från att en fyraåring själv kan räkna ut vad vuxna tror och tänker.

Och även ett barn ska alltid få möjlighet att ge sin version.

(Och nej, jag har inte pratat med dagispersonalen, så jag vet inte alls vad deras version är :-))

Visst är det dumt att skjutsa barnen till skolan, men jag vill inte förlora de mervärden skjutsandet ger

Vi skjutsar åttaåringen till skolan. Det är ju förstås inte alls bra ur miljöhänseende, inte ens med en gasbil. Och jo, enligt vad vi förstått av kommunen så skulle han få skolskjuts om vi ville det. Visserligen har vi bara ungefär 2,5 kilometer till skolan, men vi bor utanför tätort och med farlig trafik på vägen, och enligt de svar vi fått ska tydligen det räcka.

Ändå skjutsar vi.

Nu är ju inte det hela sanningen. Vi passerar ändå skolan på vägen, när vi ska och lämna fyraåringen på dagis, ytterligare någon kilometer bort. Det skulle ärligt talat bli väldigt märkligt att skicka storebror med bussen om vi ändå kör förbi i samma veva. Och med tanke på att han formellt sett är på fritids (om än i skolans lokaler) en liten stund innan skolan börjar så är det inte helt säkert att det skulle funka att skicka honom med skolbussen, när det gäller att få ihop det med när vi måste åka till jobbet och så vidare. (Det beror ju också på hur dags skolbussen kommer till oss, det vill säga hur skolbusschemat ser ut – vilket varierar från år till år.)

Men ändå. Vi vet inte. Vi har inte kollat upp det. Och om ett par år, när lillebror också går i skolan (vi får väl anta att han ska det, även om han ännu hävdar motsatsen), så är ju självklart det rimliga att sätta dem på bussen.

Och ja, jag får ibland dåligt samvete över att vi skjutsar. Inte minst när jag är på seminarier och konferenser och annat där man diskuterar problemet med att allt fler föräldrar skjutsar sina barn till skolan. Jag skulle vilja vara en av dem som gör ”rätt”.

Och så funderar jag samtidigt på vad det är som gör att så många faktiskt väljer att skjutsa barnen. Och över de mervärden det ger. För det är ju faktiskt så att jag skulle sakna det väldigt mycket.

De flesta morgnar åker hela familjen iväg tillsammans på morgonen. Vid skolan släpps jag och åttaåringen av. Min man kör vidare med fyraåringen till dagis. Jag följer med åttaåringen över skolgården och bort till skolbyggnaden. Vi träffar på hans kompisar, hans lärare, hans fritidsfröknar. Jag ser hans vardagsmiljö, ser vad barnen gör på skolgården, upplever hur stämningen är. Vi småpratar om ditten och datten: om vad de ska göra i skolan idag, om kompisar, om annat som är på gång. Han är mycket mer benägen att prata om skolan när vi befinner oss där; när vi är hemma tänker han väl på annat. Om det är något jag behöver prata med personalen om kan jag följa med in; om han vill visa något han gjort kan jag titta på det. Han och jag får en stund i relativ lugn och ro efter en ibland stressig och rörig morgon (det blir ju ofta så, inte minst med en fyraåring i familjen). Sedan går jag vidare mot dagis. Under tiden har min man lämnat på dagis och börjat köra tillbaka i riktning mot skolan, och plockar upp mig på väg vidare mot tåget.

Det finns förstås också dagar då det bara är jag eller bara min man, och då blir det ofta inte utrymme för att följa med in, utan vi släpper honom på parkeringen och kör iväg när vi ser att han gått in genom grinden.

Och visst, vi hämtar honom från fritids i slutet av dagen. Men det är ärligt talat inte samma sak, trots att det är samma lokaler. Då är det inte så många kvar, varken av kompisar eller personal. Och alla är trötta. Inte minst jag som vill hem…

Jag ser stora poänger med den där lämningen. Jag som själv är skolskjutsbarn inser att mina föräldrar nog bara var på skolan när det var föräldramöte, kvartssamtal och skolavslutning.

Men ja, det måste ju förstås gå och lösa. Om några år kanske det funkar att vi cyklar med båda barnen till skolan/fritids?

Tema Klasskort har inte förbättrat ett dugg sedan ifjol

Ifjol skrev jag flera upprörda inlägg om skolfotoföretaget Tema Klasskort. (Inlägg 1, inlägg 2 och inlägg 3.) I korthet handlade min irritation om att jag tycker det är ett jävla slöseri att ha ett system där man uppmanas att välja att få hemskickat en hel massa bilder att titta på och sedan skicka tillbaka dem man inte vill ha, varvid de mals ned. Så kan vi inte hantera jordens resurser, liksom. Jag tyckte att det vore vettigare att man fick se bilden digitalt först, och sedan beställa hem vad man ville ha.

Tema klasskort å sin sida hävdade att man erbjöd just precis detta. Problemet, enligt min uppfattning, var att man inte talade om detta för kunderna. Det fanns uppenbarligen två sätt att få reda på det: 1. att vänta flera veckor efter att man fått brevet från dem innan man loggade in på webben (och absolut inte fick för sig att använda den fysiska talongen), eller 2. att man blev upprörd och skickade mejl till dem (som jag, då).

Och jag skrev en lång haranga där jag förklarade vad jag tyckte…

Nu är det dags igen. I början av förra veckan hade de fotografering på dagis. Idag har de haft fotografering på skolan. Och i mitten av förra veckan kom två brev med posten, till målsman för ena respektive andra barnet. (Samma dag, två kuvert.)

Jag är inte helt säker, men jag tror att blanketterna är identiska med blanketterna från ifjol. (Bortsett från klassbeteckning och annat sånt där, som är förtryckt fast ändå ditsatt i efterhand, om ni förstår hur jag menar.)

Det står fortfarande

Välkommen till fotografering på XXXX

Önskar ni få hem bilder och katalog till påseende, gå in på vår hemsida www.temaklasskort.se och fyll i era upgifter.

Har ni inte tillgång till internet kan man även lämna lappen till fotografen alternativt skicka den direkt till oss.

Och

Vi erbjuder följande produkter till påseende:

Bildpaket…

Och

För snabbare leverans, beställ på Internet!

Gå in på www.temaklasskort.se och beställ hem dian produkter till påseende i 14 dagar utan vidare köptvång. Vid beställning på vår hemsida erhåler du automatiskt din bild som ett MMS till det telefonnummer du anger. /—/

Valfrihet

Om ni väljer att beställa via vår hemsida, har ni möjlighet att välja mellan olika bildpaket/bilder. Oavsett vilket bildpaket ni väljer levereras bilderna till påseende i 14 dagar. Gå in på vår hemsida www.temaklasskort.se för att göra dina val.

Och när jag ikväll loggade in, konstaterade jag att det inte heller nu på något vis framgår att jag kan vänta ett par veckor med att beställa och då först få se bilden innan jag beställer hem.

Vet ni vad? Jag tror ärligt talat inte att Tema Klasskort är ett dugg intresserade av att kunderna ska få veta att möjligheten finns. Jag tror de tjänar mycket bättre på att folk beställer hem stora paket och sedan missar att skicka tillbaka, eller inte riktigt klarar av att välja bort någon av bildstorlekarna.

För hade de verkligen brytt sig, så hade de väl tagit till sig detta som jag skrev till dem ifjol? De har ju haft nsta ett år på sig att ändra formuleringarna i brevet och på hemsidan. Hur jäkla svårt kan det vara?

Så ni menar alltså att ni erbjuder just det jag frågar efter – men att ni inte talar om det för era kunder?

Om jag förstår dig rätt så finns det i praktiken två sätt att få reda på att det är möjligt att göra på det sätt jag beskrivit som önskvärt:

  1. att vänta ett par veckor förbi fotograferingstillfället innan man loggar in på er webb för att beställa. (Vem gör det? Med tanke på att det hos er föregångare Elevbild – om jag fattat rätt är Temaklasskort en sammanslagning av Elevbild och ytterligare ett par fotoföretag – var nödvändigt att meddela senast vid fotograferingstillfället om man ville ha nåt alls hemskickat eller inte, så skulle jag absolut tro att det var försent att alls beställa något två veckor efter fototillfället. Ni har ju inte på något vis talat om att man kan beställa senare.)
  2. att aktivt själv höra av sig och fråga, till exempel via mejl. (Och frågar gör man förmodligen normalt sett bara om man hört av någon annan att det går att göra så. Eller möjligen om man som jag funderar en massa.)

Eller hur har ni tänkt att era kunder ska få veta? Telepati? Tankeläsning? Missar jag nåt? Kanske vill ni inte att kunderna ska få veta? :-)

För i mina ögon är den självklara lösningen att skriva detta någonstans i det där brevet ni skickade ut. Både att man kan beställa exakt de bilder man vill om man väntar ett par veckor med att beställa, och att det går bra att vänta i största allmänhet. Och ville man öka genomslaget lite till så skulle det stå direkt man kommer in på er webbplats när man loggar in för att beställa enligt instruktionen på lappen: om du väntar si och så länge så kan du istället beställa just de bilder du vill ha istället för ett paket.

Ni har ju liksom flera uppenbara tillfällen att informera – men tar inget av dem.

Jag tycker, ur ett informationshänseende, att det är mycket märkligt. Och mycket intressant :-)

/S

För övrigt tycker jag det är värt att notera i sammanhanget att Tema Klasskort verkar vara Svanenmärkta! – Hur är det möjligt?

Varför jag blivit ”programchef” för UR:s Skolministeriet – Hur lär man ut om klimatet?

Dagens uppväxande generation lär sig att ständig konsumtion av nya saker är en självklarhet. Men jordens resurser räcker inte för evigt. Vår förbrukning av fossil energi, som legat lagrad i marken under lång tid, håller på att ändra klimatet.

Vi måste bryta trenden, ändra attityder till konsumtion och öka förståelsen för effekterna av vår livsstil. Därför är det oerhört viktigt att skolan undervisar om klimatet, både i form av traditionell kunskap och i form av attitydövningar.

Ovanstående är min ”programförklaring” som ny ”programchef” för UR-programmet ”Skolministeriet: Hur lär man ut om klimatet?”.

Dagens unga blir överösta med budskap om att konsumera. Reklam är ju förstås den mest uppenbara vägen. Men det handlar också om den bild vi vuxna förmedlar. Som föräldrar, lärare, genom TV och tidningar, och genom den bild våra barn förmedlar till andra barn. Vi förmedlar en bild av att det är viktigt att ha det nyaste. Köpa nytt. Ny teknik. Nya kläder. Nya prylar.

Vi vuxna lever i många fall på ett sätt som inte är hållbart. Förbrukar jordens resurser i en hiskelig hastighet. Och det är detta sätt att leva som våra barn ser och får med sig som ”normalt” och ”vanligt”. Därmed för vi vidare detta ohållbara arv till våra barn.

Därför är det viktigt att skolan kan agera motvikt. Dels behöver våra barn och unga lära sig den teoretiska kunskapen. Vad är energi? Hur utvinner vi energi? Vad får det för konsekvenser? Hur bör vi göra för att undvika problem? Men det handlar också om att diskutera värderingar: Vad är viktigt? Vad är rättvist? Hur vill vi leva?

Självklart är det inte bara skolans uppgift att lära barnen om klimat, och ännu mindre när det gäller värderingar. Men skolan är förstås en stor kunskapsförmedlare. Och eftersom barnen tillbringar en stor del av dagen där, är det ganska naturligt att det även är där man behöver diskutera värderingar och livsstil.

Men nej, självklart är jag inget så fint som programchef, egentligen :-)

UR har alldeles nyligen släppt en massa program fria för vem som helst att titta och lyssna på via nätet. Som en del i lanseringen av detta kan vem som helst gå in och utse sig själv till programchef för ett av programmen.

Varför gör jag då detta? För att jag tycker väldigt bra om UR. UR har alltid funnits där under min uppväxt. De har en vettig inställning till det här med utbildning. De utgår från att barn och unga är kompetenta och intresserade. De tror inte att barnprogram måste vara flamsiga eller puttinuttiga – de vet att kunskap kan förmedlas på ett seriöst sätt utan att vara tråkigt. Jag anser att UR är viktiga. Därför agerar jag gärna som någon sorts ambassadör för UR i stort. Jag vill gärna att många ska upptäcka vilken skatt som just blivit tillgänglig.

Dessutom tycker jag att mitt utvalda program tar upp en viktig fråga.

Och ja, man kan vinna en iPad också, genom att vara ”programchef” och få så många som möjligt att se ens utvalda program. Men nej, det är inte därför jag är med. Dels är jag inte intresserad av att vinna. Jag har en fungerande dator och behöver inget mer i den vägen i nuläget. Jag hoppas priset går till någon som verkligen behöver det. Dels inser jag att mina chanser att få flest ”läsare” (eller vad man ska kalla det) är fruktansvärt små. Många av de som redan tagit på sig rollen som programchefer är ”kändisar” av ett eller annat slag. Bara de faktum att de alls blir programchefer ger publicitet, vilket innebär att många kommer att gå in och titta på deras program.

Men det kvittar. (Även om jag tror att många av dem förmodligen inte alls är de som bäst skulle behöva en iPad ;-)) Det viktiga här är ju faktiskt att både de och jag vill nå ut och tala om just detta: UR har lagt ut en massa bra program så att de finns tillgängliga för oss alla.

Det är coolt :-)

Mer om barn och miljö:

Om vi inte lär barnen rätt när de är barn och de vuxna vägrar ändra sig när de redan har skaffat sig vanor, hur ska vi då kunna åstadkomma förändring?

”Vi måste börja med baaarnen!”

Barnen, föräldrarna och tiden

Jag har alltså nu en andreklassare och ett fyraårigt dagisbarn.

”Jag fattar det inte!” säger föräldrar till barn omkring mig. ”Det har gått så fort!” och ”Hur kan mitt barn ha hunnit bli en skolunge!”

Jag tycker inte det gått fort, inte alls.

Och jag har inte svårt att fatta att mina barn är så stora. Tvärtom. Jag får med jämna mellanrum påminna mig om att den äldste BARA är åtta år, BARA går i andra klass.

Ännu svårare är det på något sätt att fatta att det är två år tills den andre börjar skolan – ja, alltså, f-klass. Hur ska den lille kunskapssvampen klara sig så länge utan skolan? (Ja, bortsett från att han deklarerat att han aldrig ska gå i skolan, men det tror jag kan hinna ändra sig till dess, inte minst med tanke på att en hel del av kompisarna försvinner till skolan före honom.)

Att lära sig efter en regel eller att lära sig något på riktigt

Precis som Malin minns jag delar av skolarbetet som onödigt regelstyrt.

Just när det gäller matten varken såg eller ser jag det som ett allvarligt problem (för min del då, alltså). Visst, även hos oss fanns det regler om hur talen skulle ställas upp i räknehäftet, med linjaldragna streck som skiljde de olika uppgifterna från varandra. Men jag kunde tydligt se vitsen med det, i form av ordning och reda, och höll fast vid samma princip hela grundskolan och gymnasiet ut. Jag tror att en avgörande del i det var att vi också fick en förklaring till varför det skulle se ut så där. Hela alltet sammanfattades lite fånigt med RESURS, men jag kommer fortfarande ihåg hur alla de där bokstäverna ska utläsas:

  • R = Rubrik på uppgiften. Vad är det jag ska räkna ut, vad handlar uppgiften om? Skrevs på första raden.
  • E = Enhet på det jag skulle räkna ut. Skrevs i parentes efter rubriken.
  • S = Ställ upp. Betydde (vilket jag hade lite svårt för då) att jag skulle skriva vad det var som skulle räknas ut, altså själva mattetalet. Till exempel 8×44=
  • U = Uträkning. Det jag egentligen ville kalla uppställning. Alltså den matematiska operationen, som liggande stolen och sånt.
  • R = Rimligt. Den här är viktig! Okej, nu har jag räknat, och fått ram ett svar. Men är det rimligt? Titta tillbaka på vad det egentligen stod i uppgiften!
  • S = Svar. Inklusive enhet. Tänka efter så att man faktiskt svarar på det man skulle och inte något annat, och formulera ett svar i ord, för att faktiskt förklara för sig själv och andra att man fattat vad uppgiften handlade om.

Så det där sättet att ställa upp är trots allt riktigt vettigt. Visst, det kan kännas lite fånigt ibland om det handlar om Lisa som har fem äpplen och Stina som har fyra, och hur många de har tillsammans, men ju mer avancerat det blir desto väderfullare, faktiskt.

Så ja, regler kan vara bra. (Och med regler menar jag då allt sånt där som dikterar hur något ska vara.) Men då är det viktigt att reglerna i sig är bra, och att den som ska ”lyda” reglerna också får en bra förklaring till vitsen med dem.

Det var väl där det ofta brast i skolan. (Säkert på många andra ställen också, va?)

För mig var det väl sällan ett problem i de klassiska skolämnena. Dels var jag en snäll och duktig flicka som inte hade några problem att följa regler (så länge jag inte tyckte de var uppenbart idiotiska eller orättvisa eller nåt sånt), dels hade jag lätt att lära, och regler hade väl därför ingen påtagligt negativ effekt på mitt lärande.

Men reglerna i slöjden ser jag som ett problem.

Ser. Inte såg.

För jag insåg det inte då. Jag gjorde som man skulle göra. Det var egentligen det slöjdundervisningen gick ut på.

Skulle man sy något så gjorde man som slöjdfröken instruerade. Markerade så, klippte så, sicksackade så, nålade så, sydde så. I den ordning hon sa. Inte för att det verkade vettigt. Inga teoretiska resonemang bakom. Utan för att så gör man.

Inte mycket till kreativitet. Inget lära sig hur man gör vid behov. Inte användbart för att kunna laga kläder, eller sy om saker som blivit för små, eller skapa nytt av gammalt. Lära sig att följa instruktioner, bara.

Samma sak i träslöjden. Såga med en sådan. Borra ett hål där och där. Sandpappra först med den grovleken och sedan med den.

Inget varför den är bra till det ena eller det andra.

Det var för övrigt ett jävla fokuserande på sandpapprandet. Vi sandpapprade till leda. När fan slipar man något så noga i verkligheten? Ja, om man inte sysslar med konsthantverk, förstås.

”Det ska vara så lent som en pojkes kind”, sa slöjdläraren på högstadiet. Jag vet inte hur många gånger jag hört honom säga det. Är det lämpligt att en lärare säger så, till en trettonåring? Jag tyckte det var pinsamt, kände mig generad varenda gång. Idag skulle jag ha blivit arg, men det fattade jag nog inte då att man ens kunde eller fick bli för en sån sak.

Ett fasligt fokuserande på att följa ”regelboken” och göra som man skulle. Inte ett dugg fokus på att lära sig konstruktion, hantverk, praktiska färdigheter och lösningar, och så vidare.

Ingen verklighetsförankring.

(Kanske läge för övrigt att tillägga att jag ändå tyckte om slöjden?)

Vad gällde syslöjden så tog jag igen det, trots allt. Från ett helt eget spår. För i tolvårsåldern, när jag hade en klädsmak som helt avvek från (nästan) alla jämnårigas, och från det utbud som fanns att tillgå i affärerna, så såg jag inget annat bud än att själv börja sy. Så hemma konstruerade jag mönster och sydde själv, stundtals ganska avancerade skapelser. Och visst, någon liten nytta hade jag säkert av att ha haft syslöjd, men det mesta lärde jag mig på egen hand och av mamma. Och i skolan, på syslöjden, fortsatte jag att göra som man skulle, enligt instruktionerna, utan att tänka.

Värre var det med träslöjden. För snickrandet ägnade jag mig ju bara åt just i skolan. Det är inte förrän nu, i vuxen ålder, som husägare och -renoverare, som jag insett att jag tycker snickrandet är kul. Först nu som jag lärt mig en massa. (Jag kan!) Och först nu som jag insett att det sällan är så jävla noga som det verkade då. Eller, framför allt inte noga på de sätt som det var där och då.

Tänk om vi hade fått lära oss det som var relevant i slöjden! Fått bli inspirerade, och lärt oss allmän händighet! Och på köpet hade vi fått självförtroendet…

Och här skulle jag länka till ett inlägg jag trodde jag hade skrivit någon gång, om vad mn behöver lära sig i skolan med tanke på hållbarhet och miljö. Men nu hittar jag inte inlägget, så det betyder väl att jag bara tänkt. Jag får skriva det också nån dag snart :-)