Category Archives: Trädgård

Trädgårdstårar

Vi byggde drömmar tillsammans. Ett gammalt hus och en stor trädgård. En trädgård som redan var full med häckar av buxbom och syren och annat. En trädgård vi fyllde på med bärbuskar och trädgårdsland och örtagård.

Drömmar som krävde arbete. Som vi inte riktigt hann med. Men snart blir barnen större, snart kan båda vi vuxna jobba tillsammans i trädgården, då är det både roligare och man får mer gjort.

Så kom döden. Han var artig nog att annonsera en stund i förväg, men ett år är ändå en ganska kort tid. Och sedan var Johan borta för alltid.

Jag är kvar. Utbränd sitter jag här i huset mitt i trädgården som kunde vara så fin. Här bor också barnen, numera tonåringar. De är uppfödda på trädgårdsdrömmar, älskar blommor och hemodlade grönsaker, och vill långt mer än tonårsvillkoren med skola och annat tillåter.

Jag tittar ut på trädgården. Jag vet att jag måste prioritera. Välja vilka saker som ska göras, och vara nöjd med det jag får gjort. Men att prioritera och välja har aldrig varit min starka sida. Det var en av de saker jag verkligen behövde Johan till. Jag visste, från det att jag fick veta att han skulle dö, att det där skulle komma att bli en av de riktigt jobbiga sakerna. http://www.sanneskriver.se/2015/07/06/bekraftelse/

Så inte nog med att det är mycket ansträngande för min hjärna att ta alla beslut, dessutom blir det en så påtaglig påminnelse om hur ensam jag är i det som var gemensamma drömmar.Och mest lyckas jag inte alls komma till skott. För att det är så svårt att bestämma. För att ensamheten blir så påtaglig. För att orken numera är så liten. Och för att det är så stor skillnad på att göra något när man drömmer gemensamt framåt och när man gör något bara av dåligt samvete och ändå vet att man bara kommer att hinna och orka en bråkdel.

Ska jag prioritera trädgårdslandet? Barnen vill gärna odla grönsaker. Och det blir så tråkigt om hela den stora ytan vi odlat upp ska tas över för gott av ogräs. Och å andra sidan har jag inte ens ork att ta hand om det ogräs jag rensar bort.

Eller ska jag klippa häckarna? Det vore trevligt om alla de där buxbomshäckarna fick i alla fall lite fason. I alla fall innan de blir högre än mig igen. Fast det är nog några redan. Och sen måste man ta hand om allt klippet efteråt. Klippandet skapar liksom nya problem.

Eller ska jag försöka ta hand om att klippa alla ytor där det kommer mängder med syrenuppslag? Annars kommer snart hela tomten vara en krattskog av syrener. Men det tar sån tid, och de kommer upp så snabbt igen.

Eller ska jag bara skita i det? Låta trädgården växa hög och sitta här som Törnrosa bakom väggar av ogräs, buxbom och syren? Hur jag än gör kommer jag aldrig att hinna ikapp. Och det viktigaste är ju att jag lyckas återhämta mig efter utmattningen.

Jag känner mig så ensam här. Jag ser bilder från andras trädgårdar, där det pågår febrilt arbete och blir ljuvligt vackert. Men sånt händer inte när man är ensam vuxen på 1957 kvadratmeter tomt. Och ensamheten är väl självförvållad. Jag har ändå inte ork att umgås. Den orken har utmattningen tagit ifrån mig. Hur ska man kunna få hjälp när man inte orkar umgås?

Så jag sågar av en syrengren tjock som en arm som fallit över en av de övergivna blomrabatterna, gräver upp lite vinda, oxalis, gråbo och kivickrot ur den trädgårdslandskvart som vi gjort ett litet försök på att börja rensa, dricker upp mitt kaffe och går in och gråter.

http://www.sanneskriver.se/2016/04/25/sedan/

Blåregn och stockrosor

Utanför mitt köksfönster, på andra sidan den lilla blåsiga innergården, har jag det vi kallar orangeriet. Det som en gång var bykhus och hönshus. 

Mot den vägg som vetter mot innergården växer blåregn och stockrosor. Blåregnet växer egentligen precis vid sedan om väggen, vid den mur som förlänger orangeriet och förbinder det med uthuset i hörnet av innergården. Men blåregnet klättrar också vidare under/längs takkanten längs hela orangeriet. 

Längs orangeriets vägg växer också stockrosor. Stockrosorna växer alltså under blåregnets utlöpare längs takkanten.

Det är förstås jättefint. 

Blåregnet behöver egentligen klippas kontinuerligt under säsongen. Det skickar ständigt nya bågar och lianer åt olika håll. Och de kryper helst vidare där de får bra fäste i något. Som in under hängrännan på uthuset, och in under takkanten på orangeriet och in under taket. Och det är liksom inte riktigt bra. Det gör att taket på sikt håller sämre. Och bäst är förstås att förebygga problem. Helst bör jag klippa av de nya utväxterna innan de ens tar sig in på dumma ställen. 

Men blåregnet växer förstås som bäst under sommarmånaderna. Det vill säga under den tid stockrosorna blir allt högre och sedan blommar vackert under månader. Då är det väldigt bökigt att försöka klippa blåregnet. Det är ganska bökigt ändå. Men jag vill ju inte trampa ner eller knäcka stockrosorna! Dessutom är det svårt att nå upp vettigt att klippa blåregnet på drygt två meters höjd. I princip behövs stege för att göra det. Speciellt innan det hunnit bli långa lianer. Och stege är förstås ännu knepigare att få till ihop med stockrosorna. 

Kontentan är förstås att det nästan aldrig blir av. Och att jag nu, i slutet av september, står och försöker åtgärda det värsta. Klippa av de längsta lianerna. Lirka ut tvåmetersutväxter inne i orangeriet. Sucka och tänka att det hade varit bättre om jag gjort det tidigare. Och när jag klipper ner stockrosorna för att komma åt så har jag ändå lite dåligt samvete.

För på några av stänglarna blommar det fortfarande rosa stockrosor. 

Trygghet

Jag gräver trädgårdsland. Sedan några dagar tillbaka jobbar jag på att gräva upp ett av de fyra fälten i trädgårdslandet.

För ett tag sedan erbjöd sig några kompisar, som ville låna jordfräsen, att passa på att fräsa mina land också. Men sedan drabbades de av coronan eller nåt liknande. Och i vilket fall måste det värsta av ogräset bort innan fräsning ändå, så jag började gräva ogräs i ett kvarter och sextonåringen i ett annat.

Det är väl egentligen bara jag som fortsatt efter första dagen. Och efter att jag grävt de värst ogräsiga delarna så har jag fortsatt att gräva rutan klart. För det känns så jobbigt att behöva köra jordfräs, och jag vet inte om jag vågar med mitt konstiga öga.

Jag känner på något vis större motivation att ta mig an trädgårdslandet och odlandet än jag gjort på flera år. Luften gick annars ur mig när jag blev ”ensam” – det var som att jag helt tappade förmågan att sträva framåt, tänka framförhållning, bygga beredskap. Men nu… det är något med coronan som får mig att hitta ork till det igen. När stanna hemma är det man ska göra, hålla sig långt borta från alla är det bästa man kan göra, och det dessutom sägs att det kan bli grönsaksbrist pga coronan, då känns det liksom fullt rimligt att ta itu med och göra sitt bästa (eller något rätt okej) med det egna odlandet – och på köpet få lite av den där motionen man ju behöver trots att man bara är hemma.

Så jag går där och gräver i det som var potatisland 2019. Och medan jag går där och gräver så påminns jag om att det var potatisland även 2015. Jag minns hur jag gick och försökte rensa i potatislandet medan tårarna rann, i slutet av maj 2015, när vi nyss fått veta att han hade cancer och han var på sjukhuset och jag var ensam hemma. Då när jag bloggade utan att lägga ut, för att jag inte ville lägga ut saker om honom utan att han fått säga att det var okej.

Jag går där och gräver. Tung jord. Jag är otränad och det känns i mina ryggmuskler. Jag plockar bort grästuvor och rosetter av nävor, rötter av oxalis och spiralsnurrade vinderötter. Nånstans bakom alla tankar finns tårar, fast ändå inte.

Jag funderar på trygghet. På den trygghet som försvann med honom, och på den trygghet som försvann redan med beskedet om den dödliga cancern. Den där tryggheten som fattas hela tiden. Och så tänker jag på en annan sorts trygghet, kopplad till nuet. För tårarna som lite grann skrapar på insidan av mig hänger även samman med coronan, med att det trots allt är skrämmande att läsa om människor man kände till som blivit sjuka och dött och inte finns längre. Det finns en oro och en otrygghet i tillvaron nu, mer än vanligt. Och samtidigt med det, eller på grund av det, så finns det en trygghet i att fler än vanligt är oroliga. Plötsligt tycks vanligt folk, som normalt sett inte har ångest, ha mer ångest än jag. Det finns en trygghet i det.

Och så finns det en trygghet i att det finns något konkret jag kan göra i den här situationen. Att hålla mig hemma, att gå här och gräva i mitt trädgårdsland, det är konkret, och det är något som ökar min trygghet. Är jag här så minskar min risk att bli sjuk. I detta läge är ensamheten i sig en trygghet. Just det, att kunna göra något för att öka tryggheten, skiljer sig från hur läget var då för fem år sedan. För då försvann min trygghet, rann mellan fingrarna, utan att jag kunde göra något åt det.

Men nånstans i alla dessa tankar lurar också oron för att nya blixtar ska slå ner från oväntade håll. Det är snart fem år sedan den där dagen i maj. Och jag är livrädd för att invagga mig själv i minsta lilla trygghet och våga tro att något nånsin ska få vara bra. Jag vågar liksom inte riktigt tillåta mig själv att tro det på riktigt. Jag nöjer mig med att låta mig själv vila i stunden, men inte mer än så.

Kanske kan jag själv få bestämma vilken vattenanvändning jag prioriterar, speciellt när det är brist?

Det råder bevattningsförbud i ett 20-tal svenska kommuner. En av dessa är Båstad, där man förra året var timmar från att få slut på vatten. Branschorganisationen Svenskt vatten efterlyser nu en skärpt lagstiftning för att minska brotten mot bevattningsförbuden.

Det skriver bland annat Sydsvenskan. Och min första reaktion är vagt positiv: om det ska vara någon vits med förbud när vattnet inte räcker så behövs ju en påföljd – annars är det bara de laglydiga som lyder, och de som skiter i vilket kan göra som de vill. Som i så många andra sammanhang här i världen.

När jag funderat en stund till är jag inte lika säker.

Så här:

Vi använder ju vatten till många olika saker: mat och dryck, tvätt, dusch och bad, toalettspolning, och bevattning.

Olika människor prioriterar olika och har olika vanor. Väldigt många människor duschar varje dag. Rätt många människor duschar rentav ett par gånger varje dag. Och det finns förstås människor som har skäl till, beroende på att de arbetar med saker som gör dem skitiga. Men det finns också människor som är så livrädda för minsta lilla svettlukt att de anser att det i sig är skäl för överdrivet duschande. Eller människor som anser att när de varit i havet och bada så måste de duscha av sig havsvattnet när de kommer hem. Och så vidare.

Jag duschar inte alls så ofta. Det finns säkert människor som skulle tycka att jag är ohygienisk som bara duschar ett par gånger i veckan. Nå, det anser inte jag :P Däremot vill jag gärna kunna vattna åtminstone de viktigaste av mina grönsaker och andra växter även under en torkperiod. Gör jag inte det så går ju det arbete jag lagt ner till spillo, och det som kunde blivit mat vissnar bort.

I en riktig krissituation, när vattnet är så gott som slut, så måste vi förstås prioritera bort både bevattning och hygien och nöja oss med att ha vatten att dricka. Självklart. Men det jag funderar över nu är det där mellanläget. För när vattnet riskerar att inte räcka till, då kommer först uppmaningarna att vara sparsam med vattnet, på alla områden. Men när det sedan utfärdas förbud så är det bevattningsförbud. Aldrig förbud mot att duscha 7 dagar i veckan.

Och det där tycker jag faktiskt är lite märkligt. Samhällets budskap är att jag ska låta mina tomater vissna bort, medan grannen gärna får fortsätta sin omöjliga kamp mot att lukta svett. Och jag tycker att om jag hellre vill lukta svett, när jag går hemma och har semester, och få äta mina tomater, så kan det väl få vara mitt val trots allt.

Så… tja, påföljder för felprioriterad vattenanvändning är absolut relevant att fundera över. Men kanske behöver vi också fundera över vad som ska förbjudas eller hur vattenanvändning ska prioriteras vid vattenbrist?

Jag tänker att även i de här sammanhangen kanske ransonering är vägen att gå?

Sparrisskörd 2019

Sparrisskörd 2019. Tänker att jag ska göra noteringar om hur många sparrisar jag skördar i år, på vår rad med tio plantor. Det kommer säkert inte att hålla – jag kommer att glömma och tröttna. Men ändå.

26 april: 8 sparrisar.

29 april: 12 sparrisar. Flera av dem borde tagits redan igår.

2 maj: 9 st.

4 maj: 12 st. Inklusive en som hade en omkrets på 8,5 cm nertill.

7 maj: 6 st.

11 maj: 7 st.

13 maj: 9 st.

17 maj: 17 st. (Varav ett antal borde tagits för ett par dagar sedan.)

20 maj: 20 st. Varav hälften var aaaalldeles för långa redan. Men för helvete sparrisarna, ni är för många och för långa och jag hinner inte med! Tittar jag åt andra hållet och andas så har ni vuxit till himlen.

24 maj: 15 st övervuxna…

27 maj: 8 st.

29 maj: 6 st.

2 juni: 15 st.

3 juni: 5 st.

5 juni: 9 st. Varav flera borde tagits vid halva längden… dvs igår, antar jag.

Fan, jag SKULLE ju ha skördat igår men glömde… 7 juni: 12 st.

9 juni: 9 st.

13 juni: 17 st. (Jag vet, borde tagit dem tidigare…)

15 juni: 4 st.

18 juni: 11 st.

20 juni: 8 st.

Man ska inte skörda längre fram än till midsommar, så detta får väl ses som slutet på säsongen. Så om någon uttråkad har lust att summera årets skörd åt mig så be my guest.

Status sent i april 2019

Det är torrt. Torrt torrt torrt. Inget regn på över en månad (om man bortser från fm minuter av duggregn som gav enskilda prickar på trappen, samt enstaka snöflingor för ett par veckor sedan). Och det blåser. Halv storm igår. Skogsbränder på måga håll i Skåne och resten av landet.

Jag har sedan lång tid tillbaka gått in i läget ”leta efter regn i prognoserna”. Det brukar jag ju visserligen göra, men inte förrän betydligt senare på säsongen. Och regn hägrar i prognoserna, nu hela tiden någr dagar iväg. Jag hyser någon sorts hopp om att de prognoser som visar regn framåt helgen verkar hyfsat stabila, samtidigt som jag inser att det ju inte kommer att komma de mängder som behövs. Men allt regn är välkommet nu.

Själv är jag sjukskriven, sedan två månade tillbaka. Hjärnan slutade funka. Orkade inte tänka. Utmattning, utbrändhet, och sedan blommade mer av ångesten ut ihop med insikten om att jag visst är deprimerad också.

Så jag klipper lite häckar och räfsar lite gräsmattor och planterar lite blommor från mamma. Och väntar på regn.

Bakom alla som gör mer än att överleva dagen står…

Mat. Vatten. En lagom temperatur och skydd från akuta faror.

Det där är våra grundläggande behov.

(Den som läst facklitteratur i ämnet har säkert invändningar och säger att jag missat något, men det kan kvitta. Det är inte poängen här.)

Det vi har att prioritera är, precis som för alla andra arter, att överleva. I första hand överleva dagen. I andra hand överleva som art, genom att även fortplanta oss. Det är grunden. Det viktigaste vi gör från dag till dag är hela tiden överlevnad: att fixa fram tillräckligt med mat och vatten och avstyra akuta faror i vårt liv. Och den tid som blir över hinner vi återhämta oss, så att vi ska orka nästa dag också.

Men människan kan så mycket mer. Människan gör så mycket mer. Vi har byggt civilisation och specialisering, vi bygger fantastiska byggnader, har klurat ut och konstruerat fantastisk teknik, vi gör underbara saker på vår fritid, och så vidare.

Grunden för det är dock i princip alltid att vi utnyttjar någon annan. Människor som anser sig vara mer värda än andra låter de där som anses vara mindre värda göra mer än sin andel av jobbet för överlevnad. Detta oavsett om vi gör uppdelningen mellan hudfärger, kön, eller mellan vilka som råkat födas som barn till vem inom den lokala byn. Grunden är ändå densamma: För att vissa personer ska kunna ägna sig åt det där mer avancerade – utforska världen, fördjupa sig i forskning, bestämma vilka fantastiska byggnadsverk andra stackare ska uppföra, styra ett land som president, eller för den delen skriva böcker – så krävs att någon annan (ofta många andra) tar på sig en större andel av det där grundläggande med mat och vatten.

”Bakom varje framgångsrik man står en kvinna…” eller hur det nu brukar sägas. För det är så det ofta hanterats sett i den lilla skalan: det är kvinnan som tagit hand om hem och barn för att mannen ska kunna förkovra sig. Och ren förkovran har det väl bara varit i familjer där det dessutom funnits en nivå till nedanför så att inte kvinnan på egen hand behövt odla den mat som behövs.

I vårt tidevarv har vi dopat det ett snäpp till. Med hjälp av uppgrävd olja och kol, från urtida växter och djurs växtkraft, har vi sett till att göra det enklare att fixa vårt levebröd. Fast de som får betala i det fallet är de som kommer efter oss – ALLA kommande generationer – men också människor i fattiga och utsatta delar av världen.

Om DU (eller jag) vill ägna dig åt annat än din rena överlevnad i form av mat och vatten och annat akut för stunden så förutsätter det alltid att någon annan fixar maten åt dig. Annars kommer du att dö. Att du vill förverkliga dig och göra något som är kul eller känns meningsfullt eller bara tillverka och sälja ofantligt med en meningslös pryl förutsätter ALLTID att någon annan producerar mat du kan äta.

Det här förstås inget nytt eller revolutionerande. Det är saker som inte behöver sägas eller förklaras (även om jag efter den här sommaren verkligen stundtals undrar om folk tror att mat bara är något som magiskt finns i affären).

Men att jag skriver det här nu beror på min egen sommar. Min egen privata sommar.

Jag har alltid haft en inre konflikt, en konflikt mellan att ägna mig åt det jag tycker är viktigt och det jag tycker är kul. Jag har pluggat biologi och miljövetenskap men ändå stundtals trillat tillbaka i min längtan att få ägna mig åt mina kreativa sidor.

I sommar har jag lagt mina världssamveten åt sidan. (Försökt i alla fall.) Jag har tagit långsemester. Jag fixar inte med huset. Jag tar inte hand om min trädgård. Mina odlingar i trädgårdslandet torkar bort och dör, och det handlar inte bara om torkan utan om att jag nogsamt ansträngt mig att inte prioritera det. Det faller äpplen från äppelträden och jag låter dem falla och försöker att inte ens ha dåligt samvete. Och jag är världens mest oinspirerade mamma. Barnen vill ändå inte hitta på något annat än att sitta vid sina datorer, och jag låter dem hållas. Jag struntar i rimliga läggningstider och vettiga mattider och gemensamma måltider och låter dem huvudsakligen hållas. Och även om jag har dåligt samvete (det finns inte en Sanne utan dåligt samvete) så låter jag det ändå vara så.

För i sommar prioriterar jag det där andra. I sommar ägnar jag mig åt skrivande. Kreativt meningslöst skrivande som inte har någon bäring på överlevnad, vare sig för mig själv eller mänskligheten. Jag gör det bara för att jag vill. För att jag har velat det så länge. För att jag behöver det för att komma vidare. För att jag behöver den här luckan.

Fast behöver är alltid ett relativt begrepp. Det vi alla behöver är mat och vatten och skydd mot faran.

Egentligen är skrivande på den nivån omöjligt i min situation. Jag är ensamstående mamma. Det finns ingen annan som tar över och sköter markservice, ingen annan som tar över föräldraskapet, ingen annan som odlar så att vi får mat på bordet. Jag ägnar mig åt lyxlirande som inte är relevant för en person i min position. Jag är traditionellt den som borde stå bakom en framgångsrik man ;-) Å andra sidan kan man fråga sig vem som egentligen har rätt att kliva upp på den där positionen och förvänta sig att någon annan människa ska täcka upp för hens matbehov? Men nej, en ensamstående mamma är förstås den sista som ska göra det.

Så jag vet detta. Jag vet att det jag gör går emot allt rimligt, alla principer. Jag borde ägna mig åt att diska, tvätta, laga kläder och odla mat samt åt att lära mina barn om världen.

Nå. Överlag tror jag inte jag är mer förtappad än de flesta av er. Jag bara tänker på det mer. För vem är mer synlig när hon prioriterar annat än överlevnad än en ensam mamma?

Reklamen vill att jag ska rensa bort det som klarar torkan

Igår när jag passerade över den kortklippta brända gräsmattan utanför tandläkaren (akutbesök pga bitit sönder en tand) så noterade jag de växter som växte och levde och mådde bra i det gula gräset. Groblad. Och någon sorts potentilla (femfingerört?) som skickade sina livskraftiga revor. Båda dessa var mörkt gröna och såg ut att må ypperligt.

Hemma har jag i torkan på motsvarande sätt funderat över de växter som sett friskast ut i vår gräsmatta. Gräsmattan här har klippts EN gång i år, i början av maj. Och gräset har förstås sett dött och eländigt ut (nu har det hämtat sig lite för vi fick faktiskt riktigt regn häromdagen). I vår gräsmatta är det åkervinda, gulmåra och malva(!) som klarat sig bra som så öar i det brända.

Min fundering igår vid tandläkaren gick i banorna kring vilka växter det egentligen är som lämpar sig att låta bilda mattor. Min fundering här hemma, där jag inte bryr mig om att det ska vara någon lågvuxen matta alls, handlar mer om värdet för insekterna. Men ändå: tåligheten, vilka växter som klarar det här.

Nu dyker det här upp i mitt facebookflöde:

Alltså: jag får reklam för en strategi som går ut på att jag ska rensa bort det som faktiskt är livskraftigt under rådande förhållanden. Inte för att det är saker som gör någon skada, utan för att det inte är gräs. Det ska tas bort för att det visar att det klarar sig.

Tack men nej tack.

Högsommar i maj

Det är den 1 juni. Klockan är snart nio på kvällen. Jag har varit ute och vattnat en stund, och svetten rinner av mig.

Jag minns inte när det regnade senast, men jag tror nog det är ungefär en månad sedan. Vi har haft vecka på vecka med värme, högtryck. Alltså inte majvärme, utan högsommarvärme. Som om det vore juli eller augusti – och då inte ens ett vanligt år när folk klagar över att det är kallt, utan riktigt varmt. Dag på dag på dag.

Jag skriver förstås inte det här för att folk omkring mig behöver veta det. Alla vet det. Det har varit så här i stora delar av landet. På vissa håll har det visserligen kommit regn, men hettan är ändå utbredd. Nä, jag skriver det för mitt eget minne. För att komma ihåg att det var så här det var, det som skulle vara våren och försommaren år 2018.

Jag önskar att jag hade gjort bättre noteringar så att jag hade vetat hur länge det varit torrt och så där. Men nä, det här är inte våren när jag bloggar som jag brukat. Det har inte blivit så.

Vi hade hård vinter. Sen men hård: den slog till i februari och varade in i april. Och sedan hann liksom inte snöhögarna smälta undan förrän det var ordentligt varmt. Ja, här i Skåne. Och sedan gick det på ytterligare ett kick innan det plötsligt var högsommar.

Jag har varit ute och vattnat. Det är torrt, riktigt för jävla torrt. Fast vi har faktiskt inte bevattningsförbud ännu. Så jag har haft på vattenspridaren en stund på ärtor och bönor och majs som jag stoppade i jorden för en vecka sedan. Och så har jag kannvattnat i krukor och på några extra utsatta saker i övrigt.

Det är bra att vi har en fungerande rickepump i vår egen brunn numera. Jag har ställt en murarbalja att pumpa upp i vatten i så att jag kan fylla kanna i baljan. Inte så att det är något fantastiskt vatten i brunnen, och jag har ingen aning om hur det står sig om det blir riktig vattenkris. Men ändå.

Inte torrt

Så gott som varje sommar klagar jag på torka. Det går vecka efter vecka med inget eller nästan inget regn, och de regnväder som förannonseras i prognoserna drar lite norr eller väster eller öster eller söder om oss och det fortsätter att vara torrt.

Så är det inte i år. I år är det inte torrt. Vi har fått massor av regn.

Det är inte vi som fått mest, det är inte vi som fått se ohanterliga mängderna. Men vi har fått rejäla mängder. Både som ganska koncentrerade intensiva regnfall och som ihållande småregn hela dagen. Vi har knappt vattnat i trädgårdslandet utöver när det var nysått, och vattentunnan står full och ganska orörd.

I år ser jag många klaga på torka. Uppåt landet då. Inte här nere i Skåne.

I år är jag faktiskt lite trött på regnandet. Det vore smidigt om tvätten kunde torka. Eller om jag kunde måla verandan utan att oroa mig för att färgen ska sköljas bort av regn. Och när jag skulle gräva upp potatis häromdagen så tror jag det var fler än själva sättpotatisen som var ruttna.

Men men. För balansen neråt i marken är nog blötan bra.