Jag funderade ju en del, då innan döden, på hur sorgeprocessen påverkades av en sådan här död, där man liksom länge vetat att döden kommer att komma, jämfört med om döden kommer plötsligt och oväntat.
Jag kan förstås bara svara för mig själv, och jag har ju dessutom fortfarande väldigt kort erfarenhet. Men i nuläget skulle jag gissa på att det är stor skillnad.
Hade det handlat om plötslig oväntad död – en trafikolycka, eller en sjukdom med kort förlopp – så hade jag varit fullkomligt förtvivlad, förkrossad och panikslagen nu. Det är jag inte. Det var den processen jag var igenom i maj och juni ifjol. Då vår det oväntat, en blixt från en ganska klarblå himmel. Nu var det något jag, vi båda, väntat på. Även om vi inte trodde det skulle bli nu.
Någon vän skrev om älsklingen häromdagen ungefär något sånt här: ”Tidigare har han lärt många av oss att leva. Nu har han lärt oss hur man dör.”
Det här senaste året har framför allt gett mig en chans att successivt lära mig att klara mig själv. Att se att jag kan fortsätta göra saker – våra saker, våra planer, vår gemensamma vilja – även om hans roll i det successivt har krympt, till nästan ett ingenting på slutet, gör att jag lärt mig och vant mig. Jag vet att jag klarar det. Detta att jag fortsatt göra saker, med hans goda minne och enligt hans tydliga önskan om att jag skulle fortsätta, gör att jag har lärt mig. Han har under det här året hjälpt till att lära mig hur jag ska hantera hans död. Och svaret är i någon mån att fortsätta som om han fortfarande var här.
Stundtals känner jag att jag nog inte är så ledsen som jag borde. Så där så jag nästan skrämmer folk. Vi var inom biblioteket idag, jag och sjuåringen, för att lämna några böcker. Och så passade jag på att höra mig för om hur man gör när någon har dött. ”Min man dog i måndags”, sa jag. ”Jag beklagar”, sa bibliotekarien sorgset och allvarsamt. ”Ja, jag med”, sa jag, och kunde inte låta bli att skratta lite. Det tyckte hon nog var väldigt konstigt. Men alltså, jag kan inte gå omkring och vara gravallvarlig hela tiden. Jag måste skratta åt det som känns tokroligt eller galet. Och sådana där standarduttryck har en tendens att i vissa situationer liksom bara bli tokroliga av sig själva…
Det har nog inte varit någon gråt alls för min del idag. Och det känns lite märkligt. Lite fult. Visst borde jag gråta? Fast just nu känner jag mig inte direkt ledsen. Jag har en vag ledsenhetsklump som finns under ytan, men den är ganska liten och konturlös.
Men visst, det är förvirrande. Det är många gånger jag under en bråkdels sekund tänker ”Det ska vi kolla med älsklingen när han kommer hem” eller ”Det där är älsklingens område” eller ”Jag ska gå och höra vad älsklingen tycker”. Som sagt var, en bråkdels sekund. Och sedan är hjärnan med och lyckas avstyra.
Fast det känns ju lite så. Som att han är på en resa, att han inte är här nu, men att han kommer tillbaka, i en diffus framtid. Jag vet ju att det inte är så. Fast kanske är det ändå okej att lite grann känna det så? För det ger liksom en ganska trivsam och bekväm känsla.
Alternativet är liksom den andra känslan, av att jag redan glömt honom. Den här känslan som liksom gränsar till sprickan i Doctor Who, den där sprickan i tidrummet (eller vad det nu är): om ljuset faller in genom sprickan och på någon så upphör hen att existera, och vad värre är, hen kommer aldrig ens att ha existerat.
Då går jag liksom hellre omkring och känner det som att han kommer hem någon gång – även om huvudet tycker att det är fel, fel, fel! för så får man ju inte tänka.
Det som känns knepigast just nu är verkligen alla de små sakerna. Jag har sått en del idag. Dels ”vanliga” saker – morötter, palsternacka, majrovor, mangold, rödbetor. Dels bondbönor och några sorters ärtor. Och det där med att bestämma vad som ska sås var är skitsvårt. För jag vill ju egentligen tänka rätt och ta hänsyn till vad som växer bra ihop och vad som växte var ifjol och vilka saker som det ska vara hur mycket av… och sedan låser sig mitt huvud och allt blir jobbigt. Men jag lyckades bestämma mig för att strunta i det! Att bara köra på och börja med något av det. Även om det inte blir perfekt. Strunta i att vara genomtänkt. Gör’t!
Men sedan sprang jag och letade en lång stund efter boken från Runåbergs fröer för att läsa på om bondbönor innan jag skulle peta ner dem. För där ville jag ha lite tips. Och jag kunde inte hitta boken i hyllan, och jag tror att det var han som hade den sist, för någon månad sedan – fast sedan stod den ju i hyllan i alla fall; det var bara att ryggen såg annorlunda ut än jag mindes.
Men där fastnar jag i de små små detaljerna i min vardag som kommer att skava framöver. Det är han och jag som gillar bondbönor. Barnen vill inte ha. Barnen är inte glada för majrovor heller. Det finns massor med sådana där saker som han och jag båda älskade och som barnen inte gillar. Nu har jag ingen att dela det med. Och att inte kunna dela hemodlade bondbönor med honom är nästan värre än att inte kunna höra honom redogöra för ett komplicerat musikteoretiskt eller filosofiskt problem för en vän. Trots att kärleken till bondbönor förmodligen går att dela med många fler. Men det är liksom inte rätt…
Idag har vi i alla fall planterat surkörsbärsträdet. Och det känns lite grann som när jag en gång, för snart 10 år sedan, planterade en äppelros för att ”begrava” livet innan nackskadan och planterade ett blåregn för att markera det nya livet som började efter skadan. Nu får klarbärstrådet, det sista gemensamma beslut vi tog, symbolisera det nya liv som börjar nu.
Och idag har vi ätit årets första skörd av hans sparrisrad. Och i en pallkrage bredvid trappen in till huset har jag planterat kvanne, timjan och mejram, samt lämnat plats för tolvåringens isbergssallad.
