Category Archives: Vardagsliv

Nu har du varit död en diskmaskinslivslängd

Torsdagen den 28 april 2016 installerade vi en ny diskmaskin. Eller vi och vi. Det var nån från den lokala vitvaruaffären som levererade och installerade den. Jag bistod och pratade. Du satt i fåtöljen i vardagsrummet, för det var vad du orkade. Knappt.

Diskmaskinen var hett efterlängtad. Den förra vi hade – vår första här i huset – var aldrig särskilt bra. Nu hade vi köpt en som skulle vara riktigt bra. En Miele. Vi hade till och med haft med oss dricksglas och annat till butiken för att testa så att den var bra att sätta in disk i (en del diskmaskiner verkar vara gjorda för vissa specifika modeller av glas och porslin och passar urkast annars).

Den 28 april var också den allra sista kvällen du var hemma. På fredag förmiddag deltog jag i någon jätteobligatorisk jobbutbildning hemifrån (inget av den utbildningen fastnade i mitt huvud) medan du genomled tiden. Sen körde jag in dig till ASIH/palliativa, för du skulle få dropp där några dagar och pigga på dig, för att du inte längre lyckades äta tillräckligt för att få energi. Du lovade att du skulle komma hem igen.

Natten till lördagen la din tarm av. Helt perforerad. Sen överlevde du fram till sent måndag kväll, så att folk som hunnit fatta att det var sista chansen att träffa dig hann komma och säga hejdå. Och sen var det slut.

I måndags, den 30 oktober 2023, gav diskmaskinen en felkod (F70) som innebär att tekniker måste tillkallas. Den har faktiskt haft den felkoden en gång tidigare, precis före jul eller nyår 2022. Men den gången hjälpte det att jag stängde av och på (eller nåt sånt, jag minns inte exakt) och sen var diskmaskinen snäll igen. Men inte den här gången.

Redan samma kväll loggade jag in på Mieles webbplats och bokade in tekniker. Första lediga tid var på torsdagen, men eftersom det inte gick att boka tid, bara dag (preciserat till nån gång mellan kl 8 och 16), och jag skulle iväg på en sak på torsdagen, så fick det bli fredag.

Fast på tisdagskvällen hörde teknikern av sig. Han hade fått en lucka på onsdagen och undrade om han alltså kunde dyka upp nästa morgon. O ja, det fick han gärna.

Det var en trevlig servicetekniker. Engagerad, svarade gärna på mina tusen frågor, gick bra att resonera med och så där.

Först hittade han inget fel. Så han kopplade den moderna mätutrustningen till diskmaskinen och kunde tanka ut en massa info till sin dator, på samma sätt som man gör med moderna bilar. Och då fick vi svaret: det var cirkulationspumpen som var trasig.

En cirkulationspump gör visst mer än att cirkulationspumpa, den har visst tre olika typer av uppgifter (fråga mig inte vad, för det minns jag inte). En cirkulationspump kostar också rätt mycket pengar. ”Fem-sex tusen, i alla fall. Och så tillkommer arbetskostnaden för att byta den.” När han räknade på det i datorn konstaterade han att det skulle landa på drygt 8000 kronor.

Mm. Men vi hade ju köpt en maskin av ett bra märke och bra kvalitet för att den skulle hålla länge, och kört rengöringstabletter hyfsat regelbundet, och allt sånt där. Saker *ska* ju i första hand repareras, inte slängas och ersättas med nytt.

”Våra direktiv är att inte rekommendera reparation om kostnaden överstiger halva nypriset för motsvarande maskin”, sa han.

Jag frågade honom vad han ansåg om skicket på maskinen i övrigt. Jo, han höll väl med om att den var i ganska gott skick i övrigt, men att sju och ett halvt år ändå inte är så jättekort. ”Vi kan kolla hur många timmar den har gått”, påpekade han. Det gick tydligen också att läsa av med ”diskmaskinsstetoskopet”.

Det visade sig att den tid den gått, alltså antalet timmar den varit i drift, motsvarade 15 år. ”Vi brukar räkna med max 20 års livslängd”, la han till.

Jaha. Ja, då var väl det rimliga trots allt att köpa en nya. Även om det känns jättedumt och principiellt fel och så där.

Resten av min ledig onsdag ägnade jag åt att googla och jämföra diskmaskiner, och för att inte göra den här historien alltför lång (vilket den väl redan är) så beställde jag slutligen en ny diskmaskin senare den dagen. (Nej, inget åka och titta på och prova, för inga av de modeller jag var intresserad fanns att titta på i någon butik inom rimligt avstånd.) Idag har den nya, en Husqvarna, installerats, och den gamla forslats iväg. Jag har ruskigt dåligt samvete över detta.

Och den nya? Den nya har vissa fördelar jämfört med den gamla. Och helt klart vissa nackdelar också, när det handlar om att pussla in disken optimalt. Ja ja, jag vänjer mig väl.

Efter sjukdom-röran

Det värsta med när man är på bättringsvägen efter att ha varit sjuk (covid*; det har inte varit någon större fara med mig) är att behöva ta hand om all röran man åstadkommit under sjukdomen.

När man är sjuk – trött, ont i halsen, ont i kroppen, snorig och eländig – så gör man ju helst minsta möjliga. För att man inte orkar, och för att allt som är en aning besvärligt i vanliga fall blir mångdubbelt jobbigare.

Och det är ju okej. Okej att skjuta på saker och ta det sen.

Men i det här stadiet – inte riktigt sjuk, men absolut inte heller riktigt frisk – är ju alla de där jobbiga sakerna fortfarande jobbiga.

Den döda musen i musfällan under köksvasken, som jag från början inte ville gå ut med för att jag hade ett jobbigt nytt sår (typ papercut fast inte riktigt) på höger pekfinger, den känns ju inte så lockande när den legat där ett antal dagar (musen alltså, inte fingret).

Återvinningspåsarna, som var överfulla redan innan jag blev sjuk och som nu fyllts över alla bräddar och översvämmat skafferiets golv.

Vaskarna i köket, som proppats igen av matrester från hjälpligt avrensad disk och grönsaksrense när äldste sonen arit snäll och lagat riktig mat när jag inte orkat men som nu befinner sig i olika stadier av nedbrytning (och ingått symbios med någon sorts plastförpackning).

För att nu bara nämna några konkreta exempel, liksom.

Jag skulle vara nöjd med att vara på bättringsvägen, kunna vila i det, och samla ork inför att börja jobba igen och så där.

Nu känns det istället som ett projekt som kommer att vara veckor att komma ikapp allt det här.


* Äldste sonen testade svagt positivt den 31 december, på ett test han tog bara för att en kompis han träffat några dagar tidigare hade testat positivt, och vi skulle träffa folk på nyår. Så vi ställde in. Men sedan blev han tids nog lite sjuk ändå. Och jag med. Den 3 januari började jag känna av det. Jag tog inte test förrän den 6 januari, men det var helt klart positivt.

Ensamhet och lathet och hjälp

Det är något väldigt pinsamt med att be om hjälp.

Har man satt sig i skiten får man reda ut det. Har man skaffat hus och trädgård får man reda ut det. Har man skaffat barn så får man reda ut det.

Att be om hjälp är ett nederlag. Be om hjälp kan man göra först när man ägnat alla dygnets timmar åt saker som behöver göras och det ändå rasar samman. Dessutom ska man inte be om hjälp om man inte kan hjälpa tillbaka. Och det kan man inte när tillvaron inte går ihop.

Ber man om hjälp får man dessutom absolut inte sitta och lata sig när andra gör nytta – då måste man jobba minst lika hårt som de som hjälper.

Och du ska fan inte tro att du är berättigad till att få drömma om att sitta ner och ta det lugnt med ordning och reda omkring dig. Och absolut inte känna dig nöjd och avslappnad och fridfull.

Oavsett hur mycket jag kämpar emot så har jag nästan alltid dåligt samvete. Det finns liksom ingen möjlighet att bära både mitt eget mående och barnens och hushållsarbete och allt annat. Oavsett hur jag försöker sänka ambitionsnivån. Jag är inte människa nog att bära oss alla tre. Jag vill bära min minsting, hjälpa honom att må bra, men jag är själv så trasig och försöker lära mig att inte ta sönder mig själv. Och jag går sönder av minsta lilla överbelastning.

Jag ville få undan tvätten. Tvättbergen. Mängder av ovikt tvätt och vikt tvätt som inte sorterats in och strumpor som inte parats ihop.

Sortera strumpor är ansträngande för hjärnan. Jag vet det. Fast jag ville få undan det, bli av med det. Jag gillar att bestämma mig för att nu får jag undan det här och gör klart. Biter ihop lite och kämpar på och så är det gjort sedan.

Men med en bit kvar av bottenskrapet i strumpbyttan insåg jag att jag borde tagit paus för länge sedan. Att jag ansträngt hjärnan för mycket. Överbelastat. Inte så illa som det brukat vara som värst. Men för mycket.

Det är så irriterande det där. Hur ska man nånsin kunna bli klar med något när hjärnan inte orkar?

Och samtidigt vet jag att en del personer som skulle kunna hjälpa i vanliga fall ser mig som lat som inte gör klart. Det är inte bara jag själv som tycker att jag borde, det finns andra som också tycker det är lathet. För det är ju inget fysiskt fel på mig, i alla fall inget som syns utåt. (Rent faktiskt kan det faktiskt vara förändringar i hjärnan pga utmattning. Men det syns ju inte.)

Just nu kan det ju på sätt och vis kvitta. Så här under coronatider och ”social distansering” så kan ändå ingen hjälpa oavsett.

Så jag kämpar på. Jag kämpar med att acceptera att jag inte räcker, jag kämpar med att lära mig ta pauser och göra lagom mycket. Jag kämpar med att försöka vara snäll mot mig själv. Och samtidigt kvarstår alltsammans. Jag kommer aldrig ikapp med saker som behöver göras. Jag drunkar under ogjorda saker, kassar med återvinning och textilinsamling och ett barn som skulle behöva en förälder med ork för att komma på fötter.

Idag bryter tårarna igenom. Ensamheten är så stor. Och det har väldigt lite med coronan att göra.

Vinter

Vi har vinter. Snö. För första gången på flera år har vi riktig Söderslättsvinter.

Snö. Snödrivor. Infart. Buxbomshäckar.

Snö. Snödrivor. Infart. Buxbomshäckar.

Det började i tisdags (27 feb). När jag på morgonen körde in till kommunens huvudort snöade det inte. När jag hade varit där en kvart och tittade ut genom fönstret vräkte snön ner och det låg redan på marken. (Ja, det var sju-åtta minus sedan flera dagar.) När jag en stund sedan behövde köra hem var det riktigt läskigt på sina ställen, för det blåste mycket också (vindbyar på över 20 m/s sa prognosen), så på de ställen det är fritt blås pga topografin så blev det förstås ingen sikt alls pga både fallande snö och snödrev.

Sedan lugnade det sig en aning, och en stund senare var det rätt okej att köra. Men vid tvåtiden på eftermiddagen tog det fart igen.

Sedan dess har vi varit mer eller mindre insnöade. Ymnigt snöfall. Fykande snö. Inställda skolskjutsar och inställda vanliga bussar i tre dagar. (Delvis inställda tåg också.) Jag har varit tvungen att ta mig in till byn vid ett par tillfällen, och de där få km i bil har varit läskiga nog. Och i affären fick de ändå inte påfyllning av bröd och mjölk…

Nu har det huvudsakligen slutat snöa. Det är vackert vintervitt. Mycket snö. Inte det mesta vi haft här genom åren, men en hel del.

Nej, det går ingen nöd på oss. Vi har mat och el och värme och vatten. I någon mån vill jag mest göra en notering om det här, för jag vet att jag själv om några år vill veta när det här var, liksom.

Tisdag

Lämna barn på skolan.

Hem och svepa en kopp kaffe.

Köra till massören för en timmes friskvård på arbetstid.

Köra hem. Jobba jobba jobba.

Ringa Telia om krånglande telefon.

Äta rest från frysen till lunch.

Jobba jobba jobba.

Åka till banken och försöka få svar på frågor.

Hämta hem barn som inte vill vara för länge på fritids.

Köra hem. Jobba jobba jobba.

Laga mat. Färdigköttbullar och pasta.

Köra barn till scouter.

Köra barn till bågskytte.

 

Där är jag nu.

Jag jobbar 75%, och jag har idag distansarbetat, och med nöd och näppe fått ihop mina timmar.

Om en stund ska jag smita bort och nödmathandla medan bågskyttet pågår. Sedan hämta hem barn, lyssna på läsläxa, diskutera och planera studiedag och höstlov med blandade mängder mor- och farföräldrar… kanske orka beställa ugnen.

Bilden av mig som tålmodig öm moder

Ibland får jag känslan av att en del tror att det liksom inte finns en massa saker som behöver göras. Och att jag har en massa ork. Jag får känslan av att en del tror att jag kommer hem med barnen efter arbetsdagen och sitter och pratar och umgås, har konstruktiva samtal med dem och energi att vara en god och pedagogisk och tålmodig mor som ägnar eftermiddag och kväll och nästan natt åt att ge mina barn en så bra barndom som möjligt och kompensera för förlusten av en älskad far.

Och alltså, så funkade ju inte tillvaron ens när vi var två föräldrar. Och skulle inte göra om jag vore ensam förälder utan sorgen. Och så funkar tillvaron definitivt inte nu heller.

Jag är trött. Jag har en stundtals uppvällande ledsenhet. Jag har en massa saker som behöver göras. Och jag har inte ork, vare sig mentalt eller i övrigt, att vara ens en gnutta av den förälder jag skulle vilja vara.

Det är ju inte heller så att den antydda förväntan stärker mig i känslan av att jag reder ut det här :P

Trött ikväll också

Ikväll är jag väl något mindre tvärtrött än igårkväll. Det vill säga ikväll är jag inte typ medvetslös utan bara skittrött.

På ett sätt tycker jag att jag är löjligt trött – jag har ju inte gjort något särskilt. På ett annat sätt tänker jag att det inte är så konstigt, med tanke på att det är jag som måste rodda precis allting och det finns så mycket att göra och ta ställning till och hantera och hålla rätt på. Helt klart för mycket, inte minst för huvudet.

Höst

Efter en utdragen värmeböljsensommar är det nu faktiskt höst. Ja, inte enligt SMHI:s definitioner, men enligt mig.

Idag var det kallt i huset på morgonen. Det börjar väl dra ihop sig mot läge att slå på värme i huset. Måste försöka få ordning på pannan. Men jag drar mig för det eftersom jag har en känsla av att jag inte själv kommer att lyckas hitta vad som är fel utan måste försöka få fatt i en expert :-(

Och bilen gick på bensin första kilometern när jag skjutsade till skolan i morse. Så kallt är det nu.

Städningen och tiden

Jag funderar över de människor som verkligen älskar att städa och hålla ordning och ha allting tiptop omkring sig i hemmet. Tycker de verkligen att det är det roligaste som finns? Eller är det istället en effekt av otillräckligheten: att så fort man har några andra intressen så kommer man aldrig att räcka till för att hålla rent och snyggt och ordnat omkring sig, och då har dessa personer till slut istället valt att gå helt upp i städningen. För då kan man ju få chansen att känna sig tillräcklig.

Jag skulle verkligen vilja få ordning. Rensa bort och bli av med saker som bara står kvar från olika sammanhang. Dammsuga och damma och röja. Men det är liksom en omöjlighet att hinna något annat då.

Lampbrädor på plats – utan din hjälp

Idag har jag slängt ut tomaterna ur orangeriet. Slutskördat det som var moget och struntat i det fåtal gröna kart som fanns kvar. Plantorna var så risiga och var mest i vägen, både för fönstermålande och annat.

Jag åkte till närmsta byggmarknaden och köpte två fullängdsklädselbrädor (4,2 meter) och sex gaffelankare, och jag fick hjälp att stoppa in brädorna och spänna fast dem, och de stack bara ut lite ur bakluckan, men jag körde ändå väldigt långsamt på vägen hem för att de inte skulle skaka till och slå sönder vindrutan inifrån.

Det är ett elände att inte ha dig här! Det finns ju ingen jag kan fråga vilka skruvar vi använde sist. Och ingen som kan hålla när jag ska sätta upp saker.

Nå. Jag har sågat och skruvat och klättrat och jonglerat saker. En fyra meter lång bräda med fyra gaffelankare som ska passas in på fyra bjälkar ett par meter upp, placeras i våg och skruvas fast. Jag har för få händer och kan inte hålla på mer än ett ställe i taget, och det är tungt att hålla, och dessutom samtidigt försöka hålla bräda och skruv och skruvdragare… Det blev inte så bra som man kunde önska.

Åttaåringen hjälpte mig i alla fall med att räcka mig skruvdragare och vattenpass på den korta biten över dörren.

Så nu sitter de uppe: klädselbrädor på väggen allra längst upp på taket på den höga långväggen. Där ska elektrikern fästa lampor.

Jag jobbar vidare utan dig. Fastän det är så sabla fel och dumt att du inte får vara med.

Och nu har det alltså gått en hel tomatsäsong sedan du dog.