Hej älskade!
Idag hittade jag ekologisk vakuumpackad rimmad fläsklägg på Ica. Åh, vad du skulle ha blivit glad och myst åt detta :-)
Fast du kommer ju aldrig att få veta, och aldrig att få smaka.
Men vi andra äter i alla fall rotmos och fläsklägg imorgon. Utan dig.
Förkyld. Snorig, täppt, rinnögd, trött.
Huset är fullt av disk och tvätt och sånt. Utomhuset nåt liknande. Och jag är skitig och borde också tvättas, inte minst håret.
Orkar inte. Jag har jobbat (hemifrån), och vi har fått mat i oss, och tvättat en maskin tvätt.
Det får duga.
Men jag är trött på den här envisa förkylningen. Den är lågintensiv och långdragen.
Med jämna mellanrum framförs det högljudda synpunkter i medier, synpunkter om hur offentliga medel ska få användas. Inte en skattekrona ska användas till felaktiga eller onödiga eller slösaktiga saker, kan man väl sammanfatta budskapet. Ingen lyx till anställda och så där. Inga onödiga insatser. Hela tiden välja det billigaste alternativet. Ja, och så vidare.
Jag jobbar i det offentliga. Våra löner är ju knappast fantastiska – det är liksom inte för den höga lönens skulle man först pluggar en hel massa år på universitet och sedan jobbar för att ”rädda världen” inom offentlig verksamhet. Men vi har vissa andra förmåner. Inga oerhört fantastiska saker, inbilla er inget. Men om jag behöver gå till läkaren så får jag tillbaka en del av kostnaden av arbetsgivaren. Och behöver jag receptbelagd medicin, så får jag också tillbaka kostnaderna av arbetsgivaren.
Men det där är ju typiskt onödiga kostnader. Sånt där som staten kanske inte borde lägga pengar på, enligt de där som skriker om att offentliga medel ska användas rätt. Så jag skäms lite grann varje gång jag begär ut ersättning för sådana utlägg. Nej visst, det är inga stora pengar, men ska liksom alla ni tillsammans bekosta mitt sertralin och min movicol?
Dessutom är det ju viss administration runt att få ut dem. Saker som ska fyllas i i tidredovisningssystemet, papper som ska skrivas på, kvitton som ska kopieras och skickas in. Administration stjäl tid från mer prioriterade arbetsuppgifter. Tid är pengar. Och tid är värdefull och ska handskas rätt med när det alltid finns mycket att göra.
Så ofta struntar jag i att begära ut pengarna. För att jag skäms att jag kostar pengar. Och för att jag tycker att jag inte har tid och ork att greja med det.
Jag antar att det är den effekten de vill ha, de där som tjatar om vikten av att offentliga medel inte ska användas fel?
Posted in Jobb, Reflektioner och tankar, Samhälle, Vardagsliv
Det är svårt det där att räkna.
När det bara är jag och barnen hemma så har jag full koll på att vi är tre, och dukar till rätt antal personer.
Men så fort det är fler här så slår ryggmärgsreflexen till. Räknar klumpar, grupper. Börjar med oss fyra och lägger till övriga grupper.
Och sedan blir jag sur på mig själv när jag dukat till en för mycket. Det är ju liksom inte det att jag inte VET.
Så kommer man hem från Lisebergsresan, rejält sent på kvällen eftersom tågen strulade på grund av nåt elfel. Trötthet efter Lisebergs intensitet, trötthet av resan, trötthet av tågstrul och trassel. Somnar hemma och sover gott.
Masar sig upp, får iväg åttaåringen till en första dag på fritids och sätter mig själv hemifrån och försöker mig på en första arbetsdag, med att harva igenom semesterns mejlskörd.
På eftermiddagen när jag hämtar hem åttaåringen från fritids och åker till affären för att handla mat kommer sorgesaknadsångestskiten tillbaka. Den har hunnit trängas undan och dämpas en stund av tröttheten och intensiteten och mer akuta problem. Men att stå och behöva bestämma kvällsmat och fundera över vad som ska göras när man kommer hem… då slår det liksom tillbaka igen.
Du är borta. Du är död. Du är inte här. Jag saknar dig.
Jaha, då var jag alltså tvungen att bestämma om jag skulle våga använda diskmaskinen mer eller inte. I min allmänna beslutsvånda satte jag mig och bläddrade i instruktionsboken ett varv till. Visserligen hade jag redan gjord rent silar och strilar och en massa sånt. Men ändå. Värt att kolla om det fanns något mer värt att testa.
Hittade något om rengöring av avloppsventilen (tror jag det hette; jag sitter just nu bredvid ett barn som borde somna), som kunde vara relevant om det lät på något sätt som inte alls beskrevs som det här eller möjligen om det stod kvar en massa vatten i botten på diskmaskinen (det gjorde det ju ite, men ändå). Så jag plockade bort silen igen, skopade bort vattnet därunder enligt instruktionen, lirkade bort den lilla platsprylen som nog hette backventil och som inte alls ville loss (och ännu mindre gärna ville tillbaka några minuter senare). Och inuti backventilen fanns något som kanske eventuellt var (är) en pytteliten körsbärskärna.
När dena lilla kärna inte längre är kvar i backventilen låter det inte längre som att man steker bacon när man startar diskmaskinen.
Imorgon är det tre månader sedan vi köpte den nya diskmaskinen, och den installerades två dagar senare. Jag har varit fantastiskt nöjd. Den diskar rent och snällt och bra. Och jag tycker jag är rädd om den, och har redan hunnit köra med sådan där en gång i månaden- rengöringstablett – snart borde det vara dags för en tredje.
Nå. Knappt tre månader varade alltså diskmaskinsfriden. För i lördags (jag tror det var i lördags) började den låta konstigt när man startar den. Ett intensivt märkligt ljud, ”ungefär som om man steker bacon”, sa någon. I ungefär en halv minut när man kör igång den. Och ungefär lika länge ett par gånger till senare i programmet.
I övrigt låter den som vanligt. Och diskar rent.
Men ändå. Så där ska den inte låta.
Ljudet kommer oavsett vilket program man kör. Och oavsett om det är disk i maskinen eller man kör den tom.
Jag har tittat igenom instruktionsboken. Rengjort filter och grejer. Det gör ingen skillnad.
Idag är första vardagen. Så jag åkte in till stället där vi köpt den. Han jag pratade med höll med: så där ska den inte låta. Och så gav han mig numret till Mieles service.
Mieles servicecenter säger att de kommer ut och tittar på det. Den 24 augusti. Det vill säga om en månad.
”Vågar jag använda den under tiden?” frågade jag.
”Mnja… jag vet inte, det är ju liksom i så fall på egen risk”, svarade tjejen på servicecentret.
Idag är det exakt en månad sedan diskmaskinen blev installerad.
Idag har jag använt den sista av de 30 diskmedelstabletterna i förpackningen jag köpte dagen efter.
Imorgon ska jag försöka komma ihåg att använda en av de där diskmaskinsrengöringstabletterna vi skaffade med när nya maskinen köptes och som bör anvöndas en gång i månaden.
Posted in Allvarlig sjukdom (cancer), död och sorg, Vardagsliv
Tagged diskmaskin, tid
Läser vidare i Sydsvenskans serie om skärmtid. Som det här:
3. Facebookbanta. Du behöver inte gå ur, men ha en helt skärmfri dag i veckan.
– En vuxen spenderar ungefär 75 minuter per dag på Facebook, men bara 17 minuter fokuserat på sina barn. Vi fastnar ofta vid skärmen samma tid varje kväll. Det är en rutin vi kommit in i och måste bryta. Gör något aktivt istället för Facebook. Om ni är ett par, ge varandra en massage och gör sedan en reflektion efteråt. Då märker ni att det var bättre än att sitta vid skärmen och kommer att göra om det. Om skärmen lockar mer är det nog fel på förhållandet.
Ja. Vi vet. Det är FULT att umgås via facebook. Det är däremot inte ett dugg fult att lägga motsvarande tid på att glo på TV för att man är trött och vill sitta ganska passiv och egentligen inte bryr sig om vad det är på TV:n utan bara sjunkit ner i soffan och stirrar framför sig.
Något blir genast fult så fort det involverar dator eller telefon (ja, om man inte pratar i telefonen, förstås). Att sitta och umgås i TV-soffan och diskutera det man ser på TV är bra och socialt. Om man däremot diskuterar det man ser på TV via sociala medier, med vänner man har i andra delar av landet eller världen – som till exempel lång trådar om Eurovision tillsammans med andra som älskar att analysera musiken, kläderna, surheten i tonerna – då blir det genast per definition FULT.
Att sitta i soffa och diskutera med sin älskling via facebook, och samtidigt ha med en mängd vänner som sitter i andra soffor på andra ställen, det är också per definitiom FULT.
Eller att min reflektion över tillvaron hamnar här i bloggen, där jag kan dela den med alla som är intresserade – och där min älskling åtminstone tidigare kunde läa den alldeles strax efter att jag skrivit ned den – det är också FULT.
Och hör du experten, det var inget fel på mitt förhållande. Numera har förhållandet ett stort fel, och det är att min älskling är död. Men han levde tills han dog, både via skärmen och på andra sätt.
Det blev en tidig morgon idag… När älsklingen väckte mig ganska plötsligt trodde jag först att jag hade försovit mig. Men klockan var bara fem i sex, och han väckte mig för att han nyss hade vacknat av att han hade skitont i ena sidan av magen (en ny sorts smärta på en ny plats). Så jag ringde upp hemvårdsteamet, som fick prata med älsklingen. Och till skillnad från tidigare gånger av plötsliga nattliga ont etc så behövde jag nu inte köra honom till akuten, utan hemvårdsteamspersonen i andra ändan sa till äsklingen att stoppa i sig en morfintablett, så skulle sjukvårdspersonen komma om en stund.
Fast det är ju ändå inget roligt att sitta bredvid älsklingen som har panikont och profylaxandas.
Den första sköterskan var här vid halv sju på morgonen. Och senare på morgonen var en annan sköterska plus läkaren här och pratade och undersökte och gav en massa olika mediciner. Och det panikonda har minskat till mindre nivåer, och älsklingen har fått sova och mått bättre och sedan något sämre igen. Och badat två gånger, eftersom varma bad har en allmänt avslappnande verkan på honom. (Han badar ofta nuförtiden. Vilken tur att vi fortfarande har badkar, med tanke på vilken skillnad det gör för honom i det här läget.) Och på eftermiddagen har en sköterska varit här och tagit rutinprover och kollat läget igen.
Vad det var? Kanske att tarmen knölat ihop sig på något sätt i den allmänt besvärliga situationen, kanske något som lite grann delvis har en komponent av förstoppning eller också inte, kanske njursten, kanske något annat. Ganska oklart. Tror jag. Om jag hängt med i alla turerna.
Jag känner mig ganska trött efter att ha vaknat för tidigt på ganska märkligt sätt.
Jag har jobbat mellan varven, i alla fall. Och jag känner att den knepigaste biten med det nog är att jag liksom aldrig riktigt vet när jag börjar och slutar arbeta, för allting som händer händer utanför min kontroll. och så måste det ju vara. Men det gör det svårt att veta hur många timmar det egentligen är jag jobbat. Jag får gissa och höfta. Och det tycker inte det plikttrogna samvetet om :-( Näst svårast jobbmässigt är att hålla tråden i det jag gör under de här förutsättningarna :-D
Och om det jag skriver ovan är rörigt och osammanhängande, så skyller jag helt på trötthet ;-)