Igår var vi och såg nya Star Wars-filmen. Främst var det väl för vår Star Wars-tokiga sjuårings skull – men vi andra i familjen hade förstås inget emot det. Och att gå på bio hela familjen tillsammans en eftermiddag några dagar före jul kändes ju inte direkt fel :-)
Så vad tyckte jag då?
För det första: filmen är bra – se den gärna!
Jag har sedan tidigare sett de ursprungliga tre filmerna – inte på bio utan på TV och video/DVD, och förmodligen har jag inte sett hela av dem allihopa men däremot ganska stra delar av dem flera gånger om, så även om jag inte kan dem utan och innan och i rätt ordning så har jag väl hyfsad koll. Vad gäller de filmer som ska vara 1-3 så tror jag att jag kanske har sett den första när den kom på bio, eller också inte, men resten har jag inte sett, och om jag sett ettan så minns jag inget av den.
Den nya filmen, som ju alltså ska betraktas som nummer sju, känns som att man tagit historien i de ursprungliga tre filmerna, skakat om lite, ändrat ordningen, bytt ut personerna lite och så, och sedan gjort om filmen. Det vill säga väldigt mycket av historien känns som upprepning, eller samma som innan – fast ändå inte. Som en märklig variant av remake. Och dessutom har man passat på att göra filmen bättre när man gjorde remaken, liksom. För ja, den här filmen är bättre än de tidigare. Som att handlingen liksom är tätare och bättre. Karaktärerna har mer innehåll.
Och så har man moderniserat. En kapabel kvinna som huvudhjälte. En komplex figur som överger den onda sidan – och som dessutom inte är vit – som bihjälte (heter det så?). Och så vidare. Fantastiskt! The new and improved Star Wars där man gör allting bättre.
Och som förälder – mamma – noterade jag också följande: Trots att Leias och Hans son gått och blivit onding, riktigt rejäl onding, så finns inte en massa anklagelser om att de varit dåliga föräldrar/att hon varit en dålig mamma. Det konstateras med ungefär en mening ”jag borde aldrig ha skickat iväg honom” – men så är det bra med det. Ingen anklagar henne. Hon fortsätter att vara den hon är, fortsätter att vara ledare för en viktig kamp och vara en viktig självständig människa, även om hennes barn skadar universum. Det läggs inte ett universum av skuld och ansvar på henne.
Det kan låta banalt och överdrivet, men för mig är det viktigt.
