Det är höst. Tillvaron rullar på i tvåveckorscellgiftsrutiner: Två-tre dagar med cellgifter, därefter några dagar när älsklingen är trött och sunkig och orkeslös och ibland illamående, sedan en uppåtgående måendeutveckling där han till slut är typ ”som vanligt”, innan det är dags för nästa cellgiftsomgång.
Man kan tänka att det borde innebära ett ganska lugnt och stillsamt tempo, men istället känns det som att det rusar på. De dåliga dagarna blir till dagar när det är jag som ska hinna och orka och göra ”allt” och hålla modet uppe. De bra dagarna blir dagar när allt ska hinnas – allt det där vi vill göra, saker vi behöver hinna orka prata om, fixa med, och så vidare. Plus att han jobbar 25% nu, och det finns ju mer jobbork de bra dagarna.
Det är intensivt. Jag känner att jag inte riktigt hinner med. Och de vanliga höstsakerna, som att se till att det finns bra höst- och vinterkläder och skor till barnen och sånt där, blir det liksom inte tid till. Eller om det är orken som tryter. Eller kanske allra mest att jag liksom inte riktigt pallar med att engagera hjärnan med sånt som känns som att det inte ger något. Som att jag när det finns tid och ork behöver lägga den på sånt som fyller på mig med något positivt mentalt istället för bara tyngande tråkiga rutinsaker som dränerar mig ytterligare.
Så jag är nog en ännu sämre mamma än vanligt på rutinsakerna, samordningen, familjens projektledare-grejen. Men på något vis är livet just nu för värdefullt för att tyngas ner av bara tråkigheter och rutin. Och någonstans måste jag släppa efter. Om det är meningen att jag ska vara rädd om mig själv, snäll mot mig själv, i detta stora jobbiga, så är det liksom så jag måste göra. Tillåta mig att skita i en del av det ordentliga, duktiga, och göra saker som i alla fall ger kraft att fortsätta.
