Världen har cancer – vad gör du?

Världen har cancer.

Nej, jag vet. Liknelsen är inte helt relevant. Men jag anser ändå att jag sitter i en position där jag får lov att göra den jämförelsen. Jag har förlorat den som var viktigast för mig i hela världen på grund av cancer. Jag får dra de paralleller jag känner är relevanta i det här.

När man märker att något inte är som det ska, när man oroar sig för symptom av något slag, så kan man gå till läkaren för att försöka ta reda på om något är fel. Eller så kan man ignorera symptomen för att de oroar en. Olika människor gör på olika sätt.

Men vi kan hoppa över det steget, för vad gäller världen är vi redan förbi det. Läkaren har ställt diagnos: Klimatförändringar orsakade av människans utsläpp. Mänskligheten har informerats om diagnosen. Människan har även informerats om hur prognosen ser ut: Om människan skärper sig så kan världen, människans civilisation, leva länge än. Cancern är visserligen obotlig, men om människan skärper sig, NU, så kan vi fortsätta leva med cancern som en kronisk sjukdom, som behöver kontinuerlig behandling, men vi kan få leva ett bra liv, om än lite annorlunda än innan.

Eller nåt i den stilen.

Det är alltså egentligen en diagnos som är betydligt bättre än den älsklingen och vi omkring honom hade att hantera. I älsklingens fall var beskedet att det här är obotligt. Med behandling KAN du ha tur och leva flera år, eller också inte. I hans fall blev det inte. I hans fall blev det i slutändan ett knappt år från diagnos till död.

När man får ett besked om dödlig cancer så kan man agera på olika sätt.

I vårt fall så fick alltså älsklingen behandling i form av cellgifter och en del annat, enligt det bästa som fanns att erbjuda i nuläget. Tack vare cellgifterna blev han bättre ett tag innan han blev sämre. Och under den tiden han fick så fortsatte vi leva. Vi fortsatte fixa med huset, vi fortsatte vara föräldrar, han fortsatte med sitt jobb de dagar han orkade, vi fortsatte lyssna på musik och prata med människor och vara levande så länge det gick. Vi lyssnade på läkarna, vi gjorde det bästa vi kunde av situationen och anpassade oss utifrån den nya situationen. Och han levde så länge det var möjligt, så länge att folk inte riktigt fattade att han skulle dö.

Ett annat fall i min digitala närhet är @adjunktyras dotter Linnea. Linnea har drabbats av hjärntumör av allra värsta slag. Prognosen för överlevnad typ noll. I Sverige finns inget man kan göra. Men Linneas föräldrar har ändå inte gett upp. De har letat behandlingar utomlands, letat information, lärt sig massor, crowdfundat pengar till behandlingen.

Som det ser ut nu kommer det ändå inte att gå vägen. Oddsen för Linnea är i nuläget ytterst dåliga. Men det är nu 20 månader sedan den ursprungliga diagnosen. Linnea har hunnit bli nästan två år äldre. Linnea har hunnit börja skolan. Familjen har skaffat katt för att Linnea ville det. Familjen har hunnit leva ett tag till. Alldeles oavsett hur fortsättningen ser ut.

Det finns olika vägar att hantera en obotlig diagnos.

Men tillbaka till Jorden. Planeten. Jorden som fått cancer – eller klimatförändringar. Orsakade av människan. Diagnosen är ställt. Läkarna har presenterat läget, talat om vilken behandling som behövs. I princip ingen är ovetande om läget även om inte alla är medicinskt kunniga nog att sköta de olika behandlingsmomenten.

Det läskiga nu är alla de människor som nu tycker att vi ska skita i det. Att det är försent så vi ska bara lägga oss ner och dö. Eller, vi ska ignorera allt det läkarna har sagt för det är inte lönt. Och inte nog med att de själva vill göra så, dessutom har de mage att säga åt oss som vill att vi ska ge oss på den behandling läkarna erbjuder att vi också ska lägga ner, strunta i behandlingen, för det är inte lönt, det är försent.

Det gör mig väldigt ledsen. Inte minst för att för många av oss är detta, att göra det vi kan, det enda sättet att vi ska orka fortsätta. Enda sättet att orka med det värsta är att fortsätta göra det bästa av det.

Kanske köper vi oss bara lite mer tid. Men i slutändan är det just tid allt handlar om. Livet består av tid. De där dagarna när man klappar en kattunge, äter god mat, lyssnar på musik, eller bygger saker tillsammans.

Så snälla, håna inte oss som försöker köpa mer tid åt oss alla.

Flyget igen (ganska kort den här gången)

Det pratas förhållandevis mycket om flyget i nuläget. Om flyg och klimatpåverkan. Inte tillräckligt, men ändå mer.

En av de kommentarer som dyker upp är att vi ska dra ner på semesterflygandet – men däremot inte på affärsresorna. Det där tycker jag är jättespännande och bisarrt. För alltså, varför skulle ”affärsresor” vara viktigare? I så fall måste man ju titta på syftet med affärsresorna. Gissningsvis handlar många av ”affärsresorna” om affärer kopplade till mer produktion och konsumtion, och sannolikt mestadels av saker vi inte behöver och som istället bidrar till vår utarmning och förstörelse av planeten. Affärer, produktion och konsumtion som ska hålla hjulen rullande, öka tillväxten, fortsätta skenandet… Av vilken anledning ska vi anse att dessa resor ska vara undantagna?

Och ja, självklart finns det sammanhang där flyget är relevant och ska användas. Vi ska inte skippa flygtekniken. Men flygandet behöver begränsas synnerligen drastiskt och användas bara när det är motiverat.

Och ska man prioritera så är de flygresor som har som syfte att ”rädda världen” självklart bland det absolut viktigaste. Till exempel när det kommer till möjligheten för världens ledare m.fl. att träffas och lösa klimatproblemen. Märkligt nog är det alltid de som flyger till klimatmöten som får allra mest kritik för sitt flygande.

Neverending värme

Jag vet inte om jag tror på regn längre.

Det är ju inte så att det inte alls regnat i sommar. Vi fick faktiskt typ 22 mm för ett tag sedan… när nu det var. Totalt sedan månadsskiftet april-maj har vi nog faktiskt fått ca 45 mm. På drygt tre månader alltså.

Ja, självklart behöver vi regn. Men jag har liksom slutat tro på att regnet ska komma. Det har utlovats regn i prognoserna i omgångar, men sedan försvinner det. Regnen drar någon annanstans. Och i nuläget finns inget regn i prognoserna.

Det är värmen som är det största problemet. Värmen som slår ut min tankeverksamhet, värmen som får mig att svettas över hela kroppen. Dag efter dag med runt 30 grader. Och jag som börjar må sämre så fort man passerar 22-23 grader…

Jag borde säkert vattna. Det är faktiskt inte ens bevattningsförbud. Men jag orkar inte i värmen. Och orkar inte bry mig.

Jag tappar fokus och hopp och vilja och livslust i den här jävla värmen.

Enligt nuvarande prognos ska det bli något svalare från och med i övermorgon. Inte svalt, men svalare. Fast även det där flyttas liksom framåt hela tiden.

Jag försöker genomleva. Men även att genomleva blir lättare om man har hopp om framtiden. Och det är svårt. Det är svårt att inte fundera över hur nästa sommar kommer att bli.

Jag är lite avundsjuk på er som lyckats blunda så länge

Jag är lite avundsjuk på alla er som uppenbarligen inte tagit till er klimathotet förrän nu. Jag fattar inte hur ni har gjort för att lyckas avfärda det under alla år, men uppenbarligen har ni lyckats. Och med tanke på att det för min del är 30 år sedan jag först hörde talas om växthuseffekten och dess problem (och för andra förstås ännu längre) så lägger ju er förmåga att undgå insikt snarast ett misslyckande på oss som fattat, vi som under alla år försökt få er att fatta men uppenbarligen misslyckats.

Och nu ser jag att en del går direkt från att fatta till att konstatera ”nä, det är nog försent att göra något”. Så tar ni gräddan av det också. Ni går från vilt obekymrat leverne för att ni inte fattat, till dekadens för att ni anser att det är kört.

Och vi som fattat sedan länge, vi som kämpat och kämpar, vi blir på något vis kvar med skulden för att inte ha fått er att ha fattat i tid, skulden för att inte ha gjort tillräckligt. Och det är vi som ska ha tålamod med er, vi som ska motivera er, vi som ska stryka er medhårs.

Jag vill få säga ”Vad var det jag sa?”. Men sånt får man inte säga. Och förmodligen skulle ni ändå på samma gång svara ”ja, men vi fattade också” och ”fast vi fattade inte att det var allvar!”.

För övrigt tror jag att många av er själva valt att blunda. För att det varit bekvämast för er själva. För att ni inte velat veta.

Den ekologiska katastrofen som heter människa

På twitter såg jag nyligen den här tweeten:

Jag har funderat mycket på det där.

För alltså, för det första är vi ju djur. Och de behov vi har, de basic grejer som krävs för vår fortlevnad, visar ju generellt sett väldigt tydligt att vi är just djur och inte kan uppfinna saker som trollar bort det. Vi måste äta och dricka precis som andra djur, för att bara nämna det mest självklara.

Men tja, jag iddes inte kommentera för det.

Det som däremot poppar upp i mitt huvud gång efter annan är den mer ekologiska aspekten av hur vi uppträder som vilka andra organismer som helst. När det finns stora tillgångar på resurser som gynnar oss (i det korta perspektivet) så utnyttjar vi dem till max. Vi har en explosiv exponentiell tillväxt (främst tänker jag på populationsnivå, men även på individnivå), även om det i praktiken innebär att vi lämnar efter oss död och förödelse, utarmade förgiftade landskap, etc.

Människan har gjort det förut, många gånger: byggt ”civilisation” som gått överstyr i vår tillväxtmaximering utan långsiktigt konsekvenstänk. Och förr eller senare kollapsar dessa civilisationer. Romarriket. Påskön. Och så vidare.

Skillnaden den här gången är att det inte är en begränsad del av vår planet som förstörs, och därmed finns det betydligt sämre möjligheter att ta vägen någon annanstans för de människor som klarar sig igenom kollapsen. Det är inte ett land, ett geografiskt område, det är mer eller mindre hela världen.

Människan är ett djur, i dess värsta betydelse. En parasit.

(Och vore det inte så förbannat länge sedan – drygt tjugo år – sedan jag läste ekologi på universitetet så skulle ni få ovanstående förklarat i ekologiska termer. Men de är puts väck från mitt huvud.)

Civilisationen, döden och klimatet

Värme. Värmebölja. Det har varit varmt precis hur jävla länge som helst nu. Varmt och torrt. Fast torrt har vi ofta på somrarna, så även om torkan började mycket tidigare än den brukar och därmed tagit ännu hårdare på naturen och grödorna än vanligt, så är det ändå värmen som är mest knäckande. Jag är en sådan där som tycker att 22 grader är optimalt och allt däröver blir jobbigt. Det var nu väldigt länge sedan temperaturen sjönk under 22 grader annat än korta stunder på natten. Och jag vadar därför runt i någon sorts konstant groggy känsla, där det inte riktigt går att tänka och absolut inte går att GÖRA något.

Klimatförändringarna är HÄR. NU. Det här är en grads global uppvärmning, och redan fastnar väderlägena i något som knappt är hanterbart, som bara blir genomlevande av dagarna istället för att faktiskt leva. Och jag tänker på tipping points och självförstärkande cirklar, att det här bara är början – och sedan orkar jag inte tänka mer. För även om jag tror att den är sommaren får fler människor att fatta att det här är allvar, så tvivlar jag tyvärr allt starkare på att tillräckligt många kommer att fatta, att tillräckligt mycket kommer att göras och att det ens skulle vara möjligt att stoppa de processer som redan är igång.

Jag vill inte tänka undergång, apokalyps. Så jag försöker att inte tänka.

Men det påverkar på så många andra sätt. Mentalt alltså.

För jag försöker tänka skrivande. Försöker ägna mig åt mitt bokskrivande. Men det är svårt. Dels för att värmen gör det svårt att tänka. Men också för att skrivandet, skapandet, kulturen… det har liksom en aspekt av att lämna något efter sig. Knyta ihop mänskligheten bakåt och framåt. Allt människan lämnat efter sig av kulturaspekter genom årtusenden.

Tanken på de som kommer efter, tanken på att de kan läsa, lyssna, uppleva det som vi lämnat efter oss, det är sånt som liksom hjälper när tanken på ens egen dödlighet är tung. Att skriva böcker är ett sätt att lämna något efter sig, att göra sig själv lite mindre dödlig. Det är en stärkande och motiverande tanke.

I alla fall när man kan tänka sig mänskligheten som många generationer framåt.

Den tanken känns inte längre så självklar som den brukat. Människans förmåga att optimera för sig själv för stunden och oförmåga att tänka på långsiktiga konsekvenser gör att framtiden känns ytterst osäker.

Jag vill inte tänka undergång. Jag vill inte vara pessimist och alarmist. Jag vill ha hopp. Eller åtminstone låta bli att tänka framåt på det viset. Ta det som det kommer. Tänka att det faktiskt inte är upp till bara mig att rädda världen. Tänka att jag faktiskt gör vad jag kan.

Men mitt skrivande… Om mina böcker blir klara så vill jag liksom gärna att de ska kunna finnas kvar i en framtid. Att det ska finnas en framtid där böcker är relevanta.

Den stabila världen är borta

Jag tänker allt oftare på det här inlägget jag skrev för fem år sedan:

Jag är född i miten av sjuttiotalet. Jag har vuxit upp i en värld som, från min horisont, varit väldigt stabil. Visst har samhället förändrats, tekniken utvecklats, politiken varierat (åtminstone eller framför allt på senare år). Men ändå, i huvudsak har tillvaron varit stabil. Det har inte varit krig i Sverige eller våra grannländer. Ingen svält i större skala. Inga allvarliga pandemier (trots allt). Inga större kriser, inga gigantiska samhällsomdaningar. Det har varit stabilt, så stabilt att vi betraktar denna stabilitet som självklar – så självklar att vi inte kan tänka oss något annat.

För den där stabila världen håller på att upplösas. De värden som vi såg som självklara – allas lika värde, allas rätt att finnas, allas rätt att få stöd och hjälp vid svår sjukdom och annat – och allt det där som liksom var en uppåtgående kurva, med mer och mer anpassning till att olikheter skulle respekteras, det raseras nu i rask takt. Rasism och nazism på en nivå som min barndomsvärld sa ”aldrig mer” om börjar bli allmän gods. Och det går så läskigt fort.

Hastigheten i förändringen blir extra påtaglig när jag tänker på hur mycket av det som hänt EFTER att älsklingen dog. När han fortfarande levde, när vi satt hos hans vän i England i februari och han hade två månader kvar att leva… då hade inte Storbritannien röstat om Brexit och Trump var inte president. Det är liksom så väldigt nära i tid. Och jag funderar ofta på hur älsklingen skulle reagera och agera i denna tid som han aldrig kom att uppleva. Ja, han skulle ha mycket klokt att säga, och många suckar och stönanden och himlanden med ögonen. Men jag hade velat få hans analyser. Hans referenser till historia, till filosofer, till all hans stora kunskap. Och jag undrar också om han hade… jag vet inte, gjort något?

Men han dog innan vi helt hann lämna den där stabila 70-talistbubblan.

Utöver att vi lämnar det stabila samhälle jag vuxit upp i, så lämnar vi också den stabila geologiska epok vi alla vuxit upp i.

Under hela den geologiska epok som kallas holocen, och som varade från den senaste istidens slut fram till alldeles nyligen, låg koldioxidhalterna kring 280 andelar per miljon (ppm). Idag ligger halten på 410 ppm, och stiger oförtrutet. Andelen koldioxid i luften har inte varit så hög på årmiljoner. Vad bränderna lär oss är att holocen nu ovillkorligen är över.

(Sydsvenskan.)

Det är en ny tid nu. En ny och osäker tid.

 

Reklamen vill att jag ska rensa bort det som klarar torkan

Igår när jag passerade över den kortklippta brända gräsmattan utanför tandläkaren (akutbesök pga bitit sönder en tand) så noterade jag de växter som växte och levde och mådde bra i det gula gräset. Groblad. Och någon sorts potentilla (femfingerört?) som skickade sina livskraftiga revor. Båda dessa var mörkt gröna och såg ut att må ypperligt.

Hemma har jag i torkan på motsvarande sätt funderat över de växter som sett friskast ut i vår gräsmatta. Gräsmattan här har klippts EN gång i år, i början av maj. Och gräset har förstås sett dött och eländigt ut (nu har det hämtat sig lite för vi fick faktiskt riktigt regn häromdagen). I vår gräsmatta är det åkervinda, gulmåra och malva(!) som klarat sig bra som så öar i det brända.

Min fundering igår vid tandläkaren gick i banorna kring vilka växter det egentligen är som lämpar sig att låta bilda mattor. Min fundering här hemma, där jag inte bryr mig om att det ska vara någon lågvuxen matta alls, handlar mer om värdet för insekterna. Men ändå: tåligheten, vilka växter som klarar det här.

Nu dyker det här upp i mitt facebookflöde:

Alltså: jag får reklam för en strategi som går ut på att jag ska rensa bort det som faktiskt är livskraftigt under rådande förhållanden. Inte för att det är saker som gör någon skada, utan för att det inte är gräs. Det ska tas bort för att det visar att det klarar sig.

Tack men nej tack.

Tankar kring värmebölja, extremtorka, skogsbränder – och det stundande valet

Jaha. Värmeböljor som aldrig tar slut. Extremtorka. Missväxt och nödslakt. Skogsbränder i mängder.
Ja, det är det vi PK:iga tröttsamma miljömuppar tjatat om i decennier.
Nej, det är inte vi som stageat det här. Det är mänskligheten gemensamt som gjort förarbetet under ett sekel.

Men nu är vi här. Nu är det så här det ser ut. Det är för jävla varmt. Det är för jävla torrt. Och det där med matproduktion sitter lite risigt till. Och det där som är ännu mer livsnödvändigt än mat, alltså VATTEN, sitter liksom också illa till.

Så här är läget:

Klimatförändringarna kommer vi inte ifrån oavsett vad vi gör. Det är försent. De är här – du behöver faktiskt bara titta ut genom fönstret (eller inte ens det) för att konstatera det.

Men vi kan fortfarande påverka hur illa det blir.

Om vi hjälps åt – inte bara några moralistiska PK miljömuppar utan vi alla – så kan vi bromsa in klimatförändringarna. Se till att den globala temperaturökningen inte skenar.

Om vi skiter i det – då är nog den här sommaren bara en blek föraning om det helvete som är att vänta.

– Men Sverige är så litet!
– Vad gör det för skillnad vad lilla jag gör?

Jada jada. Världen består av enskilda människor. Och nej, det är inte dina inköp i mataffären som avgör om världen brinner. Men jo, det är vi tillsammans.

Våra attityder och val och prioriteringar. Om vi snackar eller gör. Vad vi visar varandra om hur man lever. Vad vi lyfter fram som positivt och vad vi klagar på. Och vilka politiker vi röstar fram.

Det är val i år i vårt land. Snart. Om mindre än två månader.
Kommer DU att komma ihåg den här sommaren – värmen, torkan, missväxten, skogsbränderna – när det är dags att rösta? Hur långt är ditt minne? Hur bra är du på att koppla ihop det du oroar dig över med hur du röstar?

De allra flesta av de stora politiska partierna i Sverige SÄGER att de tycker klimatet är viktigt. (Undantaget är det där partiet som inte vill ha hit de klimatflyktingar som klimatförändringen orsakar.)

Men de flesta partierna vill egentligen inte göra så mycket.

De flesta partierna tycker vi ska lösa det här med klimatet SEN. På nåt annat sätt. I nåt annat land. Med tekniska lösningar som inte finns.
Och de är emot lösningar som kan tvinga folk att göra annorlunda, tvinga oss att ändra livsstil.

Men det är ju det som måste till nu! Vi måste ändra livsstil. Leva på hållbara sätt. Antingen genom frivillighet (då blir det bara vi miljömuppar samt de som redan lever snålt pga fattigdom) ELLER genom styrande åtgärder.

Man kan styra genom att lagstifta så att det blir FÖRBJUDET att göra det som är dåligt. Eller så kan man göra det genom att det blir mycket DYRARE att göra det som är dåligt.
Och ja, varianterna slår förstås olika, sett till hur enskilda personer påverkas.

Oavsett vilket så är poängen att ändra vanor, ändra livsstil.

De politiker som vill stoppa dessa styrmedel – förbud, skatter som gör det miljödåliga dyrt, etc – skjuter bredvid målet.
Man kan fråga sig om de VERKLIGEN bryr sig om klimatet – eller om de bara vet att de måste säga det.

Och ja, vi behöver bygga de hållbara lösningarna också. Och för att det ska hända NU, snabbt nog, så behövs ekonomiska incitament. Det finns i nuläget. Det stora heter KLIMATKLIVET och innebär att kommuner, företag, organisationer etc kan få rejäla bidrag för att göra den omställning som behövs NU. Det är genom Klimatklivet som infrastrukturen för laddning av elbilar byggs ut i rasande fart. Det är Klimatklivet som hjälper många stora att göra de dyra investeringar som behövs för att byta till modern fossilfri teknik.

Och för att få Klimatklivetpengar så behöver man visa att den investering man ska göra hör till de som ger mest klimatnytta per investerad krona. Det är alltså bara de bästa som får pengar. Det är så man driver utvecklingen framåt. Det är så man ställer om.

Utan att gå in på partier så kan vi säga som så att en del partier inte alls vill att det ska gå en massa pengar till Klimatklivet. De svamlar om att vi måste utreda så att pengarna går till rätt saker (HALLÅ! DET RÄKNAS DET PÅ HELA TIDEN!) och så vill de dra ner på Klimatklivet.

Så – beroende på vem som ”vinner valet” i höst så finns det en påtaglig risk att Klimatklivet krymper (eller i värsta fall läggs ner). Och nej, det är inte så att de sitter på några andra briljanta lösningar och stora satsningar som dras igång istället.

Nå. Tillbaka. Värme. Torka. Missväxt. Skogsbränder. Klimatförändringar.
Val om mindre än två månader.

DU HAR ETT ANSVAR.

Vem röstar du på? Har du kollat upp vad de konkret tänker göra åt klimatet? Hur de tänker se till att vi dumma lata vardagsmänniskor inte ska behöva fundera varenda dag själva utan istället bygga ett samhälle där det vi gör om vi inte tänker ändå är det som blir bra?

Har du undersökt så att det parti du ska rösta på inte bara svamlar om klimatet för sakens skull? Att de faktiskt har konkreta genomförbara lösningar som gör skillnad NU (inte om 30 år när kanske någon forskare fått fram en lösning)?

Har du kollat upp så att deras svar på olika frågor inte går emot varandra? (Som till exempel att de tycker vi ska lösa flyget med biobränslen – men glömmer att tala om att de enorma ytor som behövs i så fall innebär att vi inte kan odla tillräckligt med mat.)

Människans minne är stundtals kort. Men fram till valet klarar du av att komma ihåg den här värmen och torkan. Och att påminna folk omkring dig om den och hur den hänger ihop med våra val.

Har vi tur så kommer det en bra sommar nästa år. En hyfsat normal svensk sommar med soliga dagar och regniga dagar, varma dagar och kalla dagar om vartannat. Har vi tur så kommer det fler godår innan det blir dåligt på riktigt.
Men vi behöver ändå komma ihåg det här året.

Inte tänka att det var ett undantag som inte visar något. Utan ha det som en ständig påminnelse om att vi måste göra vad vi kan för att bromsa och begränsa klimatpåverkan.
Och som en påminnelse om att vi måste förbereda oss så att vi kan klara det nya normala.

För vi behöver lära oss att leva i ett nytt klimat, med nya förutsättningar. Där vi inte kan odla på samma sätt som innan. Där vi inte kan ta samma saker som innan för givna.
Och vi behöver vara beredda på att dela vårt land med fler.

Och vi ska vara rädda om och tacksamma för det vi har. För vi har det väl förspänt ändå: vårt land är sannolikt inte ett av de som drabbas värst.

Men ja, i värsta fall (ur vårt hänseende) kan det vara vi som inte kan bo kvar.

– ALARMIST! Du överdriver!

Ja, det kan man ju hoppas. Men tyvärr ser det inte ut som det. Tyvärr ser det värre ut än prognoserna.

Detta inlägg är ursprungligen en rant jag skrev på twitter den 17 juli.

Högsommar i maj

Det är den 1 juni. Klockan är snart nio på kvällen. Jag har varit ute och vattnat en stund, och svetten rinner av mig.

Jag minns inte när det regnade senast, men jag tror nog det är ungefär en månad sedan. Vi har haft vecka på vecka med värme, högtryck. Alltså inte majvärme, utan högsommarvärme. Som om det vore juli eller augusti – och då inte ens ett vanligt år när folk klagar över att det är kallt, utan riktigt varmt. Dag på dag på dag.

Jag skriver förstås inte det här för att folk omkring mig behöver veta det. Alla vet det. Det har varit så här i stora delar av landet. På vissa håll har det visserligen kommit regn, men hettan är ändå utbredd. Nä, jag skriver det för mitt eget minne. För att komma ihåg att det var så här det var, det som skulle vara våren och försommaren år 2018.

Jag önskar att jag hade gjort bättre noteringar så att jag hade vetat hur länge det varit torrt och så där. Men nä, det här är inte våren när jag bloggar som jag brukat. Det har inte blivit så.

Vi hade hård vinter. Sen men hård: den slog till i februari och varade in i april. Och sedan hann liksom inte snöhögarna smälta undan förrän det var ordentligt varmt. Ja, här i Skåne. Och sedan gick det på ytterligare ett kick innan det plötsligt var högsommar.

Jag har varit ute och vattnat. Det är torrt, riktigt för jävla torrt. Fast vi har faktiskt inte bevattningsförbud ännu. Så jag har haft på vattenspridaren en stund på ärtor och bönor och majs som jag stoppade i jorden för en vecka sedan. Och så har jag kannvattnat i krukor och på några extra utsatta saker i övrigt.

Det är bra att vi har en fungerande rickepump i vår egen brunn numera. Jag har ställt en murarbalja att pumpa upp i vatten i så att jag kan fylla kanna i baljan. Inte så att det är något fantastiskt vatten i brunnen, och jag har ingen aning om hur det står sig om det blir riktig vattenkris. Men ändå.