Det finns olika sätt att vara i ögonblicket

Den här dök upp i flödet tidigare idag.

Så här står det i anslutning till bilden: ”The most profound photo I’ve seen for a long time… Be. In. The. Moment.”

Den är i nuläget delad drygt 270 000 gånger. Och jag gissar på att de flesta som delar den, precis som personen som delade den in i mitt flöde, på ett eller annat sätt vill visa att damen i mitten på bilden, hon utan telefon, är mer ”in the moment” än de som har telefon.

Jag delade också bilden. Men med den här kommentaren:

Det finns olika sätt att vara i ögonblicket.

Ni vet mina bilder som jag stundtals slänger på er i mängder? Dels himlar, moln, solnedgångar. Dels detaljbilder på blommor, växter, små saker. Jag har insett att de där bilderna jag tar, de där stunderna när jag fokuserar på att få till en bra bild som fångar det jag tycker är vackert eller fascinerande, de är det närmsta jag kommer mindfulness. För då har jag fokus på just bara nuet, stunden, det jag har framför mig. Då, när jag sitter där i gräset eller gruset med mobilkameran och försöker få kameran att fokusera på rätt ställe. Då är jag bara där – inte vid disken eller jobbproblem eller föräldraproblem, utan i den pyttelilla vinbärsblomman som folk normalt inte lägger märke till.

Folk funkar på olika sätt. Folk befinner sig i nuet på olika sätt. Och det är faktiskt inget som säger att de som står och försöker fånga händelserna med sin mobilkamera inte befinner sig i nuet. Det är inte heller säkert att damen i mitten, utan mobilkamera, befinner sig i nuet. Kanske är det så att hon drömmer sig tillbaka till någon annan händelse i livet som den aktuella händelsen påmint henne om?

Så vad innebär det att vara i ögonblicket? Vad är det man ska uppnå? Vilken sorts varande räknas och vilken sort är fel?

Ibland får jag känslan av att det mer är frågan om att uppfylla någon sorts kriterier om vilket upplevelsesätt som är ”fint”.

Nånstans i en citatbok har jag för övrigt ett citat av Kallifatides uppskrivet. Jag kan det inte utantill, men det handlar om att befinna sig i sammanhang där folk dansar och njuter och har roligt men att själv ha fokus på att vilja skriva om det, beskriva händelsen – att själv hellre vilja beskriva (i text i det fallet) än att själv vara med i upplevelsen.
Jag har förstås sparat citatet för att jag själv känner igen mig i det – ja, kände igen mig i det redan när jag skrev ner det, gissningsvis i tonåren.

Igår var jag för övrigt förbi älsklingens grav. Jag satte dit blommor i en vas, och sedan satte jag mig på graven med telefonen och skrev. För jag behövde dela de tankar och känslor jag hade där och då med andra. Kommunicera. Det betydde inte att jag inte var i ögonblicket. Det betydde att jag hade behov av att dela ögonblicket med andra. Låta bli att stänga inne tankar och känslor. Men ja, det är säkert folk som tycker att det är respektlöst att sitta på min mans grav och knappa på en telefon.

Vad min poäng är? Du vet inte hur folk bäst upplever ögonblicket. Du vet inte hur andra fungerar. Du vet inte vad som försiggår i deras huvuden.
Döm inte folk efter om de har en telefon i handen eller inte. Det säger nämligen ingenting alls.

Trötta tankar om smutskastarna i politiken

Jag tänker allt oftare att den viktigaste skiljelinjen i politiken går mellan

1. de politiker som vill förändra saker till det bättre och som har förståelse och acceptans för att andra kanske har en annan lösning eller idé om vägen dit och har en positiv grundsyn på detta och är beredda att lyssna, diskutera, kompromissa och samarbeta, och

2. de politiker som mer är ute efter att sabotera och smutskasta för alla andra.

I de allra flesta partier finns båda typerna. I vissa partier är grupp 2 mer dominant än i andra. Men det är grupp 2 som får väldigt mycket utrymme. Det är grupp 2 som alltmer styr det politiska samtalet. De sår split både i sitt eget parti och andra. De hindrar konstruktiva samtal som skulle kunna leda till ett bättre samhälle.

Och eftersom grupp 2 får så mycket utrymme och får hållas så tystnar bra personer i grupp 1. Både de som redan är aktiva politiker och de som hade kunnat tänka sig att engagera sig politiskt.

Det gör mig ledsen och uppgiven. Och jag har inga bra förslag att komma med. Jag orkar ju inte själv stå upp mot de där smutskastar/mobbarfigurerna. Jag tystnar också, igen, precis som på högstadiet.

Deklarationshelvete och dödsbyråkrati

Det är deklarationstider.

Eftersom min man är död så behöver jag hantera inte en utan fyra deklarationer. Ja, för barnen får ju pension pga att deras pappa är död, och har alltså inkomster. Och min döde man behöver jag uppenbarligen fortfarande deklarera för. Hans inkomst kommer visst från några fonder. Och jag orkar inte kolla upp om det där är nåt som är avslutat eller inte, jag bara utgår från att det stämmer.

Själv går jag tydligen och blir höginkomsttagare pga döden. Ja, jag får ju också pensionsutbetalningar. Och de där pensionsutbetalningarna har förstås sett till att höja beloppen jag ska betala till CSN varje kvartal. Dessutom dras det uppenbarligen inte tillräckligt i skatt. Så utöver att jag ska betala några hundralappar i kvarskatt åt älsklingen så ska jag – som alltid förr fått någon tusenlapp tillbaka på skatten – betala kvarskatt på 17000.

Nå. Jag klickar godkänt och antar att saker stämmer. Jag har inga magiska spännande saker för mig med ekonomin, liksom. Och jag har varken ork eller tid att grotta ner mig i detaljer. Jag har en synnerligen påfrestande föräldratillvaro där jag förväntas ha ork till en väldig massa betydligt mer tyngande saker.

Jag skulle ha behov av ett liv. Påfyllnad av något positivt innan jag drunknar under all tyngd.

(Jag antar av att det här kommer att försämras ytterligare framöver av att jag använt av de pengar döden genererat och betalt av det sista av huslånen.)

Dränerad ekorrhjulsförälder

Hej älskling!

Jag är inte den förälder jag tänkte jag skulle vara eller skulle vilja vara. Förmodligen inte ens den förälder jag borde vara.

Jadå, barnen får mat och allt sånt där.

Det är mitt engagemang som tryter. Orken att hitta på saker (när ändå ingen av dem vill hitta på saker), orken att palla vara drivande i att få dem att engagera sig i hushållsarbete, orken att diskutera viktiga samhällsfrågor etc med dem eller få dem att ha givande fritidsintressen och så vidare.

För om jag ska orka vara den mamman jag vill så måste jag ju själv ha något att ge av. Jag måste ha egen påfyllnad. Och det har jag inte. Det finns i princip ingen och inget som fyller på mig. Det finns bara saker som dränerar mig i olika hög grad. (Att försöka få barnen att medverka i vardagens tråkiga nödvändigheter är väldigt dränerande. Att jämt utföra dem på egen hand är också dränerande fast på ett lite annat sätt.)

Så jag är inte den förälder jag vill vara och borde vara. Jag är inte den person jag vill vara, och då kan jag inte vara den föräldern.

Jag går på tomgång. Laga mat diska tvätta jobba. Få upp barn på morgonen, få barn i säng på kvällen. Meningslöst långsamt ekorrhjul.

Det är inte så här jag vill ha det. Men jag kämpar fortfarande från samma nivå som för två år sedan, traskar runt i samma hushållssörja, i en värld där inget roligt nånsin händer.

Vinter

Vi har vinter. Snö. För första gången på flera år har vi riktig Söderslättsvinter.

Snö. Snödrivor. Infart. Buxbomshäckar.

Snö. Snödrivor. Infart. Buxbomshäckar.

Det började i tisdags (27 feb). När jag på morgonen körde in till kommunens huvudort snöade det inte. När jag hade varit där en kvart och tittade ut genom fönstret vräkte snön ner och det låg redan på marken. (Ja, det var sju-åtta minus sedan flera dagar.) När jag en stund sedan behövde köra hem var det riktigt läskigt på sina ställen, för det blåste mycket också (vindbyar på över 20 m/s sa prognosen), så på de ställen det är fritt blås pga topografin så blev det förstås ingen sikt alls pga både fallande snö och snödrev.

Sedan lugnade det sig en aning, och en stund senare var det rätt okej att köra. Men vid tvåtiden på eftermiddagen tog det fart igen.

Sedan dess har vi varit mer eller mindre insnöade. Ymnigt snöfall. Fykande snö. Inställda skolskjutsar och inställda vanliga bussar i tre dagar. (Delvis inställda tåg också.) Jag har varit tvungen att ta mig in till byn vid ett par tillfällen, och de där få km i bil har varit läskiga nog. Och i affären fick de ändå inte påfyllning av bröd och mjölk…

Nu har det huvudsakligen slutat snöa. Det är vackert vintervitt. Mycket snö. Inte det mesta vi haft här genom åren, men en hel del.

Nej, det går ingen nöd på oss. Vi har mat och el och värme och vatten. I någon mån vill jag mest göra en notering om det här, för jag vet att jag själv om några år vill veta när det här var, liksom.

Keep the channel open

Jag snubblade över den här texten: Zadie Smith: dance lessons for writers.

Jag började läsa den, men kom i ärlighetens namn inte så väldigt långt – det är en lång text, på engelska, och jag var/är trött, och ganska snabbt kom texten ändå huvudsakligen in på personer jag inte i första hand förknippar med dans.

Men den här biten i början vill jag gärna spara:

“There is a vitality, a life force, an energy, a quickening that is translated through you into action, and because there is only one of you in all of time, this expression is unique. And if you block it, it will never exist through any other medium and it will be lost. The world will not have it. It is not your business to determine how good it is nor how valuable nor how it compares with other expressions. It is your business to keep it yours clearly and directly, to keep the channel open.”

(Martha Graham.)

Och: för mig, som ägnat mig helhjärtat åt både skrivande och dansande, så känns kopplingen mellan dans och skrivande på ett sätt ganska självklar. Skrivandet är som att sätta ihop en stor koreografi, väva ihop olika delar med olika karaktär och olika syfte och binda ihop det till något som blir intressant och levande.

Och så den fysiska känslan. Den fysiska känslan av något jag vill förmedla. I dansandet gör jag det på det uppenbara sättet, men i skrivandet letar jag efter de ord som ska kunna få läsaren att känna samma fysiska förnimmelse som jag.

… och egentligen borde jag nog förklara det där bättre? Men jag behöver ägna mig åt mitt brödjobb, och om jag inte trycker på publicera nu så blir det här bara liggande bland utkast.

Nej, jag vill inte flytta

Då och då kommer frågan. Från folk på jobbet. Från mamma. Från andra.

– Du har inte funderat på att flytta?

Det de menar är väl att det skulle vara smidigare för mig att bo någon annanstans, till exempel närmre jobbet, givet omständigheterna.

Det är en hemsk fråga. En fråga som liksom på något vis handlar om att få mig att ge upp det sista jag har kvar.

Dels skulle det förstås innebära en jävla massa jobb att flytta. Jag hinner och orkar inte ens med den kontinuerliga utrensning som behövs i livet. Flyttrensa är på en nivå långt bortom det möjliga.

Fast det är ändå inte det relevanta argumentet. Det relevanta är att det är här jag BOR. Här jag slagit ner mina rötter.

Jag vet att det är fult att bry sig om materiella ting. Och ett hus är materiellt. Jag vet.

Men alltså, här har jag satt ner mina bopålar. Landat. Efter att aldrig ha känt mig hemma någonstans på riktigt sedan jag flyttade hemifrån, så växte jag fast här på nolltid.

Både älsklingen och jag älskade den här platsen och de här omgivningarna.

Det var här vi la vår tid. Vi har skapat det här tillsammans. Byggt in våra drömmar, våra gemensamma värderingar och synsätt. Vi har kämpat sena kvällar med att isolera vinden. Vi har vänt och vridit på bästa lösningar för kök och badrum. Vi har planterat bärbuskar och sparrisrad.

Här bor min själ. I väggar och tapeter och golvbjälkar här finns spåren av honom. Av vår gemensamma livsgärning. Av majoriteten av de år vi fick tillsammans.

Jag. Du. Vi.

Och det tycker ni att jag borde överge? För att det vore mer praktiskt? Slita ut min själ, överge det lilla jag har kvar? Kasta bort allt det vi kämpat med och låtsas att det inte betyder något?

Jag vet att man kan bli tvungen att ta sådana beslut, på grund av skäl man inte råder över. Men att göra det frivilligt?

Och ja, jag vet att ni bara menar väl, ni som frågar. Jag vet.

Önskelista

En önskelista ska man ha, så här till jul. Fast det är så väldigt lite saker jag önskar mig. Prylar har jag. Tid och ork att fixa med saker har jag inte.

Men ja, jag vet. Man ska ändå önska sig. Helst hanterbara prylar, eller i alla fall fysiska ting, och inte sånt där besvärligt som tjänster.

Nå. Här kommer ett försök till önskelista; jag får väl fylla på efterhand.

  • Ved till kaminen. Helst kort (25 cm) pga att kaminen är liten. Helst inte pengar utan att veden faktiskt kommer hit. I små eller stora mängder. Men ved. För brasa är mysigt. Och brasa är bra vid långvariga strömavbrott – vilket vi visserligen inte har jätteofta, men ändå.
  • Provtagning av brunnsvattnet här. För även om vi har kommunalt vatten, så har vi också en brunn med rickepump. Och för nödsituationer skulle det vara schysst att veta om det där vattnet går att dricka eller inte. Så provtagning av vattnet ur dricksvattenhänseende.
  • En ny sån här, för den gamla är utsliten.
  • En ny köttskärbräda, för den gamla har spruckit.
  • Att någon sätter fast hon i tvättstugan i väggen, för ena fästet har lossnat sedan lång tid tillbaka så den hänger på trekvart, men det måste liksom fixas med det alltför stora hålet i väggen och med plugg och grejer, och nej, det där är jag inte bra på.
  • Svart rent (ickesmaksatt) te. Kenya, Java, Keemun, Assam, Ceylon, etc.

Ja, det är som sagt var det jag funderar på. Kanske kommer jag på mer sedan och fyller på.

Julväntan i ensam själ

Idag gör själen ont.

Och ja, till stor del hänger det nog samman med den stundande julen. Inte julen i sig, utan förberedelserna.

Det är ensamt nog i vanliga fall, liksom.

Delad glädje är dubbel glädje, säger man. Ensam glädje är knappt ens glädje, skulle jag vilja säga ibland. För så väldigt många glädjeämnen blir så hemskt mycket mer om man har någon att glädjas tillsammans med. Göra tillsammans med.

Speciellt när man som jag får väldigt mycket av glädje av att göra saker. Saker som kanske kräver planering, arbete, genomförande, innan man når fram till själva huvudpunkten. Och alla de där förberedelsebitarna är också glädje – om man gör dem tillsammans med någon som också gläds, någon annan som också ser framstegen, någon annan som också myser inombords och glittrar utåt av längtan och förväntan och fixatfärdigtglädje.

Men om man inte har någon att dela det med så blir allt det där som är vägen till något bara tråkighet och tröstlöshet och meningslöshet och sorg.

Slutklämmen blir kanske bara enkel istället för dubbel, men vägen dit blir bara elände. Och elände är väldigt dålig motivation för att alls orka genomföra.

Och det där blir extra påtagligt så här innan julen. Advent. Väntan. Förberedelser. Jättekul och jättemysigt om man gör det tillsammans med någon. I bästa fall omotiverande och i sämsta fall sorgligt tyngande om det man vill glädjas tillsammans med inte längre finns.

Nej, jag vet. Man behöver inte baka pepparkakor och göra korv och så vidare. Men alltså, om problemet vore att jag inte ville så vore det ju en sak. Problemet är att jag vill. Att jag älskar att planera och förbereda och fixa och glädjas. Tillsammans.

Själv har jag inte tillräckligt med drivkraft. Ingen att diskutera med, ingen som bekräftar. Ingen som gläds med mig.

Barnen? Jodå, barnen vill att det ska hända. Men de har inget intresse av att planera eller hjälpas åt, ingen drivkraft att vara aktiv del i det. Julen ska bara magiskt uppstå.

Blankettvals

Tänkte jag skulle fixa vab-ansökan för när jag vabbade häromveckan. Det som gör att man drar sig för att göra det där är allt krångel när man ska fylla i.

För vad är det nu egentligen för telefonnummer som ska uppges när han är i ett annat klassrum än förra terminen? Jag struntade i att ändra det förra gången jag sökte vab, men nu måste jag nog fixa det.

Och nog är det egentligen så att jag fått löneförhöjning sedan sist jag lämnade inkomstuppgift till FK? Men jag ignorerade det sist jag sökte, fastän man fyller i på heder och samvete. För om man ska krångla med alla de där sakerna som att faktiskt ha ett aktuellt lönebesked (man får ju inga utskrifter nuförtiden om man inte själv skriver ut på jobbet) så blir det ju aldrig att man söker vab. Bättre då att det blir sökt och man får lite för lite pengar.

Så. Nu tog jag mig samman och skulle fixa det. Fyllde i hela skiten, svor lite över att det fortfarande saknas frifält för saker man skulle vilja lägga till som info, bockade för på heder och samvete – och blev utkastad och fick börja om.

Tja, det går ju snabbare att fylla i andra gången. Men… jag fick inte skicka in då heller. För jag kunde inte fylla i vilken dag vi hade kommit överens om lönen. Jag minns inte. Och jag minns inte var pappret är – jag har inte orkat sätta in papper i pärmar på evigheter (sorgen och döden har fortfarande sitt på vissa orkesområden, liksom), men pappret kan också ligga kvar på jobbet i min flyttröra sedan vi bytte kontor. Jag vet inte.

Så jag fick stänga ner. Jag kan inte ansöka om utbetalning för vab, för jag vet inte vilket datum vi kom överens om den där löneförhöjningen på några hundralappar.

Jag har slösat bort en halvtimme av min måndagskväll i november på ingenting. Och ja, jag skulle vara surare på det här om jag ens hade ork till det.