Den här dök upp i flödet tidigare idag.
Så här står det i anslutning till bilden: ”The most profound photo I’ve seen for a long time… Be. In. The. Moment.”
Den är i nuläget delad drygt 270 000 gånger. Och jag gissar på att de flesta som delar den, precis som personen som delade den in i mitt flöde, på ett eller annat sätt vill visa att damen i mitten på bilden, hon utan telefon, är mer ”in the moment” än de som har telefon.
Jag delade också bilden. Men med den här kommentaren:
Det finns olika sätt att vara i ögonblicket.
Ni vet mina bilder som jag stundtals slänger på er i mängder? Dels himlar, moln, solnedgångar. Dels detaljbilder på blommor, växter, små saker. Jag har insett att de där bilderna jag tar, de där stunderna när jag fokuserar på att få till en bra bild som fångar det jag tycker är vackert eller fascinerande, de är det närmsta jag kommer mindfulness. För då har jag fokus på just bara nuet, stunden, det jag har framför mig. Då, när jag sitter där i gräset eller gruset med mobilkameran och försöker få kameran att fokusera på rätt ställe. Då är jag bara där – inte vid disken eller jobbproblem eller föräldraproblem, utan i den pyttelilla vinbärsblomman som folk normalt inte lägger märke till.
Folk funkar på olika sätt. Folk befinner sig i nuet på olika sätt. Och det är faktiskt inget som säger att de som står och försöker fånga händelserna med sin mobilkamera inte befinner sig i nuet. Det är inte heller säkert att damen i mitten, utan mobilkamera, befinner sig i nuet. Kanske är det så att hon drömmer sig tillbaka till någon annan händelse i livet som den aktuella händelsen påmint henne om?
Så vad innebär det att vara i ögonblicket? Vad är det man ska uppnå? Vilken sorts varande räknas och vilken sort är fel?
Ibland får jag känslan av att det mer är frågan om att uppfylla någon sorts kriterier om vilket upplevelsesätt som är ”fint”.
Nånstans i en citatbok har jag för övrigt ett citat av Kallifatides uppskrivet. Jag kan det inte utantill, men det handlar om att befinna sig i sammanhang där folk dansar och njuter och har roligt men att själv ha fokus på att vilja skriva om det, beskriva händelsen – att själv hellre vilja beskriva (i text i det fallet) än att själv vara med i upplevelsen.
Jag har förstås sparat citatet för att jag själv känner igen mig i det – ja, kände igen mig i det redan när jag skrev ner det, gissningsvis i tonåren.Igår var jag för övrigt förbi älsklingens grav. Jag satte dit blommor i en vas, och sedan satte jag mig på graven med telefonen och skrev. För jag behövde dela de tankar och känslor jag hade där och då med andra. Kommunicera. Det betydde inte att jag inte var i ögonblicket. Det betydde att jag hade behov av att dela ögonblicket med andra. Låta bli att stänga inne tankar och känslor. Men ja, det är säkert folk som tycker att det är respektlöst att sitta på min mans grav och knappa på en telefon.
Vad min poäng är? Du vet inte hur folk bäst upplever ögonblicket. Du vet inte hur andra fungerar. Du vet inte vad som försiggår i deras huvuden.
Döm inte folk efter om de har en telefon i handen eller inte. Det säger nämligen ingenting alls.
