Sanne skriver

En SD:are har gjort märkliga hemska uttalanden om muslimer på SD:s landsdagar.

Människor i flödet påpekar – helt riktigt – detta som en del i det lutande planet på väg mot vad som hände i Tyskland på 1930-talet (och andra folkmord i världen vid andra tillfällen). Att vi måste engagera oss politiskt och motarbeta detta.

Och i ljuset av #metoo blir det plötsligt så tydligt. Allt det där som vi alla i hela mitt liv tyckt varit så obegripligt med Tyskland på 1930- och 40-tal. ”Hur kunde folk? Varför protesterade de inte? Jag skulle aldrig…”

Jo. För när motståndet är stort, och man riskerar djup smutskastning från alla håll, så är det inte bara frågan om att göra det rätta och protestera. Man är tvungen att väga mot det andra som är i vågskålen: risken att motståndarna bryter ner en psykologiskt så kraftfullt att man själv blir av med sin egen mänsklighet. Och ja, i teorin kan man tycka att det är självklart att man ska det. I praktiken är det inte ens möjligt att stå upp för andra människor om man själv brutits ner.

Ja, jag kopplar ihop områden som ligger långt ifrån varandra. Jag är ingen expert på någotdera området. Kanske har jag helt fel. Eller så har jag rätt.

Vad vi ska göra? Stötta varandra. Lyssna på varandra. Alla vi som visserligen inte alls tycker samma eller ens är lika varandra i övrigt när det gäller intressen och personlighet och annat. Vara rädda om varandra så att vi har ork och kraft att stå upp. Så att vi inte, var och en för sig, riskerar att behöva förlora vår mänsklighet för att vi står upp för det självklara.

För tillfället vandrar det på sociala medier runt en bild på en whiteboard från en niondeklass där killarna (utan tjejerna närvarande; de har gjort samma övning för sig) fått svara på hur de tänker sig sin drömpartner.

Nedan följer min egen kommentar (rakt av plockad från vad jag skrev när bilden dök upp i mitt flöde på facebook ihop med någon lång kommentar):

Jag tänker på när vi hade motsvarande diskussioner, uppdelade tjejer resp killar, när jag gick i högstadiet, och vi skulle klämma fram motsvarande tankar. Jag tror att jag också sa något utseenderelaterat. Inte för att det var det jag tyckte var viktigast, utan för att jag egentligen inte alls hade funderat i de banorna. Jag hade varit småkär någon gång (och det var vid detta tillfälle nog flera år sedan), aldrig varit ihop med någon, och en framtid med en eventuell idealpartner var en långt mer fjärran och irrelevant tanke än eventuella yrkesval, där jag i alla fall hade drömmar om än vaga. Tankar på vad som var viktigt hos en partner var liksom inget jag hade intresse av eller skäl att fundera över.

Ändå var man tvungen att svara. Klämma fram något i den där diskussionen. Och då blev det något utseendemässigt – för det var det lättaste att svara när jag nu egentligen inte hade någon aning.

Och sedan användes de där utseendemässiga bitarna vi sagt för att få oss att förstå hur fel det var att bry sig om utseende. Dvs på något vis blev det ett shame-ande av det jag svarat, för att jag var tvungen att svara något.

Jag tycker ärligt talat det är väldigt mycket begärt att man, i en ålder där man fortfarande håller på att hitta sig själv, skapa en uppfattning om vilka värderingar man själv har, och ännu inte lyckats hitta orden för att uttrycka vem man själv är, ändå förväntas kunna uttrycka vad man tycker är viktigt hos en partner.

Det är november.

November är i princip alltid den tyngsta tiden på året, tiden när jag alltid är som närmst att rasa samman, om jag inte rentav gör det.

Nu är det november.

Jag har ett barn vars skolgång mest är en trasselsudd.

Jag har två barn som tappat all ork att hjälpa till.

Jag har ingen att luta mig mot, stödja mig mot, ingen som sitter i min soffa och pratar eller tar hand om.

Jag har tränat två gånger det senaste året, om man bortser från det jag tränat hemma framför youtube under någon period.

Jag är i huvudsak låst härhemma. Vartenda avsteg från att vara hemma innebär trassel, planering, och en stor risk att det ändå inte blir av. Massor med ansträngning för något som riskerar att sluta med bråk, katastrof och inställt i sista ögonblicket.

Jag har inte ork kvar att stå upp för mitt barn när det behövs. Jag har inte ork kvar att stötta mitt barn. Jag har ingen som helst ork att vara inspirerande eller motiverande eller hitta på något.

Jag har knappt ens ork att få tillvaron att gå runt med mat, disk, tvätt. Men det är det jag ägnar mig åt. Disk, mat, tvätt, väcka barn, få iväg barn till skolan, få barn att gå och lägga sig på kvällen… Jag lyckas ganska dåligt på det hela taget.

Och ja, jag har saker jag skulle vilja formulera om olika delar av det där. men jag kan inte formulera mig för tillfället. Orkar inte. Har inte fokus.

Och när man tror att något börjat bli bättre, så rasar det igen. Man ska aldrig börja tro att något är på väg att bli bättre. Man kommer bara att bli besviken.