Tänk att man ska behöva sitta och förklara att det finns miljöargument mot fler motorvägsfiler

M i Skåne vill ha fler motorvägsfiler och vill göra det till en regional valfråga. Det kan man läsa om i Sydsvenskan. Moderat regionpolitiker argumenterar för sexfilig motorväg:

Dels är det självklart fortfarande så att utsläpp från bilar är ett problem. Vi kommer till det.

Dels vill jag påminna om begreppet inducerad trafik:

Ökad vägkapacitet skapar ny trafik. Detta fenomen kallas inducerad trafik och är sedan länge känt och erkänt av internationell forskning. Fenomenet handlar om att det finns ett samband mellan utbud och efterfrågan. Då vägkapaciteten eller kvaliteten ökar så minskar uppoffringen för att färdas på vägen vilket ökar efterfrågan. Inducerad trafik definierar den trafik som nygenereras av vägkapacitet och är alltså trafik utöver den som omfördelas till den nya vägen i tid eller från andra vägar. Inducerad trafik inkluderar inte heller ökad trafik på grund av att befolkning eller ekonomiskt utrymme ökar.

(Trafikverket.)

Alltså: Bygger man ut en vägs kapacitet så kommer trafiken på den att öka. Ungefär lika mycket. Fler filer motorväg -> mer trafik.

Men om vi ska titta närmre på det här med bilars utsläpp, så vill jag dela upp i två typer av utsläpp. Dels finns det utsläpp som skitar ner luften. Det är mot sådana katalysatorer hjälper. Dels finns det utsläpp som påverkar klimatet. Och där är det centrala vad källan till energin är: fossil eller förnybar?

En gasbil som körs på biogas är ur klimathänseende en väldigt bra sak. Fast den kan ändå ge skita ner-utsläpp.

En elbil skitar inte ner luften. Men ur klimathänseende är det väsentliga varifrån elen kommer – förnybar eller inte?

Men oavsett om bilen skitar ner luften eller påverkar klimatet eller ingetdera, så behövs det energi för att driva den.

Vi har i nuläget inte oändligt med energi som vi kan använda. Alltså måste vi hushålla med den. Så att den förnybara energin räcker. Även om alla bilar går på förnybart framställd el, så går det ändå åt en väldig massa energi om alla ska sitta och köra bil. Mycket mycket mer än om vi stoppar in människorna i tåg istället. Eller om folk inte förflyttar sig i onödan.

Så: är fler motorvägsfiler och därmed mer biltrafik verkligen det vi vill använda den begränsade mängden energi till?

Jag tycker inte det.

Heberlein hoppar helt över det centrala i sena aborter

Okej, så i Sydsvenskan idag svarar Ann Heberleindebattartikeln från häromdagen angående aborter. Och hon gör det genom att helt glida över det faktum att de sena aborter, som hela hennes text egentligen handlar om, bara ges i undantagsfall.

Så här beskrivs det på Socialstyrelsens webb:

Efter graviditetsvecka 18 får abort endast utföras om Socialstyrelsen har givit tillstånd baserat på att synnerliga skäl föreligger. Socialstyrelsen får inte ge tillstånd till abort om fostret vid tillfället antas vara livsdugligt utanför livmodern.

Individuell prövning baseras på läkar- och kuratorsutredning
Socialstyrelsens rättsliga råd prövar individuellt om synnerliga skäl föreligger. Prövningen grundar sig på en läkar- och kuratorsutredning.

Vad detta innebär i praktiken kan man läsa om på wikipedia:

I Sverige måste Socialstyrelsens tillstånd inhämtas för att aborter efter graviditetsvecka 18 skall få utföras.[1][7] I de fall Socialstyrelsen bedömer att kraven på synnerliga skäl är uppfyllda och beviljar abortansökan så rör det sig om grava missbildningar på fostret (till exempel avsaknad av storhjärna), sjukdom hos kvinnan, som havandeskapsförgiftning med komplikationer som HELLP eller i sällsynta fall svåra sociala förhållanden. I omkring 300 fall per år beviljar Socialstyrelsen abort efter vecka 17+6. År 2016 fick Socialstyrelsen 525 ansökningar om sen abort. Av dessa beviljades 510.[8] Vad gäller de 15 ansökningar som inte beviljades så var motivet för ansökan sociala problem. Socialstyrelsen får aldrig ge tillstånd till sen abort om fostret kan antas vara livsdugligt och ha någon överlevnadschans, vilket enligt gällande praxis bedöms vara efter vecka 22. Innebär graviditeten en allvarlig fara för kvinnans liv eller hälsa får dock tillstånd till abort ges även senare.[7] I endast omkring 10 fall per år beviljar Socialstyrelsen abort efter vecka 21+6. I omkring 9 av dessa 10 fall bedöms fostret som icke livsdugligt på grund av allvarlig fosterskada. I omkring 1 fall av 10 per år beviljas abort efter vecka 21+6 på grund av sjukdom hos kvinnan som innebär risk för hennes liv om graviditeten fortsätter, men man försöker då rädda både kvinnan och barnet så det handlar då snarare om en prematur förlossning än en abort.[9]

De grava missbildningar som kan ligga till grund för sen abort är sådant man upptäcker på ultraljudsundersökningar som oftast genomförs runt v 18-19. Allvarliga missbildningar kan oftast inte upptäckas tidigt i graviditeten, eftersom organen helt enkelt inte har hunnit utvecklas tillräckligt mycket.

Havandeskapsförgiftning uppstår inte heller i början av graviditeten.

Ändå bygger Ann Heberlein hela sin argumentation i debattartikeln – där det hon argumenterar för är att sänka gränsen för sena aborter – utifrån att vuxna människor som inte vill föda barn ska se till att göra abort tidigare. Det här citatet sammanfattar ganska bra Heberleins linje:

Den som upptäcker att hon är oönskat gravid bör agera så fort som möjligt för att avbryta graviditeten. Det kravet bör vara möjligt att ställa på vuxna individer.

Frågan är om Heberlein verkligen inte fattar vad sena aborter är och hur de får användas, eller om hon faktiskt vet men väljer att ignorera för att det inte platsar i hennes agenda…

Heberleins debattartikel: https://www.sydsvenskan.se/…/det-ar-bade-moraliskt-och-juri…

Debattartikeln som Heberlein ”svarar” på: https://www.sydsvenskan.se/…/ska-ett-fosters-livsduglighet-…

Och jag får säkert äta upp det här också, för så här får man absolut inte skriva

Livet är för det mesta på det hela taget skit. En konstant påfrestning som är större än vad jag mäktar med, på områden där ingen annan kan ta över. Ett konstant sluttande plan med ingen eller ytterst liten påfyllnad av det jag skulle behöva och ingen möjlighet att ta mig upp till normalnivå.

Jag tycker ändå jag lyckas hantera det över förväntan. Till stor del genom att låta saker rinna av. Inte engagera mig ens i de saker jag verkligen borde. Försöka ignorera folks förväntningar eller halvutsagda krav. Samt förstås stänga av. Titta åt andra hållet.

Men ibland måste jag ändå uttrycka saker jag tycker och tänker och känner. Och jag vet inte om folk vant sig av vid det? För de gånger jag inte slinker undan, struntar i att säga för att det tar för mycket energi, de gånger jag faktiskt uttrycker saker jag tänker, ställer frågorna, utan att linda in i gullegull på längden och på tvären utan tänker att nä, men just nu orkar jag bättre med att säga än att låta bli, då läser folk uppenbarligen in allt mellan himmel och jord i det jag säger eller skriver. Då är det liksom tillbaka i ungdomens krav om att jag minsann ska uttrycka mig på ett visst sätt, och ha vägt in alla eventualiteter kring vad folk kan tolka in innan jag öppnar käften eller skriver något. För annars tycker folk inte om mig. Och då är skulden helt och hållet min – för att jag uttryckte mig på ett visst sätt – trots att det var en respons på det de sagt eller skrivit. Och trots att det är de som läser in allt möjligt.

(Min svensklärare på gymnasiet brukade påpeka att det faktiskt inte står något mellan raderna. Men det är väldigt många människor som inte hade henne som lärare och som alltså inte lärt sig det.)

Nä, jag borde säkert inte skriva det här heller. Det kommer att komma skit tillbaka, från så många olika håll. Garanterat. För nu är jag ju inte söt och snäll.

Jag kommer att tänka på alla gånger mamma (för många år sedan) påpekat att släktingar minsann är sååå stolta över mig. Ja, men de kan samtidigt inte respektera att jag har en åsikt som inte stämmer med deras och att jag har mage att uttrycka den? (För det är just i sådana situationer hon påpekar det.) Tack, då kan jag vara utan stoltheten, för då är det inte mig de är stolta över utan bara mina prestationer på områden som passar dem.

Folk påpekar gärna att ja, självklart har jag det jobbigt, tufft, i min situation nu. Ändå lämnas det inte ens utrymme för mig att vara människa, uttrycka vanliga enkla saker – utan tvärtom är kraven större än nånsin på mig att vara smidig, diplomatisk, och så vidare.

På facebook dyker det för övrigt väldigt ofta upp de där raderna som man uppmanas kopiera, om att det alltid finns någon som lyssnar när någon är deprimerad, som del av någon sorts suicide prevention. Och jag fattar ärligt inte vad det är folk menar. Jag undrar hur många av dem som verkligen skulle vara intresserade av att lyssna. När det inte ens är okej att man inte lindar in vartenda ord i gullegull när man har vanliga trötta dagar utan att folk ska gå bananas, hur sjutton ska de då reagera om man mår riktigt jävla skit?

Oavsett om jag bara har genomsnittliga dagar i min nuvarande sunksituation, eller om jag har riktigt för jävliga dagar, så finns det ändå ingen som förutsättningslöst kan tänka sig att sitta och lyssna, eller för den delen ännu viktigare förutsättningslöst kan tänka sig att bara sitta och hålla om och tycka om. Villkorslös kärlek dog med älsklingen.

Ska någon ta hand om mig så måste jag uppenbarligen konstant förtjäna det genom att vara trevlig nog.

Begravningsbyrån och blomsterbutiken som månadspåminnelse om döden

Jag betalar räkningar.

När man betalar räkningar i internetbanken så måste man anmäla eller registrera varje ny mottagare man ska betala till. Men när man väl anmält en mottagare så finns den kvar för tid och evighet.

Det innebär att varje gång jag tittar i listan över betalningsmottagare, så får jag syn på blomsterbutiken jag köpte kistdekorationen från, för blomsterbutiken har ett namn som hamnar högt upp i listan.

Och varje gång jag börjar knappa in Telias bankgironummer så får jag inledningsvis även upp begravningsbyrån som har några siffror gemensamt.

Som om det inte vore påminnelse nog om döden varje gång jag betalar räkningar och hanterar det som inte längre är en gemensam ekonomi.

Eller förväntas det vara en aha-upplevelse för en mamma till en trettonåring om det finns en pappa som också kan ta ansvar?

Jag är på vårdcentralen med ena sonen.

Vi behöver boka en ny uppföljande tid.

Jag får förslag på en tid. En tid den där enda dagen när jag räknat med att faktiskt få kunna ta mig in till mitt jobb, till kontoret, dit jag alldeles för sällan kan ta mig på grund av livets hopplösheter och omständigheter.

Jag påpekar detta. Frågar om jag som förälder behöver vara med – ja, det behöver jag. Jag förklarar att den dagen faktiskt inte riktigt funkar, just för att det var den dagen jag tänkte få komma till jobbet.

”Men finns det ingen pappa som kan följa med istället?”

”Nej, han är död”, säger jag.

”Ja, det kunde ju inte jag veta”, säger sköterskan.

Nej självklart inte. Men å andra sidan kunde du ju antagit att om jag uttrycker mig på det sättet, att jag konstaterar att det blir problematiskt för att jag inte kan den dagen, och jag inte alls tar upp möjligheten att det finns någon annan som skulle kunna istället, ja, då kanske det rimligen beror på att det faktiskt inte finns någon pappa som är relevant i sammanhanget? Det kanske är rimligt att anta att jag är den första som borde fundera på den sortens lösningar? Eller förväntas det vara en ahaupplevelse för en mamma till en trettonåring om det finns en pappa som också kan ta ansvar?

Idag är dagen när jag börjat lära mig spela fiol

För det bestämde två vänner i somras, på Korrö. Ungefär så här:

”Vad gör du den 10 september?”

”Öh, inget?”

”Bra, då kommer vi den 10 september och lär dig spela fiol.”

Idag är det den 10 september. Jag har tagit mig utanför bekvämlighetszonen och börjat lära mig något helt nytt, och det känns ungefär lika förvirrande, och jag är lika hopplöst dålig, som när jag började dansa showdans år 1988. Men jag tog mig på det, och jag kanske tar mig på det här.

Nioåringen tycker det låter bra (eller om han bara är spontant snäll). Trettonåringen påpekar att han inte tycker om fiol och att det räcker nu.

Döda kroppar har liksom ingen möjlighet att ha kul ihop

Hasse Alfredsson är död.

Facebook och twitter svämmar över av kommentarer om att nu får han äntligen träffa Tage igen, nu blir det nog roligt i himlen, och så vidare. Alla möjliga människor skriver det.

Och ja, visst, om det funnes en himmel så vore det säkert livat där nu, och älsklingen skulle höra till dem som anslöt till det lusteliga gänget. Men nu tror jag ju inte att det finns någon himmel. Eller, jag är övertygad om att det inte gör det.

Men jag är fascinerad över att så många kommenterar som om det är självklart att det finns en himmel. Gör de det för att det låter fint, för att det ger dem tröst att tänka så, eller för att de faktiskt tror på en himmel eller en plats man kommer till efter döden?

Missförstå mig inte, jag tycker också det låter fint om Hasse skulle få återförenas med Tage. Men det är ändå bisarrt för mig att så många skriver det.

 

Förra årets text i ämnet.

Kompisar och mat

Det sägs att det är väldigt vanligt i Sverige att när barn leker hos kompisar så blir de inte bjudna på mat. Och jo, visst har jag minnen av att det ibland var så när man var hos kompisar när jag var liten.

Här bjuds i alla fall alltid kompisar – eller vem som nu råkar vara här när det är dags att äta, liksom.

Men det betyder ju inte att det är smidigt och smärtfritt.

För det första stämmer aldrig tiderna. Är det kompisar här och leker så är det oftast helg. På helgerna går inte vi upp tidigt: vi passar på att sova tills vi vaknar, och frukosten är ganska glidande, så klockan är för det allra mesta förbi elva innan frukost är avklarat (utom om det finns specifika planer som kräver att man passar tidiga tider, liksom). Men barnens kompisar… tja, det verkar vara en hel massa familjer som äter lunch vid tolv även på helgerna, liksom. Men inte vi. Definitivt inte vi. Herregud, ska man kunna passa på och göra något och man inte vill ställa sig direkt efter frukost och börja laga lunch, så blir det per automatik senare.

Sedan är det ju så att många barn uppenbarligen inte är vana vid att äta så särskilt många olika maträtter. Då tycker jag ändå att jag låter bli att låta mat som jag tycker skulle vara besvärlig eller stark eller så när jag vet att det kommer kompisar. Men det är ändå mycket som petas bort eller ratas. Och jag är snäll och låter dem hållas, för jag vet att det kan vara obekvämt nog ändå i en sådan situation i någon annans familj. Men samtidigt så är det liksom inte alla gånger jag har lust att laga köttfärssås eller pannkakor – och det verkar vara de enda säkra korten, typ.

Så ja, ungar som hälsar på här får mat. Däremot är det för det mesta ganska lite de äter och ganska mycket jag får slänga. Och jag sitter med en konstant känsla av hur oerhört KONSTIGA de gästande barnen tycker vi är.

Omgiven av familj och vänner

Häromdagen dog Janne ”Loffe” Carlsson. Som så ofta så meddelades det via medier att han hade dött omgiven av familj och vänner – eller något sånt där.

Sånt där får mig att undra så mycket och känna mig så konstig.

Sitter verkligen alla människor utom vi och väntar runtom den döende? Timme ut och timme in?

Man vet ju inte i förväg hur lång tid det tar innan personen dör. Ofta är det väl egentligen oklart om det rör sig om timmar, dagar eller ännu mer ända tills döden verkligen inträffar?

Min älskling dog på en måndag, sent på kvällen, strax innan midnatt.

Han blev inlagd på fredagen, tillfälligt. Till lördag morgon hade läget försämrats så pass att vi insåg att det var på väg mot döden, och under lördagen kom familj och nära släkt. Älsklingen orkade inte några längre stunder utan vilade mellan varven. Till söndagen kom en drös vänner och hälsade på. Och det var begränsade stunder och vila emellan. Och på måndagen var det huvudsakligen familj och vänner kvar, och ännu kortare stunder.

Han orkade inte ha oss därinne för mycket. Ville inte ha oss därinne för mycket.

På kvällen åkte de andra hem för att komma tillbaka nästa morgon. Det var bara jag och äldsta sonen som sov kvar på sjukhuset. Och det var en ren händelse att jag vaknade till av hans rosslande när han tog sina sista andetag.

Han var inte omgiven av släkt och vänner när han dog.

Det betydde inte att släkt och vänner inte ville vara där, inte brydde sig. Utan det handlade dels om att man faktiskt inte kan sitta där, massor med människor, timme ut och timme in, och vänta på att en människa ska dö. Och dels på att han själv inte skulle ha stått ut med att vi gjorde det. Det hade varit elakt mot honom, den döende.

”Ofta är det så att det inte är förrän den döende faktiskt får vara ifred som hen slappnar av och kan släppa taget och dö.” Ja, ungefär något sådant sa en av sköterskorna den sista kvällen, bara någon timme innan älsklingen dog. Så jag tror egentligen inte att det var älsklingen som var unik i just det här.

Men i medier är det så det ser ut: alla som inte dog påtagligt övergivna dog i stället som någon sorts målning på Nationalmuseum, med hela släkten sittandes runtom.

Mina sexton kronor

Det är den 2 september. Det är två dagar förbi den sista dagen då man fortfarande kunde lösa in gamla mynt på banken. Så kanske slipper vi tjatet nu.

De sista dagarna var det i alla fall återigen rapportering i radion. Om hur mycket pengar det fortfarande var som fanns ute i omlopp som inte hade lämnats in.

Och jag tror att de som rapporterar om det där glömmer vad pengar är. Pengar är något som representerar ett värde. Och då måste insatsen, i tid eller annat värde, vägas mot vad man får ut av insatsen.

På vår köksbänk ligger tre stycken gamla femkronor. Någonstans i matrummet ligger en ensam enkrona. Det är mycket möjligt att det ligger fler mynt nånstans.

För att lösa in dessa sexton kronor skulle jag ha behövt åka nästan en mil. Då har jag ändå tur: vi har en bank som har kontantkassa öppen vissa tider. (Arbetstid, då jag bör göra annat.) För att lösa in mina sexton kronor skulle jag alltså behöva köra totalt nästan två mil med bilen. Det kostar också pengar. Eller så kunde jag cykla. Men det tar också tid och kraft. Ja, jag behöver motion, men det är liksom inte så att jag planerar min motion utifrån att cykla och lämna sexton kronor på tider jag borde göra annat.

Det har liksom helt enkelt inte varit värt det, i tid eller pengar eller ansträngning, och verkligen inte utifrån en sak till på att göra-listan, att lösa in de där sexton kronorna. Enda skälet att göra det skulle ju vara om jag av princip tyckte det var viktigt. Men just när det kommer till några mynt så har jag faktiskt inte utrymme för de extravaganserna.

Så min plan är att lägga de där mynten under golvet i verandan. Det blir roligt för den som hittar dem i framtiden.

(Jodå, nu la jag lite tid på att skriva om det här. Det är mer gynnsamt för mig än att lämna in de där sexton kronorna – för att skriva av sig irritation kan vara väldigt värdefullt.)