Regeringen meddelar att flera myndigheter ska flyttas från Stockholm till andra delar av landet.

Några av myndigheterna det handlar om är små och ganska okända. Och märkligt nog (eller inte) så är det där fokus hamnar. Igen. Jag vet inte hur många som kommenterat saker i stilen ”[XXXX-myndigheten], varför har vi ens en sådan och vad gör den? Vi har alldeles för många onödiga myndigheter!”

Detta slänger alltså folk ur sig utan att ens ta reda på vad myndigheterna ifråga gör. Det där är liksom ett sånt där modernt mantra: vi har för många myndigheter och alltså måste de bli färre. Typ. På ren princip, liksom.

Men alltså: staten sysslar med väldigt många saker. Det är liksom det staten gör. Staten tar hand om att genomföra och kontrollera etc en massa saker som vi gemensamt, eller folk före oss gemensamt, har beslutat är viktiga nog för att de ska göras. Att vi inte allihopa känner till alltsammans betyder inte att det är oviktigt. Det betyder bara att vi faktiskt inte kan, eller behöver, ha koll på precis allting. Och att avfärda myndigheter inom områden du inte vet ett dyft om – vänd på det och tänk om någon annan skulle göra så mot de områden du har insikt i och förståelse för att de finns!

Och antalet då. Du tycker det vore smidigare att helt enkelt ha färre myndigheter, klumpa ihop alla småsaker i större myndigheter?

Alltså… jag har erfarenhet av att jobba i myndighet som ibland fungerar som… slasktratt ;-) eller ja, där alla de där små överblivna sakerna ska hanteras tillsammans och jämkas ihop och så där. Långa beslutsvägar, många människor, beslut som måste förankras även hos inte alls berörda personer på grund av beslutshierarkier… Det är liksom inte alltid sakfrågorna vinner på det. Eller verksamheten. Eller effektiviteten. Eller nånting alls.

Det kan mycket väl vara så att någon av de där myndigheterna skulle vinna på att omstruktureras eller förändras. Det kan till och med vara så att någon av dem borde avvecklas.

Men det stör mig med dessa hånfulla avfärdanden baserat bara på deras namn, storlek och existens.

Myndigheten för kulturanalys? Så här presenterar de sig själva:

Välkommen till Kulturanalys!

– myndigheten för kulturpolitiska utvärderingar och analyser

Kulturanalys har regeringens uppdrag att utvärdera, analysera och redovisa effekter av förslag och genomförda åtgärder inom kulturområdet. 

Kulturanalys ambition är att bidra till utvecklingen av kulturpolitiken för att därmed skapa bättre förutsättningar för verksamma inom kultursektorn. Genom statistik, utvärdering och analys arbetar vi för att ge en bred belysning av viktiga frågor om villkoren för konsten och kulturen.

Jag inser plötsligt att jag blir allt ensammare, och att jag sluter mig själv allt mer.

För här finns ju ingen jag kan prata med i vardagen. Ingen som har koll på och är insatt i smått och stort. Ingen jag kan prata med utan att få ändlöst med nya vinklar och råd som inte alls är relevanta. Ingen att prata med som jag inte måste börja från början med. Eller egentligen ingen alls, för den delen. (Mer än barnen. Och nej, de kan inte fylla det utrymmet. Kan inte och ska inte. De är inte vuxna.)

Det finns ju ingen älskling här att prata med. Nej, jag kan inte prata med någon som är död. Jag kan inte få svar. Det skulle vara samma sak som att prata med mig själv.

Och jag träffar nästan inga människor. För på grund av livets omständigheter, som jag inte kan gå in på här, så jobbar jag nästan bara på distans. Hemifrån. Jag kommer in till jobbet enstaka gånger ibland. Men det är sällan. (Ja, det är tacksamt, givet nuvarande omständigheter, att jag kan distansarbeta. Oerhört tacksamt. Jag vet inte hur jag skulle lösa tillvaron annars. Men ändå.)

Jag skypar med kollegor, både som chat och med ljud och ibland även med bild.
Jag träffar på lärare och skolpersonal när jag lämnar och hämtar på skolan.
Jag pratar med folk i telefon ibland. (Jag är ingen telefonmänniska, men vissa saker måste lösas den vägen ändå.)
Jag pratar med kassörskan i affären.
Och så har jag massor med kontakter via sociala medier. Utan dem skulle jag gå under.

I varje enskilt ögonblick är jag egentligen… inte missnöjd med det, liksom. Men dag läggs till dag läggs till dag. Och jag inser att jag blir allt mindre benägen att orka berätta om vad som tynger mig – för någon alls. Och det handlar delvis om att saker är tunga och trassliga och jag faktiskt inte pallar berätta, inte pallar berätta från början, inte pallar med att varje gång jag öppnar munnen så ska jag få höra hur jag borde göra eller att jag borde göra annorlunda. Men det handlar också om att jag liksom tappar förmågan av att jag inte får mänsklig kontakt. Att avskärmandet i sig gör mig allt mer avskärmad. Och att ensamheten gör mig allt mindre benägen att stå ut med folks negativa sidor.

Eller så är det bara att jag ska ha mens när som helst.

Samsung fortsätter:

One generation’s impossible is the next one’s normal.

Ja – och?

Det kan förstås vara så att det för nästa generation blir möjligt att rädda den som drabbas av cancer så som min man drabbades. Kanske blir det till och med möjligt att väcka folk från de döda.

Men det betyder inte att ”ingenting är omöjligt”. Det betyder att saker kan förändras över tid.

För typ en månad sedan kom de årliga nyheterna om rötmånaden, med förklaringar om att det handlar om temperaturer och luftfuktighet och att det därmed förstås inte heller kan kopplas till några exakta datum utan mer är beroende av när dessa omständigheter uppfylls – och så de klassiska råden om vad man bör tänka på, i form av att se till att mat kommer in i kylskåpet snabbt och så vidare.

Strax därefter kom också nyheterna om att rötmånaden är en myt och att rötmånaden är utrotad – för att alla numera har kylskåp.

Tja, att ”alla” har kylskåp, så har det ju varit i hela mitt liv. Men nu är det ju inte så enkelt som att det löser alla problem rakt av.

För det första måste vi ju ställa in maten tillräckligt snabbt i kylskåpet – eller inte glömma kvar den framme. Och jodå, vi är fortfarande människor och gör inte allting bara för att vi vet att vi borde. Skillnad på teori och praktik, liksom.

Sedan är det ju faktiskt inte all mat som ens mår bra eller bäst av att förvaras i kylskåp. Och nog sjutton blir frukten i fruktskålen dålig fortare under vissa förutsättningar?

Och sedan gäller ju rötmånadsförutsättningar för en massa annat också. Vilket jag påmindes om här för en stund sedan, när den där musen som en av katterna släpat och lagt på trappen utanför ytterdörren plötsligt liksom krälade av massor med små (eller ganska stora) läskiga varelser.

Rötmånaden, i den form den funnits hela mitt liv, finns nog fortfarande kvar, skulle jag vilja hävda.