Sportflaskor. Vi har en hel massa sådana här hemma. Från mataffärer, från arbetsgivare, från försäkringsbolag och från typ kommunala vattenbolag. De har kommit till oss som vinster i tävlingar och som give-aways i olika sammanhang. Och ja, det kan vara någon som vi faktiskt köpt.
Fast det är ingen här hemma som gillar dessa sportflaskor. För de är ju egentligen helt hopplösa. En vattenflaska har man ju med sig för att man vill ha tillgång till vätska när man inte är hemma. En flaska med vätska i packningen (ryggsäck eller bag eller annat). Men sportflaskorna läcker. Den där korken upptill, som ska göra det smidigt att dricka, den gör att sportflaskorna alltid, ofelbart, läcker – om de över huvud taget hamnar i ett läge där de har ”fel” lutning.
Ska man verkligen ha med sig vatten eller annan dryck så är det mycket bättre med en vanlig PET-flaska med skruvkork. Nackdelen där är förstås att de normala storlekarna där är 50 cl (lite för litet) eller 150 cl (alldeles för stort). Och så att de ger intrycket av att man är en sådan där miljöbov som springer och köper vatten – oavsett om man använder samma flaska för hundrade gången. Ja, och så förr eller senare råkar man ändå lägga den till returflaskor eller slarva bort den. (Sportflaskor tycks däremot omöjliga att slarva bort.) Och så finns förstås alternativet att skaffa en riktigt dyr och fin och bra vattenflaska, som inte läcker och som är miljömässigt bra och så där – men sådana vågar man ju knappt använda, för de är så dyra att det skulle kännas hemskt att glömma dem någonstans…
Det är väl den enda fördelen med de där sportflaskorna som man får: de är gratis. Och jag antar att ingen vill ge bort en give-away-flaska som är som en PET med skruvkork. Fast jag skulle hellre ha en vanlig flaska med skruvkork med reklam för vaddetnuär än en sportflaska. Och jag är så trött på alla de där sportflaskorna som trillar ut ur det där skåpet när jag öppnar det men som ändå ingen egentligen vill använda.
