mar 05 2025

Nackdelar med att slå ihop myndigheter

Från politiken (och andra håll) vill man återkommande minska antalet myndigheter, utifrån någon grundläggande idé om att det är dåligt med många myndigheter.

Ett sätt man gör eller vill göra detta är genom att slå ihop flera mindre myndigheter till en större. Man tänker att det ska vara rationellt, billigare och effektivare. Och det stämmer säkert ibland. Men det finns också en mängd problem med den lösningen.

Större myndighet = fler nivåer, mer tid som försvinner

På en liten myndighet har du en ganska liten administration. Få chefer. Få nivåer.

På en större myndighet blir det fler chefsnivåer. Du behöver dela in de som arbetar på myndigheten i fler typer av konstellationer. Flera avdelningar, som var och en behöver delas in i flera enheter – eller vad man väljer att kalla det. Eventuellt behöver även enheterna delas in i grupper eller team. På alla nivåerna behövs återkommande möten för att man ska veta vad de andra gör, känna till vilka de andra är, etc. På samma sätt behövs möten mellan olika nivåer av chefer, ledningsgrupp, med mera.

Sammantaget försvinner helt enkelt väldigt mycket mer tid till möten – alltså möten av det slag som inte är konkret arbete utan som mest handlar om att alla ska hålla sig à jour med vad de andra gör och att man inte gör saker som är på kollisionskurs med vad andra på myndigheten gör.

Fler områden = mer målkonflikter

En myndighet förväntas ha ett samlat budskap eller inte tycka saker som säger emot varandra.

När en myndighet ska hantera flera olika områden, så innebär det att myndigheten internt behöver hantera de eventuella målkonflikter som uppstår mellan områdena, så att man kan ha ett samlat budskap utåt. Om de ihopslagna myndigheterna representerar uppdrag som delvis går emot varandra, så kommer någon av dem att inte kunna utföra sitt uppdrag till fullo, eller i alla fall behöva ”dämpa” sitt budskap. Vem som vinner denna striden beror på var den stora myndighetens prioriteringar ligger, det vill säga ledningens åsikter. Det kan dessutom variera över tid (alltså, när det kommer en ny ledning), och därmed kan det gå åt mycket tid och energi till att skifta fram och tillbaka.

Och ja, det går förstås åt en massa tid till att landa i gemensamma budskap, gemensam hållning, etc.

Målkonflikter som borde ha hanterats på högre nivå

En del av de målkonflikter som hamnar att hanteras ute på myndigheter med motstående ämnesområden borde förstås ha hanterats nationellt. Men eftersom de sköts exempelvis olika departement så är det först på den lägre nivån, långt från rikspolitiken, som detta i praktiken behöver hanteras. Ibland med effekter som den nationella politiken kanske inte ens uppfattar.

Fler områden = knepigt med budget och tjänstetillsättning m.m.

På en stor myndighet kommer olika delar av verksamheten att få pengar från olika politikområden. Och en del pengar kommer som ramfinansiering, annat som sakmedel, kopplat till en specifik insats, ett specifikt uppdrag, etc.

Men en myndighet är en myndighet. När det kommer mer pengar till en del av verksamheten och mindre till en annan blir det komplicerat. Till exempel kan det innebära att det inte går att nyanställa till det område man fått nya pengar till – för att det är anställningsstopp eftersom man har ont om pengar inom andra områden på myndigheten. Pusslandet med budget och tjänster kan innebära att det i praktiken arbetas mer med saker det egentligen inte finns så mycket pengar till längre än med saker som det kommit nya pengar till. Ur arbetstagarhänseende är det förstås bra att folk inte blir avskedade. Ur sakprioriteringshänseende är det något som hade sett helt annorlunda ut om man inte klumpat ihop till större myndigheter.

Sammantaget

Det här är en kort redogörelse för de aspekter jag kom ihåg just nu :) – jag tror egentligen det finns fler som skvalpar i mitt bakhuvud, så jag kanske får fylla på senare.

Men kontentan av ovanstående är att en liten myndighet nog ofta har större möjlighet att vara skarp och effektiv inom sitt specifika område – istället för att behöva lägga massor med tid och energi på att slipa bort det som kan störa någon annan i en större myndighet.

mar 05 2025

Bajs (triggervarning)

I måndags blev det stopp i avloppet i badrummet. Vattnet från badkaret rann ut på golvet och det ”kluckade” i vasken. När jag senare, efter arbetstid, rensat golvbrunnen under badkaret (där var inte mycket) och vattenlåset under vasken (bara slemmigt), så var det stopp i toan också.

Och när jag försökte få loss det stoppet med sån där gummigrej så rann det istället upp ur golvbrunnen under badkaret och blötte ner hela golvet.

Så då ringde jag avloppsjour, som kom några timmar senare. Han skruvade loss toaletten, körde ner ån sorts avloppsrensgrej i rören, men konstaterade att där var inte mycket stopp. Så gick han ut och kollade trekammarbrunnen och konstaterade att den var full.

Men vi hade slamtömning senast i slutet av oktober! Normalt kommer de i maj, men i maj tömde de inte, för de tyckte det var för mycket gräs runt locket. Så det blev i oktober istället. Och ändå är den full. Trots att den alltså normalt sett töms en gång om året.

Så i nuläget försöker vi spola så lite som möjligt och så där. Och nu har jag ringt till slamtömningsbolaget och sagt att det kan ju inte ha varit tömt ordentligt i oktober om det redan är fullt igen. Så hon i växeln skulle ringa vidare till de som slamtömmer i våra trakter.

Fast jag var ju ute och pratade med han som slamtömde i oktober. Slarvade han när jag var bredvid? Det verkar ju bisarrt. Eller gjordes det dåligt för att jag var där? Eller gjordes det inte dåligt, utan vi faktiskt lyckats fylla trekammarbrunnen på fyra månader?

Jag fattar inte hur det skulle gått till. Vi är tre personer i hushållet.

mar 05 2025

Jourhavande ”fan vad bra!”

Jag skulle vilja att det inrättades en jourhavande ”fan vad bra gjort av dig!”-person.

Att vara ensam ansvarig vuxen i ett hushåll gör att man alltid måste göra alla de jobbiga sakerna själv. Och det är liksom ingen som ser en, ingen som stöttar en, ingen som tackar en. Ingen som ser hur jävla jobbigt det är.

Och visst, man kan klappa sig själv på huvudet, eller unna sig lite glass för att fira att det är gjort. Men det räcker ju liksom inte.

Man behöver någon som SER en. Någon som fattar hur jobbigt det var, vilken pärs det var. Hur jävla mycket man behövde anstränga sig för att ringa de där samtalen, förklara de där jobbiga sakerna, ta itu med det där som kändes oöverstigligt på nivån att ångesten inte släpper ens efteråt.

mar 02 2025

Mina böcker finns på bokrean.

  • Filed under Jag

Läs mer om bokrean.

feb 25 2025

Var blev Sanne av?

I sommar fyller jag 50 år. Strax innan jag fyllde 40 fick min man en dödlig cancerdiagnos.

De senaste tio åren har varit kaos på så många olika sätt. Först var det sjukdom, där jag fick hålla skutan flytande. Sedan var det död och sorg och ensamstående föräldraskap, med två barn varav det ena på gränsen till hemmasittare och traumatiska erfarenheter för både honom och mig. Jag har varit sjukskriven för utbrändhet och kämpat för olika sorters rättigheter.

Under de senaste tio åren har det i princip inte funnits utrymme för mig.

När man har det stressigt och jobbigt så får man ofta höra hur viktigt det är att göra saker som man själv mår bra av. Men det har under så lång tid varit nästan omöjligt för mig att göra saker jag mår bra av. Tiden finns inte. De faktiska omständigheterna finns inte. Jag minns inte längre hur man gör. Jag har inte längre någon att göra roliga saker med.

När man överlag är väldigt ensam och inte har någon möjlighet att göra roliga saker, så gör man mestadels de saker man måste göra, för de behöver ju bli gjorda. Det blir liksom en ond cirkel av alltsammans, där det finns allt mindre ork, lust, kraft till något annat än nödvändigheter, måsten, tråkigheter.

Och så har det senaste … snart halvåret återigen varit fullt av alldeles för mycket privata jobbigheter som jag inte kunnat välja bort. Och jag blir ännu mer avstängd från omvärld, möjligheter, roligheter, eller ens allt som kan kallas vilja.

Och då hamnar jag i läget när jag ser det som en framgång när jag lyckas ta itu med en sak till. Som att jag slutligen sorterade en massa gamla fröer häromhelgen. Det har jag tänkt länge. Men det har inte blivit, för det är ansträngande. Nu gjorde jag det. Och ansträngde mig förstås ännu mer. Det är så det blir, allt som är avsteg från bara måstena blir också ansträngning, och därmed egentligen ännu mer av sånt jag inte orkar, och alltså i praktiken bara en sak till som egentligen knuffar mig närmre stupet.

Och när det inte finns längtan till något kul, för att allt kul är omöjligt, eller för att jag inte längre minns vad som är kul eller orkar det som är kul, då börjar jag också ifrågasätta vitsen med att ens bry mig om att göra roliga saker. Varför är de roliga – är de ens de? Och varför ska jag bry mig om sånt? Är jag ens värd sånt? Och vem sjutton ska bry sig om att vilja göra sånt med mig? Varför ska jag tvinga andra att göra saker de inte vill för min skull? De vill ju egentligen inte göra saker med mig, det är ju helt uppenbart Och jag har inte ork att kontakta någon om att hitta på något, och jag har inte möjlighet att planera något så som min tillvaro ser ut, så det tjänar ju inget till. Och planerar jag något så kommer jag att behöva ställa in.

Och så vidare.

Jag är en tjock tant med dålig kondition och ostädat hus som fyller 50 år i sommar. Självklart vill jag fira att jag fyller 50 – om jag inte dör innan dess, peppar peppar – men jag kommer inte orka fixa något, för jag står i svajar i kanten av den där väggen. Och alla jag vill träffa bor långt bort och har väl annat för sig än att träffa mig som ändå aldrig har tid att hitta på något annars.

Vem fan tror du att du är, Sanne? Ja, det minns jag knappt. Det finns inte mycket kvar av det som en gång var. Drömmar? De är sådana man behöver förtränga för att orka överleva.

Och jag hoppas att jag klarar mig undan väggen. Jag hoppas att det inte bara är att jag försöker lura mig själv.

Jag har nog inte skrivit mer än hälften av det jag har på hjärtat. Men jag är så osammanhängande att det nog kan kvitta. Och nej, min hjärna har inte ork att fokusera till bättre formuleringar än så här ändå.

Jo, en sak till. När min äldste var en liten skrutt så fick jag kritik på ett gravidforum där jag hängde för att jag var en fara för mitt barn för att jag minsann hade behov av egentid och inte prioriterade mitt barn framför precis allting. Nå, jag kan meddela att jag prioriterar mina barn långt mer än min egen hälsa och mitt eget välmående. Och tyvärr håller jag inte för det.

feb 21 2025

Är det omöjligt för mig att lämna Meta?

Jag skulle vilja lämna Meta (facebook och instagram), eftersom Mark Zuckerberg är lite för insyltad runt Trump.

Men om jag ska lämna Facebook vill jag först kunna ladda ner min döde mans facebookinfo. Poster, bilder, etc.

Letar man på facebooks hjälpsidor är det nedanstående info man får fram.

Och när man klickar vidare:

Alltså: om jag skickar in en massa dokumentation jag inte har, inklusive domstolsbeslut!, så ska de fundera på om de kanske går med på det.

Och nej, jag har inte alls energi att trassla med sånt i nuläget. Så det här lagras bara upp som ytterligare ett dåligt samvete i mitt huvud. En sak till jag inte orkar men borde någon gång.

feb 21 2025

Och så är vi där igen

  • Filed under Jag

Det har varit alldeles för kämpigt sedan mitten av hösten, på grund av barn som inte mår bra. Jag har kämpat, hållit över ytan, peppat, stöttat – och prioriterat ner mig själv.

Parallellt med det är världen, och Sverige, ett bisarrt spel. Det påverkar förstås också.

Och häromdagen insåg jag: Nu är hjärnan överbelastad, på nivån att den inte riktigt fungerar. Att det är trögt att tänka.

Så nu är det time out. En vecka, den tid jag själv kan sjukskriva mig. Och förhoppningen att det ska räcka.

Jag är arg och besviken på mig själv att jag inte backat tidigare. Att jag kört på lite för ”bra” parallellt med hur saker varit. Att jag inte bromsat tidigare, eller i alla fall saktat in.

Att vara arg och besviken på mig själv är jag bra på. Att vara snäll mot mig själv? Inte fullt så mycket.

(Skulle skriva längre, men orkar inte just nu.)

feb 15 2025

Att kunna organisera sig är också ett privilegium

– Organisera er!

Det är det många säger i sådana lägen som det vi är i nu. Världen, liksom.

– Organisera er!

Jo tack. Om livet hade sett annorlunda ut. Men som ensamförälder till ett barn med npf finns inte det utrymmet. Tiden räcker inte. Möjligheten att planera finns inte. Och orken till struktur saknas som effekt av tidigare utmattning med kvarvarande påverkan.

Möjligheten att organisera sig är också en sorts privilegium. Ett privilegium jag saknar, när tillvaron handlar om att hålla alla i familjen över ytan och behålla livsglädje för alla inblandade.

Jag tänker ibland att nedskärningarna i samhällets skyddsnät också har just det syftet: att tysta oss som står för värderingar där samhället tar hand om alla, genom att se till att vi inte ens har utrymme att protestera, för att all tid och ork går åt till överlevnad.

Så att gnälla på sociala medier må vara en piss i Mississippi, något som inte gör konkret skillnad. Men för en del av oss är det vad vi mäktar med.

feb 14 2025

Cancerfonden har sån fantastisk tajming [alla hjärtans dag]

Fredag, alla hjärtans dag, strax efter klockan sex på kvällen. Utanför Coops entré står ett gäng människor som verkar vilja att man ska skriva på något. Alltså så där så att man måste passera dem för att gå in.

”Bor du här i kommunen?” frågar den som fångar mig.

Hans fråga bekräftar min misstanke. Jag vet att det pågår någon sorts namninsamling i kommunen, så det är väl dit de hör. (Det visar sig sen vara fel.)

”Ja”, svarar jag.

”Tycker du alla ska ha rätt till sjukvård?” frågar han sen. Sådana där självklara frågor, utformade för att fånga upp och inleda samtal. Och så frågar han hur gammal jag är och babblar något om att jag ser yngre ut än så. Han är allmänt glad och småflamsig, inte alls inriktad på att prata om allvarliga saker.

”Vet du hur många som drabbas av cancer?” frågar han sen. Och jag fattar att han kommer från Cancerfonden.

Ja, det vet jag ju. Att en tredjedel drabbas är ständigt återkommande i reklam från just Cancerfonden. ”33 procent”, svarar jag.

Han spelar imponerad. Eller det verkar som att han menar det, men jag antar att det är spelat, för frågan är så enkel.

”Du kanske rentav känner någon som drabbats?” säger han sen.

”Ja, min man dog i cancer. Det var när ni hade den där kampanjen om att man skulle säga nej till cancer. Min man brukade undra på vilket sätt det var meningen han skulle säga nej, eftersom han uppenbarligen inte gjorde det på rätt sätt.”

Cancerfondensnubben verkar tagen på sängen. Som att han inte riktigt tänkt tanken att kontentan av frågorna han just ställt hänger samman med att folk dör. Han drabbas av någon sorts vett och avslutar samtalet.

Jag går vidare in i affären. Ilskan kommer först efteråt. Först i form av handlingsförlamning, att jag inte klarar av att ta enkla småbeslut när jag ska välja matvaror från hyllorna. Sedan också mer tydligt som just irritation.

Det är alla hjärtans dag. Varför står man utanför mataffären en fredagskväll på alla hjärtans dag och påminner folk om människor de förlorat?

Det räcker liksom att min älskling är död. Jag behöver inte att någon trycker upp det i ansiktet på mig.

Och ja, jag vet, den unge snubben från Cancerfonden menar inget illa. Han har bara ett kasst jobb där han ska attackera folk utanför affärer och prata om saker han inte har koll på.

Men någon borde tänka till om sådana här saker.

feb 12 2025

Det är skillnad på två och en

Funderar ibland över skillnaden mellan att vara två föräldrar och att vara en. På ytan är ju saker så väldigt lika. Vi (alltså jag och barnen) bor kvar i samma hus. Jag har samma jobb.

I praktiken är skillnaden påtaglig, när det är en person som ska hinna allt vuxet och föräldrigt. En person som ska fixa disk, tvätt och matlagning. En person som ska ha tid och ork att vara allt stöd.

Laga mat från grunden är jättekul och trevligt och inspirerande när någon annan tar disken och man inte behöver vara den som lagar maten nästan varje dag. Som ensamförälder så är färdigköttbullar och snabbmakaroner och liknande lösningar nödvändighet på en mycket högre nivå och mycket oftare.

När man är ensam om att slåss för sitt barns rättigheter så uppfattas an som mycket bråkigare och besvärligare än när det är två föräldrar som kan sitta och bekräfta varandra i ett samtal. Och som ensam finns det inte heller någon att bolla med eller vädra frustrationen med.

Man får nöja sig med att gråta sig till sömns när det är som värst. Och, gråta är visserligen ett bra sätt att lätta på trycket, men det är inte stärkande på samma sätt som att sitta i soffan och prata ut med någon på samma sida och med lika ansvar.

Alla ambitioner om ordning är i praktiken satta på paus sedan lång tid tillbaka. Sätta viktiga papper i pärmar? Jag är numera glad om de ens hamnar i högen med viktiga papper.

Och ja, ekonomin. Det finns helt klart betydligt mindre pengar att röra sig med. Men det märks mindre än man skulle kunna tro, i alla fall här. Jag har ändå aldrig tid eller möjlighet att göra någonting.

Just där inser jag ju att jag *är* privilegierad: att ekonomin inte är något stort problem. (Än i alla fall.)