Mervärde till tågresan: natur- och kulturguide om det jag ser utanför fönstret

Jag var ute och åkte tåg häromdagen. Ja, jag gör ju det ganska ofta: jag är tågpendlare sedan många år och egentligen van att åka samma sträcka dag ut och dag in. Fast i nuläget distansarbetar jag för det mesta.

I alla fall: den här dagen åkte jag åt andra hållet jämfört med vad jag brukar. Och det är väl ofta den sortens saker som behövs för att man ska slås av självklara saker. För jag satt och funderade över vilken väg tåget skulle komma att gå, mer på detaljnivå: skulle jag komma att passera genom ”snyggskog” eller inte? (Ja, det är sånt jag funderar på när maj är som vackrast och bokarna just slått ut.)

Och då slog det mig: Jag vill ha en natur- och kulturguide till pågatågsresorna.

Så här: När man på olika sätt försöker få folk att välja kollektivtrafik istället för bil så letar man ofta efter mervärdena med kollektivtrafiken och lyfter fram dem och hittar sätt att förbättra dem.

Och… när jag sitter där på tåget så har jag ju all möjlighet i världen att sitta och lyssna på en guide som berättar om det som finns därutanför: natur, byggnader, anekdoter om personer som bott där, historier om vad ortnamnen kommer av. Och nej, jag menar inte att det ska följa med en guide på tåget. Jag menar att man ska ha förinspelade guider.

För tågen går ju samma fasta sträckor hela tiden. Till och med tiden sträckan tar stämmer ju för det mesta ganska väl.

Jag tycker alltså att det borde vara fullkomligt självklart att spela in ”guidade turer” för de olika pågatågssträckorna, inspelade guideturer som jag kan ladda ner till telefonen och lyssna på. Inpratade av kända skånska profiler, kanske? Det kan till och med finnas flera varianter för olika sträckor: en allmän, en mer naturinriktad, en kulturinriktad, en med märkliga gamla skrönor…

Det vore ett fantastiskt mervärde för pågatågsresorna!

Kan inte de där andra åren få räknas lite?

Klimatfrågan har ”fått ett uppsving” på sistone, eller vad man ska säga. Det pratas och skrivs mer – i alla fall i vissa sammanhang – om klimatet än det gjort på ett tag. Det är förstås bra, och viktigt, och nödvändigt.

Det finns en del nyfrälsta därute. Folk som slutligen, efter många om och men, fattat att det här är viktigt och på riktigt och något vi behöver göra något åt. Det är bra.

Men en del av de där nyfrälsta går på som om ingen annan nånsin före dem fattat att det här är viktigt och på riktigt. Som att det inte var förrän just den dagen som hen såg ljuset som allvaret infann sig.

Och en del av de där nyfrälsta går på med uttalanden av typen att ALLA bara borde prata om klimatet och engagera sig i klimatet från nu och framåt, att alla andra problem ska läggas på hyllan nu, att vi ska prioritera bort andra saker i våra liv nu bums.

Det gör mig ledsen.

För jag har engagerat mig i miljöfrågor sedan sent åttiotal. Jag har utbildat mig inom området (och valde bort andra utbildningar bland annat för att jag tyckte jag borde göra något som var viktigt och meningsfullt). Jag har ägnat hela mitt arbetsliv åt det. Och periodvis en hel del av min fritid. Jag har prioriterat utifrån miljöaspekter sedan högstadiet. Jag har inte orkat bli riktigt ”extrem”, dels för att det är krävande, men dels för att man som miljöengagerad ofta blivit motarbetad och smutskastad och idiotförklarad som extremist även när man gör saker på en sansad nivå.

Nej, jag har inte varit guds bästa miljömupp. Men jag har haft miljön med i det allra mesta jag gjort i snart 30 år, mer eller mindre.

Nu är jag i läget att livet kört ihop sig på en massa sätt. Min man dog, mina barn och jag har det känslomässigt tufft, och jag behöver prioritera att fylla på av sånt som ger mig kraft, i det lilla och enkla. Jag klarar inte att stå på barrikaderna nu. Och ja, jag har dåligt samvete för det. Men jag är inte hjälpt av att andra påtalar att vi alla behöver stå på barrikaderna just nu.

Kan jag inte snälla få känna att det jag gjort alla de andra åren kan få vara värt nu? Kan inte jag få lov att bara leva just nu?

Anne. Med e.

För en dryg månad sedan eller så fick jag veta att det skulle komma en ny Anne på Grönkulla-TV-serie (som skulle ha premiär på netflix den 12 maj).

Jag hör förstås till dem som älskat Anne på Grönkulla sedan barndomen. Läst alla böckerna, säkert många gånger. Jag minns hur jag gick och längtade när den ”gamla” serien, med Megan Follows och Jonathan Crombie skulle ha premiär i Sverige sensommaren/hösten 1987 (eller var det 1988?), varenda gång trailern visades, och jag älskade serien (även om jag säkert hade invändningar mot saker som inte stämde med böckerna). Och numera har jag dem på DVD.

En ny Anne-serie? Det kan ju inte gärna bli bra? Inget kan väl slå den där gamla pärlan, liksom?

Men jag tittade på trailern för den nya Anne. Och jag konstaterade att jo, det såg faktiskt lovande ut. Väldigt lovande. Väldigt väldigt lovande.

I fredags hade den alltså premiär. Och igår söndag såg jag de sista av första säsongens sju avsnitt. (Ja, det finns alltså bara en första säsong ännu.) Och… jag måste säga, hur omöjligt det än låter: jag tycker den här är bättre än den gamla.

Ja, den gamla är bra. Men den här är ännu mer på riktigt. Herregud så mycket igenkänning med stackars underbara Anne som är så mycket och som får så lite förståelse från omvärlden!

Och ja, det river runt i gamla halvt glömda sår. För jag sitter många gånger och tycker det blir pinsamt, inte huvudsakligen för att hon gör saker som är eller borde vara pinsamma utan för att hon gör saker på sätt jag också kunde göra saker när jag var yngre och som jag lärt mig den hårda vägen att toleransen är väldigt låg för från andra. För man ska göra som andra förväntar sig och som de osynliga obegripliga spelreglerna säger och ack nåde den som inte följer den mallen eller inte begriper… så jag skäms å Annes vägnar, inte för att jag tycker hon gör fel utan för att jag ser att de andra kommer att tycka det.

Och det gör ont, av igenkänningen.

Men det är bra, och det är väldigt mänskligt gjort. Och det är ett lugnt tempo, där saker får ta den tid de behöver. Det är inte nedkortat och bortklippt utan faktiskt påbyggt.

Och den pinsamma biten när Anne bjuder Diana på te och råkar servera vin istället för hallonsaft… Den är sådant där som jag tycker är pinsamt och jobbigt och besvärligt på riktigt, och jag sitter liksom och laddar upp för att hantera den när jag inser att den är på väg. Men ÅH de gör den på ett så bra sätt att jag inte skäms ett dugg! Den är bara jättebra gjord!

Och Gilbert? Kan någon annan än Jonathan Crombie vara Gilbert Blythe? Svaret är JA!

Så ja. Du ska se den här. Oavsett om du är Anne-fan sedan innan eller inte. Oavsett om du är vuxen eller barn, oavsett om du är kille eller tjej. Jag tycker du ska se den.

Bilkörning

Idag har jag kört och hämtat barnen hos mina föräldrar. Ungefär femton mil i vardera riktningen.

Jag tror inte jag kört så långt sedan älsklingen dog.

Jag tror inte jag kört till mina föräldrar sedan påsken 2016. Då var han med, men inte längre kapabel att köra.

Och som med allting annat så river det runt i känslor och minnen. För det är liksom fel med långkörning utan att han är med – som förare eller passagerare. Han ska vara med. Ju.

Och även hemma hos mina föräldrar är det liksom fel att han inte… är. Det är numera konstigare att komma dit och han inte är med än att vara här hemma och han inte finns.

Men ja, jag har kört. Det är ungefär det enda jag gjort idag, förutom att titta på Anne på netflix.

Och herregud vad jag är trött.

Åren när barnen skulle bli stora

I början är barn små. Små och i konstant behov av att tas omhand. Det är en krävande tid, när man som förälder får sätta sig själv åt sidan ganska mycket. Väldigt mycket. Man får balansera på en spindeltråd för att hantera: ta hand om sig själv och göra saker man själv i så stor utsträckning att man inte går sönder, men i övrigt i ganska stor utsträckning sätta livet på vänt, för att saker inte går att göra under de omständigheterna eller för att de ändå blir ganska meningslösa när de ska göras om man har barn med som avskyr det.

Sedan blir barnen större. Det innebär att man som förälder får större möjligheter att återgå till att vara den man själv är och inte bara förälder. Att man som föräldrar kan få större möjligheter att göra saker tillsammans, som det par av livskamrater som en gång var grunden för det hela. Men också att man i större utsträckning kan göra saker tillsammans med barnen som både de och man själv har behållning av. För att de är människor som lärt sig kommunicera och fått ordning på sina förmågor och man därmed kan umgås som människor.

Vi var på allvar på väg vidare ditåt… när han blev sjuk. Och då stannade världen och livet liksom upp. Och vi gjorde vårt bästa för att fortsätta leva, under de nya förutsättningarna, så länge vi fick möjlighet.

Men det innebar samtidigt att vi liksom stannade upp precis där och då. I ett vakuum. Vi hade liksom inte möjlighet att fortsätta framåt längs den där linjen på det sätt och i den takt vi annars skulle gjort. Vi stod kvar där och stampade tills döden kom.

På ett sätt står vi fortfarande kvar och stampar där, i alla fall till viss del.

Fast barnen har ju fortsatt att bli äldre. Mognat och blivit klokare och smartare, utvecklat personlighet och förmågor. Under allt det jobbiga.

Och vi kommer ikapp… på sätt och vis. Fast ryckvis. Tiden och utvecklingen är liksom inte linjär under de här omständigheterna. Ingen av oss följer de linjer vi borde. Vi följer flera olika linjer samtidigt, var och en av oss. En del av linjerna leder bakåt. Andra går mer bakåt, på grund av det som hänt.

Jag fick aldrig den där välbehövliga luckan, andningshålet, av att barnen började bli stora och jag och älsklingen fick tillbaka varandra. Vi hann inte det, mer än några enstaka tillkämpade tillfällen. Istället har omständigheterna lett till att jag på vissa påtagliga sätt fått återgå till att vara småbarnsförälder. Fast nu som ensamstående.

Och ja, barnen är ganska stora. Tretton och snart nio. Och den där snart nioåringen har jag tänkt på som tioåring ganska länge. För han är delvis där. Och delvis inte alls. För det är påfrestande att mista en förälder. Och påfrestande att förlora en livskamrat och medförälder.

Och alla mina försök att få lov att vara den där vuxna människan jag skulle få lov att vara vid det här laget gräver runt i det jobbiga, med saknad och längtan och en känsla av att jag egentligen måste börja om…

Förvirrande hål

Ibland är hålen efter och saknaden efter så svår att överbrygga.

Folkmusik. Folkdans. Sedan sommaren 1999 har det nästan bara varit honom jag dansat med. Det var jag som lärde honom polska.

Inte så att vi dansat mycket. Det har varit för mycket av att släpa runt på barnen överallt – jag hade velat dansa mycket mer. Men det är med honom jag dansat när jag dansat. För han har alltid funnits där, och det är med honom jag haft möjlighet att stjäla mig en dans.

Två kroppar som dansar som en, som vet hur den andra fungerar och dansar som en enhet. Vi två blir ett gäller på så många saker liksom – och dansen är en sådan.

Jag minns inte hur man dansar med andra. Jag minns inte ens hur man gör för att få dansa med någon annan.

Det är inte att jag har ett känslomässigt problem med att dansa med någon annan. Jag bara inte vet hur…

Och jag är inte rädd för att göra saker på egen hand. Så jag går iväg på danskväll. Går på entimmeskursen en timme före. Och lyssnar på konserten. Men sedan, när det är dags för dans ”på riktigt”…

Polskans tretakt sitter i blodet, ja, verkligen rytmen i blodet, så där så att jag andas och tänker och drömmer i polsketakt (typ) när jag väckt det.

Men ensamheten blir så påtaglig. Saknaden. Som att ett av de två hjärtan som vår dansenhet bestod av är borta.

Saknaden står i vägen för att ”bara” njuta av musiken.

Nära två decenniers vana står i vägen för att veta hur man… gör.

 

”Du får inte sluta leva på grund av det här” sa han när han blev sjuk. ”Du måste fortsätta leva.”

Och jag försöker. Men det är inte alltid så lätt.

Så jag går hem långt tidigare än jag skulle gjort under andra omständigheter. Och på väg till tåget gråter jag några förvirrade tårar. Tårar som inte är specifik saknad utan kanske mest av allt en vilsenhet hur ska jag kunna få till en kontinuitet, en fortsättning på mitt liv, när jag måste börja om? Och hur gör jag det när saknaden och sorgen dessutom står där och krafsar under tiden?

Men ja, jag försöker. Faktiskt. Även om resultatet blir förvirrat och tveeggat och oklart.

Mindre socker men ändå lika jävla sött

Jag är inte jätteglad för jättesöta saker. Ja, jag tycker det är gott med socker, i lagom mängder. Men jag tycker ofta att sötade saker är alldeles för söta. Som yoghurt. Och läsk.

Varenda gång jag av en händelse köper frukt/bäryoghurt (för att det var en smak som lät god eller jag tänker att jag ska lyxa till det) så ångrar jag mig. För det är mycket godare att köpa naturell yoghurt och blanda i egen, mycket mindre söt, sylt.

Men jag har brukat tänka att det nog är av hållbarhetsskäl. Socker hjälper ju till med hållbarheten. Så det är väl så att blandar man frukt och bär i yoghurten så behövs det extra mycket socker för att det ska hålla? Ingen kan väl verkligen vilja ha det så där sött egentligen?

På senare år har det allt oftare dykt upp produkter med ”mindre socker” eller ”utan tillsatt socker”. Hurra! Det innebär alltså att det GÅR att göra de där produkterna utan de löjliga sockermängderna.

Men varenda gång blir jag besviken när jag tittar närmre på paketet. (Nej, jag köper inte. Jag läser FÖRST – och sedan köper jag inte.) För… må vara att de minskat sockermängden, men istället har de tillsatt sötningsmedel – av någon, eller flera, av de olika slagen.

Det finns alltså fortfarande inte produkter som är lagom söta. Det som finns att välja på är produkter som är äckligt söta av för mycket socker och produkter som är äckligt söta av andra sötningsvarianter.

Det märkliga i sammanhanget är att jag antar att svaret är att ”marknaden” vill ha det så. Det vill säga det är jag som är ett ufo som inte tycker att supermegajättesött är det godaste som finns.

Och nej, jag har inga ambitioner att utesluta allt socker ur min kost. Men det kan väl få finnas något mittemellan?

Nähä. Den svartvita världen i vanlig ordning, alltså? Suck.

Sorgeår

Jag fick frågan för några dagar sedan om jag har tankar kring föreställningen om ett (första tyngre) sorgeår, alla årstider och högtider som ska gås igenom utan den som dött. Jag svarade ungefär så här:

Jag ska väl börja med att påpeka att jag ju bara kan prata utifrån min upplevelse, och andra kan uppleva det annorlunda. Och att jag ju dessutom fortfarande befinner mig i det första året – jag kanske ser på det annorlunda med några års distans. Men för mig känns det som en väldigt förenklad bild.

Ja, det är säkert relevant att prata om ett första tyngsta sorgeår. Kanske mest av allt för att påminna sig själv och andra om att det tar tid. Men att knyta det till första gången man firar varje högtid utan personen ifråga eller upplever årstiderna och så vidare, det bygger ju på att att det finns någon sorts normalitet i det där året. Att sorgeåret ändå följer rutinerna från ett vanligt år.

Till stor del gör det inte det.

Skulle man resonera som så så skulle jag ju redan ha klarat av första sommaren utan honom. Fast förra sommaren var inte en sommar. Sommaren 2016 var ett vakuum som vi genomlevde. Och det var varmt utanför huset, och folk gjorde sommarsaker, och det gjorde kanske vi också? Men det var ju inte en sommar, liksom.

Likaså med högtider. En del av dem har vi upplevt under året. Andra har vi nog mest låtit glida förbi.

Och det var ju inte heller så att året dessförinnan var något normalt. Det var ett konstigt och skruvat sjukdomsår.

Och sorgen är ju inte särskilt linjär heller…

 

Med ytterligare några dagars distans, när det idag är exakt ett år sedan han dog, så vill jag lägga till en sak:

Det finns en lättnad i att det har gått ett år, en lättnad som inte bara ligger i den känslomässiga och tidsmässiga distansen för egen del, utan i det siffermässiga och kulturella, på något sätt. För oavsett om man hör till en generation som tänker i termer av sorgeår eller inte, så finns det något siffermässigt magiskt med att tala om ett år. Något att förhålla sig till. Att det har gått ett år gör att jag inte behöver fundera över om folk tycker det är konstigt att jag gör si eller så när det ”inte ens gått ett år”. För det har gått ett år. Och även om jag inte tror att jag har människor omkring sig som egentligen bryr sig om sånt, och även om jag inte tror att jag bryr mig om det själv heller, så är det liksom något jag på något vis ändå känt att jag förhållit mig till. Att det inte ens gått ett år.

Nu har det det.

Dessutom behöver jag sedan ganska lång tid inte längre förhålla mig till känslan av att om jag bara hade gjort si eller så så hade han kanske levt lite lite längre, eller om jag bara backar tiden si och så många dagar eller veckor eller månader så levde han fortfarande.

Idag har mitt flöde fyllts av människor som gått barfota till hans minne. Det gläder mig. Och jag har också gått barfota (fast med sandaler när jag kört barnen). Men flödet har också innehållit en hel del kommentarer om sorg och saknad och vilken jobbig dag det är. Och jag känner mig skrämmande opåverkad av sorgen idag. Det är väldigt mycket som vilken dag som helst. Det får mig att känna att jag nog måste vara väldigt känslokall.

Och visst, det kan nog finnas en liten del i det som handlar om att jag håller sorgen lite på avstånd, inte släpper fram tankarna på honom helt och fullt. Fast mycket mer handlar det om att jag liksom inte har ork och lust att sörja just nu. Jag vill hellre leva. Just nu, i alla fall. Jag har inget behov av att plocka fram sorgen extra mycket just idag.

Så jag har gått barfota, och jag har ställt en kruka med gullvivor på graven, och jag har läst folks sorgliga kommentarer. Och i övrigt har jag haft en dag bland många i början av maj som ensamstående mamma med distansarbete och skrivarambitioner och musikintresse.

Allt detta tjafs kring Valborg och första maj

Valborg och första maj. Twitterflödet fylls med… gnäll och pajkastning. Många på twitter har uppenbarligen många starka åsikter kopplade till Valborg och första maj. Och allting känns så polariserat. (Och då älskar jag ändå twitter i vanliga fall, och har ett trevligt och vänskapligt flöde.)

Uppfattningen att bara ”vänstern” får vilja ändra världen – eller i alla fall säga vad de tycker vid demonstrationer.

Uppfattningen att första maj bara är viktig just för de som vill förändra världen och manifestera genom demonstrationståg.

Uppfattningen att det är slöseri med en extra dag fri från lönearbete. För det kan ju ingen behöva i vackra stressiga maj?!?

Uppfattningen att Valborg är borgerligt. Ursäkta, va?

Det känns som att ni driver på någon sorts polarisering för att ni vill det. För att ni vill vara osams om något, för sakens skull. Nästan som syskonbråk, eller bråk två grannstäder emellan.

Och nej, jag har aldrig upplevt den polariseringen förrän de senaste åren. Den finns inte omkring mig, bara på sociala medier. Är det ett storstadsfenomen som kommer närmre mig för att jag träffar på mer storstadsfolk här?

Jag är van vid att Valborg är en synnerligen okomplicerad grej. Nånstans i bygden tänds en stor brasa. Och alla samlas där. Barnfamiljer. Tonåringar. Gamlingar. Alla. Någon lokal förening – scouter, byalag, kyrkan, vem som nu är aktiv på orten – håller i saker. Säljer grillad korv. Någon håller tal som ingen kan höra. Någon kör sjunger de gamla vanliga sångerna. Elden tänds (eller så misslyckas man). Folk står och njuter alternativt fryser beroende på vädret. Och beroende på vädret skyndar man hem så fort man kan eller stannar länge.

Och första maj är en ledig dag. Det behövs lediga dagar efter aftnar, liksom. En del demonstrerar. En del arbetar i trädgården. En del åker på skogsutflykt. Alltsammans är bra saker att göra en dag i maj. En paus från ”det andra”, det där ekorrhjulet som har en tendens att rulla på som värst så här års.

Det finns många vägar att åstadkomma förändring, jobba för en bättre värld. Din väg är inte nödvändigtvis bättre än någon annans. Så klaga inte på att någon annan gör på det sätt som passar hen. Ta ansvar för att göra det du gör på ditt sätt bra i stället för att klaga på andra.

Och för företagare är det uppenbarligen väldigt känsligt att betala lön för en helgdag då det finns en möjlighet att några av deras anställda demonstrerar mot dem. Samtidigt som det från andra företagare påpekas hur dumt det är att betala för en ledig dag när det ju bara är några få som demonstrerar.

Vi har mängder med helgdagar med mer eller mindre tydlig koppling till religion. En specifik religion. De helgdagarna är i huvudsak ohotade. Trots att de ger kristendomen en särställning. Och trots att vi är många som inte alls är religiösa. Men 1 maj sticker uppenbarligen i ögonen. Trots att det ju inte alls bara är arbetarrörelsens demonstrationsdag, utan så mycket mer.

Och nationaldagen, denna ganska nya helgdag av sekulärt ursprung, ifrågasätts också vartenda år. Vartenda år gruffas det och diskuteras vad den egentligen ska vara bra för.

Medan de religiösa högtiderna som sagt var står ohotade. Det tycker jag är spännande i vårt sekulariserade samhälle.

Vad gör folk med sina lediga dagar, då? Bortsett från vad man äter så tror jag att för många kvittar det ganska mycket vad namnet på dagen är. Man träffar släkt och vänner, tar det lugnt, eller jobbar ikapp med saker man inte hunnit hemma.

 

Och ovanpå detta, som ett sidospår, så har vi Beltanefirandet. Människor som av olika anledningar inte känner samhörighet med de ”stora” religionerna har plockat upp gamla märkesdagar – ja, i det här fallet sammanfallande med vår Valborg – och gör något med det. Skapar nya traditioner, med spår av gammalt i sig. Skapar ritualer och symbolik som passar dem.

Och det är banne mig det farligaste man kan göra. Inget är så hånat från det omkringstående samhället som den sortens nyreligiositet. Ska man ägna sig åt riter och ceremonier så ska man ha bevismaterial för att folk har ägnat sig åt idiotin i över tusen år eller så. Då kan man få hävda att vin blir till en guds blod och dricka det under högtidliga former och hävda att den döde återuppstått – och ha helgdagar för det utan att någon får ifrågasätta. Men ack nåde den som gör något liknande och inte hänför det till en abrahamitisk gud. Vilket gör att sådana som jag, som skulle behöva hitta ett sammanhang utan att behöva tro på något, står och tittar på från sidan, för jag vet att det ses som extremt och konstigt (vilket ju ingen skulle tycka om jag drällde in på en gudstjänst i kyrkan i advent för samhörighet och att sjunga några psalmer).

Detta trots alla fina ord om att alla ska få tro det den vill och leva som den vill och göra sina egna val så länge det inte skadar någon annan.

Kyrkan har fortfarande en otrolig särställning i det svenska samhället.

Sorry för rörigt inlägg. För många trådar åt olika håll. Och egentligen hade jag inte alls tänkt skriva. Skulle göra annat. Men kunde inte låta bli.

Den här helgen är dödens helg

Eller hur säger man?

Idag är det fredagen den 28 april 2017.

Det här är en sammanfattning av månadsskiftet april-maj förra året:

Fredagen 29 april 2016: Jobbar hemifrån (precis som jag gjort stor del av tiden dessförinnan) halva dagen. Sitter med på distans på utbildningstillfälle för min enhet gällande ett administrativt program jag knappt använder – men obligatorisk utbildning, så jag tänker att det är väl lika bra jag är med. Fast det rinner mest av, går inte alls in i huvudet. Och sedan på eftermiddagen kör jag in med älsklingen till sjukhuset. För han har känt sig ganska hängig, får inte i sig tillräckligt med energi eftersom han inte kan äta typ alls, och han har ringt och resonerat med dem på ASIH och ska få komma in och vila upp sig och få dropp ett par dagar. Och han klarar knappt av att gå in från bilen till sjukhuset.

Varken barfota eller skrattande längre
Frågan när
Fredagskväll 
It’s a ringing in my ear
Senare fredagskväll

Lördagen 30 april 2016: Sjukhuset har meddelat mig att älsklingens tarm har brustit. Och han mår bättre nu på morgonen än han gjorde kvällen innan. Men det här är ändå slutet, även om vi inte vet antal dagar. Och världen är tårar och kaos och att försöka få omvärlden att fatta att detta är slutet, nu måste ni fatta att snart dör han. Faktiskt. På riktigt. Och jag och äldsta sonen bosätter oss på palliativa.

Lördag morgon
Oöverstigligheter
Vid sjukbädden
För kort tid för rutiner
Man gör så många underliga saker här i livet

Söndagen 1 maj 2016: Släkt och vänner besöker på sjukhuset i omgångar. Älsklingen orkar inte mycket. Han är med och orkar prata korta stunder. Diskuterar begravning. Men det är verkligen korta stunder trots allt. Egentligen finns det inte utrymme (tidsmässigt, orkesmässigt) för alla som plötsligt vill.

Söndag 1 maj
Sol och surr och tårar
För så långt räcker inte tiden
Tårar och kramar och tårar och vänner
Tålamod
Ont
Utan tandkräm

Måndagen 2 maj 2016: Nu är det inte mycket ork kvar i honom. Mycket kortare stunder av närvaro, liksom. Och sent på kvällen dör han.

2 maj
Kontakt med omvärlden
Tårar
Babblar på som bara han kan
Förvirring
Samvetskval på märkligt hotellrum
Oavsett vad jag säger så är det här obegripligt
Även och inte minst mörkret
Strax efter halv tolv den 2 maj 2016

Så. Nu är vi där igen tidsmässigt. Det är långhelg. Och det är dödshelg. Hur känner jag inför det?

Jag vet inte. Det känns ganska tomt och konstigt. Det kan bli för jävligt, eller bara inget särskilt alls.

Vad jag skulle vilja? Jag skulle vilja ha någon att hångla med. Eller i alla fall någon som kan sitta och hålla om mig. Inte för att ta hand om det ledsna över döden utan för att få mig att känna glädjen över livet, typ. Känna mig levande. varande i nuet.