Det sociala och ensamheten och det tomma soffhörnet

Ensamheten är ett märkligt kritter.

Jag är en person av den typ som egentligen behöver en hel massa ”egentid”, i betydelsen tid för mig själv. Jag minns njutningen i att vara själv hemma under tonåren: när alla andra i familjen var bortresta eller ännu inte hemkomna från jobb, skola och annat. Och på senare år – om man bortser från det här allra sista året – har tid för mig själv varit en bristvara. Det blir ju det när man har barn i huset: man kan aldrig rå sig själv och släppa fokus. Främst när de är små – numera behöver jag inte bevaka dem, de klarar sig själva – men även numera så måste jag ju se till att de får mat, går och lägger sig, etc. Under åren med barn, man och hus valde jag att stanna hemma när de andra åkte till Linköping för att gå på roliga spex och spexfester och trevligt umgänge – för att det där också var min möjlighet att få hela helgen för mig själv hemma i huset, och det behovet var större.

Samtidigt är jag en person med socialt behov. Jag mår inte bra av att bo själv. Det tog tid för mig att fatta det och acceptera det. Men de där studentåren, när jag bodde själv (i pyttelägenhet, och på en liten korridor där ingen annan nånsin var hemma, typ), de funkade aldrig bra för mig. Jag mådde inte bra av det. Det funkade om jag hade en tillvaro där tiden fylldes med aktiviteter som jag skulle iväg till, så att det blev väldigt lite helt ensam tid hemma. Som när jag gick danslinjen på kvällarna. Men jag minns fortfarande hur besvärliga ensamma helgmorgnar kunde vara, när det inte fanns någon annan runtomkring som kunde få igång mig till att börja vilja göra nåt. När ensamheten i sig blev en boja, ett hinder från att kicka igång livet. Jag vande mig aldrig vid att bo själv. Det var inte förrän jag hamnade i olika varianter av kollektivt boende det föll på plats.

För jag behöver människor omkring mig. Men mestadels lågintensivt. Jag behöver att det sitter någon i soffan, eller någon mer som står och pysslar i köket. Utan krav på att umgås och vara social hela tiden – men ändå möjligheten att söka sällskap när behovet uppstår. (Och ja, mina barn är bra, och fyller förstås någon del av det där – men ändå inte. Eller bara delvis.)

Balansgången i det där. Så hårfin. Behov av ensamhet och behov av människor.

Och jag påminns extra mycket om den nuvarande tillvarons ensamhet efter det senaste dygnet. Tomheten i mitt soffhörn, liksom.

Och samtidigt funderar jag över hur mycket av det som egentligen är dansgolvsbakfylla. Eller vad ska man kalla det? Jag minns starkt dagarna efter ha dansat hela natten under studieåren: när jag studsat på dansgolvet från någon gång runt tio-elva på kvällen och fram till fem på morgonen. Jag brukade undra hur de som verkligen var bakfulla efter alkohol kände sig, med tanke på hur sjukt deppig och eländig och hängig jag kunde känna mig då (vätskebrist? allmän trötthet? eller bara bakslaget efter att ha haft så mycket trevliga människor omkring mig och sedan vara ensam?). (Och samtidigt finns det något bisarrt levande och önskvärt i den där dagen efter-deppigheten. Något jag inte alls kan sätta ord på, och jag inser att alla försök att sätta ord på det bara skulle bli… konstiga och fel.)

Vad jag vill säga? Jag vet inte. Att det är skitsvårt att hitta en lagom nivå i det här. Att jag saknar det opretentiösa umgänget i att bo tillsammans med någon som alltid finns där utan att jag nånsin behöver känna att jag SKA umgås. Att jag inser att jag fortfarande inte skulle må bra av att bo själv.

Och kanske att jag är för komplex för mitt eget bästa :P Men det kan jag inte göra nåt åt.

Efter en efterlängtad dansnatt

Så fick jag då äntligen en natt att röja på ett dansgolv.

Först middag med vänner. Och så Harry Potter-fest: folk klädda utifrån Harry Potter-tema, diverse dekorationer och annat med Harry Potter-inriktning, etc. Snyggt och bra gjort – även om det väl liksom inte riktigt gav någon känsla av att faktiskt var i den världen.

Men ändå. Det viktigaste var faktiskt möjligheten att få befinna sig på ett dansgolv. Ge sig hän åt och gå in i musiken, rörelsen, känslan. Tillsammans och ensam på samma gång (och det menar jag på ett bra sätt). Jag har saknat det. Jag mår bra av det.

Ja, det finns ett styng av saknad i det, en saknad som bryter igenom efter en stund när jag liksom faktiskt tagit mig in i danskänslan – eller släpp efter tillräckligt? En saknad efter den person som varit med de få gånger jag dansgolvsröjt alla gånger sedan strax innan sekelskiftet. Det gör lite lite ont av saknad. En påminnelse om att han förstås fattas även i den här aspekten av livet.

Men ädå. Mest av allt njutning och utlopp och avslappning och någon sorts märklig vila för kropp och själ, mitt i det där fysiska utloppet för det mentala – eller hur ska man säga?

Promenad hem genom natten. Skön avslappnad ostörd rätt upp och ner sömn på en lånad madrass. Frukost och prat över massor med te. Chansen att vara människa. Lyxen i att rå mig själv, att inte behöva rusa hem till barnen – för barnen är bortlånade och för stunden faktiskt inte mitt ansvar. Jag kan ta saker i mitt tempo. Som jag vill, för min egen skull. Inte behöva passa tider.

Och i väntan på tåget sedan en pain au chocolat och en kaffe på en parkbänk i solen. För att jag vill och kan och får.

Och den där tröttheten efter en dansnatt – den har jag också saknat. Den ger en annan sorts lugn och avslappning. Det är en trötthet jag kan vila i.

För övrigt konstaterade jag att det nog inte var jag som var tröttast eller blev sliten först på dansgolvet. Jag hade lite grann oroat mig för det, trots allt: jag är inte tjugo längre, och jag är sällan uppe jättesent. Men nu vet jag det också: Kommer jag igång på dansgolvet så kan jag fortfarande hålla mig vaken på endorfiner – eller vad det nu är – så länge som jag har behov av.

Nöjd. Och människa.

Rastlöshetens dag

Dagen idag är rastlöshet. Rastlöshet och en oförmåga att få något alls gjort.

Det är dagen efter. Fast det ska vara dagen före. Eller, det är båda delar.

Det är dagen efter attentatet i Stockholm. Det är dagen före festen jag ska på i Malmö.

Barnen är bortlånade. Men jag ska inte iväg än på ett tag. Jag hade funderingar på om jag skulle fixa fikadejt med någon i Malmö på eftermiddagen. Eller om jag skulle köra en sväng bort på Österlen för allmän inspiration. Jag valde ingetdera. Egentligen för att jag kände att jag inte har förmåga till fokus på för många saker samma dag i nuläget. Och tja, i nuläget, så här dagen efter, så känns det ännu osannolikare, liksom.

Jag vaknade för tidigt i morse och kunde inte somna om. Jag har legat och vilat och småslumrat en stund på dagen sedan, faktiskt. Jag skulle ju kunna gå och lägga mig nu också – fast det känns liksom fjärran i nuläget. Faktiskt.

Jag sitter nog mest av tiden? Har inte lust eller ork eller fokus till att städa eller trädgårdsarbeta eller nåt annat.

Det får vara så.

Ikväll ska jag ära fantasivärldarnas värde i att hjälpa oss genom tunga tider genom att tydliggöra den eviga kampen mellan ont och gott.

Och sorteringshatten i Pottermore har placerat mig i Gryffindor. Så jag får väl plocka fram modet <3

De märkliga kommentarerna

Jag förstår att många från den brundaskiga sidan försöker utnyttja det som hände i Stockholm igår och komma med otrevliga kommentarer och antydningar. För det nämns omkring mig att de gör det. Men mina flöden är märkligt tomma på sånt. Jag har väl valt mig en fin filterbubbla…

Däremot dyker det upp andra saker som besvärar mig. Goda snälla bra människor som irriterar sig på andra människors välvilja i detta.

En person delar info om att det inte är brist på blod på sjukhusen men att man gärna får lämna blod ändå för att det kan behövas av andra skäl. Varvid någon annan kommenterar ”Är det ett skämt? Självklart finns det blod så det räcker till 15 skadade.” – Ja. Men driv inte med att folk inte har full koll i ett katastrofläge. Gläds åt att folk vill hjälpa och att man använder detta till att informera!

Människor använder facebooks inbyggda funktion för att lägga till en liten svensk flagga i sina profilbilder. Varvid det kommer kommentarer i stil med att det är oväsentligt att vi är svenskar, att när något sådant här händer så är vi framför allt världsmedborgare och att det är fel att lyfta att det är just Sverige. Eller nåt sånt. – Ja, men alltså… Poängen är att folk har ett behov av att manifestera att man bryr sig, att man är ledsen, och så vidare. Det här är ett sätt. Ett sätt som funkar för många. Ett sätt som många av oss använde när det hände i Paris (och ja, jag vet, vi fick kritik för det också), och ett sätt som många använder nu när det händer i Sverige. Och det är något som funkar inte bara för oss i Sverige men för hela världen. Även om det inte funkar för alla, så är det inget skäl att gnälla över att de det funkar för gör det.

När sånt här händer måste vi låta folk få hantera sorgen och ledsenheten på olika sätt. Det sätt som funkar för dig kanske inte funkar för någon annan.

Och flödena fylls också av konstaterandet att den här händelsen har hanterats väldigt bra av väldigt många inblandade. Dels den stora mänskligheten från allmänheten i stort, med hjälpsamheten i att ta hand om strandsatta människor i Stockholms city och liknande. Dels beröm om att myndigheter – polis, sjukvård, regeringen, och många många andra – hanterat krisläget väldigt bra.

Och då kommer det märkliga gnället där också. Uttalanden om att myndigheter och tjänstemän bara gjort sitt jobb och därmed inte förtjänar beröm, utan bara gjort vad de ska göra, vad vi har rätt att förvänta oss av dem, rätt att kräva.

Och ja, självklart har de ”bara” gjort vad de är anställda för och får betalt för. Det betyder inte på något sätt att de inte är värda beröm. Tvärtom. Faktiskt behöver man få beröm för att man gör ett bra jobb. Speciellt under sådana här omständigheter. Att fortsätta hålla huvudet kallt i skarpt läge, och göra ett gott arbete. Eller för den delen lyckas säga rätt saker för att lugna folket i TV. Det är värt massor av beröm.

Mänsklighetens fina sidor

Terrordåd i Stockholm.

[Jag vet: vi vet fortfarande inte vem eller varför och då ska vi inte kalla det terrordåd. Men någon kapade en lastbil och körde på en plats där bilar inte ska köra, rakt på människor. På ett eller annat sätt är det ondskefullt menat.]

Jag blir som vid alla sådana tillfällen fast i att sitta och följa nyhetsflöden. Via datorn. Egentligen huvudsakligen via twitter, samt lite via sverigesradio.se. Jag låter bli både radio och tv, för jag vill inte ha ljud på och oroa barnen när informationen fortfarande är oklar och ingen egentligen kan svara säkert på något alls.

Så jag sitter vid datorn. Retweetar info från krisinformation.se och polisen och annan officiell info. Officiella rekommendationer om vad man ska och inte. Info om inställda transporter. Seriös nyhetsrapportering. Sånt. Och svarar med stöttande så gott jag kan till de som oroar sig. Det är det jag kan göra härifrån.

Och efterhand innehåller det jag retweetar också allt mer av mänsklighet och värme: människor som behöver hjälp och människor erbjuder hjälp till andra strandsatta. Mänskligheten visar sig från sin bästa sida.

Samtidigt… är jag oerhört självisk i detta.

För jag sitter här och känner tacksamhet över att bo i min lilla avkrok. Terrorister satsar på ställen där det finns många människor.

Och jag sitter här och oroar mig över att jag ska till mitt älskade Malmö imorgon. För att ha kul. Och i ljuset av dagens händelser gör det mig nervös att åka till Malmö. Det är oerhört själviskt, när människor i Stockholm har dött och skadats idag och människor i Stockholm är de som har skäl att känna oro.

Själviskheten är inte vacker. Men den är också en del av mänskligheten. Och måhända är jag trots allt bara en liten lort.

Vår märkliga syn på grupparbeten och enskilda arbeten

Jag sitter på toa när jag börjar fundera på det. Visst är det ofta då man börjar fundera? Jag tänker på mitt skrivande, på behovet av att bolla idéer med någon annan. Behovet av input av typen ”vad borde hända här?” eller ”hur löser jag den här klurigheten?”.

Och jag inser att det sitter en bromskloss där någonstans. För sedan barnsben har vi lärt oss hur viktigt det är att göra saker själva. Att sätta en ära i att den här saken – teckningen var det väl ofta när man var liten, men andra saker också – har jag gjort själv. Och hur viktig gränsdragningen är. För om jag diskuterat med Sven, Lisa och Pelle, kan jag då verkligen sätta mitt namn på det jag gjort utan att nämna alla dem? Om Tindra och Malte och dessutom både mamma och läraren varit med och dragit några streck på teckningen, sjunker dess värde då automatiskt?

Vi får alltså tidigt lära oss att det är individuella enskilda prestationer som är viktiga och värdefulla.

Och detta SAMTIDIGT som vi tidigt får lära oss att det är viktigt och värdefullt att samarbeta. Bland annat lär vi oss detta genom skolans förkärlek för grupparbeten. Där ska alla vara med – på lika villkor. Alla förväntas åstadkomma lika mycket och lika bra. Och alla ska ha gemensam och lika del av äran. Det är så vi förväntas lära oss att samarbeta.

Det är liksom prestige åt båda hållen. Prestige i enskilda prestationer. Prestige i grupparbeten. Och definitionen av vilket är JÄTTEVIKTIG.

Är det inte fullkomligt bisarrt?

För verkligheten, den rimliga verkligheten, är väl egentligen ofta att det är en person som har en bra idé om något att genomföra, och en person – ibland den som kom på idén, ibland någon annan – är alldeles utmärkt att hålla i det mesta av arbetet, men behöver hjälp med delar som någon annan är bättre på eller delar som blir bättre av flera inblandade.

Är det inte det vi borde lära oss och öva på från tidig ålder? Både hur man på ett bra sätt samarbetar när någon har en idé som man vill hjälpas åt att genomföra – och hur man på ett bra sätt hanterar de olika aspekterna av prestige, stolthet, cred etc när många är inblandade på olika nivåer?

För övrigt tror jag att de människor som trots allt lyckas hitta bra former för detta ofta är de som lyckas bra i livet.

Skärp er världen för helvete!

Ät mindre kött! 
Ät mindre kött!
Ät mindre kött!!

Kommer till affären strax före stängningsdags – för att fylla på nödvändigheter till nästa morgons frukost huvudsakligen. Mjölk, bröd, havregryn och sånt. Men passerar ju köttdisken (av nödvändighet). Konstaterar att det finns fem paket med svensk vakuumpackad oxfilé med röda kort datum-nedsatt pris-lappar. (Vilket brukar innebära 20% lägre pris.) Kollar datum. Det är dagens datum. Det innebär att om tio minuter kommer affärens sista möjlighet att sälja detta kött att vara över och de kommer att slänga köttet.

Jag köper så gott som aldrig oxfilé – det är väl på nivån att jag tror att det har hänt någon enstaka gång, inte mer. Men jag tycker inte om när fint kött slängs.

Så jag går till kassan och förhandlar. Förklarar det jag förklarat ovan. Undrar om jag kan få köpa ett av paketen till bra pris. Det får jag. Och när jag är klar i affären är det dags för affären att stänga. Och jag åker hem och lägger ett rejält paket prima oxfilé i frysen.

För helvete världen, skärp er, världen! Vi kan inte ha det så här, att det produceras mer kött än vad som äts upp – och då äter vi ju i snitt alldeles för mycket kött ändå här i Sverige – och sedan slänger vi det. Vecka ut och vecka in. Det duger inte!

Nya trick för att få dela ut skit i min brevlåda

Jag har skrivit förr om de bedrövliga gratistidningarna som man får trots att man sagt nej till reklam (både adresserad och sådan där alla får). Gratistidningarna hanteras på något separat sätt – men de är ju egentligen huvudsakligen förtäckt reklam.

Främst tänker jag på Vi i Villa och Villaliv och sådana där. Och de går liksom alltid direkt i soporna (pappersinsamlingen) här.

Men när Villaliv kom igår kunde jag inte slänga den direkt i pappersinsamlingen – för den här gången var den inplastad. Ja, så där som tidningar är när de skickat med någon fånig present.

Fast presenten i det här fallet bestod av tre (!) rena reklambilagor. Åtta sidor Stiga, 20 sidor Harald Nyborg, och 24 sidor från nåt trädgårdsföretag.

Ytterligare ett sätt att ta sig runt min önskan om att slippa få hem en massa reklam i brevlådan, alltså.

Låt var och en vara den hen är

Vissa ämnen som jag en gång i tiden skrev mycket om har jag inte skrivit om på väldigt länge. Saker som i min tillvaro blev högaktuella när jag hade små barn och rörde mig på föräldraforum på nätet, saker som jag inte alls träffat på i samma utsträckning på senare år – för nu rör jag mig väl mer i en filterbubbla av likatänkande, både på facebook, twitter och i övrigt.

Men så dyker det plötsligt upp i mitt twitterflöde:

https://twitter.com/Telejampa/status/848967949935411203

Och först orkar jag inte. ”Inte nu igen”, skriker mitt inre. Men så sätter jag mig ändå och rantar:

https://twitter.com/Sanne_skriver/status/849152902862163968

Så, nedan följer rant från twitter, fast överflyttad i bloggen:

Nej. Låt var och en vara den hen är. Oavsett vilka yttre könsattribut hen fötts med. Tvinga inte in fler generationer i trånga mallar.

Fy fan vad jävla mycket skada de där trånga mallarna av hur kvinnor ”är” och män ”är” har skadat mig. Så mycket kraft jag fått lägga genom livet på att lyckas få vara mig själv trots omvärldens förväntningar.

Istället för att bara få vara mig själv måste jag hela tiden aktivt göra valet att våga vara mig själv. Och då skulle säkert omgivningen numera uppfatta mig som välanpassad och välfungerande. Det finns de som ”avviker” mycket mer från mallen.

Ja, hylla gärna mina olikheter. Men hylla dem inte för att jag är kvinna. Gör inte urvalet av vad som hyllas utifrån yttre könsattribut. Hylla olikheter för att du tycker de är värda att hylla, inte utifrån vilket kön personen med olikheterna har.

Och låt mig avgöra vem som kompletterar mig. De allra flesta som har ”motsatt kön” kompletterar INTE mig. Den jag hittade som kompletterade mig hamnade för övrigt alltid högt på sånt som ansågs ”kvinnligt”. Och jag på ”manligt”.

Och ärligt talat så skiter jag i vad normalfördelningskurvor säger. Ja, det må vara så att majoriteten av män är på ett sätt och majoriteten av kvinnor på ett annat sätt. Nå, men JAG är JAG. Jag ÄR kvinna. Men jag är ändå jag. Det vill jag få vara. Det tycker jag att jag har rätt att vara. Utan att behöva anpassa mig till en mall för vad kvinnor ÄR.

Och det är också det som är huvudpoängen när man riktar sig till barn: Att de ska slippa att redan från början tryckas in i mallen. Att de ska få se att hela smörgåsbordet är tillgängligt. Att de får lov att välja. Att det inte är någon annan som bestämmer vem de ska vara. Samt dessutom att lära ut att vi, som samhälle, har vissa gemensamma hänsynsregler som gäller oavsett vilket kön du har. Att du inte kommer undan med vissa fula beteenden bara för att du har ett visst kön. Att ”boys will be boys” inte är en acceptabel ursäkt.

Om man definieras som man/kvinna i första hand så har man per automatik redan reducerats.

Internationellt språk och samhörighet på liten yta

Jag brukar säga (eller kanske oftast tänka) att jag sällan känner så stark samhörighet med kvinnor i alla tider som när jag hystar upp tvättkorgen med ren tvätt på höften och går för att hänga tvätten. När jag står hemma på vardagsrumsgolvet framför TV:n, med youtube på och tränar framför/med Lazy Dancer Tips känner jag en annan sorts samhörighet. Men också den väldigt stark.

Jag står där på min lilla fläck på golvet, mellan TV:n och soffbordet (som jag knuffat så nära soffan det går), mellan fåtöljen och sonens notställ. Jag står i en vinkel som inte är optimal, för att TV:ns placering inte är anpassad efter någon som ska stå mitt på den fria golvytan utan efter någon som sitter i soffan. Jag parerar hela tiden skarven i plastmattan och flyttar runt så att den inte ska skava mot foten när jag gör tendus och rond de jambes på vänster sida. Jag bryr mig för första gången om att det där golvet håller på att ge upp totalt runt skarven och spricker mer och mer, för det är i vägen för mina fötter. Och jag känner samhörighet med dansare runt hela världen.

För det är ju så där det är. Vi som dansar har alltid stått och tränat i hopplösa utrymmen. I ungdomsrum, studentlägenheter, vardagsrum för oss själva har vi stått och övat – och försökt undvika att fäkta ner inredning och annat. Och i väntan på buss och tåg har vi stått och repeterat steg och övningar och samtidigt oftast försökt att inte märkas alltför mycket för omgivningen. (Eller inte.)

Och alla dessa träningslokaler jag tränat i. De allra flesta av dem egentligen inte heller särskilt väl anpassade för ändamålet. Pelare mitt i lokalen. Golv som inte funkar att dansa på. För få och för korta balettstänger. Det eviga parerandet för att alla ska få plats och ingen ska inkräkta på det utrymme som grannen behöver för att kunna göra samma övning som jag. Hänsynen och respekten.

Eller den där eländig källarlokalen vi tränade i ett tag i Göteborg, där det var så lågt i tak att vi istället för att sträva uppåt fick sträva åt sidan.

Ja, det är samhörighet. Samhörighet i att vi alltid hittar plats och möjlighet och gör det bästa av den där lilla fläcken vi hittar. Anpassar och hittar möjlighet.

Sånt tänker jag på, när jag står där på mitt vardagsrumsgolv, med en pinnstol som balettstång. Sånt tänker jag på när min balettlärare, Alessia på youtube, kommenterar något om att slå sönder lägenheten när hon backar in i golvlampan eller när hon säger hej till krukväxterna när hon lutar sig åt sidan i en stretch.

Men samhörigheten sitter inte bara i utrymmet, utan också i det gemensamma språket. Språket som består både av ord/termer och av kroppspråk, signaler, gester. Språket är så gemensamt och hemtamt att Alessia kan rätta mig och få mig att tänka på rätt saker utan att hon ser mig, för de påpekanden hon kommer med är allmängiltiga, välkända – jag vet vad hon menar, eller kan förstå av att lägga ihop det jag vet sedan innan. Jag kan grunderna i språket och har dem i ryggmärgen. Må vara att dansen inte är mitt modersmål, men jag har pratat språket länge nog.

Och jag må vara en 41-årig mamma, med en kropp som inte längre gör det den gjorde på den tiden det fortfarande var relevant att drömma om att bli dansare. Men det är ljuvligt att känna samhörigheten och kommunicera både med hela världen och min egen kropp. Här hemma i mitt vardagsrum.