Ordförråd

Posted on 19 mars, 2017 | Leave a comment

Jag testar mitt ordförråd i ett test på nätet och får det här resultatet:

Och så tänker jag på att jag nog inte använder något särskilt avancerat språk när jag skriver. Tvärtom. För det är ju när jag låter orden flöda, låter texten bli talspråksmässig, och skiter i regler och konventioner, som jag tycker det blir bra. Eller läsvärt. Eller intressant.

Jag KAN ju skriva som man borde. Om jag vill. Men det blir så tråkigt!

Och så tänker jag på att folk brukar säga när man svär att det tyder på dåligt ordförråd. Jahapp. Och ja, jag svär en hel del :P

Nejdå, jag tror inte alls att jag tillhör de översta 0,01% vad gäller svenskt ordförråd. Men det är ändå en trevlig sak att få bra resultat. Jag kan ju liksom få sträcka mig till att konstatera att jag inte är usel.

Och så undrar jag vad älsklingen skulle fått för resultat på testet. För han var ju alltid minst ett par snäpp skarpare än mig. Kunde mer. Hade läst mer. Hade mer koll. Och vågade tro på sig själv, förstås.

Och så funderar jag ett varv på det där. På att jag alltid uppfattade honom som skarpare än mig, och på att han alltid hade bättre självförtroende än jag. Och det kan ju låta som att det var hans fel att jag kände som jag kände. Fast det var ju tvärtom. Han var den som var bäst i världen på att få mig att tro på mig själv och på att jag inte var så usel som jag inbillade mig.

Leave a comment

Posted in Jag, Reflektioner och tankar

Tagged

Sanne

Posted on 18 mars, 2017 | Leave a comment

Jag tror att det var redan under den där månaden vi mejlades vid (det måste det ha varit, även om jag inte har det mejlet kvar?), innan vi blev ihop, som jag påpekade att han kunde kalla mig Sanne. För det gjorde familjen.

På den tiden var det verkligen bara familjen som kallade mig Sanne. Och inte de heller hela tiden, förstås. Och det där, att jag påpekade att han kunde kalla mig Sanne, var på något sätt ett väldigt tydligt steg till att det här var en väsentlig bekantskap, eller hur man ska säga. Som att jag faktiskt gjorde honom till familj redan där och då, alldeles oavsett position i familjen.

För honom blev jag alltså Sanne nästan från början. Och det innebar efterhand att han kom att presentera mig som Sanne för andra, att Sanne var det självklara till sådan grad att jag blev det för väldigt många andra. Så mycket att jag tror att jag vid något tillfälle, efter ett par år, hade ett allvarligt snack med honom om att det faktiskt inte var okej, för Sanne var liksom mer privat och absolut inte något som var självklart att alla kunde kalla mig.

Fast det släppte efter med tiden. Jag vande mig. Och det hängde nog samman med en ökad öppenhet i övrigt. Om man använder sitt privata smeknamn öppet så kan man inte stänga till om sig själv på samma sätt, på nåt vis.

Se det som personlig utveckling eller nåt.

Så när jag sedan började vistas ute på nätet i diverse sammanhang föll det sig tidigt ganska självklart att det var Sanne jag använde som alias, i olika varianter. Det är ju Sanne jag ÄR.

Så… jag har numera inget problem med att vänner, folk jag känner privat, kallar mig Sanne. Det är helt okej.

Däremot vill jag inte kallas det i jobbsammanhang. (Fast det är inget problem om kollegor jag umgås med privat kallar mig det!) Eller av barnens lärare i skolan. Eller personer som jag liksom har föreningsmässiga eller politiska eller liknande relationer till.

Sanne är fortfarande förbehållet vänner och familj. (Oavsett om det är vänner online eller IRL.) Och det innebar att förstås i praktiken att för väldigt många vänner så är det Sanne jag är. Och det är fine.

Leave a comment

Posted in Jag, Reflektioner och tankar

Tagged , ,

Döden och livet och att både äta kakan och ha den kvar

Posted on 17 mars, 2017 | 1 comment

Stundtals känns det så snårigt.

För han kommer ju att fortsätta att vara en del av mitt liv för alltid, och en påtaglig del av mitt liv för väldigt lång tid framöver. Jag kommer att i nästan varje upptänklig situation (okej, det var en rejäl överdrift, faktiskt) referera till något som har med honom att göra. Saker han gjort, saker han sagt. Saker vi gjort tillsammans. Eftersom vårt liv var tillsammans i nästan sjutton år. Och allting jag har omkring mig är fortfarande starkt påverkat av honom, ibland rent fysiskt byggt och hopsamlat av honom.

Så är det. Så måste det vara. Och jag vill inte ha det på något annat sätt.

Men det innebär ju att det kan uppfattas som att jag ältar. Som att jag inte klarar att gå vidare, inte är redo att släppa. Så är det inte. Det är inte så att jag fastnat i dået och inte vill komma vidare i livet. Jag vill båda delar: jag vill minnas allt det bra han var (och det dåliga, även om det var väldigt lite), allt det vi gjorde (och det vi inte gjorde). Allt det livet var under de sjutton åren. Jag vill inte radera, vill inte glömma. Och jag vill leva nu och framåt. Jag har ett stort behov av att leva, på nåt vis. Och samtidigt finns en liten fånig rädsla varje gång jag nämner honom – olika stor beroende på sammanhang och vilka personer som finns omkring mig, förstås – att det liksom ska stöta bort folk, skrämma bort. Och den rädslan ökar sakta allt eftersom tiden går, just för att tiden går.

Jag hoppas att det bara är min egen oro som spelar mig spratt. Att alla som läser det här faktiskt tycker att det är fånigt att jag ens känner behov av att poängtera det här. Jag vet att många av er kommer att tycka det, i alla fall.

Men det skaver i alla fall.

För det känns liksom som att det kan uppfattas som att jag både vill äta kakan och ha den kvar, på nåt vis. Och… det vill jag ju. Jag vill foga ihop mitt liv då, med honom, med livet nu och framtiden, det där levande livet jag vill fortsätta med. Och om jag rensar bort honom, de spår han lämnat, ur mina dagliga samtal och reflektioner, så städar jag liksom bort väsentliga delar av mig själv också. Det vill jag självklart inte.

Men ändå. Livet är nu. Och framåt.

1 Comment

Posted in Allvarlig sjukdom (cancer), död och sorg, Jag, Reflektioner och tankar

Alla dessa skivor

Posted on 17 mars, 2017 | Leave a comment

Jag hade med mig en del skivor in i vårt gemensamma hem. Han hade löjliga mängder. Sådana mängder att han redan när vi träffades sedan länge hade gått över till att flytta över alla skivor i plastficksfodral för att de skulle ta något mindre plats. Och vi fortsatte förstås hela tiden att fylla på med mer skivor. Mina skivor, hans skivor, och ibland gemensamma skivor. Oändligt med skivor.

De spelades under stora delar av vårt liv tillsammans på en CD-växlare för fem skivor. Men den la av strax innan han dog och ersattes av en bättre begagnad som bara kan ha en skiva i taget.

Det gick förstås i perioder hur mycket av skivorna som spelades, beroende på hur livet såg ut i övrigt. Men alldeles oavsett växte det alltid till rejäla högar med skivor som låg kvar framme på stereon. Ja visst, det fanns – finns – ju ställen där skivorna skulle vara: insorterade i bokstavsordning i lådor från Ikea. Men skivor man spelar ofta blir ju ändå liggandes kvar framme. Vi försökte hitta lösningar på det där, både i form av att bli bättre på att sortera in efter oss (funkade förstås inte) och i att ha en speciell platsback och en speciell hylla för de skivor som var igång och spelades.

Inget av det funkade ju förstås. Det innebar bara att det var både skivor i en extra låda OCH skivtravar på stereon.

När han dog var det också skivtravar på stereon. Förstås. På slutet var lyssna på musik – och prata om musik med folk som kom och fikade – en av de saker han klarade av, liksom.

Jag har inte orkat sortera i de där högarna efteråt. Jag har bara byggt på med mer ovanpå när jag velat spela annat. Fast det har länge varit ohanterligt. Och mycket i högarna som ju inte behövt ligga där, för att jag ändå inte ens vet vad det är, och inte heller orkar ta reda på.

Idag har jag gjort ett försök. Kontentan är väl ungefär att jag fyllt den där plastbacken så att den är rågad till dubbel höjd med skivor – för jag VILL inte stoppa undan allt, jag vill ha skivor i omlopp. Jag har sorterat bort alla de Sonically Speaking (medföljande skivor till tidningen Sonic) som låg framme – kanske 20-30 st?) och lagt i hans låda för skivor av det slaget. Och så har jag byggt en hög med de skivor jag tror att jag inte kommer att lyssna på i nuläget. Fast sedan inser jag att jag ändå inte vill sortera in dem i det gigantiska ”arkivet”. för då kommer jag väl aldrig att hitta dem igen – eftersom säkert 90 procent av det han har är sånt jag inte vet om jag vet vad det är. Så de får väl en egen låda.

Och det där i plastbacken… det får nog snart komma ner i högar på stereon igen. Hur skulle det annars se ut? Skivor ska ju spelas.

Leave a comment

Posted in Allvarlig sjukdom (cancer), död och sorg, Musik

Femfingrad mandelpotatis

Posted on 16 mars, 2017 | Leave a comment

Nyheten når mig så som nyheter når en nuförtiden: Ett namn nämns lite för ofta i tweets, folk berättar minnen eller tankar, och någon klämmer dit ett RIP.

Så Torgny Lindgren är tydligen död.

Jag ska erkänna: vore det inte för den femfingrade mandelpotatisen så skulle jag inte känt till honom.

Den femfingrade mandelpotatisen kom in i min värld på en kulturfestival i Norrköping för sådär drygt femton år sedan. Det var musik och spektakel av diverse slag, väldigt trevligt och bra. Och i en av lokalerna hölls en monolog av en fantastisk berättare, eller skådespelare, eller vad han nu borde kallas. En man som själv på scen drog Torgny Lindgrens skröna om den femfingrade mandelpotatisen.

Jag vet inte ens om den heter så, den där skrönan eller berättelsen. Men jag minns mycket väl mannen som flyttade rågångsstenarna, en bit till och en bit till, för att utöka sin mark, och sedan kom länsman, och sedan…. ja, det är en lång historia, som leder fram till den femfingrade mandelpotatisen.

Det där är Torgny Lindgren för mig. Och det är alldeles fantastiskt bra bara det.

Leave a comment

Posted in Inget särskilt

Tagged ,

Det där mörkret

Posted on 15 mars, 2017 | Leave a comment

Vissa dagar vill mörkret ta tag i mina tankar. Som dagar när jag för hundrade gången (typ) hittar en bit av en eternitplatta någonstans i jorden i trädgården och tänker hemska tankar om cancer och vad som finns i jorden här och att vi säkert inte borde odla i trädgårdslandet och säkert borde flytta härifrån för det är säkert något här i marken eller luften som gör att vi alla kommer att drabbas av cancer och dö och jag borde ta mig samman och se till att vi flyttar härifrån för säkerhets skull för det kommer att vara så jobbigt den dagen jag inser att vi borde ha gjort det för att vi inte alla ska dö.

Men jag skjuter bort tankarna. Jag orkar inte ha ångest. Livet är för jobbigt i vilket fall, och jag orkar inte riva upp och ner på det mer.

Fast det har jag förstås dåligt samvete för. Förstås.

Men jag har inte utrymme för att låta mörkret släppas fram. Om jag låter mörkret sluka mig så finns det ingen som kan dra upp mig längre. Så jag måste låta bli att falla ner. Även om det innebär att ta den här sortens risker.

Leave a comment

Posted in Reflektioner och tankar

Tagged , , ,

Konventioner

Posted on 15 mars, 2017 | Leave a comment

Konventioner är knepiga saker. – Ska det kallas konventioner? Eller praxis? Nå, ni fattar nog vad jag menar? Saker som ska vara på ett visst sätt, liksom.

Konventioner jag känner till och ”förstår” kan jag hantera. Om jag vet vad som ”gäller” så kan jag förhålla mig till det. Tycker jag konventionen är dum så kan jag bryta mot den, medvetet göra annorlunda, för att jag tycker det är bättre, roligare, mer moraliskt rimligt eller vad det nu må vara. Eller bryta mot konventionen bara för att den är meningslös och fånig och jag kan. (Jodå, jag kan också följa konventioner när det är praktiskt, eller när de för den delen är vettiga eller inte stör mig. SÅ rebellisk är jag inte. Faktiskt.)

Det är knepigare med konventioner jag inte greppar. Konventioner jag bara anar men inte kan sätta fingret på.  När jag får en känsla av att här finns en oskriven regel som jag förväntas känna till och greppa, men det är så vagt att jag liksom inte alls förstår vad regeln är om den nu alls ens finns. Då finns inget konkret att förhålla sig till. Jag vet inte om jag bryter mot några regler, jag har bara en väldigt stark känsla av på det här området finns det outsagda saker som jag automatiskt i andras ögon förhåller mig till genom hur jag agerar om jag alls tar min in på området – alldeles oavsett om jag själv vet och fattar, liksom.

Sånt gör mig osäker: den där känslan av att här är det försåtsminerat och jag vet inte ens riktigt vad det är jag borde leta efter. Risken är att jag helt håller mig borta från området, för säkerhets skull.

Och det kan röra sig även om små fåniga saker. Som det här med att det finns olika färger på emoji-hjärtan. Betyder de olika färgerna olika saker, som jag borde känna till, som jag antas veta om jag använder hjärtan i olika färger? Jag vet inte. Istället väntade jag länge innan jag vågade använda ”riktiga” hjärtan på twitter, alltså inte bara <3 Numera har jag vågat mig på röda hjärtan i alla fall. Men ibland tänker jag att folk kanske tolkar in mycket mer i röda hjärtan än just bara röda hjärtan. För jag VET ju inte.

Skönast är det väl egentligen när jag inte alls har fattat att det finns eller kan finnas konventioner att förhålla sig till på ett område. När jag kan vara som jag är och vill vara utan att ens fundera över om det är så det ska vara eller inte. När jag kan strunta i analysen. Det där som väl är oskuldsfullhet och naivitet och så där. Bara vara. Sjunga för full hals för att det är kul och dansa som att jag bara har lika danslekälskande vänner omkring mig.

Leave a comment

Posted in Genus och normer, Jag, Reflektioner och tankar

Repair service hos Kavat!

Posted on 14 mars, 2017 | Leave a comment

Det var en kollega som tipsade:

Du vet väl om att hos Kavat så kan man numera skicka iväg sina skor på Repair Service, få sulor tillfixade och allmän översyn?

Hon, liksom jag, har nämligen Kavat-skor. Kavat, mest kända för barnskor, har miljömärkta skor av vegetabiliegarvat skinn (det vill säga garvat utan krom). Sedan ett antal år tillbaka även för vuxna.

Jag har tre par Kavat-skor för egen del. (Plus ett par sandaler.) Det första paret köpte jag 2011. Den gången var det ett par i storlek 40, och då fortfarande från barnkollektion (jag tror inte de hade vuxenskor då?). De skorna är fortfarande funktionsdugliga; de har varit hos skomakaren ett varv och fått en kompletterande skinninsida längst bak mot hälen/ryggen. Det andra paret är, enligt vad jag kan uttyda av gamla beställningsmejl, ett par svarta Linda inköpta januari 2013. De var hos skomakaren för ett drygt år sedan, för att sulan började lossna och behövde limmas dit.

Det tredje paret köpte jag för någon månad sedan nu i år. För sulan på de svarta börjar lossna igen och behöver limmas, och jag har inte, givet alla andra omständigheter, prioriterat att ta mig iväg till skomakare. Dessutom börjar sulorna på båda de gamla paren bli aningen snedslitna.

Men så häromdagen så nämnde alltså en kollega det här med Repair Service. Och så fick jag en länk, och från den hittade jag vidare till den här beställningssidan:

REPAIR SERVICE
599 kr

Endast på utvalda artiklar i vuxensortimentet.
Bodås, Borgvik, Hylte, Hofors, Nyhammar, Slite, Töre, Lugnvik

(Även äldre modeller t.ex Amanda, Anders, Forsbacka, Ove, Camilla, Axmar, Bengt, Ragnar, Emily)

Som ett steg i vårt arbete med miljön erbjuder vi nu renovering av dina gamla Kavatskor. Vi är många som har ett par väl ingådda favoritskor som sjunger på sista versen. Ofta är det inget större fel på skorna förutom en utsliten sula. På ovan nämnda artiklar erbjuder vi nu en helrenovering, där i ingår bland annat sulbyte av såväl ytter- och innersula. Vi fräschar upp dina skor så gott det går utifrån de förutsättningar som finns. Lagar eventuella trasiga sömmar, byter skosnören och putsar upp skinnet. Du kommer kunna fortsätta använda dina favoritskor i flera år framöver, dessutom gör du miljön en tjänst genom att återanvända istället för att köpa nytt.

Ingår
-Byte yttersula
-Byte iläggsula
-Lagning av eventuella trasiga sömmar där det är tekniskt möjligt
-Nya skosnören
-Putsning och infettning
-En burk Kavat Eco vax (88g)
-Fri frakt tillbaka

Du skickar dina skor till oss tillsammans med returblanketten…

Vi returnerar skorna kostnadsfritt så snart de är klara, räkna med 6-8 veckor.

UNDANTAG: Om våra skomakare anser att dina skor inte går att reparera förbehåller vi oss rätten att cancellera din order, detta rör sådana reparationer som inte är specificerade ovan. I det fallet tas en administrativ avgift ut på 99 kr och det görs en återbetalning på 500 kr till det kontokort som användes vid betalningen. Dina skor skickas tillbaka till den angivna adressen. Om du känner dig osäker eller om du saknar just din modell, får du gärna maila oss en bild så kan vi försöka göra en bedömning utifrån den., maila till support@kavat.com 

Så jag tog bilder på mina skor och skickade tillsammans med beskrivning och fråga till den angivna adressen – omfattas dessa skor av repair service?

Jag fick svar idag:

Tack för ditt mail och vad roligt att du är intresserad av vår repair service tjänst!
Tyvärr inkluderas inte någon av dina modeller av denna tjänst.
Det stämmer att den svarta kängan är en Linda, och ditt andra par är en Loke och är en juniormodell.
Vår repair service inkluderar endast vuxenmodeller, men tyvärr har vi inte material i produktion kvar för att kunna göra en repair service på tex ett par Linda.

Det var ju synd. Så jag skickade i alla fall en följdfråga:

Så synd, eftersom skorna verkligen skulle behöva bättras på :-)
Men väldigt fint att ni börjat med sådan service!
Har du någon aning om hur länge man kan räkna med att det finns material att tillgå för en skomodell? Det är ju först efter några år behovet infinner sig. (Jag har även ett par nyköpta skor från nu i vintras, och de behöver ingen åtgärd än.)

Och fick snabbt svar:

Våra vuxenmodeller kommer att kunna tas emot för repair service under lång tid framöver då vi nu jobbar utifrån konceptet och är mer jämna i vår produktion än tidigare.
De modeller vi inte kan ta emot idag är då tex modeller som tillverkades under endast en säsong under mycket tidigare år.
Du är så välkommen tillbaka längre fram!

Så, sammantaget: Mina gamla skor kan inte åtgärdas med denna service. Men för framtiden så är Kavatskor för vuxna nu ett ännu bättre miljöalternativ än tidigare. Inte nog med att de är miljömärkta (EU-blomman) och väldigt bra skor, det finns dessutom en service för att förlänga deras redan långa liv ännu mer.

Mer sånt önskas!

Leave a comment

Posted in Hantverk, Miljö

Tagged , , ,

Lösningen på alla problem

Posted on 13 mars, 2017 | 2 comments

När man har en blogg får man en massa spamkommentarer. Det är många kommentarer som består av länkar till ställen där man kan köpa olika mediciner och dylikt, en hel del kommentarer på kinesiska(?) och ryska(?), och diverse annat meningslöst dravel.

Och sedan ibland dyker det upp mer fascinerande saker. Som den här, idag:

(Klicka på bilden om du vill se den större.)

Ja, tänk så fint det vore om allt det där kunde lösas så enkelt… Men jag tror någon bör börja med att lära sig översätta bättre.

Och ja, jag slängde kommentaren. Båda gångerna den kom idag.

2 Comments

Posted in Inget särskilt

Tagged

Stympad älvdans

Posted on 10 mars, 2017 | Leave a comment

Igår satte jag mig och gjorde en spotifylista av min gamla Lasses-bästa-lista. Ja, alltså den där jag satte ihop för tio år sedan och brände på två CD – för det blev liksom 42 låtar trots att jag försökte begränsa mig.

Men på spotify blev samma lista tyvärr betydligt kortare. För på spotify saknas ju låtarna från de gamla demobanden med Lasse. Med hjälp av lite tänjningar på vilka versioner som borde vara med så fick jag i alla fall ihop 32 låtar på spotify.

Här finns låtlistan Älvdans:

Leave a comment

Posted in Musik

Tagged