Hoppets smärta

Före jul fick en twittervän ett hemskt besked: hennes femåriga dotter hade drabbats av hjärntumör. (Eller hur säger man? Jag tuggar runt i huvudet och hittar inte vilken formulering det är jag borde använda.)

De första beskeden sa ändå att det var en snäll långsamtväxande tumör. Det visade sig sedan vara fel. Istället var, är, det en galopperande tumör, och livsperspektivet för den lilla flickan har kortats till det extrema.

Föräldrarna har hittat ett halmstrå: en skitdyr behandling som behöver genomföras i London. Fundraising pågår, och i skrivande stund har osannolika 71 000 euro samlats in, trots att insamlingen inte varit igång ett dygn.

Och de känslor som far runt i mig i detta är så… bisarra. ”Grumliga” kallade jag dem innan idag, när jag själv delade vidare insamlingen.

Vi hade aldrig något hopp. Vi hade klara besked från läkarna redan från början att älsklingens cancer inte gick att bota, att all behandling var fråga om att i bästa fall köpa sig lite mer tid tillsammans. Och hur hemskt det än var så fanns det ändå en trygghet i det där, i att inte behöva tvivla, inte behöva fundera, inte behöva slitas mellan hopp och förtvivlan. (Jag har skrivit om det innan också.) Och jag bestämde mig väldigt tidigt för att nöja mig med det. Att utgå från att läkarna faktiskt ville det bästa, sökte alla möjliga lösningar, och att det inte fanns skäl för oss att tvivla och söka egna alternativ. För jag visste att jag skulle gå sönder långt mycket mer om jag skulle bära den sortens tvivel. Då hade jag inte kunnat hålla ångesten stången. Och jag hade aldrig skäl att tvivla på läkarna. När älsklingens vänner med cancerforskningsinsideinformation kom med förslag på vad vi borde fråga om av nya behandlingar och försök, så visade det sig att läkarna redan övervägt och kollat upp.

Men nu… nu blir som sagt var mina tankar och känslor grumliga. Åt båda håll.

Dels tänker jag att det trots allt är ett halmstrå de griper efter, föräldrarna till lilla Linnea. Det är stora pengar, många pengar, och det finns ingen garanti för att det funkar och hjälper. Jag vet inte vad oddsen är, men det tycks mig som en påtaglig risk att det ändå kommer att sluta på samma sätt. Med den skillnaden att studsandet mellan hopp och förtvivlan hunnit med några rundor till innan slutet och slitit ut dem ytterligare innan de står där med den slutliga sorgen.

Och samtidigt sås det tvivel i mig själv. Jag skäms över att jag inte själv grep efter halmstrån. För det är väl egentligen det enda rimliga att göra i det läget. Och jag gjorde inte det. Jag grep inte efter halmstrån utan accepterade att döden tog min älskade. Och jag kan väl lägga den stenen bland alla de andra i korgen som tynger mitt samvete och får mig att känna att det måste vara mitt fel att älsklingen dog. Oavsett att jag ser det orimliga och irrationella i det.

Och ja, jag har också skänkt pengar till insamlingen. Jag ignorerar pessimisten i mig och plockar fram älsklingens optimism. Eller kanske mest av allt hans självklara inställning när det kommer till att hjälpa andra människor. Jag håller fast vid det lilla lilla halmstrået av att åtminstone försöka hålla lite liv i honom genom hans minne, hans värderingar, hans… ande.

Och så är jag avundsjuk. Jag ser hur hela twitter bär den lilla familjen, och trots att jag var så öppen med älsklingens sjukdom så var jag inte fullt så öppen och blev inte buren fullt så mycket. Men mest av allt är jag avundsjuk på att vara två föräldrar, att kunna dela det svåraste med en livskamrat, rakt igenom, oavsett hur det slutar. För oavsett hur många som bär upp mig så är jag ändå ensam i det.

Jag är så ensam. På ett sätt ingen av er kan göra något åt eller ens mildra.

Sorgen gör så fula saker med en. Det är inga vackra tankar det här, jag vet. Men det är så verkligheten ser ut. Även om jag fortfarande påminns då och då om att folk, även från professionellt håll, ibland tror att sorgen är en familj hötorgskonstgråtande barn som sitter och håller om varandra i soffan.

Men jag hoppas att Linnea ska få leva. Att behandlingen ska fungera. Att en bror ska få behålla sin syster, att en mamma och en pappa ska få ha kvar båda sina barn. Jag försöker orka hoppas. För jag önskar dem inte den här smärtan.

Hur bra behöver man vara på något för att få lov att ägna sig åt det?

En gång i tiden hade jag egentligen bestämt mig för att satsa på dansen. Men omgivningens påtalanden om hur tuff branschen var, hur få jobb, hur dålig lön, hur hård konkurrens och så vidare, fick mig att fega ur och aldrig våga försöka när det väl var dags…

… vilket jag ju ångrade några år senare, och försökte igen. Fast då hade oddsen hunnit försämras av den där faktiska detaljen om ålder som är så central i sådana sammanhang. Och kanske var det inte min värld ändå. Men jag är ändå, trots det totala magplask mitt nya försök slutligen landade i, glad att jag faktiskt försökte.

Jag tror jag hört Ingemar Stenmark berätta om en lärare han hade som sa att det där med skidåkningen kommer du aldrig att kunna leva på eller ha som jobb. Men det gick ju uppenbarligen.

Oavsett vad för något man drömmer om att göra så är ju egentligen budskapet ett jantelagsbudskap: Det finns redan alldeles för många som vill ägna sig åt det där. Och du ska fan inte tro att du är bättre än någon av de andra, så det är lika bra du lägger ner och struntar i det. Lägg av, lägg ner, låt bli.

Det där mal i mitt huvud nu också, vad gäller skrivandet. Jag är inte bäst, det vet jag. Jag kämpar som en blå för att åstadkomma något som förmodligen på sin höjd är medelmåttigt. Och det finns redan alldeles för många författare. Varför ska jag?

Fast jag vill. Är det meningen att man ska låta bli allting man vill och tycker är kul bara för att man inte är bäst i klassen? Eller vem ska bestämma vilka områden den regeln i så fall ska gälla på? Om jag skriver för att jag vill det, på min fritid, även om det inte är fantastiskt bra, varför ska jag då ändå ständigt känna att jag borde låta bli för att det finns andra som är bättre och för att all historier redan är skrivna.

Det är ju bara de som vågar skita i det som har en chans att lyckas, eller hur?

 

Spexsorg

Det är spextid. Mittenlördag. Jag och trettonåringen har tagit tåget till Linköping för att se föreställningen.

Det är många år sedan jag var med på spexet senast. På senare år har jag istället tagit tillfället i akt att få en helg hemma, på egen hand, medan älsklingen tagit med sig barnen på spexhelg. (Och förra året prioriterade vi bort spexet och åkte till England.)

Men nu. Nu är jag här. För att jag faktiskt ville gå på spex, och trettonåringen också.

Men det är tungt.

Det är tungt bara i sig att komma upp hit. Hemma är sorgen förbi fasen när jag blir påmind om älsklingen i varje steg. Men i Linköping finns tomheten efter honom fortfarande mycket påtagligare. Här har jag fortfarande inte upplevt många månader utan honom. Och här lever fortfarande de tidigaste årens förälskelse kvar på ett helt annat sätt. Bara att kliv av tåget och gå mot parkeringen väcker fortfarande minnen av den där tiden när framtiden var något som skulle bli bättre när vi faktiskt fick möjlighet att dela livet och vardagen. Det där som numera bara är en dåtid att drömma tillbaka till.

Och så spexet. Spexet i sig rymmer så mycket saknad efter älsklingen. Det där första året med distanspendlingen innehöll så väldigt mycket spex. Först var älsklingen spexskådis, med en nolleföreställning kvar att spela strax efter att vi blivit ihop. (Nej, jag såg aldrig den. Kunde inte då.) Sedan var älsklingen med i KM det året (-00), och typ varje gång jag var uppe drällde vi omkring nere under forumteatern. Och året efter var han directeur. Och jag har sett så många föreställningar som provföreställningar och från logerna i underjorden och från salongen. Jag är van vid att gå ner i pausen och vara med när det dricks punsch och sjungs. Van vid att vara med på sittningen efter föreställningen på mittenlördagen och sedan dansa med älsklingen. Van vid älsklingens skratt hörs, älsklingen träffar och pratar med och känner varenda kotte, van vid att älsklingen finns där.

Han finns inte längre. Inte alls. Och det blir liksom ännu mer påtagligt omöjligt där på Forumteatern. Det kan inte vara så, får inte vara så.

Och sorgen och saknaden plockar fram sina små vassa spadar och gräver nya spår i känslan av att det måste vara mitt fel, för så här fick det ju bara inte sluta, älsklingen får bara inte vara borta från den här världen.

A year ago – nu är det sportlov igen

A year ago, do you remember?

Robert of Huntingdon berättar för Edward of Wickham: där satt Little John, och där satt Will, och där Nasir – för att övertyga honom om att han var the hooded man som räddade the merry men efter att Robin of Sherwood dödats av sheriffens män.

A year ago, do you remember?

Idag börjar sportlovet. Och jag tänker på sportlovet för ett år sedan.

Då hade vi precis tagit oss igenom förkylningar och förstoppningar och annat. Och trots att det liksom in i det sista verkade smått osäkert om vi skulle komma iväg, så kom vi iväg till England och Wales. Trots den där mensen. Den där mensen som fick mig att tro att jag skulle förblöda på ett hotellrum i Wales, som fick mig att inse att jag aldrig kommer att våga åka iväg på ”riktig” semester när älsklingen inte längre finns och ingen annan längre kan ringa ambulansen och ta hand om barnen när det krisar, den där mensen som gjorde att jag åkte ambulans för första gången i mitt liv och sedan tillbringade en natt på universitetssjukhuset i Cardiff och blev kallad ”my lovely” fler gånger än vad som skulle varit möjligt att räkna. Och mot alla odds så kom vi ÄNDÅ iväg på The Doctor Who Experience dagen efter, och jag hann upptäcka att Cardiff var en trevlig stad vi skulle vilja återvända till. Och sedan åkte vi till Cotswolds och jag fick alla nerblodade kläder upptvättade hos vänner. Och älsklingen var fortfarande i skick att vara den som körde bil, hela veckan igenom, fastän magen var tjorvlig och han bara åt typ halva portioner stor del av tiden. Och vi åt lokal pubmat i Amesbury och såg sydkustens klippor och bodde på ett fantastiskt vandrarhem och spelade folkmusik i Lewes och träffade älsklingens vänner och traskade runt i Rochester Castle och körde sedan hela vägen in till centrala London med hyrbilen med älsklingen som bilförare och mig som vägbeskrivningsläsare. Och sedan flera dagar i London, med långa museidagar och sightseeing i taklös buss på kvällen.

Och ja, älsklingen var ju inte i fullt skick. Lite för trött, lite för ont i magen. Men i huvudsak ändå alldeles sig själv, bara lite kraftlösare. En bra bit på väg nerför det lutande planet, men lutningen var inte så kraftfull än.

För det gick ju fortare sedan. Allt fortare.

Så obegripligt i efterhand att han körde bil utan problem då. Så ogreppbart att han var död bara drygt två månader senare. Och ändå inte.

A year ago. Do you remember?

Guilty pleasure: Reign

Om man ett år som detta ska överleva tråkvinter och mörker och olika sorters skitmående och hjärnröra och så där, så får man använda de vägar till verklighetsflykt som står till buds. Och då är netflixtittande en väg till överlevnad och genomlevnad. Och efter att nyligen ha tittat igenom både alla avsnitt av ”Miss Fisher’s Murder Mysteries” (fantastiskt bra serie!) och den än så länge enda säsongen av ”Syskonen Baudelaires olycksaliga liv” (den senare tillsammans med trettonåringen), så har jag fastnat framför ”Reign”.

Upplägget för Reign är Maria Stuart (Mary, Queen of Scots), mitten av 1500-talet, och intriger vid det franska hovet. Och innan jag började titta läste jag en del recensioner. Det verkar som att de flesta antingen älskar eller hatar serien :-) Och nu när jag hunnit titta på nästan hela första säsongen så förstår jag nog båda vinklarna. För de beror på vad det är man förväntar sig och vill ha.

Vill man ha en historiskt korrekt skildring så förstår jag att man inte gillar den. Serien är full av medvetna anakronismer. Mycket konstnärliga friheter. Och?

Vi har alltså Maria Stuart, som varit drottning av Skottland sedan hon var mindre än en vecka gammal och som varit trolovad med franske kronprinsen sedan hon var sex år och han ungefär detsamma. Och nu är de tonåringar. Vi har en fransk kung, med drottning och älskarinnor, och komplicerade relationer länderna emellan. Självklart är det en alldeles fantastisk miljö för att knåpa ihop intriger och komplikationer.

Ja, det är fullt med påhittade personer. Ja, de allra flesta intrigerna är säkert uppdiktade eller anpassade. Och Maria och Francis/Frans/François är helt uppenbart äldre än de var på riktigt. Och så vidare. Det vill säga detaljerna är fel. Men å andra sidan så är det inget som säger att det inte kan vara relevanta typer av intriger och komplikationer, även om de liksom inte följer någon korrekt historisk redogörelse. Tillspetsat, tillskruvat, men ändå… intressant.

Och vad gör det med de ”praktiska” anakronismerna, i form av kläder som inte stämmer med epoken, filmmusik av modernt slag och så vidare? Ja, man kan ha ambitioner om att göra saker Rätt (TM). Nå, men man kan också välja att skita i sånt. Det kan vara väldigt skönt att skita i sånt och göra som man vill istället. Även om man gör en TV-serie om en person (eller flera) som faktiskt existerat.

Och oavsett hur mycket man har ambitionen att något ska vara historiskt korrekt så finns alltid en överhängande risk att man ska få massor med kritik för det man missat att göra rätt. Jag vet inte hur många kommentarer jag läst med kritik mot att Robin of Sherwood har för rent och välvårdat hår, typ – det upprepas stundtals som ett kritikmantra. Då kan man ju lika gärna välja att sväva ut bäst man vill.

Så ja, i huvudsak gillar jag Reign. Men jag inser att det måste räknas som någon sorts guilty pleasure. Det är nog första gången jag tittar på en serie med så många avsnitt (22 i första säsongen, 22 i andra, 18 i tredje och 16 i fjärde, tror jag). Och ja, det finns vackra unga pojkar att titta på i serien, ögonfägnad för ett trött och sorgset hjärta. Lite verklighetsflykt och distraktion. Det kan man väl ändå få lov till i mitt läge?

Men ja, jag skäms. Förstås. Allt annat vore väl olikt mig?

För övrigt finns det en märklig tröst i den korta tid jag vet att Mary och Francis får tillsammans (även om jag inte kommit till slutet av den), en tröst i att jag och älsklingen sett i det perspektivet fick lång tid tillsammans. Det är märkligt hur sånt där funkar…

Det vackra och det fula (tankar kring orcer)

Jag har suttit och tittat på The Return of the King (tredje Sagan om ringen-filmen) med trettonåringen (och delvis med åttaåringen). Och som vanligt när jag tittar på de här filmerna så sitter jag och funderar över hur fruktansvärt fula orcerna är. Inte bara fula som i uppfyller någon annan princip än den vi är vana vid när det gäller skönhet. Utan den total symmetrilösheten. För den är mig liksom i grunden bisarr.

Det går liksom så på kollisionskurs med människans eviga mantra om att utseende inte är viktigt. Det är ju helt uppenbart att utseende är extremt viktigt. Och att vi vill att ondingarna ska vara fula, riktigt asymmetriska, för att vi verkligen ska vara helt säkra på att det är de som är ondingarna. Att alldeles oavsett vilka bevekelsegrunder vi har i övrigt, oavsett vilken sida vi står på i den vanliga världens konflikter, så ska vi ändå vara på det klara med att de som är förbannat fula i filmen, de är ondingarna.

Och jag funderar vidare kring detta att skönhet är ett så djupt rotat ideal hos oss, även om vi inte riktigt vill kännas vid det. För jag tänker att just den där symmetrin trots allt har en logik ur evolutionärt hänseende? Att symmetrin, generellt sett, antyder goda överlevnadsmöjligheter hos organismer vars biologi bygger på just symmetri. Bilateral symmetri som hos oss (och uppenbarligen varenda intelligent varelse i universum, om man ska tro diverse rymdfilmer). Att skönhetsideal i grunden handlar om att hitta överlevnadsduglighet – men sedan har det liksom gått bärsärk på samma sätt som trutar vars ungar ännu hellre hackar på en polkagrisfärgad pinne än på förälderns rödfärgade näbb.

Men de där orcerna är istället så fula och asymmetriska att de borde vara utan överlevnadsmöjligheter sett i ett längre perspektiv? Och de är så slumpmässigt fula (nej, jag vet, det är inte någon slump, någon har faktiskt suttit och designat varenda krake) att det liksom inte finns någon logik i det. Egentligen känns det mer som att de är formade utifrån människans skräck för allting som är avvikande och missbildat – och inte alls som något enhetligt.

Ja ja. Sånt sitter jag och funderar på här på söndagen. Och nej, jag kommer inte till någon vettig slutsats. För vi vet ju alla att det är fult att bry sig om utseende. Och då borde ju egentligen slutsatsen vara att vi ska heja på orcerna, eller hur?

Vid min pinnstol i vardagsrummet

Min trettonåring tycker hon har en jobbig accent.

Min åttaåring tycker hon låter sur.

Men själv älskar jag Lazy Dancer Tips. Jag gillar hennes accent. Och jag tycker inte alls hon låter sur, tvärtom, jag tycker hon låter uppmuntrande och glad. Hon lyckas hålla träningspass för mig där på youtube som gör att jag blir motiverad, jobbar mig igenom hela träningspasset. Kommer med de där kommentarerna en riktig danslärare skulle gjort på plats: påminner om att jobba med magen, jobba med ståbenet, inte glömma att arbeta med baken. Påminner och berömmer. Fast hon inte är här.

För mig är hon inte sur. För mig har hon ett språk och en attityd som jag känner mig hemma i. Det är min värld. Träningen blir rolig.

Jag borde ju kunna träna själv. Jag kan ju övningar. Men i ärlighetens namn blir det aldrig samma sak när man ska träna själv hemma. Det blir inte av. Man kämpar inte på. Det tar stopp. Man lägger inte i samma energi.

Men hon överbryggar det.

Och inte bara överbryggar, utan tänder gnistan. Och jag vill egentligen köra hur många som helst av passen. Men det har jag ju inte tid med. Och kroppen skulle inte palla, för jag är för otränad. Men… jag får liksom igång träningsendorfiner. Det är ljuvligt.

Och jag slipper restid. Slipper försöka pussla ihop tillvaron med barnen. Slipper försöka hitta en dag där jag kan få mer en ett pass som passar mig. Jag kan själv välja och vraka och ta det som känns rätt och behövligt.

Vilken jäkla lyx!

Och när jag står här hemma, i vardagsrummet som inte direkt är varmt denna vinter när verandan utanför saknas, så är det alldeles utmärkt att träna i den stickade heldräkten jag köpte i höstas.

Fast till skillnad från Alessias katter så lägger sig inte mina på stolen (för jag har ingen mjuk stol).

Massproduktionen och planeringen

På gymnasieskolan Spyken i Lund kan eleverna anmäla intresse för de maträtter som erbjuds nästa dag på en ipad. På så sätt kan de som lagar maten veta hur mycket de ska laga av de olika sakerna. Så minskas matsvinnet.

Det tänker jag på när jag lagar dagens lunch. Pastasås på skinktärningar av julskinka jag köpte efter jul för att den inte skulle slängas.

Ja, jag är där i tankarna igen. På den blinda produktionen av varor där man inte vet om det finns någon avsättning, hur mycket som kommer att gå åt. Som julskinka. Det ”produceras” julskinka utifrån vad man TROR kommer att gå åt. Affärerna gör visst sina betällningar av julskinkor i september, det vill säga i september sitter affärerna och gissar hur mycket julskinka kunderna i upptagningsområdet kommer att vilja köpa tre månader senare.

Jag tänker tanken att jag egentligen hellre vill beställa hos någon av de mindre producenter som faktiskt bara ”producerar” så många julskinkor som det finns efterfrågan på. Fast då skulle ju ännu färre köpa av det som mataffären här tar hem. Det skulle liksom inget bli bättre av egentligen.

Men ändå. Jag fastnar i tankarna kring alla nackdelar med ”prêt à porter”, även om ordet förstås inte funkar riktigt bra i matsammanhang. Nackdelarna med att producera ”i blindo”, utan att veta hur mycket som behövs eller kommer att gå åt, och då hellre ta i i överkant. För ja, visst fins det många produktionsfördelar med prêt-à-porter och dess motsvarigheter, men det finns också stora nackdelar.

För ett par år sedan skrev jag det här: Längtan efter något som kanske är planekonomi fastän det ordet är skitläskigt för många – men hur gör vi?

Jag vet fortfarande inte hur vi löser det här. Men det Spyken i Lund gör är ett litet steg tillaka mot något som känns självklart :-)

Kanske är casinoreklamen faktiskt ett steg mot det bättre?

När man går in på Sydsvenskans webb så är det första man möts av ofta någon sorts reklam som lägger sig över hela sidan och som man måste klicka sig förbi genom en liten liten länk längst upp.

Tidigare har det väldigt ofta varit reklam för flygresor och bilar. För tillfället är det oftast reklam för casinon och onlinespel och sånt.

Min första reaktion är hela tiden att casinoreklamen är värre. För jag har ju lärt mig att det är fult, det hör liksom till sådant man ”vet”. Det är slöseri med pengar och man kan bli beroende och… ja, ni vet. Det är fel och fult.

Sedan tänker jag ett steg till. För jag brukar ju störa mig på bilreklamen och flygreklamen också. För det är saker som är dåliga för klimatet. Men det är liksom bara så mycket mer invant och accepterat. Flyg och bilar är normala saker att göra reklam för. Där är det mitt huvud som reagerar, och det tar lite längre tid innan reaktionen kommer. När det gäller casinon är det mer en direkt känslomässig reaktion eller vad man ska säga.

Och grejen är att ju mer jag tänker på det desto mer tänker jag att casinoreklamen egentligen måste vara bättre för världen i det långa loppet. Eller i alla fall inte ett dugg värre än reklamen för bilar och flyg.

Eller?

Killing me unsoftly with maskmedel

Katterna behöver ha medicin. Maskmedel. För mamma upptäckte häromdagen när hon var här att den ena hade mask.

I måndagas gav jag båda katterna sådan där spot-on, i nacken, eftersom den andra katten tvättar bort håret ur pälsen och det skulle kunna bero på loppor.

Att ge spot-on, i nacken, en gång, är en mild sunnanvind jämfört med att ge medicin i munnen. Våra katter är kraftiga gamla damer. Griniga, kinkiga, sura, inget man muckar med. I alla fall om det kommer till behandling de inte gillar.

Men det är jag som måste ge dem medicin. Det finns ingen annan.

Och eftersom senast någon gav tabletter till någon av dem, för flera år sedan, så fick han en klo in i en nerv i ett finger och tappade känseln i ett halvår – och den medicinkuren avslutades i och med den skadan – så tog jag inte tabletter utan flytande, till att ge med spruta i munnen, den här gången.

Givet vad katterna väger och hur mycket medicin de ska ha per dag och hur mycket som får plats i sprutan, så ska de ha tre sprutor per dag. Var. I tre dagar.

Och det finns ingen annan än jag som kan göra det. Sa jag det? Det finns ingen annan än jag som kan göra det. JAG MÅSTE GÖRA DET.

Så det blir ytterligare en sådan där sak som måste göras. En sådan där hemsk och jobbig sak som måste göras. Som jag måste bita ihop och klara av. För jag har inget val. Fastän jag inte pallar det, vare sig fysiskt eller mentalt. Jag har inget jävla val.

Så jag biter ihop och gör.

Livet består av plågsamma saker som måste göas, och så stunderna emellan. Och i bästa fall lite verklighetsflykt.

Det behövs massor av verklighetsflykt för att kompensera för de jävliga stunderna.

Och inte fan vet jag om katterna får i sig medicinen heller. Jag får kämpa med att hålla fast och lirka och komma åt att få in nåt i munnen och inte bli sönderriven, och jag skulle behöva allra minst en hand till för att det alls skulle vara möjligt. Och med tanke på hur mycket medicin av den där ynka millilitern i varje spruta som hamnar på golvet och på mina kläder så tycker jag att de rimligen inte kan få i sig något alls. Och jag tror de får i sig mindre för varje gång. Fyra gånger tror jag jag fått i dem nu. Var. Jag har ingen aning om hur jag ska överleva att få i dem mer. Varken fysiskt eller mentalt.

Mitt i min verklighetsflykt, när jag tittar på Sherlock och har mindre än fem minuter kvar av sista avsnittet, så ringer mamma och vill småprata. Om hur det går med medicinen till katterna.

Jo mamma, jag går totalt sönder. Totalt sönder går jag. Den där lilla mentala kraften jag har i nuläget, den lägger jag på att försöka få i katterna maskmedel. Och nu finns det fan snart inget kvar av mig.