Hej igen älskling!
Du, mina skor behöver limmas. och du har ju en massa limsorter. Men jag har inte koll på vad jag borde använda. Är det något i lådan du skulle rekommendera? Eller är det dumt, det kanske inte är någon av limsorterna som passar?
Fan vad många saker man behöver dig till.
Posted in Inget särskilt
Hej älskling!
Jag skriver inte till dig särskilt ofta numera. Det känns liksom ganska meningslöst; jag vet ju att du ändå inte kan läsa det jag skriver.
Fast nu känner jag ändå att jag måste skriva. För att även om du inte kan läsa det så känner jag att jag måste göra ett försök att underrätta dig:
Och det är ju ganska idiotiskt, för skulle du ha någon som helst möjlighet att få någon info från Jorden så vet du förstås redan det här. Men ändå.
Idag har Donald Trump blivit USA:s president.
Ja. Precis så.
Jag minns inte hur långt saker var gångna när du dog. Men jag tror att det då fortfarande kändes ganska osannolikt att Trump skulle bli USA:s näste president. Visst, det hade nog hunnit bli lite mer sannolikt än ”det var det löjligaste jag nånsin hört”, men ändå, det måste fortfarande ha varit något som kändes ganska osannolikt. Något av nivån om allt skiter sig och går på sämsta möjliga sätt.
Nå. Nu är vi där.
Idag har Donald Trump tillträtt som USA:s president.
Det är så osannolikt så att det ändå fortfarande inte riktigt går att ta till sig. Och ändå genomför han liksom redan saker som… tja, det är ju knappast så att det verkar som att han tog i sin valkampanj och sedan kör en mildare linje.
Vi hade behövt dig här, nu mer än nånsin. Förstås. Nej visst, vad skulle du kunna göra för skillnad i det sammanhanget? Men du hade åtminstone kunnat komma med bra tips om böcker att läsa, ge oss tankar och infallsvinklar som kunde lyfta oss – eller fälla dräpande tramsiga kommentarer som fick oss att skratta. Sånt där som behövs under jobbiga tider. Dessutom var det ju du som lyckades vara optimist i de mest obegripliga sammanhang – inte för att du försökte utan för att du var sådan.
För övrigt så har jag så svårt att fatta det här med vad Trump vill åstadkomma. Han vill ”Make America great again”. Och det tänker han uppenbarligen göra genom att skrota allt det som varit ”Americas” styrkor, det som omvärlden sett upp till och uppskattat – forskning, kultur, framåtsträvande – och istället förstärka alla USA:s dåliga sidor. Det är så ologiskt och orimligt så det går bara inte…
Posted in Reflektioner och tankar, Samhälle
Jag har några kilometer till närmsta mataffär. Och där försöker jag handla så mycket som möjligt – för det är viktigt att de finns kvar, och det är viktigt att det finns en efterfrågan på deras ekovaror, och dessutom är det på det hela taget en bra affär.
Men de har inte allt.
Det finns också andra mataffärer på hanterbart avstånd. Några cirka en mil bort som jag besöker hyfsat ofta. Några ett par mil bort som jag besöker mer sällan. De här affärerna besöker jag för att komplettera det som saknas i min närmsta affär. Främst vad gäller miljömärkta och ekologiska produkter som inte finns här i den närmsta.
Med vissa varor funkar det smidigt: de varor jag behöver på de andra ställena finns liksom hemma för det mesta och jag kan köpa dem när jag har vägarna förbi. Tvål, disk- och tvättmedel, torrvaror, frysvaror.
Men med andra saker är det knepigare. Färskvaror av sådant slag som inte finns hemma hela tiden, som det rentav kommer leverans av ganska sällan. Ekologiskt lokalslaktat lokalproducerat kött. Eller kycklinglårfilé från Reko. Eller ekologisk butternutpumpa. Och så vidare.
För som det är nu så kan det mycket väl vara så att jag inte kommer inom just den affären som hade just den där saken under den perioden de hade det. Och så får de slänga för att inte rätt kunder kom. Men hade jag vetat så hade jag ju sett till att dyka upp!
Och alltså, för mig är det sådant som skulle vara rimligt i reklamutskick. ”På måndag får vi leverans av färskt kött från Gröna gården!”, typ. Men det är ju inte så nutidens reklamutskick ser ut. Reklamutskick går ut på att tala om att något är billigt, och har grundprincipen att det ska manglas ut samma saker till hundratals butiker samma vecka. Precis motsatsen till vad jag vill ha, alltså.
Jag skulle istället vilja ha en tjänst där jag hos varje butik kan bocka för att när de får leverans av de här varorna som får jag en notifiering.
Och jag tror att det skulle vara bra både för mig, för de engagerade mataffärerna och för miljön.
Posted in Idéer, Mat, Miljö, Reflektioner och tankar
För tillfället gör min hjärna återkommande en väldigt märklig tankeloop:
Saker är jobbiga, knöliga, besvärliga på ett eller annat sätt. (Det är mycket som är det i livet och tillvaron och vardagen.) -> Jag tänker ”Men det är i alla fall inte lika illa som för vännen XXX (vars dotter har en hjärntumör); de har det i alla fall mycket värre”. -> I nästa steg inser jag att ja, men jag har å andra sidan nyligen mist min man och barnens far, även det i cancer…
.. och där nånstans halkar jag ut i en diffus gegga av hur man egentligen avgör vad som är värst eller snarast hur långt in i framtiden man ska för att älsklingens död ska vara ett avslutat kapitel som är mindre illa – är vi där ännu eller inte?
Jag vet. Att jämföra är inte relevant. Det är ingen tävling. Och samtidigt är det relevant att jämföra. Vi, min familj, är inte längre i den akuta fasen av ångest och panik och ovetande. Vi lever i överlevnaden, i efteråtet. Det är på många sätt mindre illa. Vi har det inte lika illa.
Tack och lov. Så illa pallar man inte ha det i längden. Mentalt, liksom.
Och även om man inte ska tänka så här så gör man ju det. Att man inte talar om det betyder inte att man inte gör det. Och det är också en fråga om överlevnad. Det här att påminna sig om att det finns de som har det värre i stunden och ändå på något märkligt sett genomlider dagen.
Källsortering. Ett ständigt tråkgöra.
Här hemma kallar vi det sunk. Skafferiet, där vi har olika behållare för de olika fraktionerna av sunk, blir snabbt överfyllt. För behållarna blir fulla, och sedan börjar jag fylla kassar på golvet.
Varför det blir så? Jo, för dels är det tråkigt att bära ut alltsammans till bilen. Sunket, förlåt återvinningssakerna, lämnas på parkeringen bakom affären. Och dit är det 2,5 km eller nåt sånt. Alltså lastar man det i bilen och lämnar det när man ändå handlar. En dag när man har tid för sådana saker.
För det tar ju en stund att göra sig av med det också. Så det är inte varje dag man har möjlighet att klämma in det i schemat i samma veva man är vid affären. För dit passar man på att åka när man lämnat eller hämtat barn på skolan. Och det är långt ifrån alltid det finns tid för både lämna/hämta barn, handla OCH lämna sunk. Så sunket kan ibland, även när det kommit ut till bilen, få åka fram och tillbaka i flera dagar. (Transport av avfall. Det är nog egentligen olagligt om man inte har anmält det?)
Dessutom: för att hantera sunket, alltså lämna det, så krävs att man därefter ska göra något där det funkar att man är kladdig om händerna. För man blir liksom inte ren.
Så här är det nämligen (och det här är det mest irriterande i hela den här affären):
Sunket ska lämnas i stora containrar. Och eftersom det ju för en del år sedan var problem med att barn dog i containrar, för att de inte hade vett att låta bli att krypa ner i dem, så ska det numera vara omöjligt för barn att krypa ner i containrar. Och nästan omöjligt för den som ska lämna sunk att få ner sunket i containrarna.
Hålen som finns i containrarna är av två slag:
Dessutom är hålen, framför allt tvåan, gjorda på sätt som gör att man liksom inte på ett vettigt sätt kan luta något och tömma det in i hålet. För det allra mesta kommer då att landa precis utanför hålet, på det lutande plan som gör att sakerna ”rinner” ner på marken. Denna konstruktion gör det alltså ofördelaktigt att ha med sig öppna behållare och kassar och tömma sakerna i containern, för väldigt mycket kommer att hamna på marken.
Därför vill man förstås gärna ha en stängd påse. Och man kan ju tycka att till plastinsamlingen skulle det vara en bra idé att kunna stoppa plastsunket i en plastkasse, knyta in den och sedan trycka in den i containern. MEN det är nästan omöjligt att trycka in en ihopknuten plastkasse med innehåll genom hål 2, pga den där hårda tungan i mitten. Och genom de smala hålen funkar det inte heller.
Det är svårt att beskriva det här på ett begripligt sätt. Det låter inte så illa som det är. DET ÄR FÖRBANNAT ILLA.
I praktiken är det enda som verkligen funkar att stå där med sin öppna behållare och kasta i en sak i taget för hand. Varenda liten jävla mjölkpaketskork. Fast det gör man ju inte. Man försöker hälla. Och sedan får man plocka upp det som trillar iväg från den ganska äckliga marken runtom. Och så blåser saker iväg. Och…
Alltså, det är förbannat otrevligt. Förbannat osmidigt. Och jovisst fanken kämpar man på med skiten. Men i ärlighetens namn, kan vi inte få begära lite bättre lösningar på det här som vi trots allt väntas göra som en del i vadagspusslet for eternity?
Eller är det bara jag som svär inombords varenda gång jag står där och kämpar med skiten?
Posted in Irriterande, Miljö
Natten till igår drömde jag om dig igen. Det var länge sedan sist. Och i vanlig ordning var det en sådan där dröm där du fortfarande lever, fastän det är nu. En sådan där dröm där du bara nästan dog i maj 2016 men faktiskt överlevde och levde vidare.
Och jag började i drömmen undra över att du inte varit hos läkare eller på undersökningar på länge. För även om du överlevt så var du ju fortfarande sjuk, och vi visste att du tids nog skulle dö, så nog borde du väl fortsätta ha besök inom sjukvården? Men du sa att du visst gick på kontroller. Det var bara det att du inte hade bett mig följa med som tidigare och inte hade pratat med mig om det längre. Så det var liksom bara jag som inte hade varit med på läkarbesök sedan i april, men du hade varit.
Jag minns inte så mycket mer av drömmen. Jag tror den var lång och komplicerad. Och den handlade ju egentligen inte alls om dig, det var liksom mer så att det faktum att du fortfarande levde var en av de grundläggande självklara förutsättningarna i drömmen. Som det brukar vara i de där drömmarna.
Det är för övrigt inte omöjligt att drömmen (eller att de kom nu) hänger samman med att mensen var på väg. Ibland får jag påtagligare drömmar då. (Mensen kom slutligen idag, men jag hade mensvärk igår.)
Jag vet, jag är sen på den här bollen också. Har inte haft ork och kraft att skriva ”riktiga” saker på ganska länge. Men så ligger de där sakerna och skaver och vill bli skrivna i alla fall…
När flygskatten diskuterades som intensivast ”den här gången”, för sisådär en månad sedan (?), så var det två ståndpunkter som fördes fram ganska frekvent som argument från varsin sida.
Den ena sidan sa ungefär: ”Flygskatt är viktigt, och det rör sig om så lite pengar så det påverkar biljettpriset i så liten utsträckning att det inte gör någon större skillnad för dem som reser.”
Den andra sidan sa ungefär: ”Flygskatt kommer att vara hämmande för en massa verksamheter, samtidigt som det rör sig om så lite pengar man får in att det liksom inte blir något reellt tillskott i statskassan och inte påverkar flygandet i någon direkt utsträckning.”
Typ något sådant. I alla fall är det så jag minns det. fast när jag skriver det låter det så bisarrt.
Men det jag tyckte var mest störande när diskussionen pågick var att det liksom aldrig kom förbi det där och till någon riktig analys, eller att prat om det i ett längre tidsperspektiv.
Det jag vill säga är väl ungefär det här:
På sikt är liksom poängen att båda de fetade argumenten däruppe ska bli fel. Eller? Men det känns som att ingen riktigt vågar säga det. Istället fortsätter fram-och-tillbaka-kastandet av korta ofullständiga argument…
https://twitter.com/familjen_f/status/818037272591339520
https://twitter.com/familjen_f/status/818038902174916609
De där tweetsen läste jag häromdagen. Mitt huvud for iväg på ett sidospår, som jag dock inte hade tid/ork/whatever att skriva om just då. Men tankarna gick ungefär så här:
En vecka på ett pensionat eller bed and breakfast eller något sådant. På västkusten, eller ostkusten, eller skånska kusten, eller Öland eller Gotland. Eller vid Vänerns eller Vätterns strand. Eller i något vackert naturområde. Visst låter det som en väldigt lockande semester? Nästan som något hämtat ur en roman. Något sådant där man drömmer om. Lugn och ro. Vackra vyer. Någon annan som lagar maten, städar, diskar… Möjligheten att njuta och koppla av.
Personligen skulle jag förmodligen riskera att bli rastlös efter två dagar: även om det låter lockande i teorin så är praktiken något annat – och jag åker heller aldrig på semester som går ut på att mest ta det lugnt. Jag borde säkert ta det mer lugnt. Men det är en annan historia.
Poängen här är att jag tror att många egentligen skulle vilja åka på den där ”pensionatssemestern” om de hade råd. Men det har de inte. För en vecka med helpension för en svensk familj på ett svenskt pensionat är sannolikt inte överkomligt för så många. Precis som det inte var på den tiden vi läser om i romanerna när den sortens semestrar ”görs”: det handlar om en priviligierad grupp som har råd med det, och de flesta har inte råd med semester alls.
Men i dagens läge kan många ha råd med den sortens semester: en vecka på pensionat med uppassning. Fast det kallas ”all inclusive”, och pensionatet eller hotellet ligger inte i Sverige utan i något annat land.
Ja, det är varmare i de där andra länderna än i Sverige. Men jag tror att det inte är den enda förklaringen till att folk reser utomlands istället för till svenska motsvarigheter?
Att det är dyrare i Sverige beror förstås på bättre löner, bättre villkor, större myndighetskrav och så vidare. Alltsammans bra saker. Alltsammans sådant vi tycker vi vill ha. Men ändå… när det kommer till kritan har vi lärt oss att det är viktigt att få så mycket som möjligt per betald krona. Att annars är vi dumma i huvudet. Därför köper många till exempel utländskt kött i affären istället för svenskt. Och på samma sätt köper många utländsk semester.
Och ja, så var det det där med klimatet. Vi behöver minska flygandet. Och då kanske det kunde vara bra om vi kunde minska på det flygandet som handlar om att folk vill resa till ställen där det är tillräckligt billigt för att få uppassning under en veckas tid…?
Men så… hur fixar vi det?
Jag vet inte. Jag har ingen lösning. Jag vill absolut inte försämra löner och villkor och allmänna krav på verksamheter i Sverige. På det hela taget är det vi uppnått i Sverige bra.
Men jag tänker att man på något vis borde omfördela pengar med avdrag och bidrag och skatter och sådant där allmänt pengahanterande, så att det blir fördelaktigare för människor att ta den där semesterveckan på ett pensionat i Sverige. Det borde rimligen bli billigare och enklare än att låta folk okynnesflyga och sedan hantera problemen i efterhand. Eller? Och jag tänker att likaväl som man kan ha RUT för att folk ska slippa städa hemma själva, så borde man kunna ha RUT förlagt till semesterveckan, på nåt vis.
Har du några tankar och idéer kring det här?
Posted in Miljö, Reflektioner och tankar
På kaminen puttrar just nu en vegetarisk färschili. Vegofärs, lök, tomatkross, bönor från tetra, och massor med olika goda kryddor etc.
Att den puttrar på kaminen beror på mysfaktorn efter strömavbrottet. Men eftersom strömavbrottet var över kändes det okej att öppna frysen och ta fram vegofärs därifrån.
Och nu kommer vi till poängen med det här inlägget: Ibland är det väldigt smidigt med vegofärs. Inte för att det är vegetariskt. Men för att vegofärsen är lösfryst och därmed mycket lättare att hantera än infryst köttfärs. Man behöver inte trassla med att tina först, eller stå och vända den otinade färsen i stekjärn/gryta allteftersom den tinar. Med vegofärs är det bara att sätta igång.
Och det, mina vänner, är ett synnerligen praktiskt och viktigt argument i vardagen.
Snöstorm. Eller, vädervarning klass 1 för snöfall och vädervarning klass 1 för vind. Det väntades ca 10 mm nederbörd – mest snö, sedan övergående i snöblandat och slutligen regn. Och det väntades vindbyar upp till stormstyrka.
Ja, det blev snöstorm. Vinden på en av de närmsta stationerna var uppe på 25 m/s och vände (vindbyarna; medelvind över 18). Och en hel del horisontell snö.
Jag distansarbetade och hämtade hem barnen direkt när skolan slutade. Då hade strömmen redan gått, och vi hade väl strömavbrott i ungefär 2,5 timmar.
Nu är strömmen tillbaka sedan länge. Men vi sitter ihopklämda i matrummet runt kaminen ändå. Resten av huset har inte hunnit bli varmt igen. Och brasan är mysig. Så nu lagar vi mat på kaminen. Vegetarisk chili, typ.
Och jag gissar på att vi inte kommer att ha några problem att ta oss hemifrån imorgon eller så. Det var ändå en snäll snöstorm.