Sanne skriver

Ungefär en gång om året brukar jag ta mig an högen med papper som ska sättas in i pärmar. (Ja, okej, officiellt har vi väl tagit oss an det gemensamt. Fast det har varit jag som sett till att det blivit gjort och jag som huvudsakligen genomfört det.) Det brukar bli under julledigheten. Sätta in papper i pärmar är tråkigt. Dels för att det är tråkigt. Dels för att det varje gång väcker tankar på allt som borde omorganiseras och kanske rensas ut.

Jag har väl inte känt mig mer motiverad än jag brukar, om man säger så. Och utöver den gemensamma högen, och min egen hög, så finns dels ”dödenhögen”, dels älsklingens kvarlämnade hög av hans egna papper. Och jag borde säkert även se över hans kvarlämnade pärmar.

Idag försökte jag börja. Helst skulle jag nog gett mig på dödenhögen, inte för att den känns lockande i sig, men för att det är den jag nog ser störst behov av att ha ordning på, och dessutom är det ett nytt område att strukturera, vilket innebär att jag i alla fall inte behöver plågas av känslan att jag borde omorganisera. Men ska jag ta den högen behöver jag först skaffa en ny pärm.

Så jag gav mig på gemensamma-högen.

Och fan vad det är plågsamt. Den här gången är det inte bara urbota trist. Utan varje papper som ska sorteras är en påminnelse om att jag är ensam, att jag måste sortera allt själv, att jag måste ta alla beslut själv, och så vidare.

Det är väl bara att se till att få det gjort?!

Nej. Det är det inte. Det är inte bara.

Samvetet tycker jag ska fortsätta. Själen och kroppen blir illamående.

Dessutom har jag faktiskt frostat av lilla frysen i köket.

Och de far fortfarande genom mitt huvud med jämna mellanrum:

• Känslan av att inte tagit tillvara tiden rätt, bäst, effektivast, till rätt saker
• Känslan av att jag stulit dig från alla de andra
• Känslan av att jag stulit din tid
• Känslan av att det måste varit jag som dödat dig och att de andra går och tycker det är mitt fel
• … och så vidare

Jag vet att det är orimligt, ogrundat och irrationellt. Jag vet det. Men det hindrar det inte.

Vi besöker svärföräldrarna i Linköping över nyår. Vartenda steg är en påminnelse om att du inte finns längre. Om vad som saknas och vad som är fel.

Dina föräldrars hus. Promenader i skogen. Domkyrkan. Forumteatern. Torget. Du finns överallt. Du finns ingenstans.

Vartenda steg är ett steg i dina fotspår och du finns inte där att prata med om sakerna. Du finns inte som ett mellanled som kan förklara och berätta och dra anekdoter. Din röst fattas. Ditt skratt fattas.

Vartenda andetag, varje dag, är som ett oavslutat samtal. Något vi pratat om men som vi liksom aldrig pratat färdigt om. För att det ju liksom alltid skulle finnas mer tid. För att barnen och annat kom emellan. Och för att vi väl liksom räknade med att resten av livet skulle fortsätta vara ett pågående samtal, och då är ju poängen lite grann att man aldrig måste bli klar, att man kan fortsätta sedan. För vi har ju alltid varandra. Vi ska alltid vara tillsammans.

Så många samtal jag skulle vilja fortsätta med dig. Så många samtal vi aldrig ens hunnit börja, där du verkligen vore den perfekta – eller enda – samtalspartnern för helt nya samtalsämnen.

Nu är hela livet ett oavslutat samtal. Och det gör ont.