Julafton. Ätit, och haft folk här, och haft julklappsutdelning, och allt sånt där. Trött.
Tänker att det kunde vara skönt att slå på TV:n. Men en snabb titt i tablån antyder att det nästan bara visas saker som blivit tradition och visas varenda jul.
Jag tänker att det är synd om de som verkligen är ensamma på julen och utlämnade till att ha TV:n som enda sällskap. För i det läget vill man väl inte behöva se samma jävla skitprogram vartenda jävla år?
Posted in Inget särskilt
Rädslan är det som tar kål på mig.
Jag har varit hos sjukgymnasten idag. Jag har svarat honom att det känns bättre. Jag har berättat om kinderna och käken och att det lättar av massage och att jag tror att det kanske kan bero på oro och spänning, och han hade ingen invändning. Och han har tittat på när jag gör ryggövningen och sagt att det ser bra ut och jag ska fortsätta göra den. Och fortsätta promenera och röra mig. Och att det är okej att jag går på min massagetid nästa vecka men att det gärna får vara lite försiktigare massage i ryggslutet, för det är där han tror det kommer ifrån. För han tror att det handlar om en svullnad vid en disk i ryggraden.
Och de där orden ger mig stora självan. Jag vet, det är inget konstigt och inget farligt – väl? Men jag får ångest. Ångest av vad som kan gå fel. Jag blir rädd för allt jag kan göra fel. Rädd för att bära pelletssäckar och ved. Rädd för att stå fel, gå fel. Rädd för att ta mina spontana dansutsvävningar till musik här hemma i vardagsrummet. Rädd att sitta för mycket. Rädd att göra fel hela tiden oavsett vad jag gör.
Ångesten gör mig rädd. Rädslan gör mig försiktig. Och så är de onda cirklarna igång.
Jävla skitångest. Jävla rädsla.
Idag var det dags att baka pepparkakor. (Egentligen skulle vi gjort det igår, men annat kom emellan.) Så jag lyckades lyfta mig över den lamslående ångest jag vaknade med i morse.
Och medan jag plockade och diskade och torkade i köket för att frigöra ytor för pepparkaksbak sjöng Laleh på radion
I will tell your story if you die
I will tell your story and keep you alive the best I can
I will tell them to the children
Det vilar så fruktansvärt tungt det där ansvaret. Jag orkar inte bära det. Det är tungt nog att orka leva vidare, vara ensam förälder, få oss alla tre att fortsätta framåt. Att ingen av oss ska gå under av det där hålet efter den saknade.
Att då samtidigt försöka hålla liv i och prata om… Alltså, det låter så fint och så enkelt och så självklart. Det är det inte. Det är det verkligen inte.
Så tårarna flödade redan innan jag började baka pepparkakor.
Och sedan valde jag pepparkaksformar med älsklingen i tankarna.
För din vana att gå barfota hela sommarhalvåret.
För katterna. Alltid katterna. Och för att jag nästan aldrig kallade dig vid namn utan ropade ”Mjau!” rätt genom hus och trädgård.
För ditt hjärta, troligen det största jag träffat på. Fortfarande förbluffad över att det valde mig av alla.
För tramsputten, fjantproppen, spexdirecteuren. Ändå aldrig helt oseriös.
För luftslotten och fantasin som du hjälpte mig hålla liv i när min rationella sida försökte rationalisera bort dem.
För fjärilarna vi försökte fånga. Och sjöng om. Och tackade.
För dina händer som jag aldrig mer kommer att känna.
För det stora hålet du lämnat efter dig.
För ”lägerfångelooken” du hade på slutet, när du magrat bort för att du inte kunde äta. Men ändå var du. Bonustiden. Till slutet.
För alla som älskade dig och älskar dig. ”Otaliga vänner”, skrev vi i dödsannonsen.
Jag bakade sex plåtar pepparkakor. Barnen tillsammans en plåt.
Ja, och sedan pepparkakshus då. Eller pepparkaksbygge. Åttaåringen har fixat delar till ett minihus (på frihand). Jag har fixat bitar till ett större bygge (också på frihand om man bortser från linjalen). Tolvåringens bistånd har bestått i kommentarer av typen ”Vilka fina rektanglar du gjort, mamma!”. Ihopbyggande får dock anstå tills imorgon. Jag är för trött nu.
För övrigt ska man vara två vuxna när man bakar pepparkakor. Det ska finnas en som kan ägna sig åt ugnsskyfflande och plåtrengöring…
Om något är knas med benet på riktigt. Eller på något annat vis kopplat till det här i ansiktet.
Känslan av att det i så fall förmodligen är jag som gjort något dumt, något fel. Skadat mig. Slarvat med träning. Tränat fel. Tagit i för mycket i sjukgymnastens övningar. Eller nåt annat.
Mitt fel. Jag som gjort för mycket eller för lite eller för fel.
Posted in Inget särskilt
Min fot/vad/ankel fortsätter att vara småmärklig, med domning/annorlunda känsel och stickningar. Det varierar hur det känns, men det försvinner inte.
Det dök upp i söndags – eller det var då jag noterade det första gången, som en känsla av att muskeln på insidan av benet strax ovanför hälen hade somnat. Det var i måndags jag noterade det på riktigt och fick dödsångest och tankar om blodproppar och annan livsfarlig skit. Och ringde vårdcentralen senare samma dag och fick hjälp att jaga bort just det hjärnspöket samt en telefontid med sjukgymnast dagen efter. Och sedan träffade jag sjukgymnast i torsdags och han undersökte på alla möjliga håll och kanter och hans bästa teori var att det kom från ryggen. Så nu gör jag hans ryggövningskobra ett antal gånger varje dag.
Och ångesten växer. För sån är jag. Nerv i kläm? Eller hjärntumör? Eller tecken på något annat dödligt?
Hela tiden känslan av att jag borde göra mer. Gå promenader hela hela tiden. Dåligt samvete så fort jag sitter och läser den där boken jag både bör och vill läsa, för jag ska inte sitta still.
Dödsångest. Samvete. Skuldkänslor. Tänk om jag dör ifrån barnen.
Och idag känner jag lätt domningskänsla i kinderna. Och tänker att det är nog något som är allvarligt fel i ryggen och det är därifrån allting kommer. Fast mitt sunda förnuft säger att det mycket väl kan komma av ryggövningarna som får något att reagera någonstans i resten av kroppen och jag inte ska stressa upp mig. Och jag vet att jag hade liknande känsla i kinderna för tio år sedan, efter den där helveteshösten av nackskada och ångest, och det var den där känslan som slutligen fick iväg mig till psykakuten, för jag höll på att bryta ihop totalt under all ångest. Och förmodligen räcker allmän anspänning utmärkt som förklaring.
Jag inser att det förmodligen är fullkomligt vansinnigt att fara iväg i dödsångest över lite känselbortfall och stickningar i en vad. Jag har kanske trampat snett utan att märka det och så har något blivit konstigt. Det sannolika är väl att det blir bra igen med tiden. Eller så är det ålderkrämpor.
Men dödsångesten blir inte lättare att jaga iväg när döden redan tagit den närmsta och mest älskade. Eller av att det inte längre finns någon som håller om och säger att det ordnar sig.
Så här sitter jag. Dåligt samvete över att jag sitter ner och skriver. Ångest.
Dessutom mensvärk. Cykel på 24 dagar den här gången. Alltid nåt.
Jag har fått en övning av sjukgymnasten jag ska göra. ”Gör tio stycken, och gör det tre-fyra-fem gånger om dagen.” (Typ en kobra eller vad det heter i yoga, fast med lite tillägg, typ. För han tror att det onda i foten/vaden på något vis kommer från ryggen.)
Jag kan inte räkna till tio.
Sjukgymnaster och personliga tränare och andra sådana vill alltid att man ska göra tio repetitioner av övningar.
JAG KAN INTE RÄKNA TILL TIO.
Jo, självklart kan jag räkna till tio. Men jag kan inte göra tio stycken av en övning. Jag tappar räkningen.
Om jag ska fokusera på att göra en övning rätt – slappna av där, andas ut där, och så vidare – då kan jag inte räkna samtidigt. Inte med huvudet. Då måste jag räkna med kroppen istället. Och det kan jag göra utan problem. Om jag får göra åtta. Eller fyra. Och helst koppla till musik också, så att jag får en rytm att förhålla mig till. Då funkar det alldeles utmärkt. Då räknar jag med kroppen och musiken och rytmen. Två eller fyra eller åtta eller sexton.
Men tio. Varför just tio?
Jag antar att det måste funka för en massa andra människor.
Man kan tänka att när man är hemma sjukskriven för kris/stressreaktion så ska man liksom tycka att det känns okej att ta det lugnt. När man är sjukskriven för att hjärnan faktiskt stängde ner, vägrade lyda, och det liksom inte längre gick att göra ens en enkel sak som att tidredovisa, och varje försök till struktur och tankeverksamhet var ett för stort krav.
Det finns liksom inte jättemycket jag verkligen måste göra i nuläget.
Ändå har jag konstant dåligt samvete för att jag inte gör… saker.
Det är ju tråksakerna som verkligen måste göras. Matlagning, disk, tvätt. Mat, disk, tvätt. Mat, disk, tvätt. Det tar aldrig slut. Och orken räcker aldrig för alltsammans. Eller tiden. Och det är tärande att bara göra tråkiga saker.
Och allt annat är mer krävande. Och hjärnan orkar inte riktigt. Åtminstone väldigt lite av det.
Men dåligt samvete har jag. Konstant. För det har jag lärt mig under så lång tid. Man ska göra saker. Man ska använda tiden. Till nåt. Nåt nyttigt eller nåt konstruktivt eller nåt roligt.
Fast jag kommer inte loss. Känner mig mest sliten mellan saker. Kan inte bestämma mig. Kan inte prioritera.
Ja, och så är det ju dåligt att lata sig. Dåligt att sitta för mycket. Och jag får konstiga krämpor. Och hur mycket som är ångest och hur mycket som är för lite användning av kroppen vet jag inte. Och krämporna ger ångest. Stundtals dödsångest.
Så jag försöker promenera. Promenader är i sig förknippade med sjukdom. Min långa sjukskrivning i samband med nackskada och ångest för tio år sedan. Älsklingens hela cancerperiod. Och så nu. Promenerar gör man när man är sjuk och sjukskriven.
Ovissheten är det värsta, sägs det. Och ja, i hela cancerskiten så är jag tacksam över att vi slapp ovissheten. Vi behövde inte fundera över sannolikheter och chanser. Det var klart och tydligt från första stund att det här var dödligt och obotligt. Vi behövde inte vackla mellan hopp och förtvivlan. Vi kunde nöja oss med en linje: tacksamhet över den tid vi fick. Allt efter diagnosdagen var bonus.
Jag vet att det låter bisarrt. För självklart hade jag hellre haft honom kvar i livet. Men det finns liksom ocskå någon gräns för hus mycket osäkerhet man klarar. För en ångestsjäl är det trots allt lättare att hantera klara tydliga besked.
Hoppet är det sista som överger människan sägs det också. Men hoppet lämnade mig samtidigt som ovissheten. Och trots att hoppet var borta – eller kanske just därför – kunde jag faktiskt fortsätta att leva i en vardag stora delar av det där året.
Nej. Jag har inte gett upp. Jag har inte slutat skriva. Inte för gott, i alla fall.
Men just nu är huvudet för rörigt. Det är för motigt att hitta en ände att skriva ifrån. Och jag orkar inte.
Och förresten skriver jag visst det. På annat håll. Andra saker. Saker som kräver mer kraft av mig än bloggandet, saker som i nuläget ger mig mindre tillbaka men som ändå är det jag hellre vill just nu.
Så… jag kommer tillbaka. Ge inte upp.
Posted in Inget särskilt