Sanne skriver

Det är inte okej att gå och dö så där! Det är inte okej att gå och dö alls, faktiskt. Du behövs här. Jag och barnen och huset och en massa andra människor behöver dig. Här.

Ett sånt jävla sätt.

När jag blivit sjuk eller skadad så har det alltid varit så diffusa saker. Eller saker som varit synnerligen konkreta och märkbara men som de ändå inte kunnat hitta någon tydlig orsak till. Liksom nästan aldrig saker som man kan sätta en tydlig diagnos och en tydlig åtgärd. Och då blir det dessutom själv driva processen i alla steg.

När du blev sjuk fick du först instruktionen att ta omeprazol. Och sedan efter några dagar blev du gul av det. Och då var det provtagning rakt av direkt, och du blev injagad till sjukhuset rakt av. Och vi skrattade lite åt det här att du fick en diagnos – gallsten – rakt upp och ner, direkt. Något konkret och behandlingsbart och rätt upp och ner efter boken, till skillnad från hur jag brukar ha det. Sedan var det ju inte så, och det tog bara ytterligare någon dag innan vi fick besked om att det var något mycket mycket värre. En dödsdom. Men ändå. Det var fortfarande något väldigt konkret och tydligt och inget snack om saken. Och i huvudsak så löpte det sedan på, med undersökningar och läkarbesök och sköterskekontakter och erbjudande om andra kontakter och cellgiftsbehandlingar och ordning och reda. Visst, det var en förjävlig sjukdom, och du dog. Men det var liksom inget du själv behövde sköta, mer än att infinna dig på avtalade tider. Ja, och så vara sjuk och må dåligt, liksom.

Och så dog du.

Och nu sitter jag och harvar på i en tillvaro av diffusitet och oklarheter. Igen. För evigt fast i sfären där man själv måste driva allt själv.

Och jag är faktiskt lite avundsjuk på dig.

Det händer ganska ofta att folk tycker att jag är bra på att skriva så att folk förstår.

Ändå…

Vi tyckte väldigt lika om väldigt många saker, du och jag. I princip var vi alltid överens, i alla fall när det gällde saker som var något väsentligt. (När det gällde annat också faktiskt.)

Ändå är det som att du alltid hade en förmåga att uttrycka saker på ett sätt som fick folk att tycka att det du sa var vettigt. Som att det var något magiskt när du sa det. Då lyssnade folk och höll med och tyckte det var bra.

Medan jag istället har en tendens att uppfattas som besvärlig, jobbig, saboterande och i vägen. Och jag tror att jag kanske till och med uppfattas som mer drastisk fastän jag tror att du nog skulle ha rusat åstad snabbare än jag ibland. Eller hur man nu ska säga.

Jag saknar dig. Jag saknar din förmåga att kunna få folk att förstå och tycka det vi gemensamt tyckte var klokt och viktigt. Med dig var jag inte längre bara besvärlig utan istället en av de kloka. Fastän jag liksom fick utrymme att vara ännu mer av samma som jag var hela tiden, möjlighet att inte stänga av det. Jag vet att det låter jättemärkligt, men det är det bästa sättet jag kan beskriva det på. Du fick mig att kunna stå upp för mig själv och få omvärlden att ändå tycka bättre, inte sämre, om mig.

Och du skulle läsa det här och säga att du förstod vad jag menade. Och säkert tillägga att jag är klok och att det jag skrivit är klokt, som vanligt.

Men du är inte här. Och den lilla älvan förtvinar.